Effektivitet som mål, eller medel?

Den eviga jakten på effektivitet som alla med en anställning tvingas vara delaktig i (och alla som inte har en anställning drabbas av, dessutom allt hårdare ju längre utvecklingen fortgår) är en jakt mot botten, för hela tankefiguren bygger på en rad fatala missuppfattningar. Låt mig förklara hur jag tänker. Rådande definition av begreppet effektivitet handlar i praktiken om att alla ska sträva efter att hela tiden få ut mer, helst till lägre kostnad. För att detta system ska fungera som det är tänkt hade samhället behövt vara och fungera just så som många människor vill att det ska vara och fungera, men så är det inte. Samhället är inte komplicerat, det är inte en ekvation som går ihop eller en helhet uppbyggd av väl avgränsade delar. Samhället är komplext och allt och alla hänger ihop och påverkar varandra på sätt som inte går att förutse. Gränser mellan finns bara i huvudet på människor, och för att upprätthålla de där gränserna krävs ett stort mått av förnekelse och självmotsägelse. Och den effekten både bidrar till och underblåses av det faktum att ingen i dagens samhälle någonsin kan stanna upp, tänka efter och njuta av frukterna av sitt arbete. Kravet på effektivitet är en dubbelriktad process eftersom vi alla är både producenter och konsumenter, både mottagare av allmänna medel och skattebetalare. Det djävulska är att den som har det bäst gynnas mest, samtidigt som hen har makt att påverka utvecklingen och värna sina intressen, vilket inte bara leder till att klyftorna och polariseringen ökar i samhället, det slits också isär inifrån. Om vi inte lyckas nyktra till och kan bryta den onda cirkeln.

Problemen i skolan, till exempel och i grov förenkling, är ett talande exempel på tillståndet i vårt land och hur galet vi tänker. Alla är överens om att förhållandena för lärande och kunskapsutveckling är långt ifrån optimala; men de rika och gynnade har satt sina barn i särskilda skolor där de umgås med andra privilegierade barn och drabbas därför inte av problemen i lika stor utsträckning (samtidigt som de drar fördel även på andra sätt av skattelättnader och kapitalvinster) som de mindre lyckligt lottade barnen som får gå i skolorna som ingen annan vill gå i, delvis eftersom skolorna oundvikligen brottas med ekonomiska problem eftersom skollagen säger att kommunala skolor inte kan neka någon tillträde och eftersom skolpengen är lika för alla, även om alla inte är lika. Som om detta inte var nog tvingas de mindre lyckligt lottade att acceptera både lägre löner och sämre service eftersom neddragningarna i vården och annan skattefinansierad verksamhet framförallt används av de som inte går råd att välja privata alternativ. Det är ett fundamentalt feltänk eftersom allt och alla hänger ihop och samhället är en komplex helhet. Och när problemen i skolan hopar sig och kunskaperna sjunker (paradoxalt nog höjs dock betygen i friskolorna, vilket gör det tydligt att makt är kunskap) i landet som ett resultat av att lärarnas möjligheter att vara LÄRARE kringskärs eftersom effektiviteten anses viktigare, tänker man sig att problemen ska lösas genom att belöna duktiga lärare med högre lön och resten med hot om uppsägning. Samma utveckling där som i resten av samhället alltså; man skapar A och B lag och låter den lyckligt lottade gruppen betala för den andra. Och utvecklingen kan fortgå så länge som effektivitetmålen inte ifrågasätts. Det får som konsekvens att man tvingar fram en förödande egoism, inte bara bland lärarna utan på andra håll i samhället också. När jakten på effektivitet blir vardag och norm kommer andra saker att framstå som problem än i ett samhälle och ett utbildningssystem där kunskapen står i centrum. När skolans uppdrag är att med bibehållen kvalitet kontinuerligt sänka kostnaderna för utbildning kommer det att få konsekvenser, för kunskapsutvecklingen i vårt land, vilket förr eller senare kommer att påverka resten av samhället negativt. Konsekvensen blir att lärare som brinner för lärande och som värderar en god och kunskapsfrämjande arbetsmiljö kommer att söka sig bort från skolan av ren självbevarelsedrift, och lärarna som lockas av erbjudandet kommer att värdera pengarna och nyckeltalen högre än kunskapen, som är en ömtålig kvalitet som aldrig kan säkras.

Trots att alla med bara en ytlig förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar inser att dagens system för finansiering av samhällsbyggande och välfärd inte leder till att kunskapsutvecklingen gynnas och fler får det bättre, väljer ansvariga för skolan att lyssna på den som säger sig ha knäckt koden och kan leverera samma resultat till lägre kostnad, snabbare. Pengar påverkar tänkande, perception och personlighet, det är i alla fall så jag förstått den forskning jag tagit del av; kanske är det därför ekonomiseringen av skolan och den högre utbildningen fortsätter, konkurrensen ökar och mer av samma åtgärder införs när problemen hopar sig? Kanske är det därför som allt fler väljer att anklaga invandrarna som roten till det onda, trots att det inte finns något vi eller dem och ingen utsida; hotet kommer altid inifrån. Effektiviseringen har blivit vardag och norm och eftersom den ger upphov till tunnelseende är det "ingen" som ser elefanten i rummet, eller man får i alla fall inte ifrågasätta den här typen av problem. Skatten måste hållas låg till varje pris. Försvaret av rådande ordning blir allt mer desperat ju fler problem som hopar sig. Tonen i det offentliga samtalet hårdnar och blir alt mer skoningslöst.

Allt fler uppgifter och allt mer sofistikerade uppgifter flyttas dessutom från människor till system, eftersom maskiner aldrig gör fel och kan arbeta dygnet runt. Det är som att äta sitt eget kött och blod för att mätta den omättliga hunger som brinner i den svältföddes mage. Vart är vi på väg Sverige? När ska vi njuta av alla effektiviseringsvinster är det tänkt, och varför blir det inte bättre utan sämre för varje år som går av nedskärningar och utebliven kompensation för kostnadsökningar? Hur länge ska vi leva på den omöjligt drömmen om att vi knäckt koden som gör att vi får mer för mindre? Det enda skydd som finns för idiotin är kunskap och analytisk, kritisk förmåga; just det som lärarna under rådande förhållanden får allt svårare att värna. När den generella kunskapsnivån i ett land når en viss nivå träffar skiten fläkten och därifrån stupar det allt brantare ner mot botten, som alla kommer att nå, fattig som rik, när samhället inte längre förmår härbärgera de spänningar som byggs upp inifrån.

Detta sätt att tänka och organisera snart sagt alla typer av verksamheter är förödande för sammanhållningen i samhället som helhet och utgör därför ett allvarligt hot mot demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Vart ska den lärare och forskare som vill utveckla kunskap, eller läkaren som ser det som värdefullt att se sina patienter i ögonen och ta sig tid att lyssna, ta vägen? Alla människor har inte mer pengar till varje pris som sitt högsta mål i livet, men när effektiviteskravet ska försvaras tvingas allt fler av nödvändighet att se mer till ekonomin än till andra värden i livet. Elefanten växer och snart trampas vi sönder av den. Eller också tänker om om och lär oss förstå hur saker och ting faktiskt hänger ihop och hur samhället fungerar på riktigt. Människan är en drömmare och det är bra, men den kollektiva livslögn vi nu lever i är destruktiv och drabbar oss alla, förr eller senare.