Bloggpost 2700

Kan inte riktigt ta in att detta är bloggpost nummer 2700 sedan starten, men så är det. Mitt i slutspurten av ännu ett läsår inser jag att 3000 poster är inom räckhåll, fast det är varken det viktiga eller något jag tänker på. Antalet bloggposter är och har aldrig varit det viktiga. Skrivandet är det centrala. Möjligheten att ha en plats att tänka högt på, ynnesten att nå ut och möjligheten att få ge perspektiv och väcka tankar om det som är mitt forskningsområde: Kultur, i ordets vidaste bemärkelse. Det finns så många olika ingångar till kulturen, vilket antalet teman att skriva om och mängden bloggposter vittnar om. Trots det, eller kanske just därför, förnekas kulturen, av allt fler, allt mer ihärdigt. Det både inspirerar och skrämmer, för ett samhälle byggt på förnekelse kan aldrig bli hållbart. Kulturen ser osynlig ut i vardagen, när alla är fullt upptagna av livet och samhällsplaneringen. Fast ju mer osynlig kulturen framstår, desto större är dess verkan, för det man inte tror finns anser man sig inte behöva ta hänsyn till. Paradoxalt nog är det därför så att ju mindre uppskattning samhället visar kulturforskningen desto viktigare är den.

Jag följer debatten om humaniora i medierna och där finns massor av uppslag till bloggposter. Samhällets syn på humaniora säger massor om synen på kulturen och graden av självförnekelse. Reaktionerna kan se lite olika ut. Mest irriterande är alla lätt överseende klapparna på huvudet, från människor som tycker det är lite kul med sagor och sägner. Humaniora som underhållning är vanlig uppfattning. Humaniora som religion och vidskepelse är en annan, och företrädarna för den synen är inte sällan oresonliga i sin kritik. Humaniora ska stoppas, till varje pris, paradoxalt nog även om kritiken är ovetenskaplig. Naturvetenskapen anses vara den enda vetenskapen, vilket naturligtvis också är en kulturellt skapad och upprätthållen ståndpunkt. Andra ser humaniora som ett slags grädde på moset, som något man kan satsa på när man får pengar över, när samhällets "verkliga" behov tillgodosetts. Förnekelsen av kopplingen mellan ekonomi och kultur är den kanske mest skrämmande, för den tenderar att ge bränsle och argument till föreställningen att investeringar i humaniora är slöseri med pengar.

Ett samhälle byggt enbart på teknik och ekonomi är inget samhälle, för utan kunskap om och förståelse för kultur kommer dynamiken och paradoxerna som uppstår i alla mänskliga sammanhang framstå som problem som kan bemästras med bättre teknik och mer ekonomistyrning, eller som obegripliga inslag som alla står handfallna inför, vilket är en villfarelse byggd på ignorans och okunskap. Genom att hålla sig informerat ointresserad av kulturen får teknikerna och ekonomerna något att skylla på när lösningarna visar sig inte hålla sträck. På det sättet växer den kulturförnekande kulturen fram, underifrån och mellan människor som vägrar se det uppenbara. Den mänskliga faktorn blir ett godtagbart argument för effektiviseringar, nedskärningar och rationaliseringar som steg för steg leder till att människan avskaffar sig själv. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner brukar man säga, och drömmen att bli rik, strävan efter effektivisering, sparsamhet och bekvämlighet är alla legitima skäl för att införa reformer, men när steget väl tagits går det inte att gå tillbaka. Skatter, till exempel, kan sänkas, men inte höjas. Och priser, löner och annat kan höjas, men inte sänkas. Så gräver vi vår egen grav och tvingas oss själva att bli slavar under tekniken och ekonomin som skulle tjäna oss. Människorna som satsat på en karriär som ekonom eller tekniker kommer att försvara ekonomin och tekniken till sista blodsdroppen. Kulturen fungerar på det sättet, så för kulturvetaren kommer konsekvenserna inte som någon överraskning. Det gör inte heller beskyllningarna som riktas mot kulturvetenskapen som kommer med budskapet och presenterar de trista förslagen på lösningar.

