Min väg till intellektuell utveckling, min smala lycka är den dyslexi som jag ofta förbannar. Att som skrivande människa aldrig kunna vara säker på sin stavning och stressen det innebär att läsa långsamt i en värld som svämmar över av text är så klart inga fördelar, men att tvingas läsa sakta kan vara det. Om texterna man läser är svåra, om innehållet kräver något av läsaren, om man inte kan skumma igenom texten för att hitta fram till slutsatserna, är det en fördel att vara dyslektiker. Detta upptäckte jag redan som student på universitetet. Är texten svår hinner jag både läsa och tänka, och eftersom jag aldrig kan ta för givet att jag läst rätt har mitt läsande ett slags inbyggd kontrollmekanism, vilket är anledningen till att jag läser långsamt. Det som gör att jag läser långsamt bidrar alltså till att uppmärksamheten skärps och när det viktiga inte är att processa mycket text eller ta till sig stora mängder fakta, utan att faktiskt förstå ett komplext innehåll eller tolka en svår text, är det en fördel att ens textprocessor inte fungerar optimalt. Det går utmärkt att läsa Deleuze och Guattari som dyslektiker (i alla fall för en som har liknade problem som jag), för tankarna som förmedlas i deras texter kräver inte så mycket läskunnighet som fokus, kreativitet och associationsförmåga. Ska man läsa intellektuellt krävande texter är det närmast ett handikapp att läsa snabbt eller att läsa texterna på sitt eget språk. För att kunna ta till sig och förstå svåra texter måste det finnas tid att reflektera och läsningen måste saktas ner.
Tror man att det finns en enda typ av text, läsart eller ett enda sätt att lära, den eller det bästa, har man inte förstått någonting. Intellektuell utveckling är en komplex process redan på individnivå, och komplexiteten minskar inte om fler aktörer ingår i sammanhanget. Kunskap uppstår i möten mellan. Bildning kräver förtrogenhet med många olika typer av texter och förståelse för olika tiders olika, outtalade självklarheter. Och vishet går inte att nå utan eftertänksamhet. En skola och ett utbildningssystem som bygger på tanken att lärande handlar om att överföra och processa bestämda mängder kvalitetssäkrad fakta går att effektivisera, men utbildning vars mål är att uppnå kollektiv förståelse för tillvarons komplexitet och livets olika utmaningar tar den tid den tar. Därför är det så viktigt att värna den långsamma läsningen och avsätta tid att tänka. Därför talar jag mig varm för samtalet och kritiserar debatten. För kunskapsutveckling handlar inte om att snabbt hitta svar, utan om att förstå grundfrågorna. Idag jagas efter mål i snart sagt alla verksamheter och ju snabbare man kommer fram desto bättre. Det finns emellertid en gräns för alla system, och människan har inte förändrats genetiskt under de senaste 10000 åren. Dags att stanna upp och tänka efter. Reflektion är viktigt både för individers och samhällens kunskapsutveckling och intellektuella mognad. För att skolan ska bli en skola och samhället ett kunskapssamhälle måste utbildning och lärande få ta den tid det tar och livet och verksamheterna behöver fyllas med högkvalitativt innehåll istället för att jaga mot olika mål.
