Jakten på sanningen om sanningen 3

Här avslutas samtalet om Wienkretsen med utgångspunkt i artikeln på Under Strecket (skriven av Torbjörn Elensky). Igår i ett utbyte på Facebook dök meningen: Leve seminariet upp, och det berörde mig starkt. Tänker inte så ofta på det i vardagen, men jag saknar verkligen det högre seminarierna som idag i princip raderats bort från den akademiska världen, i alla fall i de miljöer som jag kommer i kontakt med. Visst kunde även seminarierna utvecklas till debatter och det var inte alltid så himla högt i tak. Alla läste och engagerade sig heller inte lika mycket. Länge var jag mest en åhörare som kom till seminariet med stor respekt och dåligt självförtroende. Inne i huvudet exploderade tankarna och även om jag inte sa ett ord lämnade jag alltid seminarierna fylld av nya tankar och inspirerande uppslag som jag tänkte vidare på och utvecklades intellektuellt med hjälp av. Det som fick mig att börja tala och ta mer aktiv del i utbytet var professorn i etnologi och min handledare Billy Ehn, som vid ett av de första seminarierna uppe i Umeå avslutade med att påpeka att jag inget sagt, och nu ville han att jag skulle dela med mig av mina tankar om texten. Där och då insåg jag att det inte går att delta på ett seminarium utan att säga något. Läste underlaget gjorde i princip alltid, men mitt dåliga självförtroende höll tillbaka engagemanget. Fast när jag nu tvingades inse att jag inte kom undan begärde jag vid nästa seminarium tidigt orden och fick sagt något lite mer genomtänkt, och sedan kunde jag lyssna igen, fast när isen väl var bruten ville jag fortsätta utvecklas. Och på den vägen är det. Att uttrycka sig är inte alltid enkelt, och i vissa akademiska miljöer är nivån på samtalen svindlande hög. Det kan verka skrämmande och hämmande, men allt handlar om hur man bemöter varandra. Sänker man nivån sjunker kvaliteten och därför är det bättre att satsa på den ömsesidiga respekten, ta sig tid och ha tålamod. Det blev en utvikning, men det var som jag förstår saken just detta som medlemmarna i Wienkretsen ägnade sig åt; seminarieverksamhet.

Diskussionscirklar som dryftade den nya fysiken och filosofin samlades redan tidigt i Wien, men det var först då Moritz Schlick samlade en skara vänner och beundrare runt sig som de blev lite mer systematiska. Schlick hade redan som ung läst Kant, men insett att hans metafysik inte var något för honom. Han var dragen till filosofin, men säger själv att han just därför valde att studera fysik. Han blev Max Plancks favoritstudent, men sökte vidare efter en tjänst i filosofi, tills han 1911 fick tipset att ägna sig åt Einsteins nya fysik, vilket blev avgörande för honom. Efter bara några år hade han blivit den främste uttolkaren av relativitetsteorins filosofiska betydelse – exempelvis om uppfattningarna av tid och rum, som han skrev en bok om mitt under det första världskriget. Han blev, med ett uttryck från tiden: ”relativitetsteorins evangelist”.

Motståndet mot allt som tangerar metafysik har jag svårt för. Och lika svårt har jag för att ensidigt bestämma sig för att ägna all intellektuell kraft åt ett enda perspektiv. Jag har överhuvudtaget svårt för alla typer av kategoriseringar och gränsdragningar. Utgångspunkten för Wienkretsens arbete sympatiserar jag inte med, men verksamheten som sådan finner jag enormt inspirerande och att få ta del av resultatet är intellektuellt stimulerande.

Hösten 1922 blev han professor i filosofi i Wien. Hans föreläsningar fick hållas i stora salar, då han drog många åhörare. Men dessutom skapades den lilla diskussionsgruppen, med mellan tio och tjugo medlemmar, som samlades varje torsdagskväll för samtal om den nyaste fysiken och filosofin, i en liten hörsal på universitetet, ­snarare än på något av de klassiska kaféerna. Det verk som mer än något annat präglade kretsen var ­Wittgensteins ”Tractatus logico-philosophicus”, det högkoncentrerade verk i vilket han hade anspråk på att en gång för alla lösa filosofins problem, genom att lösa upp dem, visa på dem som illusioner skapade av vårt språkbruk. Metafysiken var äntligen en gång för alla besegrad, eller det var åtminstone vad hans hängivna lärjungar i Wienkretsen ansåg. Själv höll sig Wittgenstein på behörigt avstånd från dem, bidrog inte med vare sig förklaringar eller kommentarer, utan ägnade sig åt att undervisa barnen i en liten skola i Alperna – för varför skulle han ägna sig mer åt filosofi när han redan löst (upp) ämnets alla problem i sin lilla bok?

