Bara bildning fungerar mot populism och faktaresistens 2

Fortsätter tänka med Lars Dencik som skriver om bildning i SvD. Om bildningens värde och roll i en samtid där gränsen mellan kunskap och åsikt håller på att luckras upp. Fakta, information, evidens och säkert vetande idealiseras så till den milda grad att man allt som oftast glömmer bort att kunskap är ett annat, vagare och mer handlingsinriktat begrepp som det krävs erfarenhet, kritisk medvetenhet och klokskap för att hantera. Viljan att veta säkert är så pass stark och kravet på effektivitet så pass utbredd att man lätt "glömmer" att verkligheten är långt mer komplex och vag till sin natur, än drömmarna om tillvaron. Vaghet och osäkerhet är förknippat med obehag. Klarhet och säkerhet däremot är positiva värden som idealiseras.

Bildning handlar om att lära sig se och förstå världen som den är, inte som människor önskar att den vore. Och det är en viktig uppgift eftersom kultur har den paradoxala förmågan att kunna förneka sig själv. Kultur växer fram mellan människor och resten av världen och den påverkas av både fakta, känslor, drömmar och verkligheten så som den faktiskt är. Populism och faktaresistens är del av kulturen och vill man bekämpa dessa samtidstendenser räcker det inte att peka på fakta. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap. Det handlar om en komplex mix av känslor, önskningar och en kollektiv vilja att kontrollera det okontrollerbara.

Det vi i dag bevittnar förkroppsligat i personer som Donald Trump i USA, Marine Le Pen i Frankrike, i den senaste tidens utveckling i Polen och Ungern, i Dansk Folke­partis grepp över politiken i Danmark och i den pågående normaliseringen av Sverige­­demokraterna och deras åsikts­bagage i Sverige – för att bara peka på det mest nära­liggande – är i bokstavlig mening en re-aktion, en reaktionär rekyl, på den samhällsutveckling jag här skissartat har beskrivit.

Jag vill se faktaresistensen och populismen som ett slags kollektiv, desperat handling. När man når en gräns har man två val. Antingen fortsätter man, eller också stannar man upp. Eftersom gränser som har med vetande att göra inte är absoluta, för det handlar om uppfattningar, gör det att överskrida dem. Handlar det om kunskap (som är en uppfattning, en föreställning om hur det är) går det att hävda att det är känslan som räknas, eftersom känslor är del av verkligheten. Människan är dessutom närmare sina känslor än intellektet. Känslorna tränger sig mellan världen och påverkar vetandet. Det går att intala sig saker, både enskilt och i grupp. Den verkliga frågan är inte vad som är sant, utan vad som fungerar.

Det oroväckande är att populismen och faktaresistensen hanteras som dumhet och att människorna bemöts som knäppgökar, trots att populismen bottnar i djupt mänskliga egenskaper. Jag menar att man måste förstå det för att kunna komma till rätta med problemet, att det handlar om legitima egenskaper som får negativa konsekvenser om de accepteras. När ens barn väcker en på natten och är rädd för spöken möts de med kärlek och förståelse, föräldrar förstår, förklarar för och tröstar sina barn. Ingen säger till sina barn att de är dumma i huvudet när de räds det okända, när de inte förstår skillnaden mellan dröm och verklighet. Kunskap kan inte tvingas fram. Lärande kan inte piskas in i medvetandet eller samhället. Våld löser ingenting, tvärtom. Populism och faktaresistens är symptom på en underliggande sjukdom som bara kan botas med förståelse för vad det handlar om egentligen.

Vad skulle kunna utgöra ett motgift?

Kanske bildning? Bildning är det vi kommer ihåg när vi glömt vad vi lärt oss, har det sagts. ”En person är bildad inte därför att han vet så mycket utan därför att han reagerar som en bildad människa” skrev filosofi­professorn Ingemar Hedenius i en essä om bildning i boken ”Tro och vetande” (1949). Ett kännetecken för den bildade, påpekar Hedenius, är att kunna vara ”fri och levande i förhållande till det ovissa”. Klassisk bildning kan, om den ständigt omtolkas utifrån sin betydelse för samtidens frågor, bidra till att kasta ljus över människors tillvaro också i det nya och inför det okända. Men bara så, och endast om man oavbrutet frågar sig var i rummet och i tiden man befinner sig. Det vet man aldrig en gång för alla.

