Till den långsamma läsningens lov 1

Man blir inte vis av att läsa. Men utan eftertänksam, reflekterande läsning är det svårt att bli vis. Tyvärr saknas idag tiden, eller det är inte tid som saknas, utan intresset, förståelsen, viljan. Tid offras för pengar i en destruktiv jakt på effektivitet. Filosoferande betraktas som en närmast suspekt verksamhet. Kom till saken, ge mig svar, nu! Tänkande tar tid, och finns inte den tiden finns ingen möjlighet till fördjupning. Det finns inga genvägar till kunskap och bildning. Tanken på att utbildning går att effektivisera är uttryck för arrogans, eller naivt önsketänkande och frågan är vad som är värst i utbildningssammanhang.

Jag blir glad när jag läser vad Kim Solin (fil dr i filosofi vid Uppsala universitet) skriver på Under Strecket, om just läsning som får ta tid. Läsning på läsningens egna premisser. Eftertänksam reflektion kring orden på ordens och tänkandets egna villkor. Paradoxalt, eller kanske symptomatiskt nog, har jag just nu inte tid att förlora mig i texten, men jag skriver så länge jag kan och sätter sedan punkt och återkommer. Denna vecka är fylld av undervisning och jag har drabbats av en förkylning som gått ner i lungorna och påverkar nattsömnen. Igår var tåget förenat och hela dagen var fylld till brädden av uppgifter. Föreläsningen om metod som jag ska hålla idag, på engelska, har jag därför inte hunnit förbereda som jag önskar. Välkommen till min vardag. Att det kör ihop sig på detta sätt blir allt vanligare. Systemet jag verkar i drivs till sitt yttersta för att prestera mer. Ständigt mer. Att medarbetare går in i väggen och att tiden för undervisning minskar beklagas, men ingen gör något åt det. Tidspressen och kraven är inbyggda i systemet, och att det går ut över finns ingen tid att reflektera över. I alla fall inte så länge kvalitetssäkringssystemen inte indikerar att något är fel. Så länge genomströmningen hålls på en godtagbar nivå kör vi på, ända in i kaklet. Och att läsning satts på undantag, att det inte skrivs böcker, bara standardiserade artiklar, betraktas inte ens som ett problem.

Det sätt som vi idag oftast läser på är forensiskt. Det handlar om en läsning som går ut på att snabbt och effektivt sålla ut information som kan användas till olika nyttiga och instrumentella ändamål. Det konstaterar den australiska filosofen Michelle Boulous Walker i sin bok ”Slow philosophy: Reading against the institution” (Bloomsbury Academic), där hon talar för ett långsammare läsande. Ett sätt att läsa där man tillåter sig att se upp ibland, ta en paus, läsa sakta, gå ifrån texten, återvända, läsa om, dröja vid passager, och förbli öppen för överraskningar och textens odelade komplexitet. Det finns inga på förhand givna mål med läsningen, inget man ska komma fram till, och ingen brådska.

Inser att jag fostrades till forskare i en bokskrivande kultur där vi möttes med kunskap som mål i det granskande seminariet där texter lades fram och där vi samtalade om och reflekterade över innehållet. Idag är granskningen outsorcad till anonyma proffsgranskare som arbetar gratis och som effektivt levererar låga listor på specifika saker att åtgärda. Inser att det är därför jag inte känner mig bekväm i artikelkulturen, för den kunskap jag utvecklar och förmedlar i skrift är av ett annat slag. Jag fokuserar inte på detaljer och förmedlar inte fakta, det är inte där kunskapen jag söker finns. Jag skriver texter som får sitt värde genom att läsas långsamt och reflekteras över. Jag leder inget i bevis. Kunskap om kultur växer fram mellan och även sådant som skaver eller är fel kan leda till fördjupad insikt om mitt studieobjekt. Seminariet försvann i samma veva som boken. Båda effektiviserades bort. Vetenskap ska gå snabbt och budskapet är: Se inte upp, ta inga pauser, fokusera, läs snabbt, noga och fastna inte i detaljerna. Återvänder man till en artikel är det för att kolla abstract och skumma conclusion. Innehållet har ju passerat den vetenskapliga granskningen. På detta sätt avakademiseras vetenskapen, kunskapens magi går förlorad och bildning reduceras till fakta. Överraskningar och komplexitet betraktas som problem. Målet med läsningen är att komma till slutsatserna, så fort som möjligt. En kvalitetssäkrad och kontrollerad utbildning handlar om informationsöverföring och faktakontroll, men kunskap kräver eftertänksamhet, bildning kräver tid och vishet kan man bara hoppas uppnå på sikt. Verkligt vetande går inte att styra, det är en icke-linjär process av tillblivelse, en upptäcktsfärd i okänd terräng. Därför skriver jag, för att lära, upptäcka och få möjlighet att samtala, inte för att förmedla fakta och debattera.

En sådan öppenhet mot det annorlunda och det märkliga i en text kan enligt Walker i sin tur öppna en person för en intimitet och en intensitet som kan ha en existentiellt omvandlande verkan på personen som läser. En effektiv, schematiskt driven läsning med klara mål och tidsgränser kan svårligen ha en sådan verkan. Och det kan tyckas paradoxalt, men övning i systematisk läsning kan inte heller ge en någon öppenhet för en texts komplexitet, utan allt en sådan övning kan göra är att ge en förmågan att antingen metodiskt attackera en text för att extrahera information eller att skumma igenom den för att ta ut huvudpoängerna.

