Människan söker trygghet och vill veta säkert; det är biologiskt grundade och genetiskt överförda egenskaper (tror jag man kan säga). Ingen väljer att tänka och agera så, det handlar om djupt rotade betingelser för mänskligt liv. Intellektet är bara en tunn fernissa som överlagrar biologin och känslorna styr oss oftast mer än rationaliteten. Problemet med faktaresistens handlar inte om lögnerna som sprids på sociala nätverk och i andra medier, det är bara symptom på den underliggande sjukdomen. Kunskap är inte samma sak som fakta, och utan förståelse för och ödmjukhet inför allt det man för egen del och kollektivt INTE vet finns ingen möjlighet att med intellektet lösa problemet med faktaresistens. Ingen människa står nämligen över den mänskliga egenskapen som går under namnet confirmation bias och som handlar om fallenheten att lita mer på det som stämmer överens med det man redan "vet" än på det som ny forskning visar.
Problemet som anses kunna lösas med hjälp av källkritik handlar inte om vem eller vilken typ av källor man ska lita på, utan vad man kan lita på och hur man ska förstå och hantera kunskap. Det är inte okunskapen eller lögnerna som är problemet, för de har alltid funnits i alla samhällen och alla kulturer. Det ingen ny företeelse att makthavare och subversiva krafter ljuger eller att det sprids irrläror, det har makthavare gjort i alla tider. Makt, liksom känslor övertrumfar kunskapen i alla lägen; särskilt i samhällen där få förstår vad kunskap är och hur vetenskapen fungerar och definitivt i samhällen där allt ska gå fort och där det sällan finns tid att tänka efter. Söker man efter åtgärder att möta faktaresistens med är det inte lösningar, som till exempel källkritik, man ska leta efter. Vad samhället behöver för att bli mer hållbart är mer tid och generösare marginaler, och kunskapens värde måste uppvärderas.
Utan en djup och bred bred kunskapsbas att relatera informationen och nyheterna som strömmar mot oss alla idag är det omöjligt att avgöra vad man kan lita på. Källkritik löser inte detta problem eftersom det stora flertalet med den synen på kunskap än mer hamnar i händerna på ett fåtal experter som antas veta hur det är på riktigt, till skillnad från de onda lögnarna som vill rasera vår demokrati. Det är kunskapen som sådan som behöver spridas och uppvärderas, och kunskap är komplext och tar tid att lära sig förstå. Samhället behöver mycket mer och tydligare anpassas mer efter kunskapens krav. Idag betraktas kunskap som ett mätbart resultat som skolan har i uppdrag att producera så effektivt som möjligt för att hålla nere kostnaderna och vars värde uteslutande är ekonomiskt. Faktaresistensen som sprider sig i samhället och som källkritiken antas vara en lösning på är ett resultat av en misslyckad skolpolitik och en effekt av rådande kunskapssyn; det är ett symptom på den underliggande sjukdomen och det är den som måste behandlas om vi verkligen vill mildra problemet (utrota det går inte). Under åren av experimenterande med skolan, vilket lett till galopperande administration, ökande kontroller och minskad tilltro till professionen har samhället successivt förlorat allt mer av det betydelsefulla skyddet mot manipulation, villfarelser och fake news, som är den enda garanten för ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle.
Kampen om sanningen kan aldrig vinnas, för sanning fungerar synnerligen dåligt att kämpa om. Det finns inga enkla, säkra lösningar. Det behövs tid att tänka efter och möjlighet att sätta informationen man möter i perspektiv samt förmåga och möjlighet att reflektera, och det räcker inte att några få har denna förmåga. Fler måste lära sig och i vardagen faktiskt kunna praktisera färdigheten att lyssna kritiskt på vad som sägs, snarare än att lära sig vem man ska lita på. Källkritik är bara ett av de många verktygen som en fungerande skola övar eleverna i konsten att hantera. Kunskap är ingen produkt och vetande går varken att mäta eller kvalitetssäkra. För att mota faktaresistensen i grind behöver skolan och samhället rensas från alla experter som idag profiterar på det allmänna genom att erbjuda enkla och billiga lösningar. Kunskapen behöver därför återupprättas och uppvärderas, bara så kan sjukdomen som faktaresistensen är ett symptom på lindras.