Så hur ska man då förstå det långsamma läsandet och det därmed förbundna långsamma tänkandet? En bild som Michelle Boulous Walker använder hämtar hon från Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt från 2012. Arendt ligger i soffan och röker, tänker, och utifrån sett verkar inget hända. En sådan person kan vara frustrerande för någon som är van att snabbt få resultat, klart och redigt.Det syns inte på utifrån vad som händer på insidan och det går aldrig att avgöra vad någon vet eller kan genom att studera ytan. Därför bygger all högre utbildning och alla intellektuella mognadsprocesser på tillit. Kanske tänkte Arendt på vad hon skulle äta till middag. Kanske vandrade hon i tanken till sin älskade. Det går inte att veta. När jag gick i skolan lärde jag mig massor och jag satt ofta och tänkte, inte på annat utan på allt som lärarnas ord fick mig att associera till. Frågor som väckts under en lektion fick jag svar på under nästa. För jag tog mig den tiden. Bestämde mig tidigt för att hoppa av jakten på betyg. Jag lärde mig det jag ville lära mig, inte det läroplanen tvingade lärarna att kontrollera att jag kunde. betygen blev därefter, men jag inser idag att jag utan att veta om det där och då planterade fröna till det jag idag skördar. Därför engagerar jag mig i skolfrågor, därför har jag så svårt med kontroll och målstyrning. Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte, vilka kunskaper och kompetenser som kan komma att behövas där och då. Och människor fungerar som människor gör, inte som människor önskar att människor fungerar. Den mänskliga faktorn är inte objektivt sett något negativt, det är en kulturell föreställning att det är så. Kravet på prestation, effektivitet och ständigt ökande lönsamhet bygger också på föreställningar och önsketänkande. Världen och verkligheten bryr sig föga om vad människor vill. Det enda som betyder något är om tankar och praktiker fungerar och är hållbara, vilket är svårt att reflektera över när man drabbas av tunnelseende eftersom man rusar fram i tillvaron, jagandes ett mål som ingen på förhand vet är bra. Det må vara frustrerande att se på någon som sitter och tänker. Att otåligt vänta på svar är plågsamt. Men att arbeta med frågor är belönande för den som tar sig tiden. Stress är intellektets värsta fiende. Kunskap som inte är värd att vänta på är meningslös och inte sällan destruktiv.
Och visst kan det vara svårt att läsa just Hannah Arendt, en utmärkt representant för det långsamma tänkandet. I Arendts texter, som ofta går på och går på, hittar man kringströdda citat av filosofer som hon tolkar bättre eller sämre, men som hon framför allt umgås med. Man hittar insiktsfulla observationer som man först kan bli stött av, alltid ironi, och ett på något vis lättsamt och samtidigt allvarligt sätt att tala om saker. Hon upprepar sig ofta, och återvänder till samma poänger från nya vinklar men ibland från samma gamla håll.Det är svårt, säger många, ofta. Som om det vore ett legitimt skäl att låta bli att försöka. Där är vi idag, vi söker enkla lösningar och nöjer oss med snabba svar. Så går det som det går också, och vi får de ledare, utbildningar och den kunskap vi förtjänar. Hatet växer i nätets kloaker och förställningar sprids med ljusets hastighet. Hot och beskyllningar haglar och i TV debatterar politiker för krossa sina motståndare och vinna anhängare, istället för att stanna upp och samtala om grundproblemen och frågorna som VERKLIGEN betyder något. Bara i ett samhälle där det inte finns tid att tänka efter kan villfarelsen att man kan få med genom att ge mindre vinna gehör. Graden av populism i ett samhälle är ett slags indikator på kunskapens status. Vad är Sverige för att samhälle idag? Ett vishetssamhälle, ett bildningssamhälle, eller ett kunskapssamhälle? Tyvärr befarar jag att vi rör oss med skrämmande hastighet mot ett fakta eller informationssamhälle. Vad är det som kommuniceras i media, på nätet och mellan människor i vardagen? Stanna upp och tänk efter lite. Är det inte ett ständigt ökande brus av information, åsikter beskyllningar, farhågor och dåligt kontrollerade fakta? Tiden för samtal finns inte, och så fort något uppfattas svårt zappar man till något enklare. Tänkande och intellektuell utveckling är som träning, om förmågorna inte underhålls utarmas de, och vill man komma någon vart måste man arbeta intensivt med hindren och utsätta sig för svårigheter. Livet och demokratin är en UTMANING man måste arbeta med, inte en gåva. Kunskap och förståelse är belöningen för enträget arbete, inte något man kan mäta, kontrollera eller målsäkra.
Nej, det är inget typiskt filosofiskt system vi hittar hos Arendt. Arendt kallar sin vän Walter Benjamin för en flanör som vandrar genom staden utan mål och därför kan lägga märke till dolda saker, slås av dem, som de jäktade medmänniskorna bara rusar förbi i sin målmedvetenhet. Precis så skriver Hannah Arendt själv, och hennes texter låter sig inte utan frustration läsas på något annat sätt. Med hennes egna ord måste man ge sig tid att ”stanna upp och tänka efter”.Gillar den bilden. Tänk om elever och studenter fick möjlighet att tillsammans med sina lärare flanera genom utbildningssystemet, istället för att jäktas igenom det för att uppnå mätbara resultat. Tänk om medborgarna tig sig tid att stanna upp och lära känna varandra, istället för att gå igång på rykten om varandra och göda rädslan för det okända. Tänk om frågorna var viktigare än svaren. Tänk om det fanns tid, möjlighet och förståelse för hur viktigt det är att stanna upp och tänka efter. Tänk om. Tänk om!
