En sprucken vas håller längst

En sprucken vas håller längst, är en låt av Ulf Lundell. Den är med på skivan Evangeline. Jag tyckte om den skivan och lyssnade mycket på Lundell under de där formativa åren mellan 20 och 30. Sedan gick jag vidare, och han förändrades. Vissa av låtarna håller forfarande och bär på en poetisk kraft och längtan efter det som är vackert i livet. Reflektioner över sådant som det idag inte riktigt finns tid och plats för. Sådant som trängs bort i jakten på effektivitet och den eller det bästa. Det fanns en tid när Lundell kunde beskriva livets olika sidor på ett sätt som tilltalade mig. Idag är jag osäker. Han blev med tiden och stigande ålder arg och bitter. Men den där raden, den där titeln: En sprucken vas håller längst, har fastnat. Jag tror på den tanken och vårdar den ömt och här vill jag reflektera över olika innebörder i tanken.

Jag vill inte bli bitter. Fast det är svårt. När man jämför hur det är med hur det skulle kunna vara, (som jag tror är en textrad i en gammal Hola Bandola låt) är det lätt att förtrösta och ge upp. Kämpar men den sidan hos mig, med uppgivenheten och svartsynen. Tycker jag är rätt bra på det. Jag tror inte att jag kan förändra världen och jag är fortfarande nyfiken och vill lära mig mer och bli bättre på att förstå. Det har kommit att bli meningen med mitt liv, att tänka och skriva, utan ambition att driva förändring. Genom att blogga ställer jag mina kunskaper och kompetenser till allmänhetens förfogande och öppnar upp för samtal. Det är en annan sak jag lärt mig, att den som debatterar har lättare att bli bitter. Att ge sig in i en debatt kan vara lockande, för det finns 50 procents chans att man vinner och får del av hela äran. Fast man kan så klart lika gärna förlora, och tappar man greppet och förlorar skärpan blir man en förlorare och var man en gång betraktad som vinnare är det lätt att bli bitter. Om man istället väljer samtalets väg minskar chansen att man tar hem hela spelet, men oddsen för att bli vinnare sjunker å andra sidan dramatiskt. I ett samtal är alla vinare om man bara lyssnar och lär av varandra. Det handlar inte om att komma överens eller om att utses till segrare, bara om att tänka tillsammans. Ett uppslag till samtal, en tanke att mötas kring, skulle kunna vara: Vad betyder raden, en sprucken vas håller längst? Det finns inget givet svar på frågan, den är en öppning till flera olika svar, och ju fler som samtala desto större blir chansen att man hittar olika men lika bra svar.

Hos mig väcker textraden en hel massa tankar. Det som är skadat men älskat vårdar man mer än det starka och friska. Den som är svag möts med försiktighet och lyhördhet. Det finns alltså ett slags hoppfullt budskap i tanken på att det som är skadat men som ändå håller ihop är mer värdefullt än den eller det som är helt och oövervinneligt. Den som anser sig sitta inne med sanningen, den som vet och har rätt (den som vunnit en debatt) blir lätt arrogant och slutar lyssna. Hen blir sig själv nog och antas klara sig på egen hand. Om det är normen och vad som idealiseras blir samhället kallt och hårt. Det är en tanke som sliter isär. Det som är kantstött måste behandlas med omsorg. Det gäller lika för ting, tankar och människor. Tänk om det var normen, om det var utgångspunkten i samhället. Omhändertagande, lyhördhet och gemenskap skulle främjas på ett helt annat sätt. Idag behandlas den som är sjuk med misstänksamhet. Det skulle kunna vara annorlunda och alla skulle vinna på att ändra inställning. En sprucken vas håller längst, är en vacker tanke. En påminnelse om förgänglighet och livets skörhet.