Idag vet jag inte vad det är för dag, men det är nu det viktiga arbetet börjar och här kommer en skiss till ett förslag på vad vi kan och bör göra tillsammans för att återupprätta kunskapens värde och funktion i samhället. Vi behöver jobba med med bildning, inte bara i skolan och på universitetet utan i samhället som helhet. Kunskap och lärande är inte en kostnad som populister och en del företrädare för näringslivet försöker få oss att tro eftersom det gynnar deras ekonomiska intressen; kunskap är en nödvändig INVESTERING för framtiden!
Idag vet jag inte vad det är för dag, men det är nu det viktiga arbetet börjar och här kommer en skiss till ett förslag på vad vi kan och bör göra tillsammans för att återupprätta kunskapens värde och funktion i samhället. Vi behöver jobba med med bildning, inte bara i skolan och på universitetet utan i samhället som helhet. Kunskap och lärande är inte en kostnad som populister och en del företrädare för näringslivet försöker få oss att tro eftersom det gynnar deras ekonomiska intressen; kunskap är en nödvändig INVESTERING för framtiden!
Vad är bildning och hur fungerar kunskap? Bildning är en förvärvad förmåga, ett tillstånd som uppnåtts genom ansträngning, genom levt liv. Erfarenhet. Bildning betraktad utifrån ett sådant perspektiv fokuserar mer på innehåll, än på yta och går som synes på tvärs mot rådande kunskapssyn. Bildning är en uppsättning egenskaper som inte går att mäta eller väga. Bildning är något man känner igen när man möter den, men som inte går att beskriva i detalj. Bildning är förmågan att värdera det man möter i vardagen och hjälper en att orientera sig i samhället och världen. Kritiskt, analyserande, värderande, vishet, ser jag som synonymer för eller inslag i den bildning jag vill värna. Och det är en egenskap som individer och samhällen behöver för sin långsiktiga överlevnad. Bildning är den kunskap och de färdigheter som verkligen behövs och kommer till användning i ett givet sammanhang, inte ett resultat som går att mäta. Bildning går inte som ett resultat att fuska sig till, för det är det man faktiskt har med sig och kan använda, av det man lärt sig, som betyder något. Innehållet är det det är, oavsett vad man vill ge sken av. Därför är det olyckligt att bildning har kommit att bli ett marknadsföringsord. Bildning riskerar härigenom att liksom kunskap bli till tomma ord som används för att signalera kvalitet och autenticitet. Bildning är för högskolan vad orten Källby utanför Lidköping är för matföretaget Dafgårds, eller den skånska orten Bjuv för Findus. Ett ord som ska signalera det organisationen vill signalera, vilket inte alltid är en sann beskrivning av verkliga förhållanden. Vi människor vill bli ledare att tro att det går att få högsta möjliga kvalitet till lägsta möjliga pris. Därför matar vi, som någon skrev på Twitter igår, våra barn med billigt kött som skulle rendera svenska bönder fängelse, om de producerade det på samma sätt. Kom ihåg att faktaresistens sällan är något man är medveten om, samt att källorna övertrumfar intellektet alla dagar i veckan, om inte kunskapen anses ha ettegenvärde.
