Fem argument för humaniora 5

Humaniora behövs! Hittar en artikel i SvD som listar fem anledningar att bevara humaniora, som här får bilda utgångspunkt för fem bloggposter. Detta är den femte och avslutande posten. Artikelförfattaren är: Thomas Karlsohn (docent och universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet), och utgångspunkten är boken The Value of the Humanities av Helen Small. Aktualiteten i frågan om humanioras nytta kommer och går, och har med kulturen som frågan ställs i att göra. Detta att frågan om humanioras nytta anses berättigad säger en hel del om dagens samhälle och vad som tas för givet där. Att det ska sparas och effektiviseras, skäras ner och avskaffas är det ingen som ifrågasätter, eller att priserna självklart ska sänkas och lönerna höjas. Att pengarna är viktigast är inget som debatteras. Den som kräver besparingar avkrävs ingen motivation, det anses allt för självklart för att ens höja på ögonbrynen åt. Igår i Aktuellt blev det plågsamt tydligt när två ekonomer debatterade frågan om hur man driver svensk skola bäst, som aktiebolag i vinstsyfte, eller inte. Där är vi idag. Pengarna och de som företräder ekonomin har tolkningsföreträdet och får avgöra, även frågor som rör samhällets kunskapsbehov.

Självklart har jag inga problem med att tala om nyttan med humaniora, men så länge det är en fråga som endast riktas mot humaniora och så länge det bara är humanister som avkrävs argument för sin existens, tänker jag börja svaren jag ger med att protestera mot den norm som anser frågan berättigad. Normer är aldrig objektiva, normer är kontingenta och kulturellt skapade. Ekonomi, teknik och naturvetenskap bedrivs av människor, för människor och är därför i hög grad (liksom alla andra verksamheter) kulturella. Vetenskapen om kultur och det mänskliga borde därför vara en självklarhet. Nyttan borde vara uppenbar. Men just eftersom människan är en kulturvarelse är det inte så. Det kommer inte som en chock för kulturvetaren, hur tragiskt det än är. En kultur som inte ser värdet av kunskap om själva grundförutsättningen för sig egen existens är en dödsdömd kultur, i alla fall på sikt. Därför fortsätter jag ihärdigt att försvara humaniora.

En femte och sista kategori är den som rymmer idéer om humanioras inneboende värde. Väljer man sina argument ur den korgen får man möjlighet att mota bort de externa kraven redan i dörröppningen. Humanistiska ämnen är viktiga och värdefulla i sig själva, och ytterligare motiveringar är överflödiga. Fältet kan inte ställas vid sidan av eller mot andra kunskapsområden inom universitetet eftersom dess värde inte låter sig mätas i relation till någonting utanför.

Helen Small prövar omsorgsfullt tyngden och räckvidden hos de olika argument hon beskriver. Det finns enligt henne gångbara resonemang spridda över hela paletten. Ändå är hon kritisk mot flera av de påståenden hon uppmärksammar. Bland annat distanserar hon sig tydligt från allt slags överdrivet tal om humanioras inneboende värde. Det är orimligt att inte precisera områdets tillgångar utifrån vad det kan innebära för samhälle och kultur i stort. Small är dessutom skeptisk till den ibland självförhärligande jargong som vill göra gällande att det demokratiska styrelseskicket står och faller med resursallokeringen till humaniora.

