Bara bildning fungerar mot populism och faktaresistens 3

Lars Dencik skriver om bildning i SvD, och jag tänker med hjälp av hans ord vidare kring olika sätt att se på kunskap. Bildning handlar för mig om ett mer hållbart sätt att se på kunskap. Bildning inbegriper mer än bara fakta. informationen kan man se som ett slags struktur, medan bildning är det som finns mellan och ger liv åt vetandet. Bildning är en bredare kompetens än vetande. Bildning är lika mycket kunskapen som förmågan att hantera insikterna på ett klokt sätt. Bildning handlar både om det man vet, det man inte vet och det som inte går att veta något om. Och bildning handlar även om att göra sig av med insikter som inte fungerar. Bildning är ett rörligt begrepp som behövs för att hantera förändring och klara av att leva i en föränderlig värld. För att förstå populismen räcker det inte särskilt långt att peka på att den bygger på osanning, för som Jimmie Åkesson säger: Det är ändå bara KÄNSLAN som räknas. Kunskapen talar aldrig för sig själv, så för att kunna mota den växande faktaresistensen i grind, krävs förståelse för vad kunskap är och hur kunskap fungerar. Det är detta som bildning handlar om. Man måste veta, vad, hur, när, varför och till vad. Bildning är en helhet, ett komplex av kunskap och kompetens, i samverkan.

Det finns massor av föreställningar om vad som beror på vad och hur man bäst förklarar uppkomsten av denna dysfunktionella syn på kunskap. Jag tror dock inte det finns en förklaring och jag tror heller inte att bildning är lösningen. Det enda jag säger är att bildning är en avgörande förutsättning för att ett hållbart samhälle ska kunna växa fram och kunna hanteras över tid. Det behövs både snille och smak, kunskap och känsla, samt förståelse för betydelsen av ödmjukhet och samverkan.

Hur kan det ha gått så?

Delvis är det vi här ser kanske ett oönskat barn av den upplösning eller snarare det nonchalerande av sannings­begreppet som poststrukturalister, postmodernister och social­konstruktionister av olika slag sått fröna till i den akademiska ankdammen under de senaste årtiondena.

Tänk, jag tror det är precis tvärtom. Många vill förklara faktaresistensen genom att skylla på postmodernismen, när man istället borde lyssna på och samtala med företrädare för den vetenskapliga skolbildningen. Ingen ägnar sig åt postmodernism för att ifrågasätta kunskap som behövs och fungerar, så anklagelserna mot postmodernisterna är missriktade, affektiva angrepp på budbäraren. Poststrukturalism handlar om att undersöka relationen mellan kunskap och makt. Om att skapa förutsättningar för bättre vetande. Inte om att underblåsa osanning och populism. Faktaresistens är närmast motsatsen till poststrukturalism, för poststrukturalismen vill veta hur det verkligen är. När företrädare för positivistisk naturvetenskap avfärdar poststrukturalismen drivs en kil in i akademin som sliter isär och söndrar, och det skapas en grogrund för maktkamp. Kunskapen förpassas till läktaren. Kampen om om vems vetande som är bäst är en ur ett kunskapsperspektiv en förödande kamp som försvårar kunskapsutvecklingen och placerar makten i fokus. Och när det steget väl är taget har kunskapen förstorat sin status och sitt värde som riktningsgivare. Vetenskap blir en kamp om pengar och politiken kommer från och med nu att handla om samma sak, om makt. Och i den kampen är känslan viktigare. Åkesson har rätt i det. Om bildningen tas till heder igen och kunskapens egenvärde återupprättas kan vi börja om och forskning kan återigen handla odelat om att söka bättre vetande, det vill säga kunskap som fungerar.

I förlängningen av det frodas också den så kallade anti-elitismen. Också här kan det till dels handla om oavsedda biverkningar av i och för sig välmotiverade sociala och akademiska ifrågasättanden. I detta fall av det så kallade anti-auktoritära uppror som bröt igenom med 1960-talets studentuppror. Om vi alla är jämlika och jämställda, varför ska vi då tro särskilt mycket på vad till exempel experter och beprövad vetenskap talar om för oss? Var och en har möjlighet och rätt att upphöja sina egna nojor och fördomar till ett giltigt alternativ.

