Analoga människor i en digital värld

Snille och smak, tanke och handling, teoretiskt abstrakt och praktiskt handfast och förkroppsligad kunskap. Två sidor av samma sak, som aldrig kan skiljas åt. I människornas värld är inget någonsin enkelt, i alla fall inte i människans föreställningsvärld. Överallt lurar emellertid ambivalensen och ständigt uppstår paradoxer. Människan är analog, men försöker skapa och anpassa sig till en digital värld. Allt det nya omfamnas och välkomnas. Allt det gamla kastas ut och fördöms. Till och med människan offras, oftare och oftare. Den mänskliga faktorn betraktas som ett hinder mellan nu och en perfekt framtid. Jag blir allt mer övertygad om att alla tankar på och försök att välja antingen eller är fel och förenat med enorma risker, och jag stärks i den tanken när jag läser i DN, om hantverk och om betydelsen av förkroppsligad kunskap. Digitala lösningar är bra, men det betyder inte att allt varken kan eller ska digitaliseras.

När Hannah Morrissey läste litteraturvetenskap på universitetet var hon en ganska lat elev. I alla fall enligt henne själv. Hon var inte helt till freds med att bara intellektuellt få analysera innehållet i olika böcker – hon säger att hon också ville använda andra förmågor, som händernas magi när de skapar något. 

– Det första människorna avbildade var just sina händer, som i grottmålningarna i Spanien och Frankrike för fyrtio tusen år sedan. Vår kultur är sprungen ur förmågan att använda händerna på ett mångsidigt sätt. Fast i dag har handens möjligheter hamnat lite på undantag, menar Hannah Morrissey.

På nätet handlar det visserligen om fingerfärdighet, men det är en färdighet som begränsas till vad hur snabbt man kan flytta fingrarna över tangentbordet och hur skicklig man är med musen. Datorn må vara bärbar, men för att kunna användas optimalt krävs att människan är stationär. Kroppen utgör gränssnittet mellan den digitala och analoga världen. För att inte människan ska ta skada och gå under krävs balans mellan det analoga och det digitala, det krävs förståelse för att båda är beroende av varandra. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Teori är praktik och vice versa, och för att kunskap ska kunna kallas kunskap krävs att den förkroppsligats. Självklart kan tyckas, men det är en insikt som allt mer fördunklas och allt oftare glöms bort eller förnekas i samtiden där dyrkan av klarhet, effektivitet och lönsamhet påverkar allt fler områden. Det digitala håller på att bli norm och det analoga förvandlas allt mer till undantaget. Olyckligt och förenat med risker.

Under sin tid på universitetet kände hon allt tydligare att hon ville prova på ett hantverk, inte som hobby utan som ett yrkesval. Så kom Hannah att tänka på lektionerna i bokbinderi på skolan där hon gått. Vad hade hänt med hennes gamle lärare? Och tänk om hon kanske kunde få lära sig att binda in böcker med personligt utformade omslag som tolkade författarnas budskap? 

Hon sökte upp sin gamle lärare och frågade om hon fick börja som lärling hos honom. Han heter Wolfgang Bremer och har bundit in böcker i snart sextio år, först på förlaget Natur & Kultur, sedan i egen regi och därefter på en waldorfskola. 

– För mig har handen alltid varit mycket viktig, vid sidan om hjärtat och hjärnan. I ett hantverk, likt bokbinderi, förenas dessa tre delar av människan. Jag brukar tala om händernas vilja, hjärnans tankar och hjärtats känslor. Det är en bild som alltid varit en ledstjärna i mitt arbete och i min undervisning, säger Wolfgang. 

En treenighet att värna: Handen, hjärtat och hjärnan. Människan uppstår i dynamiken mellan. Kulturens motsvarighet är kroppar, begär och intellekt, och tillvaron som vi känner den är det komplexa resultatet av samverkan. Inte antingen eller utan både och samtidigt. Gränsen mellan det ena och det andra är aldrig absolut och tydlig, alltid diffus och läckande. Det analoga är och fungerar så. Det digitala är på eller av, antingen eller, bra eller dålig. När människan anpassar sig efter datorerna går något förlorat. Det man vinner i klarhet, effektivitet och lönsamhet förlorar man i pregnans, relevans och mänsklighet. Boken är viktig för mig, även om en försvinnande liten andel av det jag skriver tycks på papper. Boken har en en lång, analog historia och att kasta ut det barnen med badvattnet är mycket olyckligt. Det går bra att publicera texter digitalt, men att frikoppla texten och göra den helt digital är förenat med okända risker. Människan har ett intimt band till boken eftersom båda är analoga och ingen vet vad som händer med kunskapen och det mänskliga om det bandet bryts.