Det finns alltid en risk att den som talar om nyttan med den egna verksamheten talar i egen sak och därför är det viktigt att vara kritisk, framförallt mot självbilden och argumenten man lutar sig mot för att berättiga sin existens. Fast det borde som sagt gälla alla verksamheter, inte bara humaniora. All kunskap har ett egenvärde, men ingen kan på förhand uttala sig, eller veta något, om nyttan eller skadan med respektive kunskap. Hur nyttigt var konstruktionen av förbränningsmotorn, så här i backspegeln? Eller nyttan med freon och bly i bensinen, som är två upptäckter gjorda av en och samma person och som mänskligheten fått betala dyrt för. Sträcker man ut tidsperspektivet kan inget sägas vara odelat ont eller gott. Kraven på humaniora att visa på ämnets berättigande är uppfordrande på ett ganska obehagligt sätt, särskilt i jämförelse med hur man talar om andra mänskliga verksamheter och forskningsdiscipliner. Utvecklingen av nya vapensystem som klusterbomber, trampminor eller JAS-flygplan. Ingen talar om nyttan med det, man bara gör. Så länge det går att tjäna pengar på verksamheten är det sällan man hör krav på nytta (som om ekonomi alltid vore gott), och kritikerna som hänvisar till humana värden avfärdas inte sällan som orimliga bakåtsträvare eller idiotiska flummare. Vad är ett människoliv värt? För samhället, och för individen? Vad är nyttan med astronomiska ersättningar till cheferna i multinationella företag som väljer att avstå från att betala skatt och som utnyttjar fattiga och desperata människors utsatta position för att driva upp vinsten i företaget? Ska vi tala om nytta ska vi göra det över hela linjen, med allt. Och för att kunna tala om nytta på det sättet behövs humanvetenskaplig, analytisk och kritisk kompetens. Där finns en typ av nytta, som sällan talas om i termer av nytta. Kulturen är fylld av sådana paradoxer och blinda fläckar, fast det ser man inte om man mer eller mindre medvetet väljer att förneka existensen av kultur. Därför behövs humaniora, för att människan inte ska förlora kontakten med sig själv, vilket kan gå förfärande snabbt, det har otaliga undersökningar visat.

Vad kvarstår då efter argumentmönstringen? ”The value of the humanities” formulerar ett pluralistiskt försvar. Det finns inget renodlat skäl som ensamt kan anföras i alla sammanhang. Grenarna på det humanistiska trädet är många och någon överordnad funktion för fältets kunskaper existerar inte. I likhet med situationen för åtskilliga andra vetenskaper är rollerna multipla. Däremot råder det inget tvivel om att de klassiska argumenten med vissa modifieringar och inskränkningar fortfarande är högaktuella och giltiga. Humaniora producerar faktiskt särpräglade kunskaper som inte återfinns på andra platser. Området medverkar dessutom till kollektiv och individuell orientering och utveckling på ett omistligt sätt.

Exakt, humaniora bidrar därmed till mångfalden i akademin och samhället. Humaniora är inte grädden på moset, det är fibrerna som behövs i kosten som helhet för att kroppen ska kunna bibehålla hälsan. Inget ämne taget för sig, uppträngt i ett hörn, kan eller bör avkrävas en enkel och tydlig definition av nyttan med sin egen existens. Vad är nyttan med att skaffa barn? Vilken nytta bidrar du med? Att ställa den typen av frågor är inhumant, och därför menar jag att själva det faktum att frågan ställs är ett viktigt argument för humanioras nytta. Accepterar vi frågan, tror vi att den självklart är berättigad tvingas vi förr eller senare acceptera att människor kan vara överflödiga. Det är ett sluttande plan och ingen väg vi vill anträda. Humaniora förfogar över kunskaper och analytiska verktyg som behövs för att förstå det och hålla dessa kunskaper vid liv över tid och i olika kulturella sammanhang. Det är nyttigt, och därför borde frågan vara avgjord, men tyvärr är det inte så enkelt.

Jag vänder mig som sagt inte mot frågan. Gjorde jag det hade jag inte så ofta återkommit till den och då hade jag heller aldrig försökt svara på den. Självklart har humanister ett ansvar för att visa på ämnets berättigande, liksom företrädarna för alla andra ämnen också. Ett kunskapssamhälle kan bara byggas på olika typer av kunskap, i samverkan och genom dialog över en hel massa olika typer av gränser inom akademin och mellan sektorer i samhället. Ingen äger frågan eller har tolkningsföreträde, det är avgörande och mitt främsta argument. Jag försvarar kunskapen, och värnar mångfalden som är nödvändig för att en akademi ska kunna sägas vara akademisk. Och kunskapens värde är alltid långsiktigt, väldigt mycket mer långsiktigt än dagens kvartals- och mandatperiodstänkande ger sken av.

Helen Small menar liksom flera andra debattörer under senare år att humanister borde gå i tydlig dialog med de yttre instanser som reser krav på nytta och användbarhet. Det är en sympatisk och klok hållning. Men samtidigt underbetonar hon då farorna med en ökad anpasslighet. All god vetenskap och utbildning kräver ett stort mått av autonomi om bidraget till helheten skall kunna hålla kvalitet och göra skillnad. Det finns gott om avskräckande exempel – både inom humaniora och på andra fält – som visar vad som kan ske när lyhördheten inför externa intressenter blir alltför stor.