Bildning är den vuxnes tröstande hand som smeker kinden och lindrar oron. Bildning är något annat än fakta och evidens. Bildning handlar lika mycket om vetande som om att hantera fakta. Bildning är en kritiskt värderande kompetens. Både den som reagerar på en komplex omvärlds obegripliga uttryck med förnekelse och känslomässig regrediering och den som strikt håller sig till fakta är obildade. Det handlar mer om inställningen till kunskap än om vetandet i sig. Och det är detta som behövs mer av i samhället. Lärda samtal och kompetens att hantera frihet och ansvar samt en väl utvecklad, kollektiv, kritisk förmåga. Det är vad jag lägger i orden levande och fri i relation till det ovissa. Det moderna samhället är bra på att hantera det kända, det som går att veta något om. Det okända försöker man dock, mot bättre vetande eliminera, trots att det väcker starka känslor, leder till motsättningar och skapar problem. Bildning behövs för att lära sig hantera det okända, det vaga, komplexa och allt det som vekligheten består av fast man inte förstår det. Kulturens svarta materia, kanske man skulle kunna säga. Det oundvikliga går inte att tränga bort utan att det leder till problem, det kan och måste man lära sig hantera.

Modern bildning behöver inne­fatta kännedom om de myter och metaforer vi lever genom – Bibelns bilder, hellenismens tankegångar, upp­lysningens idéer och den moderna kulturens artefakter och manifestationer. Men också insikter i sådant som ligger utanför det egna kulturfältet – andra epokers och kulturers föreställnings­världar och kulturella manifestationer. Och det räcker inte med det. Även bio­vetenskapernas, fysikens och de andra världsbildsdanande naturvetenskapernas grundprinciper behöver vara en del av det moderna bildningsinnehållet.

Kunskap om både det kända och det okända, är bildningens kännetecken. Bildning är en inställning till kunskapen, verkligheten och medmänniskorna som fungerar. Ett bildad reaktion på det okända är försiktig nyfikenhet, inte besatthet vid fakta eller förnekelse. Fler behöver bli mer intresserade av kunskapens karaktär och vetandets gränser. Bildning handlar om psykologi, om förmågan att HANTERA insikter och härbärgera paradoxer, om insikt och förståelse för verkligheten så som den är och fungerar, inte som människor vill att den ska vara och fungera. Bildning är förmågan och insikten att förstå och hantera verkligheten i sin helhet. Och först när den förmågan utvecklats och spritts i samhället kan man börja hoppas på att populismen och faktaresistensen försvinner. Det behövs inga ingående studier eller djupa kunskaper för att inse hur dåligt och riskabelt det är att försöka bygga samhället på känslor. Bildning handlar om förståelse för både människan och samhället och den paradoxala verkligheten.

Bildningsprocessen kan aldrig bli slutförd. Är det är något man inte kan vara i denna värld så är det tvärsäker. Eller ens säker över huvud taget. Däremot måste man vara omdömesgill. Det är just det som är den i vårt förhållningssätt avlagrade bildning som är kvar när vi, som det hette, ”glömt vad vi lärt oss”.

Omdömesgill eller vis är mänskliga egenskaper som man känner igen när man möter dem men som inte går att beskriva i detalj eller låsa fast i en tydlig definition. Bildning handlar om att kombinera dessa egenskaper med fakta och evidens. Och kunskapen växer fram mellan. En bildad befolkning är vaccinerad mot populism och faktaresistensen får inte fäste. Bildad är inget man är, det är något man blir. Bildning är en process, en vision. Inte ett mål.

Att kunna föra kultiverade konversationer eller citera klassiker är inte bildning. Bildning är däremot att kontinuerligt kunna kombinera fram nya aspekter på sin aktuella tillvaro ur de olika kulturella perspektiv och kunskaper man fyllt på genom att löpande ta del av kulturens och kulturers olika yttringar.

Bildning bygger på och utvecklas av intresse för världen, verkligheten och medmänniskorna. Bildningen växer där det finns tid att tänka och där nyfikenheten övervinner rädslan för det okända. Det fina med bildningen är att det växer ju mer den delas, till skillnad från poulismen som blir farligare ju fler som ansluter sig till den. Det känns kanske tryggt att vara många, men om man ansluter sig till en destruktiv rörelse kommer man förr eller senare att förgöras av dess förförande kraft. Bildning är jobbigt i början, men blir enklare och mer belönande ju mer man lär sig och i takt med att man inser hur lite man kan och förstår och hur mycket man behöver varandra, särskilt dem som är och tänker olika, som har andra kunskaper och egenskaper än en själv. Mångfald är en förutsättning för liv, men den fungerar först när samhället lärt sig hantera komplexiteten som mångfalden ger upphov till. Bildning är en kollektiv egenskap som växer fram mellan och som måste värnas gemensamt. Arbetet med bildning både ger och tar, men just därför för den människor samman och håller ihop samhället. Bildning svarar mot samma behov som, men har högre densitet än, populism och tränger därför undan alla tendenser till faktaresistens.  

