Rekordårens baksida 3

Det har visat sig att jag hade fel om antalet (kända) barn som min farfar fick. 11 ska det vara och inget annat. Rätt ska vara rätt. Framförallt min fars men även mitt liv vändes delvis på ända av uppgifterna som avslöjades genom akterna som begärts ut. När historien uppdagades kom det på kort tid en rad olika besked och jag blandar troligen ihop siffran med en annan siffra. Poängen är att pappas släkt på kort tid och sent i livet utvidgades betydligt. Varför berättade farfar inte om sina andra barn och relationer, och hur kunde uppgifterna hållas hemliga? Det är en gåta, men han skämdes så klart. Farfar var dessutom en man med visioner som inte riktigt backades upp av förmågorna som behövdes för att realisera visionerna. Han gav gärna sken av att det var som han önskade att det vore. I en notis i tidningen i samband med hans femtioårsdag stod det att han var byggmästare och en "erkänt duktig steppdansör". Han arbetade tidvis som snickare och hur det var med dansförmågan vet jag ingenting om, men det verkar som han var omtyckt av många. Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes.

Dagen efter att min farmor och pappa fick flytta från Gustavs (min farfars far) lägenhet, den 14/9, 1942, blir pappa omhändertagen av myndigheterna och placerad på Ekmanska barnhemmet, Solgården på Hönö. Det kostar 60:- i månaden och Vera betalar för 3 dagar och kan sedan inte betala mer. Pengar för uppehälle erhålls dock från Allmänna Medel. Pappa är mager och väger 10,9 kg. Vera får flytta hem till sina föräldrar på Såggatan 12 i Majorna. Hon vill egentligen skiljas från Olav men eftersom hon är gravid så får det vänta. Olav är dessutom försvunnen från september och hans adress är okänd, även för fadern Gustaf. Senare visar det sig att Olav har skogsarbete i Värmland från 26 november. Arbetet har anvisats av Länsarbetsnämnden i Östersund.

Jag kan bara tänka mig hur min farmor Vera hade det. Pappa var ju så liten att han inte kan minnas, men att slitas från sina föräldrar kostar på och sätter ändå spår. Idag är det omöjligt eller i alla fall enormt komplicerat att försvinna, men då var det enklare, innan samhället digitaliserades.

Min farfar föddes i Danmark av tyska föräldrar som vi tror flydde från nazisterna, inte för att de var förföljda utan för att de inte ville bo i ett land med den typen av värderingar som Hitler stod för. Min farfars far var en av tre bröder och två av dem flyttade till Danmark. En av de två bröderna arbetade som köksmästare och kom senare att bygga upp Långedrags värdshus i Göteborg. Min farfars far arbetade också där men lyckades inte lika väl. Olika falla verkligen ödets lotter. Tre bröder, tre helt olika livsbanor. Den tredje brodern stannade i Tyskland och engagerade sig i nazistpartiet. Det finns en bild i en släktings fotalbum av honom i brun skjorta och armbindel med hakkors. Vad som hände med honom och hur släktträdet bakåt på den sidan ser ut vet vi inte. Pappa och hans bröder har försökt leta i arkiv i Tyskland men mycket är bränt och borta. Vi kommer till Stuttgart men inte längre.

Trots att farfar föddes i Danmark och aldrig satt sin fot i Tyskland var han tysk medborgare och det gjorde att min far också föddes som tysk, trots att varken han eller hans far hade några kända släktingar där. Trots vetskap om dessa förhållanden, och trots att min farmor var svensk medborgare liksom sina föräldrar, ville myndigheterna (eller i alla fall en nitisk tjänsteman) utvisa min far som då ännu inte fyllt två år till Tyskland som befann sig mitt i brinnande (angrepps)krig. Myndighetsutövare som följer regler till punkt och pricka och utan hänsyn tagen till mänskliga värden fanns det både då som nu, uppenbarligen. Nästa notering i dokumenten gör ont att läsa, särskilt med tanke på hur tongångarna låter idag och hur vi behandlar papperslösa.

Den 28/9 begär Barnavårdsnämnden att Gert skall utvisas till Tyskland eftersom han är tysk medborgare liksom sin far. Det blir avslag hos Länsstyrelsen om utvisningen den 10/10.