Om KUNSKAPEN på allvar placeras i centrum handlar det inte om VEM som säger vad, utan om VAD som faktiskt sägs och hur påståendet förhåller sig till verkligheten. Här har alla, både utbildade och andra, framförallt politiker, företagsledare och andra makthavare ett stort ansvar att faktiskt placera kunskapen i centrum och lyssna mer på vad som sägs än vem som talar. Det är svårt, och det handlar om psykologi. Jag talade förra veckan med en kollega på högskolan, en psykologiforskare om liknande saker och han nämnde då ett fenomen, eller ett slags paradox, som psykologer verkar ense om spelar roll för framväxten av populism. Jag citerar från vår mailkonversation (med referens):

Lite text från en PP jag använder på en psykologikurs 

En kognitiv bias som innebär att den som är inkompetent också har svårt att inse att denne är inkompetent. En följd av detta är att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

De med hög kompetens underskattar däremot sin relativt höga kompetens, och tenderar tro att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra. 

REF: Kruger, J., & Dunning, D. (1999). Unskilled and unaware of it: how difficulties in recognizing one's own incompetence lead to inflated self-assessments. Journal of personality and social psychology, 77(6), 1121.

När skolan allt mer förlorar kontakten med bildningen, som är en omätbar kvalitet, vilken därför faller utanför kvalitetssäkringsprogrammets kontrollramar blir det svårt för KUNSKAPEN att hävda sig i samhällsdebatten, särskilt som fokus ligger på rätt svar, snabbt. Den inkompetente får ett försprång i debatten, för hen fokuserar på att vinna, inte på vad som är rätt och riktigt. Och eftersom samtalet i princip avskaffats på grund av att det uppfattas som ett ineffektivt slöseri med tid och resurser blir det svårt att hävda kunskapens primat. Känslor övertrumfar intellektet. Det är en djupt mänsklig egenskap som tjänat släktet väl, för ställd mot en akut fara finns ingen tid att välja med hjälp av en djupgående, kritiskt intellektuell analys. Debatten är stressande och där vinner känslorna. Sedan kommer Mats Knutsson in och analyserar RESULTATET, vilket därigenom får legitimitet. Och den kompetente debattören drar sig tillbaka på sin kammare för att försöka förstå vad som gick fel och hur det kunde gå som det gick. När samhället rullar på i allt snabbare takt sprider sig denna farsot och grogrunden för populism växer.

På sätt och vis bidrar en tendens bland tidens intellektuella också till detta genom att man i jämställdhetens namn frånkänner sig sin roll som ledande intellektuell. Eventuellt söker man däremot en position som den italienske marxisten Antonio Gramsci har kallat ”organisk intellektuell”, det vill säga en intellektuell som ”ställer sig på folkets sida”. Eftersom ”folket” a priori har rätt innebär tendensen att vissa av tidens intellektuella snarare än att vidgå sin position som mer bildad, beläst och reflekterad än ”vanligt folk”, och att utifrån denna ”elitära” position bekämpa folkligt förankrade fördomar, ser som sin uppgift att anpassa sig till eller till och med artikulera folkets mening.

Den strategin förstärks i ett samhälle där bildningen värderas lågt, för där blir det en belastning och man riskerar att dra på sig kritik för att man vet. Klyftor sliter isär samhället och när kunskapen inte är jämlikt spridd i samhället kommer annat att spela större roll. På samma sätt som fattiga kan förakta rika kan okunniga förakta den som vet, och när den känslan väl slår rot och man hittar likasinnade, till exempel på Avpixlats kommentatorsfält, blir det en social grund att bygga samvaro på. Och när det väl har blivit en rörelse som sprider sig kommer kunskapen få svårt att hävda sig. Särskilt med tanke på psykologin som gör att den intellektuelle som vill väl drar sig för att gå i klinch och den okunnige överskattar sin förmåga och lätt drabbas av hybris. Debattsamhället fördummar. Först märks ingenting, det går bra och kunskapen finns där och bildar grund för utbytet. Sedan händer något, och i takt med att kraven på effektivitet ökar blir det viktigare att avgöra frågan än att den som vinner har rätt. Kunskap är sällan så enkelt som viljan att veta ger sken av, och när allt mer, allt tydligare handlar om pengar, kommer kunskapen att tappa i aktualitet och betydelse. Populism och faktaresistens är inte något som plötsligt poppar upp, det är en utdragen process av kunskapsförflackning, en reaktion på samhället så som det kommit att utvecklas. Därför är bildning ingen lösning, utan snarare ett långsiktigt arbete för att återupprätta grunden för kunskapssamhället. 

