Karismatiska föreläsare/konsulter som talar om hur det är

Det finns idag en stor och, tycker jag mig se många tecken på, växande efterfrågan på karismatiska föreläsare och konsulter som åker land och rike runt, fakturerar fantasibelopp och levererar en föreställning fylld med välpacketerade, publikfriande och pedagogiskt presenterade insikter. Vissa av experterna eller konsulterna blir kändisar och jag tänker ibland på om folk kommer för att lyssna på dem, eller på det föreläsarna har att säga. Oavsett är det en förförisk vin-vin-situation detta, eftersom alla inblandade blir nöjda; ryktet om konsultens förträfflighet sprider sig och pengarna rullar in, beställaren kan visa resultat och publiken lämnar tillställningen glada och tillfredsställda. Att i det läget ställa den kritiska frågan: vad var det för kunskaper som presenterades, och hur mycket genomslag får innehållet som förmedlades egentligen, på lång och på kort sikt; riskerar att leda till att man uppfattas som en party-killer. Fast jag tar den risken, för det är kunskap och lärande jag värnar.

Jag är på väg mot ett externt uppdrag nu, och hur lockande det än är att följa mallen och göra som man ”ska” har jag denna gång, liksom alla andra gånger jag fått den här typen av uppdrag, valt att göra precis tvärtom. Vem är jag att tala om vad andra ska göra och med hänvisning till utvalda studier argumentera för vad som är bäst? Det är inte så jag ser på forskning eller forskningens uppgift i samhället. Här liksom i alla andra roller jag agerar i sätter jag kunskapen först. Jag vill hjälpa åhörarna att tänka själva, inte leverera resultat som gör kunderna nöjda. Oerhört tacksam över att jag blivit ombedd att komma tillbaka, för det betyder att organisationen jag ska tala för tänker som jag.

Ska man bli en framgångsrik konsult och hyllad föreläsare måste man planera sina anförande in i minsta detalj. Jag tar självklart inte lätt på uppdraget och åker aldrig iväg och bara river av något; jag har förberett mig i många, många år. Inte på just detta, men på den här typen av uppdrag. Jag har ägnat mig åt kunskapsutveckling och har stött och blött det jag lärt mig genom åren mot ny kunskap och den verklighet som kommer mig till mötes via olika medier. Alla mina föreläsningar är custom made, med utgångspunkt i det som visat sig fungera i andra sammanhang. Jag varken kan eller vill göra på något annat sätt, och föreläser för att väcka tankar och hjälpa åhörarna att tänka själva; jag talar inte om det som är eller vad man ska göra, jag delar med mig av mina tankar och kunskaper och försöker sätta igång samtal som jag sedan kan vara delaktig i.

På kylskåpet hemma sitter en magnet, inköpt på konstmuseet i Göteborg. På magneten finns en bild av författaren Jack Kerouac och ett citat: "I have nothing to offer anyone except my own confusion." Det citatet sammanfattar väldigt väl min syn på kunskap och vad jag vill uppnå och förmedla som forskare och föreläsare. Jag har egentligen inget annat att erbjuda världen än min egen förvirring eller kanske snarare undrande förvåning. Men det är inget problem. Tvärt om! Så här tänker jag.

Idag finns ett utbrett behov att lägga stora delar av livet i experters händer. Tänker till exempel på den ökande förekomsten av konsulter av olika slag; mäklare, personliga tränare, stajlister och så vidare. Vad dessa experter gör är att hjälpa människor med sådant man faktiskt redan behärskar, även om man kanske känner sig osäker. En olycklig konsekvens av denna växande efterfrågan på experter är att den leder till ökad osäkerhet, vilket i förlängningen ger upphov till behov av fler experter. När vi vill veta säkert blir vi alla mer osäkra, skulle man kunna säga, och ju säkrare svar man vill ha, desto större blir osäkerheten. Det är en farlig väg att gå, för säker kunskap finns bara i våra drömmar.

Här finns en förrädisk fälla gillrad för alla som sysslar med vetenskap. När behovet av säker kunskap växer lockas fler att ge allmänheten och makthavarna vad man vill ha: säkra svar på komplexa frågor och exakta lösningar på mångtydiga problem. När det blir idealet kommer den som inte är säker eller som är tydlig med vad som går att svara på och som inte går att svara på, att betraktas som ett problem. Det är olyckligt, men det är dit vi är på väg, med stormsteg. Därför behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet av offentliga föreläsare och experter. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas. Återvänder ofta till denna tanken, för att den är viktig och för att mycket talat för att vi rör oss i fel riktning.

Filosofen Mats Rosengren har, i boken För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet, visat att det inte ens är självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Han menar att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är per definition osäker och oöverblickbar, något annat vore konstigt eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd.

Efterfrågan på experter gör med andra ord något med kulturen och samhällets långsiktiga hållbarheten, liksom med synen på kunskap. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad hotas. För kunskap som samlas på hög och som koncentreras till några få innebär att beroendekedjor skapas. Därmed utarmas det viktiga skyddet mot tillvarons oöverskådliga spektrum av oundvikliga risker. Kunskap får helt enkelt inte knytas till enskilda individer eller isolerade forskargrupper, den måste spridas på många och ständigt utsättas för kontinuerlig, kritisk granskning, inte bara av experter utan framförallt av en bred och intresserad allmänhet.

Experterna står sig dessutom slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kritiken mot experterna handlar därför inte om individerna eller deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad. Kunskap skapas genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.

Världen är omöjlig att överblicka, på grund av att den befinner sig i ständig tillblivelse, och därför behövs, istället för några få, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar. Och i den processen behöver fler bli delaktiga. För utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring förutsättningarna för och innehållet i sammanhanget som alla lever med och i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka hindrar förändring om de inte uppmärksammas som vanor. Vad vi behöver är ny-tänkande och innovationer och en utbredd förmåga att se och uppskatta det nya, inte för att det nödvändigtvis är bättre eller för att det är riskfritt och perfekt, utan för att det är enda sättet att hitta nya vägar fram, upp och ut ur låsningarna som nu håller oss i ett järngrepp och som tvingar våra tankar in i gamla hjulspår.

Påpekandet ska läsas som en öppning för dialog och som en påminnelse om hur viktigt det är att många människor tillägnar sig insikt om och förmåga till kritiskt tänkande. Analyser av kultur, liksom all vetenskap innehåller oundvikligen, hur mycket möda som än läggs ner på att undvika detta, blinda fläckar och oproblematiserade försanthållanden. Men ju fler som förhåller sig kritiska till innehållet desto fler sådana problem kan elimineras, till allas fromma. Och genom att fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget utforskar förutsättningarna för vetandet öppnas möjligheter till en annan värld, en mer långsiktigt hållbar värld.

Därför konstaterar jag att det enda jag kan erbjuda mina åhörare när jag är ute och föreläser samt läsarna här på bloggen, är min egen undrande förvåning. Förvirring är bara ett problem om den förväxlas med sanning eller exakthet, och det är svårt att avgöra vad som är vad om förmågan att tänka kritiskt är dåligt utvecklad. Därför behöver vi mindre av säkerhet och mer av förvirring, för att kunna bygga en tryggare och bättre värld där kunskapen bättre svänger i takt med verkligheten. Förvirring är början på en kunskapsprocess, inte slutet. Förvirring eller undrande förvåning är en bra början på något stort och viktigt: En öppen framtid.

Låt oss inte förväxla nyfikenhet med begär efter sanning, eller förvirring med oförmåga. Låt oss istället tillsammans förundras och gemensamt söka svar.