Tankar om postkolonial teoribildning

Vi lever i en omtumlande värd där mycket händer snabbt och där det som varit fast och kunnat tas för givet sedan lång tid tillbaka förflyktigas i en takt som ingen riktigt hinner med att uppfatta. Allt och alla hänger ihop och komplexiteten ökar på kvadraten av förändringshastigheten. På nätet är tonläget hårt och anklagelser för än det ena än det andra haglar i luften. Ingen når riktigt fram till varandra, och där argumenten tar slut eller frustrationen blir en övermäktig hemfaller väldigt många till personangrepp. Känslan av osäkerhet ökar för varje nytt terrordåd, trots att mycket talar för att samhället och världen idag är säkrare än någonsin. Att i detta hårt uppdrivna läge säga som Jimmie Åkesson gjorde i Almedalen, och upprepar så fort han får chansen, att det är KÄNSLAN som räknas är inget annat än galenskap och fullkomligt förkastligt. Vad vi behöver är att stanna upp, och tänka efter. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, men vissa saker är förenade med färre risker än andra. Eftertanke och samtal är inte lösningen, men för att komma framåt är det en konstruktiv metod.

Den postkoloniala teoribildningen utmålas ibland som ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Det sägs att teoribildningen utgör ett hot mot den vetenskapliga grund som samhället vilar på. Jag menar precis tvärtom att det är just den inställningen till en teoribildning, ett tankeverktyg, ett sätt att analysera samhället för att få syn på ojämlikhet, är det verkliga problemet. Den postkoloniala teoribildningen är inget hot, det är en uppmaning till oss alla att tänka förbi det invanda, en påminnelse om makten framförallt finns i kulturen och att den är ojämlikt fördelad både globalt och lokalt. Den som får mig att tänka i dessa banor är Sara Abdollahi (kulturjournalist och chefredaktör för tidningen Författaren) som skriver klokt i DN om Frantz Fanon och behovet av antirasismens grundtankar.

Ingen människa som firar nationaldagen på en strand i Nice, handlar på en marknad i Bagdad, dansar på en hbtq-klubb i Orlando eller lämnar sina barn på en skola i Kabul ska behöva vara med om det. Men det händer. Och i vår tid med allt kortare varsel och allt mindre förutsägbarhet. Ingen vet med säkerhet var och när nästa terrorattentat ska ske – och vilka som ska bli dess offer. 

Efter ett terrorattentat följer man, med känsla av tacksamhet över att man lever, för att man inte råkade vara där, nyhetsrapporteringen. Som om vore det en deckare väntar man på upplösningen. På att det ska vara över. Men finns det någon lösning på det som sker i dag? Eller i alla fall någon som kan hjälpa oss att bättre förstå? Låt oss börja från en annan ände.
Hos Frantz Fanon.

Nej, det finns ingen LÖSNING. Det är tron på att det finns en enda, bästa lösning och sökandet efter denna, samt debatterna som anses vara verktyget par préférence när saker och ting ska avgöras idag, som försatt oss i den rävsax vi alla befinner oss i. Det är inte svårt att förstå att vi hamnat där vi hamnat, men det är sedan det blir svårt att följa med i vissas tankegångar. Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth väljer att underblåsa rädslan och överdriver hoten, sprider lögner och profierar på känslorna som rörs upp. På Avixlar är det en dygd att aldrig kolla en källa. Känslan är viktigare, där, bland rasisterna och foliehattarna. Faktaresistensen ökar i takt med att omloppshastigheten ökar på nätet. Därför behöver vi alla säga stop, stanna upp och tänka efter. Och en utmärkt utgångspunkt för samtalen som sedan behöver följa, innan man gör något, kan mycket väl vara Frantz Fanon.

Algerietrevolten (Guerre d’Algérie) drog i gång år 1954 (slutade 1962). Samma år bildades Front de libération nationale, den algeriska befrielseorganisationen. Målet var ett självständigt Algeriet, fritt från Frankrikes kolonialism. Frantz Fanon, född 1925 på Martinique i Västindien, som fått leva med rasismen sedan barndomen då tusentals vita bosättare koloniserade samhället han bodde i, går med i FLN. Förutom psykiatriker, filosof och debattör blir han nu även aktivist. 