Klokt och viktigt att framhålla detta, håller med Karlsohn om det. Antingen ska alla avkrävas tankar om sin egen verksamhets berättigande, eller också ingen. Samhället är skapat för och består av människor. Glömmer vi det har vi snart inget samhälle att tala om. Betonas någon del eller aspekt av helheten för mycket eller på bekostnad av någon annan går balansen förlorad och samhällets långsiktiga hållbarhet hotas. Effektiviteshetsen och ekonomiseringen (som är kulturella företeelser, liksom allt annat som människor gör med och mot varandra) får vissa ämnen och kunskaper att framstå som mer värdefulla än andra, och agerar vi okritiskt på magkänslan är risken uppenbar att vi skapar en visserligen (kortsiktigt) framgångsrik kultur, men det är en oerhört sårbar monokultur som snabbt kan slås ut, och om det händer kostar det enormt mycket att bygga upp helheten igen, långt mer vad det kostar att värna mångfalden.

Trots grundligheten finns det också blinda fläckar i ”The value of the humanities”. Small är till exempel relativt fåordig om den funktion som vissa av de humanistiska ämnena har när det gäller att upprätta och stärka förbindelsen mellan samtiden och det förflutna. Här finns en långvarig diskussion på tysk botten som inte alls nämns, trots att den varit mycket betydelsefull för hela efterkrigstidens humanioradebatt. Referenserna är i stället nästan uteslutande brittiska och amerikanska.

Kulturen är fylld av blinda fläckar. Därför är den så viktig att studera och ständigt försöka förstå. Kunskap om kultur är en grundförutsättning för många andra ämnen och kunskaper. Betänk att en kulturförnekande kultur också är en kultur. Den är bara omedveten om sin egen existens. Och jag skulle vilja se hur argumenten för en sådan kultur ser ut. Det finns som jag ser det inga hållbara argument för okunskap eller ignorans. Därför behövs humaniora lika mycket som alla annan kunskap. Framförallt behövs kompetens att mötas i kunskap och insikt om betydelsen av att sätta kunskapen i centrum. Idag cirkulerar allt kring ekonomin som likt ett religiöst tabu inte får ifrågasättas och som människorna därför likt hypnotiserade, dödsföraktande insekter flyger närmare och närmare. Humaniora behövs som buffert och skydd. Humaniora är en investering för framtiden. Det behövs tid för samtal och kompetens att mötas och utbyta kunskaper, och detta är insikter som odlas inom humaniora.

En annan lakun i Helen Smalls framställning är att den inte beaktar argumenten för humanioras ekonomiska betydelse. Sådana argument är visserligen ofta svaga. Exempelvis placerar man inte sällan området i orimliga konkurrenssammanhang där det är dömt att förlora. Andra vetenskaper medverkar långt mer till den materiella välfärden. Men samtidigt finns det – vilket Bengt Kristensson Uggla diskuterade på denna sida för några år sedan (”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen” 21/12 2011) – också välunderbyggda pläderingar för humanioras betydelse inom ekonomiutbildningar och i det ekonomiska livet generellt. ”The value of the humanities” kunde ha fördjupat sig i det temat. Då hade boken bidragit än mer i arbetet mot den utbredda humaniora-analfabetismen inom näringsliv och utbildningspolitik.

Jag undervisar i företagsekonomi och kan skriva under på det Kristensson Uggla skriver. Kultur, brukar man inom företagsekonomin säga, äter strategier till frukost. Därför har också företagsekonomer, paradoxalt nog kan man tycka (men kulturen är som bekant fylld av paradoxer) insett värdet av kulturstudier och kultur är en självklar del av ämnet. Som humanist och kulturvetenskaplig forskare ser dock hur grund kunskapen många gånger är och hur svaga verktyg man förfogar över. Inom ämnet och bland lärarkollegorna känner jag mig därför uppskattad och studenterna hänger oftast med och inser behovet av kunskap om kultur. Faktum är alltså att jag många gånger har lättare att motivera värdet av humaniora i mötet med företagsekonomer än i mötet med ingenjörer och andra. Kulturförnekelsen är utbredd i samtiden. Det borde vara det enda skälet som behövs för humanioras existensberättigande och nytta, men det finns som sagt väldigt många andra skäl också.