Tänker skriva lite om Wittgenstein i sommar, men vill redan här titta lite närmare på hans avhandling. Genom hela boken löper en tydlig tråd och det är avståndstagandet från allt vad metafysik heter. Avhandlingen, som är skriven i korta, koncentrerade satser, inleds med följande ord:

• Världen är allt som är fallet.
• Världen är inbegreppet av fakta, icke av ting.
• Världen är bestämd genom fakta och genom att de är alla fakta.
• Ty faktas totalitet bestämmer vad som är fallet och även allt som icke är fallet.
• Fakta i det logiska rummet utgör världen.

Sedan leds dessa teser i bevis med hjälp av logik. Jag är inte kompetent att bedöma stringensen, men tankegången tror jag mig förstå, själva utgångspunkten,och den är i allra högsta grad levande även i dagens akademi. Striden står fortfarande om hur man ska förhålla sig till metafysiken. Fast metafysiken definieras sällan, kanske av förklarliga skäl eftersom den ligger bortom gränsen för det iakttagbara. Fast hur kan man bestämt ta avstånd från något som inte går att bevisa att det INTE existerar. Jag har inga problem med metafysik, tvärtom. Och jag ser heller ingen motsättning mellan tankarna som lyfts inom Wienkretsen och hos den tidige Wittgenstein och det förhållningssätt till metafysiken som jag anammat och som går ut på att behandla det som något som ligger just bortom fysiken. Metafysiken kan man bara närma sig genom att utveckla kompetens att tro, genom teologi (fast en teologi som inte handlar om att bevisa att Gud finns). Tolkning är en metod att nå kunskap om det som existerar på gränsen mellan fysik och metafysik, kultur till exempel (i den betydelse av begreppet som jag arbetar med). Det är med andra ord strävan efter enhet som stör mig, försöken att inordna allt vetande i en och samma modell, som till varje pris måste hänga ihop logiskt. Wittgensteins filosofiska projekt handlar om att ringa in problemområden, identifiera gränser och om att upplösa problem. Det senare sympatiserar jag med, fullt ut, medan jag har problem med det andra. Slutorden i hans avhandling är berömda:

• Lösningen på livets problem märker man på att problemet försvinner.
• Det outsägliga finns verkligen. Detta visar sig, det är det mystiska.
• Den riktiga metoden i filosofin vore egentligen denna: Att icke säga något annat än vad som låter sig sägas; alltså satser i naturvetenskapen -- alltså något som icke har något med filosofi att göra -- och så att, när någon annan ville säga något metafysiskt, alltid visa honom, att han icke givit någon betydelse åt vissa tecken i sina satser. Denna metod vore otillfredsställande för den andre -- han skulle icke känna att vi lärde honom filosofi -- men den vore den enda strängt riktiga. 
• Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem -- på dem -- bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.
• Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Är det inte ett slags metafysik som beskrivs här, indirekt? Han säger visserligen att världen är allt som är fallet och att fakta är världen, och det är detta man tog fasta på inom Wienkretsen och inom den positivistiska vetenskapstraditionen. Vetenskap handlar om fakta, inte om subjektiva spekulationer som inte går att leda i bevis. Okej, det är en legitim definition på vetenskap, men det finns andra sätt att närma sig metafysik än vetenskapliga metoder som jag håller med om är oanvändbara för ändamålet. Jag tar till mig det Wittgensteinskriver, men inte premisserna han utgår från. Och han gick ju sedan även vidare i sitt projekt, vilket gav upphov till ännu en filosofisk skolbildning. Den sene Wittgenstein undersökte språket och dess effekter på perceptionen av världen och den fakta som han menar utgör världen. I Tractatus sista mening öppnar han ju dessutom för att det finns metafysik. Även om jag inte håller med om att man bör tiga om det som inte går att belägga eller bevisa, tycker jag att han öppnar upp för att metafysiken faktiskt existerar, fast den kan bara undersökas med metoder utformade för ändamålet och med hänsyn tagen till kunskapens karaktär. Det går inte att bevisa eller avfärda metafysiska påståenden, men det betyder inte att påståendena är meningslösa eller irrelevanta. Allt handlar om med vilka anspråk man uttalar sig och hur man bemöter varandra i seminariet.