Idag krävs det att skolor, från förskolan ända upp till universiteten, marknadsför sig. Och då måste man hitta ord som signalerar det man vill signalera. Detta tvingar organisationerna att flytta fokus från innehåll till yta. För det spelar ingen roll vilken kvalitet men faktiskt har, om ingen vet om detta. Och enligt samma logik spelar det mindre roll vad man faktiskt har och kan erbjuda, än vad man kan signalera utåt. Detta är en mycket olycklig utveckling. När universitet blir till företag, drivs som företag, blir bildningen det första som offras och därifrån leds kunskapen sedan ut på ett sluttande plan. För det handlar om diffusa begrepp. Verklig bildning kostar pengar att producera, och det tar tid. Resultat som kvalitetssäkrats och som produceras i enlighet med fastlagda planer kan man fortsätta producera länge innan problemen visar sig, till exempel i form av växande problem med faktaresistens. Vi får dock den kunskap vi betalar för för och förtjänar, inte den kunskapen vi vill ha. När direktiven uppifrån är att en budget i balans och effektivitet är det viktigaste för Skolsverige att värna har kunskapen förvandlats till en formalitet. Innehållet har reducerats till det som går att mäta: Poäng, betyg, prestationsgrad, antalet artiklar och citeringar, storleken på forskningsanslagen. Yta, utan nödvändig koppling till innehåll, till bildning. Så går det som det går också, och det kan ingen källkritik i världen råda bot på, tyvärr.
Bildning är ödmjukhet inför allt man inte vet och det som inte går att veta något om; motsatsen till tvärsäkerhet. Anammande av målstyrning och accepterandet av effektivitet som huvudmål i utbildningssystemet gör något med både kunskapen, människan och kulturen, och påverkar tänkandet och utarmar samhällets möjlighet att nå långsiktig hållbarhet. Målet blir viktigare och viktigare i vårt resultatfixerade samhälle, och vägen betraktas allt mer som en trist, resursslukande transportsträcka som till varje pris måste minimeras. Bildning är vägen fram, inte ett mål. Så när bildningen utarmas växer ett omoget samhälle fram, som kräver omedelbar behovstillfredsställelse, vilket kraven på källkritik kan sägas vara uttryck för. En naiv längtan efter det ouppnåeliga; helst gratis och utan ansträngning. Det är en konsekvens av logiken som styr allt fler av besluten som tas och som därmed påverkar synen på vad som är gott, önskvärt, klokt. Bestämdhet, tydlighet, fokusering, effektivisering och jaglojalitet främjas, på bekostnad av solidaritet och förståelse för komplexitet. Även nyfikenhet och öppenhet blir till problem och betraktas som hot mot den rådande ordningen, om inte bildningen värnas. Där målen måste nås till varje pris, till en så låg kostnad och så snabbt som möjligt, där finns inte plats för bildning. Det är problemet, inte den växande faktaresistensen som nu hotar även den demokratiska processen i Sverige.
Att inte bara läsa läroböcker är avgörande för utvecklingen av bildning. Det finns lika mycket vishet i dikter och romaner som i vetenskapliga texter. Ord är tankar som getts en form. Filosofi är en stil, ett speciellt sätt att tänka. Stilen måste liksom metoden anpassas efter kunskapen man söker och problemet man arbetar med. Och vissa problem och fenomen beskrivs bäst med hjälp av litterära tekniker. Jag förstår inte varför man måste välja och vari skillnaden består. Det som fungerar är bra och ska användas, det andra lämnar man därhän. Jakten på det bästa sättet är fåfäng, onödig och ofta destruktiv. Att tvingas välja mellan antingen eller är att göra våld på verkligheten som alltid består av mer eller mindre av både och. Vi och dem är en feltolkning för det finns bara vi, och detta vi inbegriper allt och alla. Gränser är skapade av människan och upprätthålls kulturellt. Därför kan de ändras. Om man vet hur och varför ökar chansen att man lyckas. Nycklar till förståelse för hur finns i språket, i språkets struktur och dess möjligheter och begränsningar. Att skriva är att tänka är att skriva är att tänka. En dynamisk tillblivelseprocess där språkets roll är viktig och där bildning är kraften som håller rörelsen igång. Den tanken behöver spridas mer, istället för kraven på källkritik som bara lindrar symptomen samtidigt som den underliggande sjukdomen riskerar att förvärras.