Han hamnar mitt i ett krig som kom att förändra hans blick och hans syn på världen.
I två böcker – han dog redan som 36-åring – lyckades han beskriva dynamiken mellan Europa och Afrika och Mellanöstern, av våra bilder av varandra. 

Fanon menade att europén genom sitt våld skapade ”afrikanen”. Ett våld som enligt honom kom uppifrån och därmed krävde ett våld underifrån: för att spränga centrum, för att Europa inte längre skulle vara världens mittpunkt, för att avsätta den härskande kolonialklassen.

Jag är ingen vän av våld, men här handlade det om underordnade som sa STOPP! Och i förhållande till det våld som de europeiska kolonialmakterna utsatt Afrika för är det våld som Fanon talar om i alla fall inte värre. Jag högaktar den sanningskommission som genomfördes i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Där bröts våldsspiralen och även om det är svårt har man i alla fall försökt bygga ett hållbart samhälle på ruinerna av kolonialismen. Våld i den mening som Fanon talar om måste dessutom inte tolkas bokstavligt. Omvälvande reformer kan ske utan att blod spills, till exempel med ekonomiska påtryckningar eller via nätet. Våldet Fanon talar om är dessutom reaktivt, till skillnad från kolonialmakternas repressiva våld. Det handlar om att bryta rådande maktordning, inte om att hämnas, och det handlar om att bygga något nytt.

I sin första bok ”Svart hud, vita masker” (1952) illustrerar Fanon den vita blicken genom att berätta om en händelse han var med om under en tågresa. Ett litet vitt barn ser på honom och säger ”Titta, en n---r!”. Först ler Fanon tillbaka, men barnet fortsätter: ”Mamma, titta en n---r, jag är rädd! Rädd! Rädd!” Efter att ha försökt skratta bort kommentaren inser han plötsligt vad som pågår: ”Skrattet fastnade i halsen, eftersom jag redan visste att det fanns sägner, historier, historien och framför allt historiciteten.”
Händelsen på tåget väcker honom: han inser att han är en svart man vars plats i världen är villkorad. Som han ser sig själv, den människa han önskar vara, ser inte den vita blicken honom. 

Den postkoloniala teoribildningen utsätts för en närmast hatisk kritik i vissa medier och i olika sammanhang. Fast jag aldrig jobbat uttalat med postkoloniala frågor har jag i diskussionstrådar på vänner FB-sidor fått begreppet slängt i ansiktet på mig, tillsammans med epitet som kommunist och annat, av människor som inte känner mig. En av de mest lästa bloggposterna här på Flyktlinjer är en text där jag reflekterar över vad lärare på lärarhögskolan, som undervisar om postkoloniala teorier, får utstå. Teoribildningen, som det handlar om, ett tankeverktyg, sägs i den mer sansade kritiken vara ovetenskaplig. Fast det enda teorin handlar om är att lära sig se världen med, till exempel Fanons ögon. Teorier kan inte bevisa något. Teorier kan dock hjälpa en att tänka. Och jag blir rädd när jag ser vilka ologiska känslor som författare som Fanon rör upp, när det enda de gör är att sätta ord på sina egna upplevelser. Inte sällan är det samma människor som talar om åsiktskorridorer som är allra mest oresonliga i sin kritik. Vem är det som kränker vem egentligen? Jag har hört många vittna om liknade upplevelser som de Fanon skriver om, här i Sverige, idag. Det manar till eftertanke. Jag ser och upplever inte sådana saker. Jag är vit, man och tillhör normen. Det är den enda skillnaden. Hudfärgen. Vi lever i samma samhälle, men upplever det på HELT olika sätt beroende på hudfärg, etnicitet, handikapp, ålder eller sexuell läggning.

