Människan har två öron och en mun av en anledning

Kultur är ett enormt fascinerande ämne, av en hel massa olika anledningar. Allt och alla både påverkar och påverkas av kultur. Och både kulturförnekarna och de som inser att kultur är en dimension av tillvaron man bör ta på allvar både påverkar och påverkas lika mycket. "Ja, ja, det säger du, men jag har en annan bild", tänker många. Väldigt många. Sedan undrar man varför problemen hopar sig och varför lösningarna inte fungerar. Bara för att man låtsas att det man inte förstår inte finns betyder inte att det är så. Som sagt, kultur är enormt fascinerande, samtidigt som det är frustrerande att se och förstå utan att bli tagen på allvar. Kunskap är inte makt. Den som väljer att inte se eller försöka förstå kommer att få ett försprång i kampen om makt. Särskilt gäller det kunskap om kultur. Kunskap om det som händer mellan människor, om det som alla påverkas av men ingen kontrollerar, är oundgänglig kunskap i arbetet med hållbarhet. Vill vi VERKLIGEN bygga ett hållbart samhälle finns massor av viktiga insikter att hämta från humaniora och kulturvetenskap. Om vi verkligen vill.

Människor vill en massa olika saker. Att vilja och drömma är enkelt. Många vill äta massa gott och samtidigt vara smala. Man vill nå framgång men vill inte lägga ner arbetet som krävs. Det söks därför ständigt genvägar och förnekas. Och kommer det någon säger sig ha en enkel lösning på ett komplext problem riktas alla blickar dig. Så fungerar makt. Den som lärt sig spela sina kort väl kan nå stora framgångar, men makt och framgång är aldrig någon enskilds förtjänst. Ju mer kulturen förnekas desto mer komplext blir samhället, och ju svårare det är att förstå desto enklare blir det för den som är beredd att sälja sin själ för makt, pengar och framgång. Säger man bara de magiska orden: Jag vet hur det är och jag har en lösning, kan man räkna med att man blir lyssnad på. Om man däremot faktiskt vet och förstår, och dessutom säger: Det är svårt och komplext, men om vi arbetar tillsammans kan samhället bli hållbart, får man räkna med att bli bemött med tystnad. 

Det är summan av allt som sägs och görs i ett sammanhang som avgör hur detta sammanhang kan/ska förstås och hanteras. Här finns en tydlig paradox inbyggd, en svår tankenöt att knäcka för att kunna hitta lösningar på problemen och utmaningarna vi står inför, som faktiskt fungerar. Det stora flertalet samhällsmedborgare är oftast goda och vill för det mesta väl, och det utförs också en massa goda handlingar, av väldigt många människor, hela tiden och överallt. Egoismen syns sällan explicit, och de flesta känner inte igen sig om man beskriver dagens samhälle som präglat av egoism och egennytta. Vem? Jag? Aldrig! De flesta kan räkna upp långa listor på goda gärningar. Få är genuint onda. Majoriteten vill i grund och botten väl. Ingen tvekan om detta. Samtidigt kvarstår faktum, summan av samtliga handlingar som utförs inom en kontext är vad alla har att hantera och leva med samt är ansvariga för. Och jag har svårt att se att vi lever i ett hållbart samhälle präglat av godhet. Följande inslag i samhället är svårt att förneka: näthat, främlingsfientlighet, mobbing, utslagning, arbetslöshet och tiggare på gatorna, samt likgiltighet inför dessa problem. Det är reella problem, som finns på insidan av vårt samhälle. Vore vi som grupp betraktat genuint goda funnes inga problem. Så hur ska man då förklara situationen, hur ska samhället kunna bli hållbart? Hur man än tänker och ser på saken kan ingen slingra sig undan. Som grupp är alla gemensamt ansvariga. Tänker fler så, oftare, ökar chansen att samhället förändras i den riktning alla säger sig vilja. Om fler tar ett kollektivt ansvar behöver dessutom alla göra mindre och kan ändå uppnå mer. Där finns nyckeln till gemensam framgång och långsiktig hållbarhet. Det ser och förstår man om man studerar kultur, och lyssnar man bara på forskarna som studerat dessa saker inser man att det må vara svårt, men inte omöjligt att faktiskt bygga ett samhälle som fungerar och kan härbärgera mångfald och olikhet. Det är så jag vill se på begreppet bildning, som en samling mänskliga kompetenser av både teoretisk och praktisk natur. Studier av kultur ger inga svar, men man blir bättre på att ställa frågor och hantera komplexitet. Kan man bara inse faktum, att människan har TVÅ öron och EN mun av en anledning är första steget redan taget. Sedan gäller det bara att ta ett steg till, och sedan ytterligare ett ...