Seminariediskussionerna jag fick ynnesten att vara delaktiga i under min doktorandtid handlade om att läsa på en lång rad olika sätt. Någon fokuserade på språket, någon på fakta, en annan på disposition och logiken i resonemanget som helhet. En kom med tips på inspirerande läsning som möjligen skulle kunna fördjupa. Alla bidrog med vad man kunde, och texten växte fram mellan. Utbildningen som sådan tick ta tid och ingen doktorand stressades fram till disputation, vilket är vanligt idag när man är anställd och har fått betalt för att skriva klart. Betygsnämnderna pressas ibland att godkänna något genom att hänvisa till bristen på tid. I ett system där kunskapen är i centrum är tid inte en faktor, där är det innehållet och kvaliteten som räknas. Kunskap når man genom att öppna upp sig för textens komplexitet, genom att samtala och reflektera tillsammans. Idag läses texter systematiskt och referee-granskning handlar om att metodiskt attackera texter och peka på detaljer som ska förbättras. Och när texten publicerats skummas den igenom för att så snabbt som möjligt nå fram till huvudpoängerna. Följaktligen förväntar man sig idag att forskning ska visa saker. Vad kommer du fram till? Finns det evidens? Är det referee-granskat? Var har du publicerat dina resultat? För bara ett tiotal år sedan vårdades tanken på att vetenskap handlar om att falsifiera. Den tanken övergavs snabbt när akademin ekonomiserades och utbildning anpassades till New Public Management. Jag är inte motståndare till det nya. Det finns massor av poänger att skriva artiklar, men den kunskap jag söker och på goda grunder anser är lika viktig att värna, handlar om att gå på djupet för att förstå tillvarons komplexitet och nå existentiellt omvandlande insikter om kulturen och livet. Den kunskap jag söker är värd att vänta på, och den går aldrig att stressa fram.

Det systematiska läsandet och skumläsandet är av samma beräknande slag, och något väsentligen annat än det långsamma läsandet som i stället innebär ett mera essäistiskt förhållningssätt till texten. Det systematiska läsandet karaktäriseras av ett begär efter kunskap, medan det långsamma läsandet enligt Walker handlar om inget mindre än kärleken till visheten.

Essäer, monografier och komplexa texter skrivna för att tänka med, offras för korta kärnfulla, faktagranskade texter. Författaren underordnas granskarna och kunskap flyttas från enskilda forskarsubjekt till systemet. Vishet och erfarenhet, fördjupad insikt och bildning ersätts av makt. Forskning blir strategisk och målfokuserad, utbildning blir instrumentell. Kraven på effektivitet möts med regler och manualer, kontroller och utvärderingar samt ett allt mer explicit TAL om kvalitet. Läsning betraktas som slöseri med tid och endast det som anses nyttigt läses. Därför går man inte på varandras seminarier längre, man bjuder in extern experthjälp som avlönas för att läsa kritiskt och komma med specifika råd. Förändringens vindar blåser snabbt. Den äldre generationen går i pension och den nya bryter ny mark. Vi som håller fast vid kunskapen betraktas som bakåtsträvare. Idag år det fakta och bibliometri som gäller. Bildning är mossigt och samtal finns det ingen tid för. Forskning har visat att konkurrens driver kvalitet, och idag finns system för att garantera både effektiv måluppfyllelse och hög kvalitet. Försöker man resa invändningar mot eller ställa kritiska frågor till företrädarna för rådande paradigm tvingas man in debatter där man bombarderas med fakta som måste bemötas innan man blir lyssnad på.

Detta är sant: Skriker man tillräckligt högt, tillräckligt länge kommer tystnaden att falla i glömska. Producerar man tillräckligt mycket fakta, tillräckligt snabbt och sprider man den tillräckligt vitt och brett kommer man att få genomslag för sina idéer, vilket leder till makt och inflytande över forskningspolitikens mål och medel. Förr eller senare kommer dock verkligheten ikapp. Kon saknas som bekant först när båset är tomt. Skumläsandets kultur må vara effektiv och produktiv, men det som produceras är form och yta. Mer av samma. Det är en hierarkisk kultur som handlar mer om makt än om kunskap, mer om pengar än om innehåll, verklig kvalitet och upplevelser som etsar sig fast. En långsammare kultur där det systematiska läsandet värnas och värderas högt är en kultur där kunskapen står i centrum och där vishet betraktas som det högsta goda. Det är en kultur där tänkandet får ta tid och där reflektionens mål är fördjupad kunskap. Där fyller man åren med innehåll och utbildning med kunskap. Det är en samtalande kultur som ser förbi yta och som föraktar förenklingar och som därför är vaccinerad mot alternativa fakta.

Längre än så kommer jag inte just nu. Sätter punkt där och återkommer så fort jag får tid. Jag må vara stressad, men Flyktlinjer är en lugn plats mitt i stormens öga. Här är det orden och tankarna som räknas och innehållet växer fram i sin egen takt, lika mycket under skrivandet som under läsandet och reflekterandet. Här kunskapen i centrum, bildningen målet och vishet idealet.