Påminner om att jag inte skriver för att leda något i bevis, utan för att nå kunskap och vidgad förståelse för världen, livet, allt. Jag gör det med forskarens blick, men för mig handlar forskning om att befinna sig i rörelse tillsammans med det jag studerar, vilket för övrigt också är titeln på min senaste bok: Studier av förändring, i rörelse. Där hämtar jag indirekt inspiration från metafysikern Henri Bergson. Och hans syn på vetenskap är vidare än Wienkretsens. Han menar att man måste ta hänsyn till och inbegripa metafysiken i den vetenskapliga analysen, annars kommer man inte att kunna nå någon användbar kunskap om livet och det som är levande. Han skriver i boken Introduktion till metafysiken (Bergson 1992: 86).

Detta betyder att analysen [som är Wienkretsens och positivismens vetenskapliga metod] arbetar med det orörliga medan intuitionen [som är den "metod" som används för att försöka förstå allt som faller utanför fysiken och det mätbara] placerar sig i det rörliga eller, och det kommer på ett ut, i nuflödet. Detta är den mycket tydliga skiljelinjen mellan analys och intuition. Man känner igen det verkliga, det upplevda, det konkreta på att det i sig självt är föränderlighet. Man känner igen elementet på att det är oföränderligt. Och det är per definition oföränderligt eftersom det bara är en schematisk bild, en förenklad rekonstruktion, ofta ren symbolik, i vilket fall bara en stillbild av den framrinnande verkligheten.

Bergsons språk är vacker och närmast poetiskt, och hans vetenskap handlar om liv, rörelse, förändring och tillblivelse. Han ser verkligheten som en helhet bestående av både det som går att veta något om och det som ligger bortom det vetbara. För att tala med Deleuze, som är djupt influerad av Bergson: Verkligheten är ett flöde av realiserad virtualitet, vilket i alla fall är min tolkning av Deleuze, min syn på både kunskap och verklighet. Märk väl att jag inte avfärdar Wittgenstein eller positivismen, jag vidgar bara perspektivet lite och intresserar mig för mer än det som går att bevisa eftersom det också är del av livet. Åter till Bergson (1992:103), som uttrycker det bättre och vackrare:

Den symboliska kunskapen som uttrycks genom redan existerande begrepp och som går från det stillastående till det rörliga är relativ, men inte den intuitiva kunskapen som placerar sig i det rörliga och tillägnar sig tingens eget liv. Denna intuition når fram till det absoluta. Vetenskapen och metafysiken möts alltså i intuitionen. En verkligt intuitiv filosofi skulle kunna förverkliga den så högt åtrådda unionen mellanmetafysiken och vetenskapen.

Det är (natur)vetenskapen som avfärdar metafysiken, och den gör det för att det inte går att nå säker kunskap om det som ligger bortom det mätbara. Fast är inte det lite som "surt sa räven", för avfärdandet bygger ju på en hypotes som aldrig kan prövas och som därför inte kan sägas existera enligt kriterierna för kunskap som Wienkretsen ställde upp. Vi lever alla i verkligheten, och verkligheten är som den är. Bergson avslutar sin bok med följande ord: "I denna mening har metafysiken ingenting gemensamt med en generalisering av vetenskapen, men inte desto mindre skulle den kunna definieras som total erfarenhet." Metafysiken inbegriper vetenskapen och är med andra ord inte ett alternativ till vetenskap, det är vetenskap med extra allt, skulle man kunna säga. Och det är också så jag ser på vetenskap, och det är därför jag valt att arbeta med ett pragmatiskt sanningsbegrepp. Sanning, eller hellre försanthållande, för att betona att det är ett preliminärt uttalande, är det som fungerar. Verkligheten består av både det som går att mäta och väga och sådant som ligger bortom den vetbarhetens gräns som Wittgenstein definierade. Nåväl, åter till Wienkretsen och Elenskys text.

Gruppen hade även en politisk sida, med tydlig vänsterlutning. Den vetenskapliga världsuppfattningen hängde för flera av medlemmarna samman med den österrikiska socialdemokratins reformistiska samhällssyn. Målet var att med rationella medel, sakligt och osentimentalt, bygga en modern stat med välfärd och individuell frihet, befriad från traditioner och vidskepelser, inte minst den i Österrike så mäktiga katolska kyrkans inflytande skulle begränsas. För dess fiender, och inte minst för antisemiter, var Wienkretsen en ”förklädd frontorganisation för det röda Wien, med uppgift att hetsa mot kyrkan”.