Situationen har ett namn: Fångarnas dilemma, ett klassiskt filosofiskt problem. Vi lever mitt i det, och tvingas gemensamt hantera konsekvenserna av det. Så ser samhällets paradox ut, och det är också ursprunget till kulturens komplexitet. Samhället blir inte som vi vill, utan som vi agerar tillsammans. Om samhället inte är gott eller hållbart beror det på våra kollektiva handlingar, inget annat. Och ingen annan än jag har makten att förändra. Samhället uppstår som en konsekvens av att jag och alla andra handlar som vi gör i vardagen. Varaktig förändring kan bara komma till stånd i och genom handling, och det är vidare enda sättet att vidmakthålla det tillstånd man tror på och vill se förverkligat. Kultur blir till i och genom handling, kollektivt. Det finns ingen väg ut ur eller sätt för en enskild individ att friskriva sig. Ansvaret för kulturens konsekvenser är kollektivt. Den insikten behöver förstås mer och bättre och den behöver spridas i samhället. Avsaknad av sådan kunskap om sakernas tillstånd behövs för att skapa förutsättningar till en positiv förändring. Låt mig illustrera hur jag tänker med ett tankeexempel, från skolans värld.

Det handlar om det mikroklimat som skapas i skolsalen, om den kultur som byggs upp på en utbildning eller en skola. Präglas kulturen som helhet, av talande, eller lyssnande? Min spaning är att vi rör oss oroväckande snabbt i riktning från övervägande lyssnande till dominans av talande. Att lyssna är svårt. Det är enklare att bara öppna munnen och ge luft åt sina åsikter.

Vad får detta för konsekvenser? Vad händer när flertalet vill bli lyssnade på, men fåtalet kan och vill lyssna? Om utrymmet inte vore begränsat hade vi inga problem, då skulle allas röster kunna höras, men utrymmet är i högsta grad begränsat, och det krymper stadigt i takt med effektiviseringar och besparingar, när mer ska hinnas med på kortare tid. Där och då finns varken tid eller plats för alla att tala, och när allt fler allt oftare vill göra sin röst hörd kommer allt färre att erbjudas möjligheten. En annan konsekvens är att det som sägs inom ett talarklimat måste slipas av mer i kanterna, innehållet måste förenklas och rösten måste höjas. Annars når inte budskapet fram. Talarsammanhang präglas därför av allt mer polariserade debatter, och det finns allt mindre tid och färre utrymmen för nyansering. Tillvarons komplexitet döljs på detta sätt, och det framstår som om samhället är överblickbart och möjligt att kontrollera. I det korta perspektivet är det också så, men på sikt leder detta tänkande till stora risker. För när eftertanke betraktas som en förlegad lyx och allt fler är intresserade av att lyssna, reflektera och gå på djupet, förstärks känslan av att vi har kontroll. Krisen som västvärlden just nu går igenom och som inte kan ha undgått någon talar sitt tydliga språk: På kollektiv nivå har vi ingen koll, ändå låter vi oss invaggas i motsatsen. Ledarna möts och folket röstar. Fast det eder inte till kontroll. Det enda som  möjligen går att kontrollera oss själva och möjligen gruppen vi tillhör. Samhället riskerar att gå under medan vi står kvar på däck med flaggan i topp.

Ett annat scenario är möjligt, om bara fler är beredda att agera lite annorlunda. En lyssnarkultur är fullt möjlig, den kan växa fram ur spillrorna av det som nu i allt snabbare takt vittrar sönder. En kultur där alla lägger sig vinn om att lyssna, och där det anses viktigare att kunna lyssna bra, än att tala väl. Där finns det tid för reflektion, för det är enda sättet att lyssna. Där finns det tid och utrymme för tystnad, vilket är en förutsättning för kritiskt tänkande. Där samtalar man mer och debatterar mindre, man utbyter tankar. Där begrundar man det som sägs, och den som har något att säga får en chans att förmedla innehållet. Lyssnarkulturer präglas av ömsesidig omsorg om det som ägs gemensamt, som till exempel kulturen. Och alla vet att om åhörarna lyssnar välvilligt och har tålamod med den som talar, då blir hen bättre och det går lättare att förstå vad som sägs. Det är en förutsättning för att kunna framföra komplexa kunskaper och analytiska insikter. Dolda samband som kräver tid och uppmärksamhet för att upptäckas och förstås kan bara upptäckas i ett klimat där det finns tid och utrymme för att vända och vrida på kunskaperna.

Talarsammanhang får vi om vi om vi inte gör något åt saken tillsammans. Lyssnarkulturer kräver kollektiv omsorg. Det ena är långsiktigt hållbart, det andra är det inte. Vilket samhälle vill du leva i, och tror du är det bästa för de flesta? Jag vet vad jag tror på: Lyssnande, lärande, långsiktigt hållbara, handlingar. Kunskapen i centrum, gemenskap och marginaler, tid för eftertanke och ömsesidig omsorg om kulturen som alla både påverkar och påverkas av.