Smartare, snabbare, bättre … än vad då och varför, samt till vilket pris?

Prestera, mer, bättre och snabbare. Individer ska göra det, liksom företag och politiker. Skatterna ska sänkas, intäkterna öka, vinsterna och lönerna måste höjas och priserna sänkas. Och där, mittemellan står människan av kött och blod. Biologin har inte förändrats under de sensate 10000 åren eller mer, medan kulturen som vi som lever nu idag förändras snabbare än någonsin. Om det bara kom an på viljan skulle alla kunna bli bättre på allt, men människan består nu inte enbart av biologi. Ur kulturen växer viljan att maximera sina möjligheter och vinna ära inom den egna gruppen, och den känner inga gränser. Önskan att vara bättre, snabbare och att kunna prestera mer är vitruell medan kroppen är reell och i mellanrummet uppstår det som uppfattas subjektet. Det är utgångspunkten för det jag vill skriva om idag.

Det finns en gräns för allt, det är tanken jag vill reflektera över. För vad sysslar vi med egentligen? Individuellt och tagna var och en för sig är vi alla relativt kloka, men på en kollektiv nivå känner dumheten ingen gräns. Och det har med den där djupt kända viljan att vara smartare, snabbare, bättre, mer framgångsrik, effektiv och rikare än andra att göra. Jag upplever världen som individ, men jag är del av ett kollektiv. Människa blir man ensam, men alltid tillsammans och i relation till andra. Du och jag blir vi i samma förändringsprocess som kulturen, samhället och världen vi skapar tillsammans. Begrepp som smart, snabb, bra, rik och så vidare är relativa begrepp. Alla kan alltid bli bättre, men bäst kan bara en bli. Ingen individ och ingen organisation kan överskriva sina givna, inre och yttre, begränsningar. Det går att önska sig ett väl fungerande samhälle med offentligt finansierad skola, vård, infrastruktur och polis- samt rättsväsende, liksom det går att önska sig sänkta skatter och priser, samt höjda löner. I tanken går det att förena det oförenliga, men inte i verkligheten.

Det finns en gräns för hur långt dumheten och ignoransen kan drivas innan systemet kollapsar. Kroppen ger upp vid en gräns, samhället kollapsar vid en punkt och naturen tål inte hur mycket som helst. Var dessa gränser går är omöjligt eller i alla fall enormt svårt att uttala sig om på förhand. Det går oftast att driva sig eller sin organisation, liksom alla system, lite till, och lite till. Rätt som det är brister det dock, och sen tvingas man börja om, inte från där man var (livet är inget dataspel som kan startas om från den senast sparade nivån), utan från början, med helt nya förutsättningar. Därför är dumheten både förrädisk och farlig, för den kan bara upptäckas i efterhand, när det är för sent. Donald Trump kan här få representera den tanken, för han drar till sig väljare med stöd av den där omöjliga, gränslösa längtan. Han bygger sin politik på orimliga drömmar och de som inte låter sig förföras älskar att hata honom, vilket sammantaget gör att alldeles för få ser att vi alla sitter i en bil som i rasande fart kör trakt mot ett stup. Vi kan tycka vad vi vill, men det finns altid en gräns och ingen vet förrän i efterhand när den är nådd.

Om alla blir smartare, snabbare och mer effektivare uppnås ingenting, för det handlar om relativa egenskaper. På individuell nivå talar mycket för att människan kan mer idag än för säg 20 år sedan, men eftersom det gäller alla innebär det ingen framgång, och på kollektiv nivå är frågan om inte samhället här, där och snart sagt överallt är dummare och utsätter sig för fler risker idag än för bara några år sedan. Det är allvarligt och på riktigt. Det kan till och med vara för sent att göra något åt saken.

Stop! Stanna upp! Låt oss tänka efter. Livet och samhället är HOPPLÖST svåra saker, kanske (men det kan ingen veta något om) till och med obegripliga. Det enda hållbara som finns att göra är att stanna upp, och tänka efter, för egen del och tillsammans. Några garantier för att det är lösningen eller att samhället blir bättre finns dock inte, men var och en av oss skulle må bra av lite lugn och ro. Alla vet att kloka beslut inte tas under stress och press eller av förtvivlade, frustrerade, arga, uppgivna människor. Och den som befinner sig i en nyfrälst halleluja-stämning tar heller inga kloka beslut. Kravet på prestation och effektivitet leder oss bort från det optimala läge där människan både som individ och kollektiv har förutsättning att förstå vad det är som håller på att hända. Därför behöver vi stanna upp, vara tysta, tänka efter, och sedan försiktigt börja samtala med och lyssna på varandra. Det är inte lösningen, men det är en förutsättning för hållbarhet.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en artikel i DN som jag snubblar över på väg till jobbet. Det är psykologen Jonas Mosskin som skriver följande.

Vem önskar inte att man var smartare, snabbare och bättre? I vår prestationsbaserade kultur är det ett följdriktigt begär. Den rörelse som exploaterar vårt begär efter att bli bättre kallas på svenska för självhjälp. Det indikerar att vi som individer behöver hjälp. Med tanke på genrens tillväxt klarar vi snart ingenting utan en coach. I framgångsteologins Mecka USA kallas genren för self-improvement. En inte oväsentlig betydelseskillnad. Self-improvement böcker har länge korsbefruktats i mötet med affärslitteraturen. 