Tjänstemannen på Länstyrelsen räddade min fars liv, och även jag är hen evigt tacksam. Tänk om handläggaren på barnavårdsnämnden fått igenom sitt yrkande, vilket motiverades med att pappa låg svenska skattebetalare till last? Kanske är det härifrån mitt engagemang för flyktingar, öppenhet, medmänsklighet och integration kommer, jag vet inte. Men jag vet att livet ibland hänger på en mycket skör tråd och att enskilda individers handlingar kan få avgörande betydelse för många andras liv och möjligheter. Med facit i hand visade det sig att min far visserligen kostade samhället en del som barn (delvis beroende på att man valde att sätta honom på olika institutioner även mot familjens önskningar), men han gick faktiskt bara i skolan i sju år och arbetade sedan från 15 års ålder och ända fram till pensionen och har betalat skatt i alla år. En flykting som kommer till Sverige, fullt utbildad och redo att börja arbeta direkt, torde vara en investering på lite längre sikt. Sedan får Tino Sanandaji räkna som han vill. Tar man bara hänsyn till siffror och låter ekonomin styra kan man driva igenom och motivera vilka inhumana beslut som helst. Det skrämmer mig att det finns människor som tänker i de banorna och endast värnar sig själva och sina egna (ekonomiska) intressen. Nåväl, min far var lyckligt ovetande om vad som hände ovanför huvudet på honom och jag vet inte om min farmor visste, men en sak är säker, hon hade redan utsatts för en hel massa prövningar.

1943. Gert är kvar på Solgården till den 4 januari och flyttas direkt till Vidkärrs barnhem i Göteborg. Han väger 12,650 kg och är 83 cm lång. Han är en rar och snäll pojke enligt journalen. Han får influensa och öroninflammation och i februari väger han 12,5 kg.

Olav har nu adress Slottsskogsgatan 46, c/o fru Emma Gustavsson.

Den 27 januari föds tvillingarna, mina farbröder och min fars helsyskon. När Vera skrivs ut från BB med barnen den 5 februari så är familjen utan bostad. Vera vill först komma tillbaka till sina föräldrars lägenhet. Assistent Grundell (kurator) har gjort hembesök på Såggatan 12 den 3 februari och det visar sig att föräldrarna Emma och Anders inte kan ta emot sin dotter och spädbarnen där. Lägenheten är en snygg enrummare med toalett på gården. Enligt assistenten är Emma nervös och betryckt och Anders präktig och ambitiös. Anders är möbelsnickare på Götaverken och är nu 63 år. Han förklarar att han har försörjningsplikt för sin psykiskt sjuka dotter Signhild som är 36 år och vistas på Lillhagens sjukhus för schizofreni. Det blir för dyrt med ytterligare utgifter. Det sagda är först sekretessbelagt av Regionarkivet. Efter överklagan hos Kammarrätten går det att läsa. Vera får veta vad som blivit sagt, hennes fars motiv till att inte ta emot son dotter och sina barnbarn, och går med på att tvillingarna placeras på Gullbergsbrohemmet i Göteborg och att även hon får bo där med dem.

Det är inte jättelänge sedan. Drygt sjuttio år bara. Jag sitter och skriver detta i samma stad, bara någon kilometer från platserna som beskrivs i dokumenten, men jag och mina barn lever i en HELT annan stad i ett HELT annat samhälle och en helt annan tid. Vid ett tillfälle, efter min skilsmässa från barnens mor, som doktorand, levde jag under ett drygt år under existensminimum. Jag sökte socialbidrag men har aldrig, vare sig förr eller senare känt mig så förnedrad som jag gjorde när jag satt hos handläggaren och blottade min prekära situation. Jag fick pengar (några tusenlappar innan jul), men på nåder och med en känsla av misstänksamhet. Den som säger att det bara är att hämta pengar från sociala har ingen aning om vad som krävs och vilken förnedring det innebär att överlämna sig till myndigheternas rigida och iskalla regelverk. Efter skilsmässan kändes det som jag levde i misär. Jag hade ingen säng och den vecka som barnen bodde hos mig sov jag på en madrass i vardagsrummet, den andra veckan som jag i en av deras sängar. När det knep kunde jag någon gång äta hos mina föräldrar och på fredagen cyklade jag till macken och handlade Stinas kyckling och chips på kredit (ett bensinkort jag hade kvar trots att jag inte hade bil) för att kunna ge barnen något litet extra. Jag kunde inte köpa kläder och hade under en period inte råd med mycket mer än en kopp kaffe på stan. Jag var student och eftersom jag aldrig fixat att läsa hemma var det en nödvändig utgift. Jag kände mig verkligen fattig, men det var så värt det på grund av vad jag fick i form av kunskap och utbildning och i jämförelse med vad min farmor fick genomlida var det INGENTING. Jag hade en bostadsrätt, fick ett stipendium på sommaren och lite längre fram en tidsbegränsad anställning. Jag var fattig på riktigt, men bara under en högst begränsad period. Det gick sannerligen ingen nöd på mig och jag klagar absolut inte.