I dag håller han till i sin gamla ateljé i västra Stockholm, och det är där vi träffar honom och Hannah. De är omgivna av saxar för att skära stora pappersark, pressar, nålar, tråd, falsben, verktyg som används vid förgyllning, lim, klister, skinn och linnetyg som kan täcka de inbundna böckernas pärmar – samt förstås oändlig mycket papper.

En digital text består av ettor och nollor, kisel och metall och behöver ström för att kunna läsas. Den digitala världen må vara komplicerad, men i förhållande till människans och det analogas komplexitet är tekniken enkel. Pappersboken är en komplex sammansättning av materia, teknik, tankar och handlag. Att läsa böcker är en lika förkroppsligad kunskap som bokbinderi. Och det är ett hantverk som måste utföras och överföras för att kunskapen ska hållas levande. Ett kulturarv som fungerar som ett slags ankare för människans analoga, mänskliga egenskaper i en allt mer digitaliserad värld. Boken för in ett moment av långsamhet i kulturen, ett fysiskt hinder för den allestädes närvarande att allt hårdare pressen att prestera allt mer, allt snabbare allt billigare. Överger vi det analoga kommer människan förr eller senare att vara det enda analoga inslaget i en för övrigt digitaliserad värld. Mot makten som finns inbyggd i ett sådant sammanhang står sig människan slätt, och det är detta jag menar är den okända risk vi utsätter oss för när vi okritiskt digitaliserar allt som går, för att vi kan och för att det går snabbare och är billigare, inte för att vi vet att det är bättre.

När Wolfgang blundar kan han ändå med fingertopparna avgöra vilken kvalitet ett pappersark har och hur tjockt det är. Den kunskapen, eller ”omdömet” som han kallar det, tog åratal att uppnå. Nu vill han att Hannah ska uppleva samma känsla. Han vill att hon ska lära sig att med händer, ögon och öron avgöra vilket material som passar i ett visst moment och veta när hon utför arbetsuppgiften på rätt sätt. 

– Jag kan höra när Hannah arbetar att resultatet blir bra, även när jag inte ser vad hon håller på med. Ja, jag hör när hon är ”där”. Rytmen i arbetet och andningen avslöjar direkt när arbetet flyter som det ska. Även verktygens beröring med materialet avslöjar henne, dessa ljud ljuger inte.

Hannah nickar och säger att när hon arbetar med att binda in en bok stänger hon ofta ute världen runt omkring. Då kan hon uppleva känslan som Wolfgang talar om och komma in i en rytm där hon hela tiden ser resultatet i stunden. 

– Då märker jag direkt hur pass bra det jag skapat har blivit, säger Hannah. Om bokomslaget jag har formgivit har blivit som jag tänkt mig, om pappersarken är rätt skurna och om skinnet som pärmarna ska kläs in med är jämntjockt. När det inte fungerar avslöjar materialet, boken jag arbetar med, omedelbart mina brister. 

Det är en annan kunskap som här beskrivs. En analog kunskap som aldrig går att digitalisera. Inte nödvändigtvis en bättre kunskap. Det handlar heller inte om värdering, om antingen eller. Vad är bra, bättre eller bäst? Det går inte heller att avgöra en gång för alla, objektivt. Kunskap är överallt intimt sammankopplad med sammanhanget den adresserar, uppstår och används i. Om allt mer digitaliseras finns en risk att förmågan att uppskatta analog kunskap löses upp och går förlorad, och då är vi ute på ett sluttande plan. Utan att vi vet hur det gick till passeras gränsen där det mänskligas värde är mindre än teknologin som skapades av människor för att göra livet bättre. Gränsen som inte får passeras är den punkt som kallas singulariteten. Där tippar vågskålen över och det analoga faller fritt. Jakten på effektivitet, ökad hastighet och klarhet är en jakt mot undergången. Boken är en analog uppfinning som tjänat mänskligheten väl. Hantverket att binda vackra böcker för "evigheten" är ett lika ovärderligt kulturarv som ruinerna i Palmyra som IS försökte utplåna. Digitaliseringen är inte samma sak, men om den ersätter det analoga är risken överhängande att effekten blir den samma. Artikeln är en vacker påminnelse om de värden som håller på att gå förlorade. Kunskapen och därmed bandet till historien och kulturens urkälla hänger på ett tunt band. Hannas vilja att lära sig binda böcker är det där bandet, hennes kropp och kunskapen hon kan förkroppsliga.

