Oansvarig forskning, någon?

Läste här på morgonen en artikel i Curie, Vetenskapsrådets tidning på nätet, om ansvarsfull forskning. Det är Gustav Nilsonne (Med dr, forskare på Karolinska institutet och Stockholms universitet) som skriver klokt om en oroande tendens i Svensk (och internationell) forskningspolitik som även påverkar synen på vetenskap och kunskapens roll i samhället.

EU:s initiativ för "Responsible Research and Innovation” (RRI) skall genomsyra unionens innovationsstrategi fram till 2020. När svenska forskningsaktörers arbete med RRI presenterades på ett seminarium på Riksdagen den 24 februari (2016) paraderades honnörsorden efter varandra: ansvar, öppenhet, samhällets värderingar som drivkraft. I den avslutande diskussionen enades riksdagsledamöter från båda blocken i samma fråga: hur är det möjligt att vara emot detta?

När självklarheter presenteras som nyheter och när det som borde vara norm diskuteras som uttryck för nytänkande, blir jag orolig. Ansvar, öppenhet och samhällets värderingar har alltid varit vad jag strävat efter i min forskning. Det var inte för att göra karriär som jag började studera, utan för att få ett meningsfullt arbete och för att vara med och bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet. Ansvar är en hederssak! Och öppenhet en självklarhet. Mitt sätt att ta ansvar och främja öppenhet är att blogga. Tyvärr går det på tvärs mot hur vi värderar forskning och spridande av forskningsresultat. Och även om jag alltid forskat av intresse har ämnen jag forskat om alltid legat i linje med samhällets värderingar. Avhandlingen handlade om förutsättningar för jämställdhetsarbete, som fortfarande är en aktuell fråga. Projektet som renderade mig docenttiteln handlade om alkohol och drogproblematik, och även om den studien möttes med tystnad är den fortfarande aktuell, för problem som rör droger brottas vi fortfarande med. Efter att jag blev docent har jag ägnat mig åt lite olika frågor, men det handlar på ett eller annat sätt om hållbarhet: Förutsättningar för produktion av kunskap i samverkan, förståelse för kulturens roll i samhället och akademin, samt bildningens (samhälls)nytta. Att det nu finns en strategi i EU för att få forskare att bedriva ansvarsfull forskning ser jag närmast som ett hån. Det är ett tecken på att något är allvarligt fel med den forskningspolitik som bedrivs. Som jag ser det är oansvarig forskning inte forskning, det är något annat, något oönskat. Vad vi behöver är inte en strategi för att främja ansvarsfullhet, utan insatser för att förhindra att vetenskapen förvandlas till något annat än vad den borde vara. 

Den frågan är möjlig eftersom begreppet RRI ännu inte har kopplats till några konkreta förslag som påverkar forskningens finansiering. För bakom honnörsorden döljer sig konflikter om forskningens frihet och drivkrafter. Att forskningen skall ”styras av samhällets värderingar” riskerar att innebära ansenliga ingrepp i universitetens fria kunskapssökande.

Håller med om detta. Det är en enorm skillnad mellan att styra forskningen uppifrån, mot samhällets värderingar, och att låta forskare söka kunskap utifrån rådande förutsättningar och med utgångspunkt i ett genuint intresse. Det finns en uppenbar risk att RRI blir ännu ett sätt att styra forskningen, ännu ett verktyg för att kontrollera forskarna och kunskapen som det akademiska arbetet resulterar i. Jag ser detta som ännu ett uttryck för New Public Management, ännu ett tecken på politikens aningslöshet och jakt på populistiska poänger. Betänk att det var när politikerns skulle förbättra den svenska skolan, som då ansågs som en av världens bästa, som förfallet började och kunskapskvaliteten rasade. Det finns en uppenbar risk att RRI blir dödsstöten för forskningen så som vi känner den. Kunskapssökande måste ske i frihet, annars är det inte kunskap man söker, utan makt och inflytande, pengar och prestige, vilket är så långt i från, ansvar, öppenhet och samhällets värderingar, man kan komma. Dessa ord/begrepp ska vara drivkraften, inte styrmedlen. Kraften i kunskapssökandet måste komma inifrån och underifrån, inte uppifrån. För att forskningen ska bli ansvarsfull måste samhället lita på forskarna och forskarna måste underkasta sig öppenhet, annars är risken överhängande att verksamheten blir oansvarig. Frågan vi måste ställa oss, om vi ska tala om RRI är: Klarar kunskapsnationen Sverige ännu en Macciariniskandal?

Visst behöver forskningen möta våra aktuella samhällsutmaningar. Exempelvis argumenterar Mats Benner och Sverker Sörlin på DN Debatt (2016-03-14) för en ansvarsfull forskningspolitik som gör att vi med kunskap kan möta utmaningar på områden som miljö, migration och automatisering. Att engagera departement, myndigheter, civilt samhälle och näringsliv i forskningsprocessen, som de föreslår, är ofta viktigt och värdefullt. Forskning om HIV-prevention, för att ta ett medicinskt exempel, bör bedrivas i nära kontakt med HBT-personers organisationer för att rätt frågor skall kunna ställas och för att resultaten skall kunna få genomslag. Men om det går så långt att departement och myndigheter börjar styra forskningsmedlen till frågeställningar som de för tillfället tycker är politiskt och administrativt gångbara får vi i stället en tvångströja som riskerar att likrikta forskningen och styra mot projekt med förutsägbara resultat.