Individuell löneförhandling är melodin för dagen. Var och en ska kämpa för sin egen lön och vara sin egen lyckas smed. Därför är höjd lön till lärarna en enkel lösning som presenteras vid sidan av källkritik och andra enkla men farliga "lösningar" på komplexa problem. Majoriteten tror sig vara smartare och bättre än genomsnittet och drömmer om att bli en vinnare, och känslor övertrumfar som sagt alltid intellektet. Fast alla fakta i målet visar att det bara är de rika som blivit rikare på senare år, fortsätter vi på den inslagna vägen, liksom i skolan och flyktingpolitiken. Påminner därför om att kunskapsnationen Sverige och det svenska ingenjörsundret skapades till dels av den långa vägens män. Arbetare som på sin fritid läste in högskolekurser, via korrespondens. Folkrörelserna byggde upp bibliotek och arbetade tillsammans för allas gemensamma bästa, och det sättet att tänka och agera, med utgångspunkt i den mentaliteten byggdes det Sverige som idag på kort tid håller på att raseras. Idag handlar samhällsdebatten om vi och dom, om kostnader och snabb avkastning på insatt kapital. Skötsamhets- och strävsamhetsidealet och den kollektiva, gemenskapsfokuserade kampen efter bildning gav resultat och ledde till exempellös (ekonomisk) framgång. Utbildning är en INVESTERING, inte en kostnad! Dagens dominerande och individorienterande mentalitet fungerar sådär, och bildning är dess antites. Bildning är motstånd, eller ett nödvärn mot söndring och den fördumning som vänder svaga grupper mot varandra och får det att framstå som att jag får det bättre om andra får det sämre. Källkritik löser inte problemet; när ska vi fatta?!
Bildningsfientligheten är skadlig för alla, för bara på en stabil grund av kunskap kan ett välmående och hållbart land byggas. Ett land behöver självklart företag och en fungerande ekonomi också, it goes without saying, men om allt reduceras till pengar rasar förr eller senare även marknaden ihop; när människorna vänder sig mot varandra i sin egoistiska jakt på personliga fördelar. Bildning är DELAD kunskap och den växer och blir mer värdefull ju mer den delas och sprids. Bildning är en angelägenhet för alla, låt ingen få dig att tro något annat!
Om KUNSKAPEN på allvar placeras i centrum handlar det inte om VEM som säger vad, utan om VAD som faktiskt sägs och hur påståendet förhåller sig till det man vet sedan tidigare och till verkligheten. Här har alla, både utbildade och andra, framförallt politiker, företagsledare och andra makthavare ett stort ansvar att faktiskt placera kunskapen i centrum och lyssna mer på vad som sägs än vem som talar. Klyftor sliter isär samhället och när kunskapen inte är jämlikt spridd i samhället kommer annat att spela större roll. På samma sätt som fattiga kan förakta rika kan okunniga förakta den som vet, och när den känslan väl slår rot och man hittar likasinnade, till exempel på nätets alla kommentatorsfält där människor från olika läger radikaliseras, blir det sociala grunder att bygga samvaro på. Människan är social och det är ett biologiskt behov som övertrumfar viljan att veta alla dagar i veckan. Den som ger sig hän åt fake news gör det inte för att hen inte vet bättre utan för att hen har ett större behov av gemenskap än av kunskap.
Och när faktaresistensen väl har blivit en rörelse som sprider sig kommer kunskapen få allt svårare att hävda sig. Särskilt med tanke på psykologin som gör att den intellektuelle som vill väl drar sig för att gå i klinch och den okunnige överskattar sin förmåga och lätt drabbas av hybris. Debattsamhället som vi lever i fördummar och har skapat både problemet och lösningen (källkritiken) på det. Det mönstret behöver brytas och kunskapen behöver uppvärderas! Först märks ingenting, det går bra och kunskapen finns där och bildar grund för utbytet. Sedan händer något, och i takt med att kraven på effektivitet ökar blir det viktigare att avgöra frågan än att den som vinner har rätt. Manegen är därmed krattad för experter och konsulter som talar om för andra hur man ska göra och vad som är bäst.