Vad som i dag behöver kultiveras både hos vanliga medborgare och i synnerhet hos dem som aspirerar på att vara ledare i olika funktioner är långtidshållbar omdömesgillhet – det vill säga en bildning som kanske inte är kortsiktigt omsättbar i kommersiellt intresse, men som å andra sidan är en förutsättning för att vi på lite längre sikt och på ett någorlunda adekvat sätt ska kunna hantera de ständigt uppdykande nya oklarheter, komplexiteter och inre motsättningar som den snabba utvecklingen för med sig.

En annan syn på kunskap behövs. En vidare, djupare och mer respektfull syn på kunskap. Idag håller kunskap på att förvandlas till en vara, till något man tjänar pengar på eller använder för att vinna fördelar i debatter som ytterst handlar om makt. Det är allt annat än ödmjukt, och det leder till att klyftor växer och motsättningar uppstår. Kunskapen måste återfå det egenvärde den en gång hade och en mer ödmjuk inställning till vetande måste utvecklas om samhället ska kunna bli hållbart. Skolans uppdrag måste förändras och betygens roll måste minska. Bildningen måste tas till heder igen.

Populismen har inget behov av bildning – tvärtom, det skulle bara störa. Inte heller nationalismen. Populisten har färdiga, enkla lösningar på komplexa problem.

Problemet är att även fakta och evidens är enkla lösningar. Snabba, tydliga, effektiva svar på komplexa frågor och fokus på tillämpad forskning som ger omedelbar behovstillfredsställelse är uttryck för samma sak som populismen lovar. Skillnaden är minimal. Båda uttrycken handlar om förakt för eller förnekelsen av BILDNING. Det spelar ingen roll om förnekelsen bottar i ovilja eller oförstånd, om det är pengar eller makt man söker. Bildning är något annat. Bildning är inte lösningen, för det finns ingen lösning, bara hårt gemensamt arbete. Grundforskning handlar om nyfiket sökande efter något, oklart vad. Resultatet kan komma att belönas med Nobelpris, men det finns inga garantier. Och samma gäller med bildning, som är en strävan, en inställning, en vision. Vi måste bort från måltänkande och strävan efter garantier. Livet är osäkert och det behövs en mer öppen och sökande inställning till verkligheten. Bara så kan samhället bli hållbart. Populism och faktaresistens talar till känslorna, och evidens och fakta talar till intellektet.

Bildning är antitesen till detta. Bildning bildar underlag för att kunna nyansera. För att kunna reflektera och utifrån det också manövrera i det nya. För att kunna leva med ambivalenser, för att kunna härbärgera motsatta perspektiv, för att klara att konfrontera komplexiteter. För att kunna se saker från å ena sidan – och å andra sidan. Finna argument både för och emot.

Verkligheten är relationell och dialogisk, inte dikotomisk. Ambivalenser och paradoxer är delar av verkligheten, inte problem som kan elimineras. Ska samhället kunna bli hållbart måste vi lära oss leva och med osäkerhet, måste vi kunna härbärgera motsatta perspektiv och möta oliktänkande med förståelse. Samhällets långsiktiga hållbarhet kan inte nås genom krav på konsensus. Nyckeln till hållbarhet är att kunna förstå och hantera olikhet. Komplexitet är en utmaning, inte ett problem. Bildning handlar om förmågan att reflektera.

Sådant är inte lätt att få gehör för i dag. Tvärtom tycks man i dag få genomslag i offentligheten just för att man varken argumenterar för eller emot – bara tycker.

Håller med om det. Därför fungerar det inte att ta debatten med populisterna, för debatten är en bildningsfientlig arena. Det spelar ingen roll om man lutar sig mot fakta eller känslor och ogrundade åsikter, i en debatt vinner den som är bäst på att förgöra motståndaren. Den som utgår från kunskap och som vill vara korrekt lyssnar på det som sägs och bemöter alla påståenden, vilket är ett tecken på svaghet i en debatt där man så snabbt och effektivt som möjligt vill nå ett avgörande. Debatten utser vinnare, och det är viktigare än kunskap idag. Betygen är viktigare än vetandet, liksom genomströmningen. Kunskapen har inget egenvärde, och eftersom det  tar tid och kostar pengar att lära sig saker för livet, blir bildningen i praktiken ett problem. Dilemmat är att bildning är ett lika stort problem för faktaförsvararna som för populisterna.

Bildningsresistens kanske vi borde tala om istället, eller i alla fall uppmärksamma som ett problem. Återkommer till det. Artikeln är lång och tiden är kort. Måste ta tag i arbetsdagens krav.