Hans svarta kropp, förstår han, kan inte passera obemärkt i en vit värld – han kan aldrig få vara utan att granskas och godkännas av vitheten. 

Jag och alla andra som inte sticker ut, som tillhör normen, har ett ansvar att lyssna på Fanon och andras upplevelser. Det är detta den postkoloniala teoribildningen handlar om, ingenting annat. Ändå, eller kanske just därför, rör den upp så många känslor. Det är fullkomligt obegripligt. Lika obegripligt som hatet mot avvikare. Varför kan/får inte Fanon och andra leva i frihet precis som jag, utan att granskas och invänta godkännande från majoritetssamhället?

Fanon fortsätter: ”Jag var på en och samma gång ansvarig för min kropp, ansvarig för min ras, för mina förfäder. Jag riktade en objektiv blick mot mig själv, min svärta, mina etniska särdrag – och möttes av ett öronbedövande larm om kannibalism, mental efterblivenhet, fetischism, rasdefekter, slavskepp och framför allt: ’Y a bon banania.’ ” 

I ”Svart hud, vita masker” gör han upp med det koloniala samhällets krav på att svarta människor ska förvandlas till vita män. Han uppmanar svarta och araber att slå sig fria – att inte längre se sig med den vite mannens blick. För det krävs en nationell identitet bortom vitheten. Tvärtemot vad många av hans kritiker har hävdat, var Frantz Fanon ingen våldsromantiker. Han glorifierade inte våldet. Det var sprunget ur kolonialismen, det var ett nödvändigt ont. 

Vad är det som provocerar? Den vite mannens privilegium? Jag ser liknade känslor röras upp när frågan om kvotering diskuteras, eller när slöjan kommer på tal. Islam, Prideparader och så vidare. Män som försvarar "sina" kvinnor mot hotet utifrån kan utan att reagerar skriva "horan ska dö" när hon som han vill "skydda" betackar sig för "hjälpen". Och samma ologiska resonemang och oresonlighet visas prov på när den postmoderna teoribildningen kommer på tal. Maktens privilegium får inte ifrågasättas, för makten ligger i dess osynlighet. Bara om makten tas för självklar, av både offer och förövare kan den leva vidare. Kanske är det därför kritiken rör upp så mycket känslor? Jag vill, men kan inte förstå vad det är som är så hotfullt.

I dag känns Frantz Fanon mer aktuell än någonsin. ”Europe is literally the creation of the third world”, lyder ett av hans mest kända citat. Kanske beskriver det just det Europa som nu bygger allt högre murar. Som för varje dag blir en kontinent som alltmer stänger ute andra genom id-kontroller och hårdbevakade gränser. Vi ser ett Europa så präglat av rädslan för terrorism att många av dem som flyr från samma terrorism får drunkna i havet i stället för att erbjudas skydd. Ett Europa som genom invasionsallianser skickar militär och drönare till andra länder för att göra slut på våldet. 

Fanon får oss att se hur godtycklig och paradoxal vår bild av våld egentligen är. Inget våld borde kunna vara finare än annat våld. Men vi accepterar gärna ”vårt våld” som skyddar oss mot främmande våld och kallar det försvar. 

Inget våld borde vara finare än något annat! Våld är våld, och ingen som använder våld borde få gå fri från kritik. Är det fel att döda är det fel, överallt. Det är en viktig princip i Europas demokratier. Fast när gränserna ska skyddas tänker man annorlunda. Världen delas allt tydligare upp i vi som är som folk är mest, och de hotfulla andra. Och det är skillnaden som är hotfull, allt som avviker. Rätt eller fel beror inte på vad man gör, utan på vem som gör det. Kulturen är fylld av kontingenser, och det är dessa som kulturforskaren undersöker. Allt det som är möjligt men inte nödvändigt. Paradoxer är ett annat undersökningsobjekt. Vetenskap kan bevisa väldigt lite, och det som är osynligt går så klart inte att uttala sig vetenskapligt om. Men det är ju inte det som den postkoloniala teoribildningen sysslar med heller, bevisar något. Det enda man gör är att försöka se världen och allt det som tas för givet i vardagen med den andes ögon. Den analytiska, kritiska blicken vänds mot makten och granskar normen. Ifrågasätter privilegier. Det gör man inte ostraffat.

