När humaniora ska förlöjligas är tydligen alla medel tillåtna

Lena Andersson skriver om normkritik och humaniora i DN. Jag reagerar på vad hon skriver, för jag känner inte igen mig. Hon underblåser nidbilden av mitt ämne och verkar som så många andra inte vilja förstå.

Inspirerad av Lisa Ohlins film ”Walk with me”, om en dansk soldat som kommer hem sargad, föreslog någon att skälet till att vi har svårt att mentalt hantera det faktum att unga starka män lemlästas i krig är att samtiden är kroppsfixerad.

Vid samma tidpunkt läste jag i tidskriften Modern filosofi (3/2016) att filmaren Ruben Östlund menar att ”vårt sätt att tänka är påverkat av det ekonomiska systemet”. Påståendena är besläktade och jag tror att det förhåller sig tvärtom i båda fallen: Det ekonomiska systemet är påverkat av vårt inbyggda sätt att tänka, och vi är rädda om våra lemmar därför att det är nerlagt i oss att bevara vår essens som människa. Om vi en gång åtnjutit en intakt kropp föredrar vi den framför en söndertrasad. Det har inget med normer, reklam eller träningsuppdateringar på Facebook att göra. Det ligger djupare.

Lena Anderson (och många med henne) begår här tankefelet att utgå från att svaret på alla frågor är ett och står att finna på en plats. Min humanioraforskning och studier av kultur handlar om att skapa verktyg för att hantera fenomen där svaret inte är ett och entydigt. Kultur består av fler än en men färre än många komponenter. Svaret på frågorna som reses ovan är inte ett, och handlar inte om antingen eller. Svaret finns inte antingen i kroppen eller i kulturen, utan någonstans mellan. Både Lena Andersson och Lisa Ohlin/Ruben Östlund har rätt, för svaret finns på fler än ett ställe och skapas i kombinationer mellan. Andersson gör som man brukar, hon debatterar och vill nå ett avgörande. Här finns svaret! Detta är FÖRKLARINGEN! Så MÅSTE det vara. Både Ohlin och Östlund, tänker jag, vill förstå ett komplext fenomen. Och det är också vad humaniora handlar om, att förstå komplexitet, inte tala om hur det är eller nå fram till den bästa förklaringen.

Hur man ser på detta orsakssamband bestämmer tolkningen av tillvaron. Föregår existensen essensen, som Sartre formulerade det, eller har mänskligheten och människan redan sin ritning? Jag tror det senare, med tillägget att det som ritningen syftar mot kan hämmas i växten av tillbakahållande synsätt som är sämre än andra genomförbara möjligheter.

Frågan är knuten till den om människan är ett oskrivet blad som kan fyllas med vad som helst, eller om hon är mer eller mindre färdig vid koncipieringen och därefter kan påverkas endast på marginalen. Är vi ett oskrivet blad blir det avgörande vad omvärlden skriver på det bladet. Yttrandefrihet ska med rätta ifrågasättas ifall varenda bokstav på det tomma pappret avgör vem personen blir. Vi får ett ansvar för varandra som inte går att bära eftersom vi riskerar att förstöra varandra oavbrutet redan genom att finnas till. Någon måste ta på sig att skydda oss från intryckens deformerande verkan.

Människan är både biologi och kultur. Att humanister på allvar skulle hävda att människans biologi är oväsentlig och att allt förklaringsvärde finns i kulturen är ett försök att idiotförklara en hel akademisk disciplin. Det går säkert att finna citat och exempel på texter där författare hävdar detta, men tanken på att människan skulle vara ett oskrivet blad kräver empiriskt stöd och något sådant finns inte, det har kritikerna helt rätt i. Därmed både frågan vara avgjord och ett konstruktivt samtal skulle kunna inledas. Istället är det vanligt att man fortsätter, som Lena Andersson gör här, och ifrågasätter all humanvetenskaplig forskning. Som sagt, jag känner ingen verklig forskare som hävdar att all förklaringskraft finns i kulturen. Analyser av kultur handlar inte om att bevisa att kulturen är tvingande. Kritiken mot mer eller mindre tvingande normer handlar om att undersöka möjligheterna till skapandet av ett annat samhälle, inte om att bevisa att normer styr över biologin.