Wolfgang återkommer till utvecklingen av omdömet, där han tror att hantverket kan ha en stor betydelse. I hantverket lär vi oss proportioner, hur olika material påverkar varandra, hur olika former kan samspela och så vidare. 

– Vi kan sitta med block och penna eller framför datorn och föreställa oss hur ett hus ska konstrueras, en kruka drejas eller en bil formges. Men för att resultatet ska bli riktigt bra behöver kunskapen också ”sitta” i kroppen, som när Hannah och jag arbetar här i bokbindarateljén. 

Kloka ord. Samhället är skapat av människor för människor. Jakten på pengar och (ökad) lönsamhet gör saker med oss som vi kanske inte tänker på när ekonomins hjul snurrar allt snabbare. Samhället består av människor och materia och kulturen uppstår i samverkan mellan. Fungerar inte samspelet eller om människan betraktas som ett problem utmanas det mänskliga på ett högst olyckligt sätt. Bokbinderi kan uppfattas som en kuriositet, ett arv från förr. Något onödigt. Jag betraktar förmågan som något av det mest värdefulla man kan tänka sig. Inte bara för att hantverket resulterar i vackra böcker utan för att hantverkaren visar hur värdefull analoga kunskaper och färdigheter är även på andra områden. Människan är ingen maskin, men det behöver vi påminnas om eftersom vi omger oss med alt fler maskiner och eftersom allt fler aspekter av livet digitaliseras.

Men nyttan av den utveckling av omdömet som Wolfgang talar om sträcker sig utanför hantverkets värld, påpekar han. Den som märker att det inte går att skylla ifrån sig om skålen man drejat, bokhyllan man snickrat eller boken man bundit har sina skavanker inser också att man alltid har ett personligt ansvar för sina handlingar. 

– Jag märkte det så många gånger när jag var lärare och det kom ”besvärliga” elever till mig som mina kollegor i de teoretiska ämnena inte riktigt klarade av. I början slarvade dessa elever kanske under arbetet med sina böcker och häften, men sedan vände det nästan alltid. Det är alltid lika fantastiskt att uppleva när någon inser vikten av det personliga ansvaret för det man gör, säger Wolfgang.

Slöjd betraktas som ett onödigt ämne och det ger därför inga meritpoäng. Wolfgang visar dock hur värdefullt ämnet är, inte för att sakerna som tillverkas har något ekonomiskt värde utan för att färdigheten att förkroppsliga kunskap är vad som gör människan till människa. Menar vi allvar med att människovärdet är okränkbart måste vi tänka om. Skolan är liksom kulturen en mix av olika färdigheter och kompetenser, och värdet ligger inte i enskilda ämnen utan i helheten. Slöjd och gymnastik behövs för att kunna tillägna sig kunskaperna i de teoretiska ämnena. Framförallt behövs de praktiska ämnena för att påminna människan om sin analoga mänsklighet. Handens kunskap är en förutsättning för ett mänskligt samhälle, vilket blir allt svårare att försvara med nuvarande syn på skolan och kunskap.

Fram till mitten av 1800-talet var bokbinderi ett rent hantverk. I dag binds nästan alla böcker maskinellt, och arken limmas vid ryggen i stället för att häftas som förr i tiden. En sann bokbindare utför på egen hand alla arbetsmoment, från själva framställningen av boken till hur det färdiga bokbandet konstnärligt ska utformas. I Sverige finns det ett fåtal eldsjälar kvar som vårdar de urgamla traditionerna. 

Wolfgang och Hannah är två av dem. Han är den 81-årige mästaren som vill låta sin yrkeskunskap gå i arv, hon är den 24-åriga gesällen som vill verka i en månghundraårig tradition. Nu på fredag, den 6 maj, är båda med i dokumentärfilmen ”De sista bokbindarna” som sänds i SVT2.

Hannah och Wolfgang håller dock inte riktigt med om det som filmtiteln säger, de menar att deras yrke har framtiden för sig och att de inte sysslar med något nostalgiskt som passar bäst i museisammanhang. 

– Redan när jag kom till Sverige från Tyskland i mitten av 1950-talet fick jag höra att boken snart skulle vara död, säger Wolfgang. Tv och framtida tekniker skulle göra det helt onödigt att läsa bokstäver som är tryckta på papper. Men jag trodde inte på domedagsprofetiorna och gör det inte i dag heller. 