Nu kunde man misstänka att allt det här är något som gäller filosofin, som är det som Walker i första hand skriver om, men inte till exempel naturvetenskaperna eller de matematiska vetenskaperna. Att det inte alls är så blev jag varse när jag läste den franske matematikern Cédric Villanis bok ”Théorème vivant” (Éditions Grasset & Fasquelle) om arbetet som ledde fram till att han fick prestigefulla Fieldsmedaljen, ”matematikens Nobelpris” (boken finns i engelsk översättning med titeln ”Birth of a theorem”). Vid läsningen slogs jag av hur stora likheter det matematiska arbetet har med det som Walker kallar för långsamt läsande och tänkande.Grundforskning har inget annat mål än förståelse och den drivs av nyfikenhet. Tillämpad forskning har ett bestämt mål och drivs av externa krav på prestation. Vi vet att grundforskning ofta belönas med Nobelpris, eller snarare tvärtom att Nobelpris belönar resultatet av grundforskning. Här spelar den mänskliga faktorn in på ett negativt sätt. Björklund ville skapa ett utbildningssystem vars mål var Nobelpris, och hans önskan var så stark att den satte intellektet ur spel. Det går inte att styra kunskap mot på förhand bestämda och detaljerade mål. Grundforskning tar tid, kostar pengar och framgång kan aldrig garanteras, men det är enda sättet att nå verkligt banbrytande kunskap. Målsäkrad utbildning upprepar bara det redan kända och forskning vars mål är att bli världsledande ger oss bara mer av samma. Det gäller över hela linjen. Även matematik kräver långsam läsning och analytiskt tänkande. Jag kan inte räkna, men det beror inte på att jag inte förstår matematikens filosofi, utan för att jag inte kan uppbåda energi för att lösa problem där svaret är givet på förhand. Det är siffrorna jag har problem med och de uppfordrande frågorna, inte kunskapen bakom. Jag läser gärna böcker om matematik, men ska jag räkna överlåter jag den processen med varm hand till min elektroniska kalkylator som jag aldrig kommer att kunna mäta mig med. Här finns kanske nyckeln till en framgångsrik matematikundervisning? När man fixerar sig vid Pisaresultat, nationella prov, betyg och prestationer stressar man fram resultat. Kunskap kräver dock tid och eftertanke. Förståelse för vad som är den verkliga frågan och grundproblemet som måste lösas innan man kommer vidare är viktigare än snabba svar, både i skolan, den högre utbildning, forskningen och samhället som helhet. Debatter om svar är förödande för hållbarheten. Samtal om frågor är enda sättet att utvecklas, både som individ och som samhälle.