Konventioner påverkar förvisso men är de spontant framväxta och inte skapade genom dekret är det troligt att de upprätthålls för att förnuftiga människor finner dem bättre än alternativen, annars ratas de och byts ut. Det är ju inte så att om vi bara enades om att stänga gymmen och låta proteinkakorna förtorka skulle vi börja betrakta lemlästning med bekymmerslöshet. Det är snarare så att det som kallas kroppsfixering kommer ur samma källa i människans natur som fruktan för att bli av med benen och förlägenhet inför ett så bistert öde.

Andersson är inte ensam i sin övertygelse om att människan är förnuftsstyrd och att samhället är ordnat på bästa sätt. Det är ett resultat av samma antingen-eller-logik. Jag ser det snarare som att människan har en väl utvecklad intellektuell förmåga och kan tänka förnuftigt, samtidigt styrs människan av affekter. Intellektet används påfallande ofta för att skapa logiska förklaringar till det som hände som ett resultat av slumpen eller som en eftergift för bristande impulskontroll. Kroppsfixering är inte ett entydigt fenomen, det är en komplex sammansättning av olika saker. Kroppen är både en förutsättning för att kunna röra sig obehindrat i världen, och en identitetsmarkör samt en yta som bedöms utifrån dess estetiska kvaliteter vars ideal förändras över tid. Kroppen är inte en och den samma och därför går det inte att finna ett enda svar på vad kroppsfixering är eller betyder. Lena Andersson hävdar alltså något som det saknas grund för och förenklar ett komplext fenomen på ett ovetenskapligt och hänsynslöst sätt. Normer går inte att styra, de uppstår och förändras mellan kulturen och biologin och kan upplevas mer eller mindre tvingande för olika individer. Andersson verkar mena att det är ovetenskapligt att studera och reflektera över normer, för hon hävdar att de inte existerar bara för att människan inte är ett oskrivet blad. Den tanken är lika ovetenskaplig som påståendena hon avfärdar.

Det finns sådant som med säkerhet inte är normstyrt men genom ideologi har förvänt synen på anhängarna. Sent ska jag glömma den bantande kvinna som på en middag där hon avstod från riset berättade att hennes terapeut förklarat att hunger var en social konstruktion. Det var normernas fel att kvinnan blev hungrig när hon drog ner på kalorierna!

Socialkonstruktivismen hade nått botten och upplöst sig själv. Men inom humaniora är den segsliten, dels eftersom den är anti-biologisk och innebär en lättillgänglig maktkritik, dels eftersom ingen kan säkerställa orsakssambandet mellan medvetandet och varat. Det förblir en metafysisk spekulation, utom i fallet med hungern.

Socialkonservatismen handlar om studier av tillvarons kontingenser, om det som är möjligt men inte nödvändigt. Din dialekt, till exempel, är möjlig men inte nödvändig. Du hade kunnat tala på ett annat sätt. Dialekter är socialt skapade och uppstår mellan människor. Särskilt för den som växer upp är det svårt att värja sig, ens språk och sätt att uttrycka sig formas kulturellt. Och kan ens sätt att uttala ord påverkas kan även annat påverkas. Om människan enbart styrdes av sin biologi och av genernas information vore vi robotar, vilket det inte finns några belägg för. Biologin är utgångspunkten, råmaterialet och kulturen är miljön som öppnar och stänger möjligheter för olika individer att förverkliga sina drömmar och realisera sin biologiska potential. För att lyckas krävs ansträngning och den som är litad på och som det hyses förväntningar på kommer att ha lättare än den som ingen tror på eller som motarbetas. Det är normer som gör att de kulturella skillnaderna mellan män och kvinnor är långt större än de biologiska. Och humanvetenskapliga studier av normer handlar om det, om att studera normer och dess verkan för att skapa förståelse för vilka förutsättningar som finns för att förändra samhället. Menar Andersson verkligen på fullaste allvar att det är meningslöst, ovetenskapligt eller icke önskvärd forskning?

Ruben Östlund säger vidare i intervjun i Modern filosofi att människan är en imiterande snarare än en rationell varelse. Så kan man se det. Eller så kan man formulera saken som att människor är lika varandra i sin rationalitet.

Bara för att människan har förmågan att vara rationell betyder inte att människor alltid och överallt styrs av förnuft och logik. Människor är LÅNGT mer komplexa än så. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Ingen vet hur eller när känslorna kickar in och påverkar och när intellektet styr, för ingen har tillgång till någon annans inre. Det enda vi har tillgång till är orden och tankarna som uttalas och ett och samma skeende kan alltid förklaras på olika sätt. Anderson hävdar därför något som inte går att bevisa, och använder det som argument för att hävda att Östlund har fel.