Också när jag dagarna efter attacken i Nice ser ett delat videoklipp från minnesstunden för offren tänker jag på Fanon. En muslimsk kvinna trakasseras av en vit fransman som ber henne åka tillbaka dit hon kommer från. Kvinnan svarar: ”Var ska jag ta vägen? Var ska jag ta vägen? Det här är mitt hem.” Ingen försvarar henne. I stället tar människor runt dem mannens parti och vakter får gripa in för att bryta den hätska stämningen. Det är precis som om att araber inte skulle kunna vara offer för våldet – trots att mer än en tredjedel av offren var araber. 

Det är bara ett exempel, men samma sak sker hela tiden, även här hemma. Kritiken sägs handla om att försvara kvinnors fri- och rättigheter, men man gör det genom att kränka exakt samma fri- och rättigheter. Och, det allra mest skrämmande, om det nu går att gradera, man kritiserar alla som vågar påpeka inkonsekvensen i agerandet.

Kvinnan får inte vara en människa, en individ. Hon blir en representant – för alla araber.
Den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole skrev efter attacken i Paris en artikel i The New Yorker om vilka kroppar som är (o)sörjbara. Han menade att döden efter en drönarattack i Pakistan ses som något naturligt, inte något stort eller tragiskt. Efter terrorattackerna i Europa betraktas muslimen, araben, inte heller som sörjbar, någon som också kan vara ett offer. 

Det är våldsam värld där brytpunkten går mellan dem vi själva tycker att vi är och vem omvärlden tillåter oss att vara. Att göras till ”araben” innebär att det kan räcka med att bara befinna sig på en speciell plats för att bli ifråntagen ”den vi vill vara”. Det innebär att alltid synas, att aldrig kunna passera i egenskap av en person.

Är det detta som Sverigevännerna försvarar och är stolta över?! Jag skäms och vill INTE vara del av förtrycket. Jag är privilegierad som slipper tänka på var jag är och vad jag gör, som aldrig behöver känna mig utsatt, men det är ett privilegium jag inte vill ha. Jag kämpar för ALLAS mänskliga fri- och rättigheter! I USA är det långt fler som dör av att småbarn får tag i de vapen som finns i överflöd där och råkar avlossa ett skott, än det dör i IS-relaterade terrorattacker. Fast det är ingen nyhet, eller det är en familjetragedi på samma sätt som alla sexuella övergrepp som sker inom vita familjer, medan muslimska mäns övergrepp anses vara kulturellt betingade. Olika logiker och förklaringsmodeller, normer och regler för olika människor. Den postkoloniala teoribildningen bryter med den normen och betraktar allt och alla med SAMMA blick och bedömer det som sker utifrån samma måttstock. Att det uppfattas problematiskt säger allt som behöver sägas, menar jag. Om jag inte sörjer alla människors död anser jag mig inte ha rätt att sörja de mina heller, i konsekvensens namn.

Flera texter, artiklar och böcker kretsar runt detta.

”Jag har två pass. Jag har bara ett ansikte som syns. Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte. Jag bygger en mur mot de andra.” Så skriver den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui i romanen ”Pojkflickan” från 2004. Hon skriver: ”Jag blir algeriska med min pappa. Genom hans beskyddande hand i min. Genom hans hår, hans ögon, och hans hy, brun är den. Genom hans föräldrar i hans kropp, en ockupation.” 

Boken målar upp en person som blir fråntagen sin individualitet, som hela tiden andrafieras. ”Det finns för många araber i Frankrike. Och till råga på allt tar de våra bussar”, skriver hon om en upplevelse under en bussresa i Frankrike med sin far.
Boken beskriver en tid efter att de franska kolonisatörerna har lämnat Algeriet, men kvar är blicken på ”araben”, som fortsätter vara den andre – inte välkommen i gemenskapen. Ingen sörjbar kropp. 

