Homeostas, ett mer ödmjukt sätt att se på samhället

Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att samhällsvetenskapen och politiken har en massa att lära.

Tänker att en reflektion över begreppet homeostas, här med utgångspunkt i en artikel på Wikipedia, kan bidra till bättre förståelse för samhällets komplexitet och alla problem som försök att kontrollera och detaljreglera processen kan leda till, samt ge fördjupad insikt om hur viktig just jämvikten är för den långsiktiga hållbarheten. Först en definition, och sedan en reflektion.   

Homeostas, av grek. homoios (liknande) och stasis (stopp, stillastående), är ett stabilt och konstant tillstånd gentemot omgivningen i ett biologiskt system. De tre viktigaste homeostatiska mekanismerna är termoreglering, osmoreglering och reglering av blodsockernivåerna.

Stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Ödmjukhet och förståelse inför allt som finns utanför och påverkar är nödvändigt. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov magsmärtor. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer, men det återkommer vi till efter denna definition av (det kroppsliga) fenomenet.

Flera mekanismer och processer reglerar den interna miljön i syfte att behålla homeostas. Det är främst djur som har förmågan att aktivt påverka sin situation. Detta sker på olika sätt, ofta evolutionärt anpassat till den miljö djuret lever i. Många djur flyr instinktivt från en ofördelaktig miljö, till exempel med för hög eller låg värme, salthalt eller syrehalt. Inuti djuren finns ett aktivt system med tre huvudkomponenter: En receptor, som upptäcker förändringen, ett kontrollorgan som ser till att homeostasen återställs och en effektor som utför kontrollorganets order.

Alla hållbara samhällen behöver agera på liknande sätt och bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Forskningen, vars uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politikerna som sätter ord på och verkar för att nå samhällets mål och visioner (alltså inte det egna partiets mål och visioner). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället som ser till att homeostasen upprätthålls. Inte riktigt så det ser ut idag. Vi tänker och agerar närmast tvärtom, sätter upp djärva mål och sedan använder våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det, men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden, alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatat verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för samhället. Förändringsprocesserna som både individer och samhällen måste lära sig hantera är lika intrikata och svåra att kontrollera. Därför är ÖDMJUKHET, tid för analys kritisk reflektion och eftertänksam utvärdering så viktigt.

New Public Management är och fungerar som ett slags politisk motsvarighet till individers experiment med självmedicinering. Riskerna lika stora och potentiellt allvarliga och att inte vara mer ödmjuk och receptiv, att endast fokusera på de på förhand definierade måtten på framgång, utan hänsyn till andra effekter och oönskade biverkningar är förfärande huvudlöst. Individer som väljer att självmedicinerar eller lyssna på självutnämnda experter spelar rysk roulett med sitt eget liv, och de får själva stå sitt kast, men samhället är allas angelägenhet. Att avsätta ansvariga politiker är ingen LÖSNING, det är snarare ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt och arrogans, eller en grandios personlighetsstörning.

Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ? eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara. Försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten skulle oundvikligen försiggår av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde och resultat kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna enskaka slag utan om att vinna kriget.

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vården, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och skattepolitik. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inget man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering. När ska vi lära oss? Hur sjukt måste samhället bli och vilka desperata, huvudlösa åtgärder ska utsätta varandra för innan experimentet överges och vi intar ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet, samhället och tillvaron?

Allt handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga: Bli av med oönskade symptom, eller bota den underliggande sjukdomen?