Kanske är det här motståndet mot metafysiken ska sökas. Vill man bryta kyrkans makt underlättas det om man avfärdar ALLT som inte går att bevisa. Samma tendens ser vi i dagens samhälle. Rädslan för och motståndet mot Islam kläs i bland i en ateistisk språkdräkt för att undvika anklagelser om rasism, men i själva verket handlar det om rädsla för det okända och det man inte förstår. Motståndet inom akademin mot delar av humaniora handlar troligen om makt, om kamp om krympande resurser till forskning. Jag vill förstå, inte debattera och därför har jag valt samtalets väg. Därför har jag inga problem att läsa om och undersöka intellektuella miljöer som Wienkretsen och tänkare som Wittgenstein, för jag lär mig enormt mycket under arbetets gång. Och den kanske viktigaste lärdomen jag dragit under åren i akademin är att vetenskap handlar om långt mer än bara kunskap.     

Naturligtvis stack det i ögonen på antisemiter och katolska reaktionärer att så många av gruppens tongivande forskare var judar. Schlick mördades med en serie pistolskott av den misslyckade studenten Johann Nelböck, som utsett honom och den vetenskapliga världssynen till sina personliga fiender. Karl Sigmund förklarar det hela utförligt, svartsjukedrama och psykiska problem gjorde att Nelböck förföljt Schlick och tvingat honom att leva med livvakt under lång tid före mordet. Mördaren hyllades i den fascistiska pressen som en som tagit till vapen mot ”nihilism” och judisk filosofi.

Debatten handlar om att förgöra motståndaren, och dess utgångspunkt är att konkurrens driver kvalitet. Samtalet är ett helt annat sätt att närma sig världen, vetandet och kunskapen om livet. Man kan samtala med människor man inte gillar eller håller med, för syftet är inte att komma överens eller nå konsensus; syftet är att öka den ömsesidiga förståelsen. Därför har jag svårt för alla kategoriska avfärdanden, för det handlar i praktiken om att bygga murat där alla är mer betjänta av broar. Det öppna samhället och demokratin är aldrig enkelt, men det är nödvändigt för det är det enda hållbara. Det jag tar med mig och inspireras av i läsningen om Wienkretsen är därför deras värnande av samtalet.

De genombrott som gjordes i Wien, i en miljö så pass liten att alla de viktigaste personerna träffade varandra, och många var personliga vänner, är helt svindlande. Svindlande är också den sorg det inger en att tänka på hur brutalt det gjordes slut på denna kultur av vetenskaplig skärpa. I volymen ingår även Wienkretsens manifest, ”Vetenskaplig världsuppfattning”, som jag kan rekommendera att man läser igenom först, för då får man en klar och koncis utläggning av Wienkretsens uppfattningar som man sedan kan fördjupa genom huvudtexten.

Snart är det sommar och semester och då finns det tid att läsa och tänka tankar till slut. Jag tjuvstartar redan idag. Jag får ändå inget vettigt gjort som har med jobbet att göra, och jag sitter ändå vid datorn för att kunna svara på mail från studenter och kollegor. Jag vet att det blev en lång text, men tänker inte be om ursäkt för det. Flyktlinjer är en plats där kunskapen står i centrum och det är kunskapen jag är intresserad av, inte konventioner om hur det borde vara eller managementteorier om vad som är mest framgångsrikt och når flest läsare. Den som inte delar min kunskapssyn eller som inte är intresserad av det jag är intresserad av når jag ändå inte.

En av de saker jag som samtida svensk författare kan känna viss nostalgi över när jag läser om denna epok är att humaniora och vetenskap, ”de två kulturerna”, ännu inte hade separerats så som de gjort under efterkrigs­tiden. Flera av de mest framstående författarna  var själva ingenjörer i grunden, som Robert Musil och Hermann Broch, och de anknöt dessutom gärna till vetenskapliga landvinningar och filosofiska begrepp i sina författarskap. Men oavsett om man är historiskt, vetenskapligt ­eller filosofiskt intresserad är detta en bok som verkligen inspirerar. När startar vi Stockholmskretsen?

Eller Göteborgskretsen, eller ett virtuellt seminarium där det finns plats och tid att samtala. När tas bildning till heders igen i skolan och den högre utbildningen? När ska kunskapen återföras till centrum för skolans verksamhet? Bildning handlar som jag ser det om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika kanaler har tillgång till. Och det handlar om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Kunskap som inte används (fast det handlar här inte om något slags nyttiggörande. Använda ska förstås i ordets vidaste bemärkelse) är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat än bildning. Kunskap som ingen gör något med har jag svårt att förstå. Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap implementeras i grundskolan och den knackar på akademins dörr, om den inte redan tagit över. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull och från alla möjliga typer av hot.

Jag vill se ett bildningsbegrepp som går utöver det bokstavligt repeterbara och som även inbegriper metafysik. Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens; en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop samhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet. Så vill jag se på kunskap och på forskning och det är därför jag saknar seminariet så mycket.