Det finns hur många berättelser som helst på samma tema. Fast majoritetssamhället förstår inte. Berättelserna möts med en axelryckning: "Jag delar inte din bild", eller avfärdas som lögner. Det handlar varken i Bouraouis eller Fanons fall ens om kritik, men det är så den underordnades berättelser ofta uppfattas. Hur vågar de ta sig ton och ifrågasätta. Den som kränker tar sig högljutt rätten att uttrycka sin känsla av att vara kränkt. Och allt som uppfattas som kritik måste tystas. De som talar om åsiktskorridorer är påfallande ofta de som aldrig annars känner sig utsatta eller ifrågasatta, och det räcker därför att någon anmäler avvikande åsikt, eller bara undrar hur de kan tänka och uttrycka sig som de gör för att det ska uppfattas som ett hot mot privilegierna. Den enda åsiktskorridoren jag stött på är också den som riktar sig mot mina åsikter uttryckta i forum för vit, medelklass, och det är också där alla som inte tycker lika anklagas för att tillhöra PK-maffian. Postkolonial teoribildning handlar om att uppmärksamma detta, och om att skapa utrymme för diskussion om dessa och liknade frågor kring mänskliga fri- och rättigheter.

Vad Bouraoui skildrar i ”Pojkflickan” är ett ständigt icke-varande, ett aldrig tillhörande. Hon hittar inget hem eller trygghet, inte i Algeriet, där hon bodde med familjen under fjorton år och moderns utseende väckte misstro, och hon känt sig ständigt synad för att hon är kvinna: ”Jag vill vara man. Och jag vet varför. Det är min enda visshet. Det är min sanning. Att vara man i Algeriet är att bli osynlig. Jag ska överge min kropp. Jag ska överge mitt ansikte. Jag ska överge min röst. Jag ska vara i styrkan. Algeriet är en man. Algeriet är en skog av män.” 

Hon känner sig heller inte hemma i Frankrike, där fadern, ”araben”, väcker raseri. Precis som Frantz Fanon förstod där på tåget tilldelas hon egenskaper av omvärlden – hon förhindras att vara den människa hon vill vara: ”Fransk mor. Algerisk far. Jag känner till dofterna, ljuden, färgerna. Det är en rikedom. Det är en fattigdom. Att inte välja är att ständigt irra runt. Mitt algeriska ansikte. Min franska röst.” 

De som talar om PK och åsiktskorridorer tar sig rätten att tilldela andra egenskaper. Och de ser inte själva sin egen privilegierade position. Att tillhöra normen är ett privilegium, att aldrig behöva känna sig ifrågasatt eller misstänkt är en frihet. Jag är tacksam för att jag slipper utsättas för det som många muslimer, kvinnor och homosexuella utsätts för, men jag mår dåligt över att inte alla får del av mina privilegier. Den postkoloniala teoribildningen ger mig verktyg att hantera frustrationen jag känner över majoritetssamhällets ignorans eller informerade okunskap. Jag räds fördumningen som jag inte vet om den är ett symptom eller en konsekvens av att normen och de privilegierades privilegier försvaras. För att tag sedan läste jag en bekants skönlitterära bokmanus. Det var hens sätt att bearbeta upplevelserna av tortyr och förföljelse i hemlandet som hen flytt från. Jag hade tidigare anat, men beskrivningarna var fruktansvärda. Det var skakande läsning. På ytan ser personen ut som vem som helst, men inombords bär hen på minnen som jag inte ens i fantasin kan föreställa mig. Flyktingarna som kommer hit förväntas leva och reagera som alla andra, trots vetskapen om vad många av dem gått igenom. Flyktingarna antas vara tacksamma för att Sverige har en "generös" flyktingpolitik. Cynismen känner inga gränser och den som vågar påpeka orättfärdigheten i sättet att tänka och agera anklagas för det ena värre än det andra. Fast den som inte kan öppna sitt hjärta för den andre kommer förr eller senare att förgöras inifrån, för det kostar på att stänga av sina känslor och ignorera medmänniskor i nöd. Det är dock ingen tröst, det är bara tragiskt.

