Lojalitet och solidaritet

Jag är en lojal människa, så till den milda grad att det ibland går ut över mig själv. Har något bestämts håller jag mig till det och när jag inser att överenskommelsen eller kontraktet brutits blir jag perplex. Jag må vara rastlös, men jag är ändå lojal och uthållig. Bloggen är en illustration på lojalitet; sedan 2011 har jag hållit mig till överenskommelsen med mig själv om att skriva (minst) en bloggpost om dagen. Jag följer alla överenskommelser och jag gör det med glädje; men, för det finns ett sådant, bara så länge jag får göra det på mina egna villkor. Jag kommer alltid tillbaka och överger ingen, även om jag ibland borde. Jag håller deadline och är i tid till alla möten, om inget oförutsett som ligger bortom min kontroll händer. Jag ser det som en ära att få arbeta som lärare och forskare i akademin och är utbildad för att utveckla kunskap som samhället behöver för att dess hållbarhet ska kunna garanteras. Jag har relativt stor frihet i mitt arbete, vilket kräver lojalitet för att fungera. Alltså är jag på precis rätt ställe, tänker jag. Ändå är det något som skaver eftersom jag verkar i ett allt mer standardiserat system som dessutom bygger på kontroll. Jag behöver känna frihet och som forskarutbildad kan jag ta ansvar, men friheten försvinner och ansvaret håller på att avskaffas.

Har skrivit om detta tidigare och använder den texten som utgångspunkt eftersom jag vill återknyta kontakten med mina gamla tankar och utveckla dem i ljuset av den jag är idag och det samhälle vi lever i nu.

Jag skrev då att: Empati bygger lojalitet, och lojalitet främjar empati. Om vi medvetet odlar egoism och fjärmar oss från varandra genom att bygga murar och upprätta distans till varandra förlorar vi en del av det som gör oss till människor. Effektivitet och ekonomisering är bra och önskvärt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men rent mänskligt är det förödande. Livet, samhället och utbildning är okontrollerbara processer. Försöker vi kontrollera det som inte går att kontrollera får vi betala ett högt pris, för kontrollen kräver sin tribut i form man avhumanisering. Bejakar vi egoismen förvandlar vi oss själva till instrument och okritiska verktyg för den ekonomiska makten som betraktar känslor och empati som tecken på svaghet. Lojalitet är aldrig något man kan ta för givet, den kan inte köpas. samma gäller för solidaritet som är en egenskap som är intimt sammankopplad med lojalitet. Flyktlinjer skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett samhälle mer präglat av solidaritet än dagens. Visionen handlar om ett samhälle där ingen tillåts falla igenom några ”skyddsnät”, där ingen, i alla fall under några längre perioder, tillåts befinna sig i den så kallade rännstenen. Det handlar om ett samhälle där omsorgen och ansvaret fördelats jämt mellan aktörerna som genom sina handlingar och tankar är med om att förverkliga samhället och världen.

Visionen handlar också om ett samhälle tydligare präglat av en generell insikt om att alla aktörer är ömsesidigt delaktiga i kontextens processuella tillblivelse och att samhället via diverse handelsförbindelser och uppkopplingar sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare. Kort sagt, det finns ingen utsida. Bara en enda insida, som allt och alla är hänvisade till. Där måste skapas utrymme och förståelse för vad det är för typ av egenskaper vi har att göra med, samt att vi får vad vi betalar eller skapar förutsättningar för.

Jag har skrivit om lojalitet och solidaritet i relation till alkohol i min bok Kung Alkohol och andra drogaktörer. Där reflekterar jag över njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för samtliga konsekvenser som dessa ger upphov till. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar. Sådana njutningar både kan och bör bejakas.

Och för att hjälpa till att uppnå ett sådant tillstånd är jag beredd att underkasta mig regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande, och jag är också beredd att avstå från kronorna jag kan tjäna på att köpa ”billig” alkohol. Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att ens veta om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt. Det är ett sätt att ta ansvar, att vara lojal. Med en sådan inställning öppnas möjligheter till utarbetande av en alkoholpolitik som tar hänsyn till såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menas här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra. Det betyder att ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör kan betraktas som en isolerad ö. Därför är lojalitet en förutsättning för långsiktig hållbarhet.

Idéhistorikern Sven-Erik Liedman har formulerat tankar om solidaritet, i boken Att se sig själv i andra. Om solidaritet, som ligger helt i linje med ovanstående resonemang. Riktig solidaritet kan, menar Liedman, bara finnas mellan människor (eller aktörer) som betraktar sig som ömsesidigt beroende av varandra. Att skänka pengar till Världens barn, eller att skaffa sig ett fadderbarn är med ett sådant perspektiv inte en solidaritetshandling utan mer en vänlig gest från en som har och som vill ge, till en som inte har och som därför får ta emot vad som ges, på givarens villkor. Sådana ”falska” solidaritetshandlingar kan snarare (med ett sådant perspektiv) sägas bekräfta att givarna i Västvärlden lever i överflöd. Det är inte en lojalitetshandling att skänka pengar för att döva sitt dåliga samvete; å andra sidan är beskyllningar om godhetsknarkande heller varken ett uttryck för lojalitet eller solidaritet.

Min uppfattning är att alkoholister och andra missbrukare många gånger i samhällsdebatten betraktas som ett slags sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av, att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Det finns starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om man bara slapp ta hänsyn till alkoholisterna (tiggarna, sjuka, arbetslösa och andra), då kunde alkoholen släppas fri. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och han exemplifierar detta med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en sådan grupp i samhället som orsakade problem och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där samhällsproblemen lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig, vilket möjliggjorde förintelsen. Zizek menar att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problem döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av samhället ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande fenomen menar han dock är en nödvändig förutsättning för och en effekt av, varje symbolisk struktur.

Alla samhällen och andra sammanhang rymmer med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi. Det är farligt att betrakta missbrukare som en problematisk kategori som man kan bortse från, för det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer, och lojalitet och solidaritet är nödvändigt för att få den komplexa helheten att fungera.

Det finns många andra exempel på ett sådant tänkande, inom olika områden: Arbetsmarkanden, sjukvården, skolan och så vidare. Överallt popar tanken upp att det är individerna med problem som har sig själva att skylla för sitt misslyckande. Och när tillräckligt många har tagit till sig den synen på saken, då ligger fältet vidöppet för åtgärder riktade mot individerna med problem. Fokus riktas då bort från samhällets ansvar, och därmed underkommuniceras det faktum att det alltid är kontexter som ger upphov till konsekvenser, aldrig enskilda individer som lyckas eller misslyckas på grund av individuella egenskaper.

Lojalitet och solidaritet är komplexa egenskaper som liksom bildning inte riktigt passar in i vårt moderna, effektiva samhälle. Sublima subjekt som man lätt kan få för sig är överflödiga, egenskaper som kan rationaliseras bort för att skynda på förändringstakten och öka omsättningshastigheten i de ekonomiska systemen så att tillväxten kan öka, på bekostnad av allt som inte är strömlinjeformat och möjligt att kontrollera.