Ett grundantagande i dessa böcker är att vi som individer kan och bör förändra oss själva. Böcker om ekonomi, psykologi och ledarskap har konvergerat och flyter in i varandra. Bästsäljande flygplatslitteratur skrivs nästan alltid av män som är prominenta entreprenörer, journalister och trendsättare. Ibland som i fallet med Nobelpristagaren Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt” (2012) är de grundade i gedigen forskning och vetenskap men oftast är självhjälpsböckerna ett hopkok av mer eller mindre välunderbyggda anekdoter och livserfarenheter aptitligt förpackade för läsaren. Dessa böcker är charmerande, spännande skrivna och svåra att motstå. Men efteråt drabbas jag av en bismak i munnen. En irriterande självsäkerhet hos dessa författare. En självsäkerhet som får mig att vilja skrika: ”Det är inte så enkelt!”

Det enda man kan veta om dessa framgångsrika män som skriver om hur enkelt det är att nå framgång: "Gör som jag och välj själv hur framgångsrik du vill bli", där är bara att … Jag håller med, även om jag inte läser sådana böcker stör jag mig på deras självförhärligade framtoning. Det enda självhjälpsgururna kan lära mig är hur jag INTE ska göra. Bara för att de blev framgångsrika, där och då och med hänsyn tagen till deras kontext, betyder inte att de knäckt koden eller att framgång är en generisk egenskap. Som sagt, bäst, klokast, mest effektiv eller rikast är RELATIVA begrepp. Alla kan inte bli bäst, det är omöjligt.

En författare som står för denna medryckande stil är Charles Duhigg, en tidigare ekonomireporter på New York Times. Hans nya bok ”Smarter, faster, better – the secret of being productive in life and business” (Random House) väcker en instinktiv motvilja hos mig och jag får kämpa för att öppna mitt sinne. Duhigg följer upp sin förra bok ”Vanans makt” (Natur & Kultur, 2014) som i stort sätt var en redogörelse för inlärningspsykologin och behavioristiska idéer om hur vi människor kan ”välja” våra vanor. I ”Smarter, faster, better” är författarens ambition att avslöja hemligheten med effektiva och produktiva individer. Upprinnelsen till det intresset kom sig av att Duhigg var i slutfasen av sin förra bok, arbetade heltid som journalist, hade fått sitt andra barn och hade svårt att få ihop livspusslet. 

Trots alla prestationer kände han sig misslyckad. Han ville vara mer effektiv! Inte rädda världen eller något annat behjärtansvärt, utan producera och prestera ännu bättre. Mer samtidsklyschigt kan det knappast bli och det retar mig att Duhigg inte anstränger sig att besvara den naturliga motfrågan: Varför inte ta det lite lugnare? Som psykolog blir min motfråga till Duhigg: Varför skall vi bli smartare, snabbare och bättre, hela tiden? Kan det inte finnas en poäng med det långsamma och good enough? I dag finns det en rörelse för kvalitet, långsamhet och egenproduktion som vädrar morgonluft i vårt ekonomistiska tidevarv. Man kan också fråga sig om vi inte kommit till en punkt i människans utveckling där vi bör lägga större vikt vid varför i stället för hur och vad. Men det är kanske att ställa för stora krav på en självhjälpsbok?

Självklart är det ett för stort krav att ställa på en självhjälpsbok, men det är berättigade frågor. Utan efterfrågan säljer inte böcker. Därför borde fler reflektera över sina önskningar och konsekvenserna av kultur. Jag vill se min forskning som forskning om: Förutsättningar för förändring. Det jag studerar är förändring, samtidigt som jag befinner mig i rörelse. Jag studerar vidare mellanrummens betydelse och slumpens inverkan. Att det kommit att bli så har inget med någon exceptionell förmåga hos mig att göra. Möjligen är jag bra på att se nyanser och mönster i tillvaron, men i det störa hela är jag som alla andra. Därför bloggar jag om min forskning och det är också därför jag skrivit en bok om samtal och kulturen som ett slags samtal. Min utgångspunkt är att både jag och alla andra är kollektiva varelser och att vi blir dem vi uppfattas oss som i samma process av ömsesidig tillblivelse. Jag är intresserad av kultur för det är kontexten där jag blir, och det är i relation till kulturen som begreppen bra, smart, rik, effektiv och så vidare får sin mening. Önskan att se sig som ett geni och viljan att andra ska uppfatta en så är djupt känd och vida spridd. Vi söker alla efter Messias, och när ett litet hopp om att det är just jag som är frälsaren. Kanske är det därför självhjälpsböckerna säljer och den som försöker tala om samverkan, begränsningar, balans och solidaritet har så svårt att få gehör för sina tankar? Kontentan är dock att inget blir som man vill, det blir som det blir och vi får vad vi förtjänar, inte vad vi önskar oss.