Från 5 februari till 16 april bodde farmor och tvillingarna på Gullbergsbrohemmet. Det kostade 6:70 per dag. Kläder med mera saknades och Vera får mödrahjälp: 300 kronor, inklusive tandvård, kläder (55:-), vagn till barnen (48:-) och kostförbättring i 12 veckor (96:-). I februari begärs tvillingarna utvisade till Tyskland på grund av att svenska staten haft utgifter för dem. Det blir som tur var även denna gång avslag, den 22/2.

Hur reagerar man när man lever under den stress som fattigdomen och hotet om att ens barn kan utvisas innebar för min farmor? Hon var redan som det var bräcklig, och hennes man fanns inte där och kunde stötta, han brottades med sina problem. Och som om det inte räckte att tvingas leva i fattigdom och misär utsattes hon och hennes tre barn dessutom av förföljelser från kommunala tjänstemän. Det gör ont i hjärtat att tänka på dessa saker även om utvisningsbegäran aldrig vann bifall.

Olav har kommit tillbaka från Värmland i februari och arbetar sedan från den 27 april hos Byggmästare Kullenberg och fram till 16 juni och erhåller 513 kronor i lön.

I mars väger pappa 12,3 kg och i april 12,7 kg. Han har öroninflammation flera gånger. Han är kvar på Vidkärrs barnhem till 20/4 då familjen hyr en lägenhet på Kruthusgatan 8 A. Det är en så kallad nödbostad. Hyran är 37:75 per månad. 

Jag har fått höra att jag koketterar när jag säger att jag kommer från arbetarklass. Akademikerkollegor har lagt huvudet på sned och skrattat när jag berättat att båda mina föräldrar arbetat på bibliotek. Som om ens klasstillhörighet endast bestäms av föräldrarnas yrke och platsen man bor på. När jag läser om min släkt och hör min mor berätta om sin uppväxt förstår jag hur djupt rötterna går och hur svårt det är att bryta sig loss från sitt ursprung och dess prägling. Nej, jag kände mig aldrig mig som medelklass när jag växte upp i förorten, och det var uppenbart att ingen annan där heller såg mig som det. När jag kom till gymnasiet i Göteborg och fick klasskamrater från Bergsjön och Biskopsgården var det som att komma hem. Fast de såg det inte så och mötte mig först med misstänksamhet eftersom jag kom från en finare förort. Det går att flytta till något bättre, men sina rötter bär man ändå med sig. Idag är jag definitivt medelklass, allt annat vore idiotiskt att försöka ro i land, och mina barn tror jag känner sig hemma i den milön, även om de också präglas av mina föräldrars uppväxt genom att jag är deras förälder.

Pappa placeras än en gång på Vidkärrs barnhem, från den 13/5 till 21/6. Därefter får han komma till sin mormor Emma. Tvillingarna omhändertas på Gullbergsbrohemmet den 16/6 och det görs en ny ansökan om utvisning, men som tur är blir det återigen avslag. 

Tre gånger under ett år kämpar alltså en nitisk, regelföljande, tjänsteman för att få min pappa och hans tre bröder, vilka alltså inte ens fyllt ett år, utvisade till ett land som ockuperade Sveriges grannländer och som befann sig i krig med resten av världen. Det är ofattbart, men det händer än i dag. Följer man bara reglerna och slutar man se människor som människor och bara behandlar dem som siffror och statistik, om det är det enda som räknas är det så här det blir. Kulturen och känslan av medmänsklighet är bara en tunn fernissa som man måste värna och göra sig aktivt medveten om för att inte bli en maskin som bara följer order.

Farmor får bukhinneinflammation och kommer till Sahlgrenska sjukhuset den 19/6 och tvillingarna får följa med och bo där med henne. Det står i journalen att hon endast obetydligt kan amma en av tvillingarna och pojkarna får komma tillbaka till Gullbergsbrohemmet där de stannar till den 6 augusti då Vera blir utskriven från sjukhuset. Tvillingarna får flytta hem till bostaden på Kruthusgatan efter att en frk Borgstedt gjort hembesök där och inte funnit lägenheten utdömd. Även pappa får komma hem och bo där. Men Vera vill gärna ha en bättre bostad.

Tar en paus här och ägnar mig åt midsommarfirande. Återkommer med fortsättningen inom kort.