Tänker vidare. Tänker på hur vi ser på texter och skrivande i akademin. Texterna som publiceras måste vara helt färdiga och noga granskade. Tilliten till kvalitetssäkringssystemen är i det närmaste blind. Det skrämmer mig även utan påminnelsen om systemets bräcklighet som Paulo Macciarini innebär. Det som skrämmer är den binda tilltron till Sanningen. Min erfarenhet är att ofärdiga texter väcker större lust att samtala än perfekta. En perfekt text tystar och bestämmer. Den som vill resa kritik tvingas ha minst lika mycket på fötterna som den och det som kritiseras. Det hämmar kunskapsutvecklingen och passiviserar studenterna som lätt kan få för sig att studier på högskolan handlar om att flytta färdig information. Jag vill att mina studenter ska lära sig tänka själva. Jag vill samtala med och lära mig nya saker tillsammans med studenterna. Istället får jag höra av dem att andra lärare sagt att de inte får uttrycka egna åsikter i texterna de lämnar in. Även här kan tanken på att en sprucken vas håller längst bli användbar. En öppen och trevande text som väcker fler tankar och frågor än vad som besvaras är enklare att reagera på och tänka med. Därför bloggar jag, med intentionen att nästa bloggpost ska bli bättre. Hela tiden. Nästa, nästa, nästa. Jag tillåter mig att inte alltid skriva perfekt, inte för att göra slarvighet till en dygd utan för att jag faktisk tror på pedagogiken som ligger nedlagd i tanken på att en sprucken vas håller längst. Ämnet jag intresserar mig för, kulturen jag undersöker, lämpar sig heller inte för peer-review processens fixering vid klarhet och detaljer. Det systemets fokusering på den och det perfekta och rimmar illa med kunskapen jag söker. Kulturen jag forskar om skapas mellan människor och forskaren vet inte mer om det aktuella sammanhanget än människorna som lever i det. Därför tror jag på samtalet och därför är jag kritiskt till kravet på exakthet. Forskare kan inte bestämma eller förklara i detalj vad eller hur man ska göra för att få det samhälle man önskar.

Associerar till andra artister. Leonard Cohen till exempel: There's a crack in everything. That's where the light comes in. Eller på Håkan Hellströms homage till Cohen: I sprickorna kommer ljuset in. Det perfekta är stängt och färdigt, perfekt och kontrollerat i detalj. Eller är det själva verket dött. Livet är inte perfekt. Evolutionen drivs framåt av en enda princip: Upprepningen av misstag. Det är i sprickorna som ljuset kommer in, och utan ljus finns inget liv. Det är inte bara spruckna vaser som håller längst, sådana behållare innehåller också mer liv. Det är inte bara en poetisk tanke, det är en livsvisdom. Ett sätt att se på bildning, kanske? En kvalitetssäkras examen, eller livsvisdom och insikt om livets bräcklighet. Vad är mest hållbart i en osäker tillvaro?

Betoningen på det perfekta leder till att simuleringar, identiska avbildningar blir målet för vetenskapen. Jag tror mycket mer på simulacra som kunskapsmål. En bild som liknar men som INTE är identisk med det som avbildats. Ett slags sprucken vas som med hjälp av fantasin kan bli perfekt, men där ljuset ändå kommer in. Om simulacra var idealet i vetenskapen skulle kreativitet och nytänkande premieras på ett helt annat sätt än idag. En karta som stämmer överens med verkligheten som kartan beskriver, in i minsta detalj är ingen karta och fungerar inte som orienteringsverktyg. Det är skillnaden, brotten, revorna och sprickorna som ger liv åt framställningen och hjälper oss förstå verkligheten som i sig är långt ifrån perfekt. Människan är inte perfekt. Det kan bara en maskin vara, och den är död. Människan är inte mekanisk. Människan är komplex, sammansatt och maskinisk. Det är felen, inkonsekvenserna och sprickorna som ger oss liv och gör oss till människor. Ändå talar vi om den mänskliga faktorn som något negativt. Trots att vi innerst inne vet att en sprucken vas håller längst.