Nåväl. Duhigg vill förstå varför vissa individer är mer effektiva hur det kommer sig att dessa är ”smartare, snabbare och bättre”. För att berätta om effektivitetens grundläggande beståndsdelar väljer författaren att främst berätta historier om företag och företeelser (amerikanska såklart) som implementerat olika smarta förhållningssätt i sina organisationer. Det är listigt för det att många av oss som arbetar i eller mot dessa organisationer och vi kan känna igen oss i problemställningarna. Även om vi sällan upplevt de omvälvande heureka-stunderna som de illustrativa exemplen alltid innehåller. 

Författaren visar i boken på ett antal nyckelområden för att individer och organisationer skall bli mer produktiva. Det handlar om motivation, lagarbete, fokus, att sätta mål, att leda andra, beslutsfattande, innovation och att omvandla information till kunskap. Det låter som en okej lista på viktiga aspekter för effektivitet. Duhigg försöker via medryckande berättelser kombinera affärsvärldens handlingsfokus med psykologiska nyckelbegrepp. Det går sådär. Varje inpräntat begrepp ger upphov till följdfrågor om generaliserbarheten. Är det verkligen dessa åtta begrepp som är viktigast? Och varför är inte nyfikenhet, flow eller att ha roligt med på denna lista? Inför detta ger Duhigg inga svar. 

Varje kapitel börjar med att Duhigg berättar tre parallella historier. En dramatisk om till exempel en flygkatastrof, ett krig eller en kidnappning. Den historien länkas sedan till en berättelse om ett it-företag (läs Google), om trendbegrepp somagil eller lean (hämtat från Toyota) eller pokerspelande eller kanske hur Disney värkte fram sin senaste succé med filmen ”Frost”. 

I varje kapitel lanserar författaren ett till synes godtyckligt psykologiskt begrepp såsom tillit, psykologisk trygghet, inre kontrollfokus och vikten av mentala modeller. Dessa begrepp förklaras genom en forskare (alltid från amerikanska prestigeuniversitet) som spenderat 10–20 år på att ta reda på allt om detta fenomen. Mot slutet av varje kapitel argumenterar så författaren för att just dessa exempel och ihopkopplade fenomen utgör bevis för att vi som individer eller ledare i ett företag skall göra på det ena eller andra sättet. Det är förföriskt men också oöverskådligt och pseudovetenskapligt. Jag längtar faktiskt efter den pedagogiska övertydligheten som brukar känneteckna amerikanska poppsykologiböcker.

Det alla konsekvent glömmer eller bortser från är det faktum att det man vill att alla ska sträva efter att uppnå är relativa begrepp. Det förföriska är att ingen vill vara dum, långsam, ineffektiv eller sämre, alla vill vara smartare, snabbare, effektivare och bättre. Och det kan så klart alla bli, dessutom är någon alltid bäst (fast hur avgörs det, objektivt?) och denne någon kan ju lika gärna vara jag. Om jag bara anstränger mig mer, om vi bara ser över våra rutiner … Om bara, vad då? Om bara verkligheten, kulturen och den mänskliga biologin var annorlunda? Det är en OMÖJLIG dröm, och ju snabbare vi alla inser det och agerar utifrån den insikten, desto bättre för alla. Människor är inte dumma, men om man ensam eller tillsammans håller sig med orimliga önskningar och låter dessa styra leder det till negativa konsekvenser, förr eller senare.

Jag lägger ifrån mig boken och förvånas över den brist på distans inför samhällsutvecklingen som framkommer. Funderar inte Duhigg på nyttan med att vara produktiv? Grubblar han inte på hur arbetslivets gränslöshet och stress hänger ihop med produktivitetskulturen? Är han någonsin bekymrad över att den effektiva marknadsekonomin har så svårt att ta hänsyn till människor och miljö? Är han medveten om att många människor inte förmår prestera så mycket på grund av hälsa, psyke eller brist på talang och begåvning? Jag hoppas att ”Smarter, faster, better” ger upphov till en debatt om det tveksamma med att bejaka den utvecklingen till varje pris. Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme.

Jag hoppas också att vi med den här boken nått effektivitets- och prestationsvägens ände, att vi äntligen kan se den och alla andra självhjälpsböcker för vad de är; produkter på en marknad som göder både en ohållbar ekonomi och underblåser författaregon som när som helst och med stöd i pengarna, framgången och berömmelsen kan få för sig att försöka bli, till exempel nästa president i USA genom att göra som de gör och lova samma saker (som ingen kan lova) som i böckerna som gett dem rikedom och berömmelse. Framgång är också en relativ egenskap, alla kan inte bli framgångsrika.

Om fler inser betydelsen, både för individen och samhället, av att stanna upp och reflektera vinner vi två viktiga saker: För det första förbättras den egna hälsan, och för det andra minskar risken att det tas politiska beslut som kan visa sig förödande. För att komma dit måste dock insikten sjunka in, dels om att det är omöjligt att uppnå vad självhjälpsböckerna lovar, dels att det alla strävar efter är relativa egenskaper vilket gör att det enda resultatet av strävandena är att alla får mindre tid att ta hand om sig och det som är verkligt viktigt i livet.