Kunskap är sällan så enkelt som viljan att veta ger sken av, och när allt mer, allt tydligare handlar om pengar, kommer kunskapen att tappa i aktualitet och betydelse. Populism och faktaresistens är inte något som plötsligt poppar upp, det är en utdragen process av kunskapsförflackning, en reaktion på samhället så som det kommit att utvecklas. Därför är bildning ingen lösning, utan snarare ett långsiktigt arbete för att återupprätta grunden för kunskapssamhället, som är ett samhälle där källkritik är en integrerad och självklar del av vardagen, alla dagar i veckan, året om.
SvaraRaderaWalter Benjamin: “Kapitalismen som
religion” (fragment från 1921, fulltext)
Kapitalismen kan betraktas som en religion, dvs kapitalismen tjänar väsentligen tillfredställandet av
samma besvär, kval, oro, som tidigare de så kallade religionerna gav svar på. Påvisandet av denna
religiösa struktur hos kapitalismen – inte bara, som Weber menade, en religiöst betingad skapelse
utan ett till sitt väsen religiöst fenomen – skulle idag fortfarande leda på avvägar i form av en
måttlös universalpolemik. Senare kommer detta emellertid att överblickas.
Tre drag hos kapitalismens religiösa struktur går det emellertid att få kunskap om redan nu. För det
första är kapitalismen en ren kultreligion, kanske den mest extrema som någonsin existerat. Allt i
denna är meningsfullt endast i omedelbar relation till kulten, den känner ingen särskild dogmatik,
ingen teologi. Ur detta perspektiv framträder utilitarismens religiösa nyans. Med denna kultens
konkretion sammanhänger ett andra drag hos kapitalismen: kultens permanenta varaktighet.
Kapitalismen är firandet av en kult sans rêve et sans merci. Det finns här ingen “vardag”, ingen dag
som inte är festdag i den fruktansvärda meningen av ett utvecklande av alla möjlig sakral pompa, en
yttersta anspänning hos den tillbedjande. Denna kult är för det tredje något som skapar skuld.
Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte renar från synd, utan
skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse. Ett
oerhört skuldmedvetande, som inte vet hur det skall rena sig från synd, griper till kulten – inte för
att rena från denna skuld, utan för att göra den universell, för att hamra in den i medvetandet och
sist men inte minst inbegripa Gud själv i denna skuld, för att så äntligen intressera honom själv för
reningen från synden. Detta kan här alltså inte förväntas ske genom kulten som sådan, men inte
heller i ett reformerande av denna religion – som tvunget skulle hålla fast vid något i den man ser
sig förvissad om – och inte heller i ett avvisande av den. Det ligger i väsendet hos den religiösa
rörelse som kapitalismen utgör att den håller ut till slutet, ända tills Gud blivit helt skyldig och man
uppnått det förtvivlans världstillstånd som är det enda man ännu sätter sitt hopp till. Däri ligger det
historiskt oerhörda i kapitalismen, att religionen inte längre utgör en reform av varat utan
söndersmulandet av det: Utvidgandet av förvivlan till ett religiöst världstillstånd ur vilket
frälsningen är att vänta. Guds transcendens har fallit. Men han är inte död, han har dragits in i
människans öde. Denna planenet människans passage genom förtvivlans hus i sin banas absoluta
ensamhet, är det ethos som är bestämmande för Nietzsche. Denna människa är övermänniskan, den
förste som börjar att vetande fullfölja den kapitalistiska religionen. Det fjärde draget är att Gud
måste hållas hemlig för den, och får nämnas först då skyldiggörandet av honom nått zenit. Kulten
firas inför en outvecklad gudom – varje föreställning, varje tanke på honom, bryter den hemlighet
som hans fullbordan utgör.