Tillit, trygghet, tid

Ett samhälle som inte är hållbart överlever inte på lite längre sikt. Det behövs inte forskning för att förstå det; den typen av insikter är självklara. Bara genom att arbeta med just den typen av insikter kan vi bygga ett samhälle som först fungerar och som politikerna sedan kan förvalta på olika sätt. Det måste finnas en stabil grund att stå på innan man kan välja mellan olika vägar fram. Jag har alltid dragits till de där grundläggande frågorna. Vad är det som verkligen betyder något? Avgörande frågor som utgör själva förutsättningen för allt det andra. Frågor som det är lätt att bagatellisera och bortse från eftersom det handlar om till synes obetydliga saker och aspekter av helheten.

När jag betraktar samhället så som det kommer mig till mötes, via reportage på TV, artiklar i tidningar och tankar som ges uttryck för i sociala medier -- det vill säga inte med utgångspunkt i egen insamlad och vederbörligen analyserad empiri -- framträder en bild av samhället som jag menar är värd att ta på allvar, även om den bilden är svår att bekräfta med hjälp av erkända vetenskapliga metoder. Kraven på underlag för det som hävdas i namn av vetenskap är och ska vara högt ställda, men det är inte självklart rätt väg att gå i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Bilden som framträder i medier och i vardagens möten med kollegor och vänner bär också på kunskap om tillvaron; och vad har vi att förlora? Tänk om vi byggde ett bättre, mer människovärdigt och långsiktigt hållbart samhälle helt i onödan ...

Det verkar med ledning av vad människor ger uttryck för i vardagliga samtal och andra sammanhang råda brist på framförallt tre saker i dagens samhälle: Tillit, Trygghet och Tid. När dessa saker undersöks vetenskapligt, kvantitativt framträder en delvis annan bild. Jag utgår får att sanningen är mer komplex än en undersökning kan fånga och beskriva och jag tror inte att det finns ett enda definitivt svar på dessa frågor. Tilliten må vara hög, men vad är det för typ av tillit som undersökts och som människor svarar på frågor om? Det brukar handla om tilliten till olika yrkesgrupper och den typen av aspekter av begreppet; men hur är det med känslan av att vara litad på, det vill säga den upplevda tilliten mellan människor på arbetet och i vardagen? Det är svårare att undersöka. Jimmie Åkesson hävdar att svenskar är att lita på medan invandrade är opålitliga, han vill vidare att känslan ska räknas, inte vad olika undersökningar kommer fram till. Det håller jag absolut inte med om. Jag är forskare och litar på vetenskapen, men allt går inte att undersöka vetenskapligt.

Trygghet är en annan komplex fråga som också kan betyda oerhört många olika saker. Jag känner mig trygg i Sverige, till vardags och för egen del. Men som pendlare kan jag aldrig känna mig trygg med att tågen kommer i tid och tar mig dit jag ska. Jag kan aldrig helt lita på att datorn och uppkopplingen ska fungera. Och som lärare kan jag aldrig känna mig trygg med att studenterna faktiskt lyssnar på det jag säger och vill förstå vad jag förmedlar, jag kan inte lita på att de ställer sina kritiska frågor till mig, så att jag kan hjälpa dem. Det händer inte så ofta, men det är lika obehagligt varje gång jag tvingas försvara mitt sätt att agera efter att någon student har klagat på mina skäl för att underkänna tentan eller synpunkterna jag lämnat som examinator på uppsatsen. Att läsa kursvärderingar är sällan roligt, dels eftersom de sällan innehåller konstruktiv kritik till kursen, dels eftersom de ibland innehåller nedsättande utlåtanden riktade till mig och andra lärare som människor. Känslan av otrygghet i vardagen är komplex och växlande. Som lärare känner jag mig i dagens utbildningssystem dessutom hela tiden kontrollerad: av studenterna som kräver att få, av linjeorganisationen som kräver resultat och av politikerna som med all önskvärd tydlighet visar att de inte litar på mig och mina kollegor. Jag tvingas ta ansvar, men känner mig inte litad på och därför blir det svårt att göra ett bra jobb, vilket gör påverkar tryggheten.

Både tillit och trygghet hänger samman med tid; finns inte tiden att lyssna och reflektera blir det svårt att förstå, vilket leder till att känslor av osäkerhet. Och när allt mer av den tid som inte finns upptas av diffus oro över saker som man inte borde behöva oroa sig över krymper tiden som finns avsatt för att göra det som ska göras. Tid har kommit att knytas ihop med ekonomi allt mer; tid är allt tydligare pengar. På börsen görs tusentals aktieaffärer varje sekund. Det sparas på tid för att effektivisera överallt, för att tjäna pengar. Fast människor blir inte friskare fortare och tankeförmågan är den samma idag liksom för 1000 år sedan. Det går att spara tid men gör man det i verksamheter där det leder till stress påverkar det kvaliteten, och om man försöker säkra kvaliteten genom att kontrollera lärare, läkare, tjänstemän och andra minskar känslan av tillit och ökar oron.

Ibland går det att lösa delproblem var för sig, men det går inte att öka tilliten eller tryggheten utan att ta hänsyn till tid och ekonomi; det går inte att få det ena utan att det påverkar det andra. Och finns inte tiden som krävs för att tänka efter blir det ännu svårare att förstå den här typen av komplexa samband. När allt färre förstår minskar efterfrågan på kunskap och kompetens att hantera komplexitet och effektivitet kan drivas något lite längre och det går att tjäna lite mer pengar, lite snabbare. Fast det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle utan verklig förståelse för allt det som faktiskt spelar roll. Det kan vid en hastig blick tyckas vara och uppfattas som ovidkommande detaljer, och under ett möta där man ska besluta om nedskärningar eller klubba igenom effektiviseringsåtgärder kan den som inte förstår eller bryr sig hur enkelt som helst vifta bort invändningarna genom att hänvisa till avsaknaden av evidens, eller med orden: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Och så kan allt rulla på, pengarna rulla in och effektiviseringen drivas ännu lite längre. Fast till vilken nytta då, och för vem, varför? Är det långsiktigt hållbart? Är det inte det spelar det ju ingen roll för då är det bara en tidsfråga innan allt kollapsar.

Tillit, trygghet och tid må uppfattas som detaljer, men man brukar säga att det är där djävulen finns: i detaljerna. Därför är det dit den kritiskt granskande, analytiska blicken måste riktas; utan tid att tänka efter och i brist på tålamod att vänta tills de långsiktiga effekterna av olika beslut visar sig, går det inte att hävda att det finns vetenskapligt stöd och evidens för det som hävdas är nödvändigt att göra. Bara indikationen och misstanken på att tilliten mellan människor i samhället håller på att rubbas eller att känslan av otrygghet växer är skäl nog att agera; fast hotet kommer inte utifrån, det är inte invandrarna som är problemet. Vi är alla människor och kulturen skapar vi tillsammans. Tid är det enda vi har. Livet är dagarna som går och allt kommer an på vad tiden fylls med för innehåll. Om livet och tillvaron består av en ständig strävan efter att "spara" tid leder det till stress, vilket leder till sjukdom, vilket leder till förtida död. Ökad tillit och mer trygghet går att bädda för genom att alla är mer generösa med tid; och finns det tid minskar stressen, ökar tålamodet och möjligheterna till reflektion blir bättre. Finns det tid kan man lyssna på varandra och hjälpa varandra förstå hur allt hänger ihop.

Den onda cirkeln behöver brytas, men utan förståelse för den här typen av komplexa samband och grundläggande mänskliga egenskaper, blir det svårt.