Det går inte att vara människa på hur många sätt som helst. Det som ser ut som normstyrd imitation kan vara ett utslag av biologisk universalism. Man låter sig inspireras av andra eller av budskap i samhället för att det man där ser stämmer med en känsla av att inte vara framme där man skulle kunna vara, vid sin fulla potential.

Kan vara, men måste inte vara! Varför hyser Andersson ett så oresonligt hat mot normer? Det är för mig obegripligt. Jag förstår inte vad det är hon vill uppnå med sin kritik? Som sagt, jag känner ingen som hävdar att allt går att förklara med normer. Men allt kan heller inte förklaras av biologi, som Andersson utgår från. Det handlar om ett komplext samspel mellan både och, och det är detta humaniora studerar, samspelet mellan och effekterna av samt förutsättningar för förändring.

Det är ungefär som papyrusrullen som inte nått fram till boken, den än i dag oöverträffade. I samma stund som papyrusrullen såg boken tänkte den: det där är ett bättre sätt att organisera sina resurser, och fick lust att imitera den formen.

Den franska feministen Caroline Fourest tar nu till normkritiska argument i kampen mot burkinin när hon hävdar att den ”signalerar att de andra är oanständiga, oklädda” (SvD Kultur 31/8). Hon är mot ett förbud men betonar plaggets negativa inverkan på övriga strandbesökare. Tanken är att normen förskjuts av att vi blir varse ett annat sätt att klä sig. Burkinibärarna ges ansvar för att bikinibärarna inser hur lite de har på sig. Det är absurt.

Sant är att kläder är ett teckenspråk som berättar saker om oss, men fria människor får tåla denna konkurrens mellan tecken. Man är oklädd i bikini. Det är meningen. Det är därför den passar att bada och sola i.

"Fria människor får tåla denna konkurrens mellan tecken", vad är det för påstående? På vilka grunder kan man hävda en sådan sak? Kampen för jämställdhet är en kamp fylld av bakslag och oron som många känner inför bruket av ett klädesplagg som uppenbart är skapat och påbjudet för att hindra kvinnors frihet är lätt att förstå, tycker jag. Att soom Andersson här gör, förenkla ett komplext fenomen till en enkel fråga om ja eller nej, rätt eller fel, är djupt problematiskt. Verkligheten är komplex och det finns inga enkla svar och detta sakernas tillstånd behöver studeras.  

När handlingar och yttranden som inte tvingar någon till något ändå anses göra andra ofria genom att de normerar, och när inget mänskligt handlande förmodas vara rimligare och essentiellare än något annat utan allt är godtycke, när andras klädsel och livsval innebär våld på det egna utrymmet, då blir det svårt att leva, ty då är var och en underkastad alla andra. Det som återstår är att låsa in sig i varsin ljudisolerad cell för att inte påverka någon.

Att förstå normer och hur de fungerar, att analysera dess verkan, och att försöka hitta sätt att hantera komplexiteten som uppstår i mötet mellan individuell biologi och kollektiv kultur kan aldrig vara fel eller problematiskt. Valet vi står inför handlar inte om att antingen acceptera det som sker för att det sker, eller om att försöka detaljstyra normer. Humaniora är vetenskapen om det som gör människan till människa, och svaren på de frågorna finns någonstans mellan biologin och kulturen. Normer består av både biologi och kultur.

Om alla grannar i huset man bor i slår sina fruar, om det är så man gör i kvarteret där ni bor, kommer det att påverka livet och vardagen även i din lägenhet. Och innan barnaga och prostitution förbjöds i lag, eller bilbälten blev ett tvång, var det vanliga företeelser. Normen var inte tydlig, innan lagen bestämde vad som var rätt och vad som var fel. Efter att lagarna införts och det blivit för bjudet att slå barn, köpa sex eller köra bil utan bälte har normerna ändrats så pass mycket att lagarna idag knappast behövs, utom möjligen med undantag för köp av sexuella tjänster då.

Tron på frihet och förnuft och att allt löser sig på bästa sätt för alla om livet bara får ha sin gilla gång är mer än lovligt naiv, och dessutom helt ovetenskaplig. Men när humaniora ska ifrågasättas och förlöjligas är tydligen alla medel möjliga, för att humanister är knäppgökar är en sanning som inte kan ifrågasättas.