Villanis bok är ovanlig läsning, för den handlar inte som man kunde tro om själva teoremet som han belönades för. Boken beskriver i stället matematikern Villanis liv, vad han gör, hur han arbetar, vilken roll matematiken och andra saker har i hans liv, och processen som ledde fram till teoremet. Man får intrycket att Villani faktiskt är något av en flanör. Om sig själv säger han att det är hans förmåga att upptäcka dolda förbindelser mellan olika områden i matematiken som gett honom hans ryktbarhet. Av stor betydelse har personliga möten och samtal med andra matematiker varit, och Villani beskriver sig själv som en katalysator.Stannar man bara upp och höjer blicken ser man allt ur ett mer hållbart perspektiv. Just nu, just här kanske lösningen som debatteras vinner anhängare, men hur är det där, sedan? Det bryr sig vinnaren ingenting om, inte i ett samhälle som söker svar och som premierar framgång. Alla vill väl få priser och bli berömda, men är det kunskap man söker finns inga garantier så om vägen fram inte anses mödan värd om man inte kan garantera måluppfyllelse gör man bäst att aldrig försöka. Paulo Macciarrini är för mig sinnebilden av en målfokuserad kunskapssyn och riskerna med en strategisk och tillämpad forskningspolitik. Alla verkliga forskningsgenombrott sker där och när tiden är mogen, sammanhanget är det rätta och bara om man har tur. Jag valde Flyktlinjer som namn på min blogg för att poängtera att frågorna står i centrum här och för att visa att detta är en plats där man försöker. Jag presenterar få svar, för det är mycket viktigare att utveckla förmågan att ställa frågor. Jag skriver för att få syn på mina tankar och för att lära av mina misstag. Arbetet med Flyktlinjer är mitt sätt att bedriva kulturvetenskaplig grundforskning. Skrivandet är mitt sätt att försöka undgå ledan som det innebär att tvingas inordna intellektet i det rigida, målstyrda, prestationsfixerade system som högskolan idag utvecklats till. Jag tar mig tiden att tänka kring det jag är intresserad av för att orka med att göra det jag måste men allt mindre tror på.
Uppslaget till beviset för sitt prisbelönta teorem får han närmast av en slump. En kollega går förbi dörren till hans arbetsrum, råkar se att han skrivit ner några figurer på tavlan och anmärker att de påminner om något från ett annat matematiskt sammanhang. Den här ledtråden blir i ett skede avgörande i arbetet med beviset. Under arbetets gång utväxlar Villani hundratals mejl med sin kollega Clément Mouhot, av vilka en del direkt återges i boken. Det är med Mouhot han senare delar priset.Samtal, mellanrum och slump. Allt det som idag uppfattas problematiskt och som vi gör allt för att eliminera visar sig här vara receptet på framgång. Det långsamma tänkandet och den systematisk läsningen är svårt, tar tid och kostar pengar, så är det. Men anser vi oss inte ha tid, råd eller ork och resurser skjuter vi bara kostnaderna och problemen framför oss. Det är ingen lösning. Tvärtom är det just det sättet att tänka och agera som är alla andra problems moder. Vi vet egentligen att det är så, men jagar ändå rastlöst vidare likt crackmissbrukare som söker efter den där första kicken som hen vet gått förlorad för alltid. Det må vara både godare och roligare att äta tårta och vara på fest, men för att leva ett långt, lyckligt och innehållsrikt liv krävs mer av rågbröd, intellektuella utmaningar, tid att tänka och långsamt, eftertänksam läsning av svåra texter.
Den matematiska teori som de arbetar ut blir ibland oöverskådlig, och inte sällan förlorar de hoppet för att några dagar senare återfå kontrollen över teorin genom en ny insikt. I ett slags kreativ utmattning lägger sig Villani ibland raklång på golvet i sitt arbetsrum och sluter ögonen för att samla sig. Pendelrörelsen mellan att i förundran låta sig sjunka så djupt in i en komplexitet att man förlorar kontrollen och att sedan återta den, bara för att förlora den igen, menar Walker att är kännetecknande för det långsamma tänkandet. På få ställen blir den här rörelsen så tydlig som i Villanis bok.
Ja, så länge människor tror, vilket verkar vara grundmurat, att matematik är ekvivalent med siffror, räknande och färdiga svar, kommer de aldrig att begripa något. Möjligen lurar skolan människor till att tro det.
SvaraRaderaAtt lösa problem är inte att försöka komma fram till ett svar det redan finns ett facit på. Särskilt inte när det gäller den tillämpade matematiken och fysiken. Matematiken erbjuder en struktur att bena upp problem och att argumentera för logiken i problemlösningen. Men tänkandet får man stå för själv. Liksom argumentationen att lösningen är rimlig.
Jag antar jag blir lika frusterad över människors oförmåga att begripa vad matematik är och innebär, som du blir på människors oförmåga att förstå vad kultur är.
Tack för bra och klargörande tankar Camilla! Ja, det är ju inte matematiken jag vänder mig mot, utan förställningen om att allt går att räkna på. Och du har helt rätt, vi är nog lika frustrerade båda över oförmågan att förstå vad som är vad.
SvaraRadera