Redan har vi i kommentarer och reaktioner på Donald Trumps valseger sett tendenser till detta: en författare och före detta frontfigur i den antiglobalistiska vänsterrörelsen Attac deklarerade för en tid sedan i svensk tv hur lättad hon var över att det blir Donald Trump och inte Hillary Clinton som blir USA:s nästa president, och en annan yngre intellektuell, en idéhistoriker, manade för några dagar sedan i vänstermagasinet Dagens Arena, inspirerad av den tongivande belgiska vänster­teoretikern Chantal Mouffe, den progressiva vänstern att ”återta populismen”. ”Rädslan för ’populismen’ bottnar i en elitism där folket, i stället för att utgöra demokratins fundament, uppfattas som ett potentiellt hot.”

Visst kan det vara så – det var som bekant ”folket” som röstade Hitler till makten i Tyskland. Och Hugo Chavez i Venezuela. Även utan bildning kan ju människor uppnå ett mått av manipulativ och tekno­kratisk skicklighet. Och även utan bildning kan vi få samhällen effektivt styrda av ledare som Putin i Ryssland och Erdogan i Turkiet. Snart också Donald Trump i USA och kanske även Marine Le Pen i Frankrike.

Bildning fungerar i praktiken lite som kunskapspsykologin. Därför är den inte en lösning, utan snarare själva grunden för att en lösning ska kunna skapas och fungera. Folket har inte alltid rätt, lika lite som det är känslan som räknas, inte om målet är långsiktig hållbarhet. Inte om KUNSKAPEN verkligen ska vara i centrum, vilket är enda sättet att råda bot på populismen. Och det handlar inte om vad jag vet, utan om vad som fungerar. Det handlar inte om betyg och examina, utan om ett samhälle som vilar på en grund av aktuell och fungerande kunskap som ingen äger. Bildning handlar om förmåga att hantera vetande, liks mycket som det handlar om kunskap. Därför är samtalet vägen fram. Menar vi allvar med kritiken mot populismen måste samtalet ersätta debatten som forum för tvister som rör samhället och framtiden. Och i samtalet är det VAD som sägs och hur orden förhåller sig till verkligheten som spelar roll, inte vem som säger vad. 

Så vad är problemet?

Problemet är att dessa populismens ledare närs av en dröm om att kunna leva i ett avskilt lugn bakom murar, i en ro bortom tidens gång, i ett evigt status quo. Men det enda eviga status quo som finns har vi redan ett annat namn på: döden.

Exakt, och murar löser ingenting. Klyftor är lika farliga och ohållbara för alla. Både den fattige och den rike, samt den kunnige och den okunnige förlorar på att bygga murar för att skydda sig mot den hotfulle andre. Kunskap växer i mellanrum. Ignorans och faktaresistens, populism och pöbelvälde är samma andras barn. Därför räcker det inte att läsa klassiker eller tala latin på akademiska högtider. Bildning är en indikation på kunskapens status i hela samhället, inte bara i skolan. För att bildningens positiva verkan ska kunna komma till sin rätt måste kunskapen uppvärderas och vetandet placeras i centrum. Det finns inga genvägar, för det är exakt vad populismen och faktaresistensen handlar om och bottar i, orimliga drömmar om det omöjliga.

Bildning är ingen lyx. Bildning kan vara ett motgift mot politikens trumpifiering och teknokratins tunnelseende. Mer än någonsin behövs det i dag människor med bildning för att stå emot populism, avslöja nationalism och bromsa teknokratisk och kommersiell opportunism. Att verka för ökad bildning är i dag minst lika viktigt som till exempel miljö­medvetenhet för att vi inte med öppna men blinda ögon ska rusa rakt in i vårt eget fördärv.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar, inte för att lösa problemen, utan, för att kunskapen behöver en stabil grund att stå på för att kunna möta hotet mot populismen.