Hannah påpekar att det finns folk som vill ha handgjorda skor trots att de är betydligt dyrare än massproducerade sådana. På samma sätt tror hon att det kommer att finnas rum för handbundna böcker vid sidan av pocketböcker, som ofta är av så dålig kvalitet att de nästan bara tål att läsas en gång. 

– Och tänk att få favoritboken, som kanske har haft en avgörande inverkan på ditt liv, inbunden i vackert skinn och med en dekoration på framsidan som visar din personliga tolkning av bokens innehåll. Jag tror att det finns människor som kan tänka sig att betala för den kvaliteten. Men det innebär också att den handbundna boken går från att vara en bruksvara till att bli lyx, spår Hannah. 

Jag hoppas att de ska få rätt, för deras ord är kloka. Boken är ovärderlig på väldigt många olika sätt. Texter som konsumeras snabbt i en värld dom dyrkar hastighet, enkelhet och lönsamhet förlorar det värde som pappersboken ger innehållet. Eftertänksamhet och tid för reflektion finns inbyggd i pappersboken på ett helt annat sätt än digitala texter som förfärande lätt sveps bort i det ständigt ökande flödet av texter som sprids på nätet för att generera klick och uppmärksamhet, som behövs för hålla konsumtionstakten igång och lönsamheten på en stadigt ökande nivå.

Hennes mål är att bli mästare inom sitt yrke, något som kan ta sex år eller ännu längre. Drömmen är att kunna livnära sig på en egen verksamhet. Hon har redan kommit en bit på väg. I höst deltar hon i en utställning på Nobelmuseet i Stockholm. Där kommer bokbindare från Sverige, Frankrike och Belarus att visa upp böcker som de bundit in, skrivna av de två senaste årens litteraturpristagare Patrick Modiano och Svetlana Aleksijevitj.

Med jämna mellanrum ifrågasätts hantverkens plats i den svenska skolundervisningen. I början av året skrev till exempel en ledarskribent på tidningen Expressen att ”handgjorda smörknivar i all ära: det är dags att dra ner på slöjden i skolan”. I stället ville hon ha fler lärare i kemi, fysik, biologi och matematik. Wolfgang och Hannah håller, föga förvånande, inte med. 

Specialisera, effektivisera, renodla, varifrån kommer den önskan? Inte från en digital värld, utan från en digital, där det analoga betraktas som ett hinder för utveckling. Ledarskribenten är inte ensam, tvärtom. Hen har många lierade. Jakten på lönsamhet och pengar griper tag och omformar samhället, kulturen och tänkandet. Men bara för att man är många eller lierade med makten betyder inte att man har rätt. Pengar är bra till mycket, men kan aldrig ersätta det mänskliga. Vad är ett människoliv värt, i pengar? Vad är du värd? I samma stund som vi börjar tänka så och se på varandra på det sättet har vi tagit steget över från det analoga till det digitala, och vågskålen har vägt över till människans nackdel. Ekonomisering och digitalisering går hand i hand och är likt Faust kontrakt med djävulen lockande, men förenat med enorma risker.

– Jag tycker att många har en ensidig bild av vad ett hantverk är för något, säger Hannah. Som om det bara skulle handla om att göra smörknivar. Alla ämnen har sina kvaliteter, både de teoretiska och de praktiska. 

– Att arbeta med hantverk främjar den egna kreativiteten och skaparlusten. Det har man nytta av även som dataprogrammerare och i den typen av ”moderna” yrken.
Wolfgang säger att vi blir till människor genom händernas arbete, och att det vi skapar med dem påverkar även våra tankar och känslor. 

– Leonardo da Vinci var vetenskapsman, konstnär och hantverkare på en och samma gång. Många av våra allra största utforskare har även varit framstående musiker, konstnärer och hantverkare. De har haft de förmågorna från början, eller lärt sig att det estetiska och det praktiska korsbefruktar varandra.

Konst och hantverk, snille och smak. Tanke och handling. Människan är analog, komplex och det är dessa egenskaper som gör oss till människor och för att samhället ska bli mänskligt måste dessa värden värnas. Jag missade dokumentärer, men kan se den på nätet. Det får bli en illustration till min övertygelse om att det aldrig handlar om antingen eller, utan alltid om både och. Människan är analog och därför måste handens kunskap värnas lika mycket som utvecklingen av digital teknik. Kulturen uppstår mellan och hållbarhet handlar om balans, för det är vi som lever där, vårt livsrum finns mellan det analoga och det digitala. Vå är både och. Det handlar inte om antingen eller, för låter vi det göra det gräver vi vår egen grav.