ADHD-dagboken, om automatiserad kunskap

Höger och vänster eller b och d; hur svårt kan det vara, kan man tycka. Problemet är kanske att det inte alls är svårt. Det krävs överhuvudtaget ingen intellektuell ansträngning, det är bara att plugga in eller automatisera. Multiplikationstabellen ska sitta i ryggmärgen, annars får man problem när man ska räkna. Alla dessa lösenord; jag vet inte hur det är för andra, men för mig beskriver de inledande raderna några vardagsutmaningar som jag brottas och brottats med så länge jag minns. Ge mig ett svårt filosofiskt problem, en fråga utan givet svar, en komplex utmaning som kräver analytisk förmåga; där känner jag mig hemma. Att arbeta med nya lösningar på nya problem där automatiserad kunskap närmast är ett problem, har jag inga som helst problem med. Jag läser gärna och med stor behållning om matematikens filosofi, men när jag ska svara på vad nio gånger fyra är måste jag ta hjälp av fingrarna. Och talar jag om skillnaden mellan komplex och komplicerad är det närmast regel än undantag att jag blandar ihop ORDEN, skillnaden har jag däremot koll på. Samma gäller validitet och reliabilitet, signifiant och signifié och så vidare. Tillvaron är fylld av ord som på ytan är väldigt lika men vars betydelseskillnad är fundamental.

Jag har svårt med det enkla och lätt för det svåra. Kanske är det därför som min bildningsresa inledningsvis kantades av misslyckanden? Grundskolan innehöll få utmaningar och den som stavar sitt eget namn med stora bokstäver för att det känns enklare än att använda de små, vilka för mig i lågstadiet var förvillande lika, plockar inga poäng hos lärarna. Det spelar ingen roll att man kan dra långtgående slutsatser mellan kunskaper i olika ämnen och att man snabbt ser mönster i det till synes oordnade samt förstår komplexiteten i samhället och kunskapsutvecklingen, i grundskolan förväntas man lyssna på lärarna och följa instruktioner. Språk har jag alltid fascinerats av, men jag hade allt för stora problem att lära mig ordklasserna (verb, substantiv och så vidare) för att kunna ägna mig åt det intresset och sedan var det för sent.

Det har tagit mig lång tid och massor av möda att inse varför det gick som det gick i grundskolan och varför jag misslyckades. Idag har jag lärt mig hantera problemen, men jag har fortfarande problem med kunskap som ska automatiseras. Jag vet inte, men tror att det handlar om att närminnet är dåligt, liksom förmågan att hålla intresset uppe om jag matas med självklarheter eller informeras om sådant jag redan vet. Inser jag vart resonemanget leder blir jag otålig och tankarna vandrar; jag blir lätt rastlös i en automatiserad värld där vardagen är fylld av rutiner. Jag vill använda min hjärna och utvecklas intellektuellt.

När jag arbetade som bagare hade jag kollegor som lärde sig alla recept utantill, medan jag var beroende av receptboken. Jag tröttnade på det yrket eftersom det var föga intellektuellt utmanande; det var repetitivt och inom ramen för uppdraget, när jag väl lärt mig alla moment, var överblickbarheten total. När jag såg hur hela mitt liv skulle gestalta sig ända fram till pensionen fick jag panik. En period bytte jag bagerier och skapade därigenom egna utmaningar, men det var ohållbart i längden och ända sedan grundskolan närde jag trots allt en längtan att lära mig nya och svåra saker. Och när jag väl hittade min väg in i akademin, där på 1990-talet, när universitetet fortfarande satte kunskapen i centrum och där alla tvingades ta ett eget ansvar för sin egen utveckling, var det som att komma hem. Katalogen med fristående var närmast en beskrivning av himmelriket och tiden räckte inte till för alla kurser jag ville gå. Jag gick upp tidigt och läste eller skrev, och många av kurserna läste jag på kvällen eftersom jag redan på KomVux upptäckte att jag lyssnade mer uppmärksamt och inte lika lätt tappade tråden på kvällen; kanske beroende på att jag då var trött och hjärnan därmed snurrar lite långsammare och inte drar iväg och förlorar sig i associationer lika lätt.

Jag är övertygad om att jag aldrig hade klarat mig genom dagens kvalitetssäkrade grundskola, och om jag trots alt hade gjort det hade jag aldrig fixat att vara student på högskolan. Dels är intresset för kunskapen bland studenterna generellt sett lågt, (man vill ha sina betyg, poäng och examina) och "alla" kommer direkt till föreläsningen och åker sedan hem, ofta redan innan föreläsningen är slut, dels är kurserna uppstyrda och strömlinjeformade. När jag väl började känna mig hemma på Sveahuset (som idag hyser hotell Elite Plaza) kom jag dit och satt i fiket även under dagar då jag inte hade några föreläsningar. Där fördes ämnesövergripande samtal på hög nivå mellan studenter som läste fristående kurser för lärandets och kunskapens skull och som själva satte ihop sina utbildningar efter eget intresse. Huset kokade av kunskap och gav mig så pass mycket intellektuell stimulans att jag fortfarande lever på inspirationen.

Jag är så ENORMT tacksam för att jag fick den möjligheten och för att akademin som jag kom till verkligen var akademisk på riktigt. Idag håller allt det där på att förändras och i linje med New Public Management automatiseras allt fler moment av verksamheten. Kunskap flyttas från människor till system som lärarna och studenterna samt forskarna sedan anpassar sig efter; för kvalitetens och effektivitetens skull. Jag menar dock att akademisk kvalitet, liksom all annan verkligt högklassig verksamhet kännetecknas av att den är fragil och efemär, att den INTE går att standardisera och massproducera enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. En strikt kontrollerad och målstyrd akademi är oakademisk och därför ett gigantiskt resursslöseri. Det är inte bara för egen del jag oroas, jag tror nog att jag klarar mig; ingen kan ta ifrån mig alla kunskaper jag hunnit skaffa mig genom åren och med tiden har jag lärt mig finna platserna där det fortfarande finns möjlighet till intellektuell stimulans och framförallt har jag lärt mig hur jag kan utmana mig själv. Jag tycker dock synd om de unga som växer upp idag, som känner som jag och fungerar på liknande sätt. Jag oroas över vad samhället går miste om när man strömlinjeformar tillvaron och inte förmår uppskatta mångfald, olikhet och allt det i livet och verkligheten som är oöverblickbart och förundrande. Jag tror helt enkelt vi slagit in på en destruktiv och potentiellt förödande väg och kommer att ägna resten av mitt liv åt att kämpa för att värna förmågan att ta till sig och förstå kunskap som inte går att automatisera.