Bouraoui känner sig sällan som en hel person utan ständigt delad mellan manligt och kvinnligt, europeiskt och arabiskt. Det är i mellanrummen som hon finner sig en ny bas. Mellan identiteterna kan hon sakta finna en egen värld bortom motsatserna kvinnligt och manligt, franskt eller algeriskt, gay eller straight – hennes identitet är inte jaget som är utan jaget som görs. 

Vi blir alla till i relation till varandra. Ingen människa är en ö. What goes around, comes around. Kulturen är ingens, den är allas och den påverkar lika mycket som den påverkas av det vi gör, med och mot varandra. Den postkoloniala teoribildningen är ett verktyg för att lära sig se och förstå, inte bara sig själv utan varandra, liksom hur normer fungerar olika för den som tillhör den och den som avviker från den. Bara för att jag inte ser eller upplever förtryck och ojämlikhet, bara för att jag vill och gör gott i min vardag, bland mina vänner, betyder inte att jag inte bara vara delaktig i diskrimineringen. Vad vill den uppnå som anser det påkallat att ständigt påminna om att, inte alla män är svin? Allt handlar inte om vad JAG känner och hur JAG upplever kulturen som växer fram mellan oss alla. Ibland måste man bara vara tyst och lyssna, samt försöka förstå den som talar. Hur kan man annars med gott samvete säga att man värnar de mänskliga rättigheterna? Vi blir alla till och formas som människor genom de andras blickar, det är en viktig utgångspunkt för det postkoloniala analysarbetet.

Inte heller Fanon förespråkar någon given identitet. Snarare kan man se hur han uppmanar människor till handling för att upplösa identiteter, för att skriva om historien. Men medan Bouraoui hittar en sorts bas i ensamheten finner Fanon basen i kollektivet – som han uppmanar att resa sig. Först när du är frigjord från påtvingade identiteter kan du bli en människa. 

Om du inte känner att din identitet på påtvingad utifrån av andra tillhör du förmodligen normen, och det innebär att du är privilegierad i relation till många andra som inte upplever kulturen på samma sätt som du. Många som lever i Sverige idag möts ständigt av blickar, frågor, kritik och ifrågasättanden. Kan eller vill man inte förstå rädslan och osäkerheten och vad den gör med människor blir det i konsekvensen namn svårt att med hedern i behåll säga sig vara fördomsfri och god. Vi är alla mer eller mindre skyldiga, men det betyder inte att någon gjort fel, det betyder dock att vi behöver samtala om allt det vi tar för givet och vad vi kan göra tillsammans för att fler ska känna sig delaktiga.

Jag läser författaren Bouraoui och tänkaren Fanon som två som skriver för att ta sig ur ensamheten. Som skriver för att övervinna fruktan och befästa livskraften – även om det görs på olika sätt. Genom deras ögon kan vi se vanmaktens makt. Vi kan förstå ångesten över att inte få vara människa på riktigt – över att inte få leva, utan enbart överleva. 

Att läsa Frantz Fanon och Nina Bouraoui hösten 2016 får mig att förstå: 

När världen kräver av oss att skapa en fiende.
Som vi sedan kan förgöra.
Bör vi komma ihåg
att det kan vara vi
som står på tur för att själva bli den fienden.

Den som sprider fördomar och delar artiklar som bara pekar på problem kopplat till invandringen skapar fiender, och lämnar över till den anonyma mobben som lever av hatet som florerar i kommentatorsfältens kloaker. Stanna upp. Tänk efter. I morgon kan det vara du som befinner dig på flykt. Snart kan det vara du som står på tur att betraktas som fiende.

Den postkoloniala teoribildningen är inte ett hot, den är en möjlighet!