Högskolans primära uppdrag är kunskap

New Public Management ser jag i mina mörkaste studier som ett slags virus som sprider sig i akademin och skolvärlden, ett virus som förändrar synen på kunskap och riktar fokus mot annat än det som tidigare fokuserades på i Utbildningssverige; fast likt alla virus är det inte en isolerad företeelse, liknande tendenser finns överallt. Kravet på mätbarhet leder till att det växer fram ett produktionstänkande i skolan, den högre utbildningen och forskningen.

Tidigare, när obligatorisk skola infördes och under rekordåren, men även när man byggde ut högskolan på 1990-talet, sågs utbildning som en investering i framtiden; en långsiktig investering som betalar sig på lång sikt, vilket utvecklingen också visat vara fallet. Skola, utbildning och forskning är LÅNGSIKTIGA investeringar och alla krav på snabb avkastning är förkastliga eftersom det leder till stress hos människorna som arbetar med lärande och kunskapsutveckling.

Högskolan byggdes ut för att ge fler chansen att utbilda sig på universitetsnivå, men reformen innebar att statens kostnader ökade. Politiker lever på att lova (vi får de politiker vi förtjänar för det är vi som väljer dem) och perspektivet är kort, det sträcker sig bara fram till nästa val. Kanske var det därför man redan kort efter eller kanske i samband med utbyggnaden började tala om vikten av kvalitet, att skattebetalarna skulle få valuta för pengarna. Så länge högskolesektorn var liten kunde den verka i skuggan av skolan och kostnaden stack inte i ögonen på politiker som lovar sänkta skatter; friheten var större när högskolesektorn var mindre. Akademikernas makt var stor och politikerna talade om annat. Sedan växte alltså högskolesektorn, och när skolan kommunaliserades och delar av det som tidigare förvaltades av staten privatiserades ökade dess andel av helheten, liksom politikernas makt och intresse. Först var det kvaliteten man ville kontrollera, sedan kostnaderna: skattemedel måste användas effektivt, sa man och anklagade indirekt akademiker för att vara lata och improduktiva.

Idag avakademiseras högskolan allt mer och kunskapen hamnar allt mer i skymundan. Kontroll och produktion står i fokus för verksamheten, och politikernas makt över verksamheten kanaliseras genom linjeorganisationens krav på kollegiet av forskare och högutbildade lärare. Administrationen ökar med allt mer detaljerade krav på kontroll av verksamheten, och stressen och pressen ökar när högskolan förväntas producera, inte bara mätbara resultat utan även pengar. Det viktiga är inte längre att lektorerna undervisar och forskar med fokus på KUNSKAP; idag handlar det om att uppnå kvalitet och effektivitet i verksamheten.

Kunskap handlar om det vi inte vet; det är för att lära sig nya saker man studerar på högskolan eller forskar. En förutsättning för det är att man kan och får misslyckas. Ny kunskap är kunskap som ligger bortom det kända och utveckling handlar om att orientera i okänd terräng. Ingen kan på förhand veta vad som krävs av just mig för att utvecklas och lära mig nya saker, och om den som forskar vet på förhand vad hen ska komma fram till är det inte forskning man sysslar med. Den synen på kunskap håller på att förändras och när gamla generationer lärare och forskare lämnar högskolan och nya fostras in i rådande kultur går förändringen snabbare och snabbare. Idag talas det inte längre så mycket om kvalitet; på senare tid är det produktion av resultat som står i fokus. Forskare och högskolor mäts allt mer och allt tydligare efter vad man producerar: poäng, examina, publikationer, citeringar och PENGAR.

När jag var doktorand talade vi sällan om pengar; visst arbetade vi med ansökningar, men konkurrensen var inte lika mördande som den är idag och framförallt var over-headkostnaderna inte lika höga. Vi sökte pengar för att forska, för egen del. När jag och tre andra fick ett stort forskningsanslag 2000 bjöd vi inte på tårta och gratulationerna handlade inte om något annat än att vi nu hade chansen att skapa ny och viktig kunskap. Jag hade fest när jag disputerade tre år senare, när kunskapen som projektet var bearbetad och klar. Idag när over-headkostnaderna i många fall utgör över 50 procent förändras synen på ansökningarna och varför man ska söka pengar, vilket i kombination med ökande makt för ledningen och linjen som inför politikerna får stå till svars för hur väl man förvaltar skattemedlen gör att forskarnas ansökningar blir lika viktiga eller viktigare för ledningen. Den som bara producerar kunskap tillför, utifrån högskoleledningens, politikernas och skattebetalarnas perspektiv, ingenting. Den som bara producerar kunskap och utveckling betraktas som en kostnad trots att det var (och borde vara) högskolans uppdrag. Förr var det den som producerade mest kunskap som gjorde karriär och fick anseende i högskolan, idag är det den som drar in mest pengar, och det behöver man inte ens vara forskare för att göra.

En högskola vars uppdrag är att effektivt förvalta skattemedel och som helst ska gå med vinst kan inte samtidigt vara en högskola som utvecklar kunskap. Vad är skillnaden mellan en forskare och en konsult? Förr var skillnaden tydlig; då reste konsultera runt och sålde sina tjänster som byggde på kunskap som producerats på högskolan. Rollfördelningen av tydlig. Forskarna forskade och konsulterna krängde mer eller mindre väl fungerande kunskap till mer eller mindre betalningsvilliga kunder. Idag när kunskapen är kontrollerad och forskning handlar lika mycket om penar som om kunskap är skillnaden inte lika tydlig. Idag när allt är kvalitetssäkrat och styrt mot mål är det priset som är skillnaden, som man säger i reklamen. Forskare uppfattas allt mer som konsulter och båda konkurrerar på samma marknad om kundnöjdhet och ekonomisk vinst.

För att lära och utveckla ny kunskap måste man få misslyckas, och ju mer man misslyckas desto närmare är man ett genombrott. Det har inte förändrats även om högskolan har det. Kunskapen är fortfarande densamma även som forskarnas fokus riktats mot annat. Genomströmning som ett mått på kvalitet och förmågan att dra in forskningsmedel som ett tecken på vetenskaplig framgång är effekter av NPM, inte ett resultat av den strävan efter bildning som tidigare var målet med högre utbildning. Kunskapen, vad hände med den?