Exakt, och det finns en uppenbar risk för det! På mig låter talet om RRI som en parallell till SD och andras tal om massinvandring. När begreppet upprepats tillräckligt ofta och under tillräckligt lång tid är risken överhängande att det växer fram en opinion som kräver att forskare blir något som forskare alltid varit. Och när sådana krav ställs krävs handlingskraft och reformer, vilket leder till fler regler, ökad kontroll och tydligare styrning av forskningen. Forskning är redan idag en (allt för) strikt reglerad verksamhet. Politiker och andra aktörer tvingar forskare att söka kunskap och svar där dessa aktörer tror att kunskapen finns, och där de vet att man kan leta, vilket är ett kardinalfel. Kunskapen finns inte där vi människor vill att den ska finnas eller där det går att leta, den finns där den finns. Därför måste forskare vara fria, och därför måste kunskapen vara i centrum. Annars kommer forskare att tvingas arbeta med andra saker än forskning, vilket är ett enormt slöseri med resurser.

RRI-begreppet innehåller emellertid också värdefulla delar. Somligt stämmer till självkritik, inte minst när det gäller öppenhet och tillgång. Alltför ofta publicerar vi forskare våra resultat i tidskrifter som bara kan läsas av den som har en dyr prenumeration. Alltför sällan publicerar vi våra data öppet så att andra, inom och utom forskarsamhället, kan bygga vidare på dem och hjälpas åt att utvinna deras fulla värde.

Fast det gör vi ju för att politiker och administratörer tvingar oss till det, eller i alla fall straffar oss om vi inte anpassar oss efter direktiven. Jag är för en öppen vetenskap, för kunskapens skull, för demokratin och hållbarhetens skull. Får jag bara friheten att använda kunskaperna och kompetensen jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad efter eget huvud, kommer jag att kunna fortsätta arbeta som jag alltid gjort, trots att det blivit svårare och svårare, helt i enlighet med RRI. Fast jag misstänker att talet om RRI handlar om något annat än kunskap och hållbarhet. 

Det hade varit ett styrketecken om rörelsen för öppen publicering av forskningsresultat hade drivits primärt av våra olika vetenskapsakademier och forskarorganisationer, eller av universitet och högskolor. I stället är det EU-kommissionen som tagit ledningen och fastställt ett direktiv om öppen tillgång, som nu skall införas i medlemsländerna. I Sverige har Vetenskapsrådet tagit fram ett förslag till nationella riktlinjer, och överlämnat det till regeringen. Välkommet är att öppen tillgång föreslås bli norm. Men ingenting tyder ännu på att Vetenskapsrådet i sin anslagstilldelning har tänkt kliva bort ifrån att belöna publicering i högprestigetidskrifter till förmån för öppen rapportering.

Ett klassiskt exempel på människan uråldriga dröm om en kaka man både kan ha och äta samtidigt. Ingenting tas bort, nya krav och ordningar läggs istället till den befintliga ordningen. Varför inte skapa platser på nätet, öppna för alla, där forskare publicerar sin texter och där resultaten kontinuerligt granskas av alla som läser? Hur svårt kan det vara? Högprestigekanaler skapar andra incitament för publicering än viljan att veta och längtan efter kunskap. Återigen kan Macciarini fungera som ett varnande exempel. Hade inte tilliten till kanalen där han lyckades publicera sig varit så stor hade kunskapen hamnat i centrum på ett helt annat sätt. Om alla kan och får publicera sina resultat och därigenom utsätter forskningen för öppen (och kontinuerlig) granskning tvingas forskare, politiker och allmänhet lyssna mycket mer på VAD SOM SÄGS, än på VEM SOM TALAR. Bara så kan en sann kunskapsnation byggas och ett utbildningssystem värt namnet växa fram, underifrån.

Rätt använt kan RRI-begreppet bli ett verktyg för ökad kvalitet. Genom att öppet publicera våra resultat och data kan vi forskare öka värdet på våra vetenskapliga bidrag och ta ansvar för att resultaten blir tillgängliga för forskare och andra aktörer i samhället. För att nå dit måste vi uppvärdera öppna forskningspraktiker som en indikator för vetenskaplig kvalitet.

En annan akademi är möjlig, men ska det bli en akademi som värnar kunskapen och vetandets kvalitet måste den växa fram mellan kunniga och intresserade medmänniskor som är genuint intresserade av att förstå världen vi lever i och vad som främjar hållbarhet. Ska RRI verkligen kunna leda till det man önskar kan det inte införas utifrån och uppifrån, det måste växa fram inifrån och underifrån. Allt annat är naivt och oansvarigt och bara ännu ett exempel i raden på försök att tvinga forskare att lyda den politiska och ekonomiska makten, istället för mänskligheten och kunskapen.