Samtal är mitt mål, både med bloggandet och med forskningen. Samtal där parterna lyssnar mer än de talar själva ser jag som ett slags innovation. Jag har skrivit en bok om kultur som samtal och samtal som kultur, och dess undertitel (som boken delar med ytterligare två böcker i en serie om tre) är: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Där finns värdet med kulturvetenskap och humaniora, vars forskning ger oss kunskap om människans och det mänskligas karaktär. Kulturvetenskap är inte något alternativ till annan vetenskap. Ett hållbart samhälle kräver mångfald, på en lång rad olika områden. Inte minst ifråga om vetenskap. Ingen enda disciplin kan lösa problemen vi alla står inför, och inget ämne är viktigare än något annat. Alla behövs och ingen kunskap kan sägas vara nyttigare än någon annan, för det vet man inte förrän i efterhand. Därför tror jag även på samtal mellan vetenskapliga discipliner. Och ett lysande exempel på vad som kan komma ut av sådana möten över discipliner finner jag i dagens DN, där en ny avhandling presenteras.

För ett par månader sedan lade Mikael Larsson fram avhandlingen ”Agrarian plant economy at Uppåkra and the surrounding area”. I underrubriken markerar han att det är en arkeobotanisk studie. Det betyder att han analyser växtrester från utgrävningarna med botanikerns kunskaper om växtsätt och användning genom tiderna.

I inledningen till avhandlingen hänvisar han till C P Snows föredrag ”The two cultures” 1959. Snow menade att världens problem skulle bli svårare att lösa, om humaniora och naturvetenskap inte längre kunde tala med varandra.

Snow borde glädja sig åt arkeologin i sin himmel. Kanske är det den vetenskap som hunnit dra störst nytta av mötet mellan disciplinerna – inte bara av naturvetenskapen, utan också av modern samhällsanalys. Arkeologerna har tagit sig från fixeringen vid föremål och jordlager till studiet av tandemalj och DNA-strängar för att bidra till kunskapen om ursprung, språkutveckling och makt.

Arkeobotaniken i Mikael Larssons tappning är ett slående exempel på vad samspelet kan ge. Han har undersökt kulturlager både från Uppåkra och från omlandet. Han jämför material från centralplatsen med jordprover dels från sex mindre byar som legat i dagens Hjärup och Uppåkra, dels från Lindängelund utanför Malmö. Han pekar på det som skiljer centralorten från de omgivande byarna, men också på samspelet mellan stormännens kultplats och det omland som den dominerade.

[...]

Uppåkra spänner över den tid då människans ingrepp i sin omgivning började skapa om naturen. Det finns ett mönster i införandet av de nya arterna, valet av sädesslag för att hantera klimatets påfrestningar och användningen av gödsel för att möta den intensiva odlingens utarmning av jordarna. Redan järnåldern pekar fram mot det som nobelpristagaren Paul Crutzen vill kalla antropocen, den epok när mänsklighetens göranden och låtanden blir den avgörande faktorn i hela ekosystemets utveckling.

Det är i mötet mellan som ny och fruktbar kunskap uppstår. Därför bloggar jag, för att utbyta tankar och locka till samtal. Samtal är dock inte debatter, och den som bara vill kritisera eller uttrycka sina egna åsikter, den som inte lyssnar, samtalar inte, hen debatterar. Och debatter må se ut som ett effektivt sätt att avgöra en fråga, men det är ett kunskapsvidrigt sätt att mötas som endast handlar om makt. Tyvärr lever vi i ett debattsamhälle där allt handlar om att vinna eller försvinna och där även politiken slutat handla om att förvalta samhället och dess olika typer av resurser. Dagens politiker är bara intresserade av makt, vilket Lars Adaktusson visade med all önskvärd tydlighet i sin debattartikel i veckan. Samhället behöver inte mer maktkamp, utan fler samtal, mer lyssnade, och inte minst tid för eftertanke. Tyvärr har ekonomerna fått oss tro att vi inte har råd att tänka (efter), och ingenjörerna och andra har skapat verktyg som kan användas för att slippa tänka (efter). Tekniken och ekonomin spelar människans bekvämlighet i händerna, och i kombination med den hybris som visar sig i föreställningen om att majoriteten tror sig vara bättre än de flesta får vi en livsfarlig mix, som med stöd i kulturförnekelsen hotar att leda till människans undergång.

Därför fortsätter jag blogga, för jag tror på människan. Jag tror på kunskapen om människan och på tanken om att så länge det finns liv finns det hopp. Så länge jag hoppas och så länge kulturens olika möjligheter inte uttömts kommer jag att fortsätta blogga.