Jon Elster och kunskapen om människor

Hittade en Under Strecket som jag missat. En artikel om den politiske filosofen Jon Elster, skriven av Li Bennich-Björkman, som är skytteansk professor i väl­talighet och statskunskap vid Uppsala universitet och ordförande i den priskommitté som delar ut Skytteanska priset till Elster, "för enastående bidrag till statsvetenskapen". Jag har inte läst Elster, men vet att han finns. Och så där är det allt mer i den akademiska världen idag. Själva organiseringen av akademin skapa barriärer och tvingar in forskarna i allt smalare stuprör där likar konkurrerar med likar utan kontakt med oliktänkande eller variation. Allt fler blir allt bättre på att bemöta allt mer likriktad kritik, och det som sker utanför det egna området hamnar utanför radarn. Nu verkar dock Elster vara ett undantag från den regeln. Han har lyckats nå utanför sitt eget ämnes gränser och utövar inflytande även på andra områden. Vad jag kan bedöma är han en värdig mottagare (man vinner inte denna typ av utmärkelser, man tilldelas dem som ett tecken på erkännande) av priset. Jag vill lära mig mer, om allt, och läser därför med stort intresse det Bennich-Björkman skriver.

Vetenskapsteoretikern Karl Popper hävdade att vetenskapens framsteg vilar på lika delar djärvhet och kritik. Att våga ”gissa” är lika viktigt som ambitionen att försöka mot­bevisa gissningen. Den vetenskapliga metoden är en unik kombination av nyskapande och revision.

Håller med Popper om detta. Vetenskapliga framsteg förutsätter verkligen en kombination av djärvhet och kritik, och detta att tillåta försök, även oväntade och ibland till synes galna försök, är vetenskapens kanske viktigaste förmåga. Är det kunskap man söker finns inget annat sätt. Tyvärr lämnar dagens akademi en hel del övrigt att önska. För kraven på kontroll och säkerhet, styrning och resultatfixering, leder i en helt annan riktning och banar väg för en annan logik. Den som inte följer planen, den som gissar och kritiserar, riskerar sin karriär, vilket visselblåsarna på Karolinska är ett tydligt tecken på. Vetenskap handlar alldeles för mycket om ekonomi, om att få snabb avkastning på investerat kapital. Att i ett sådant klimat, en sådan kultur, föra fram gissningar och förlita sig på kritik, som är den vetenskapliga metodens grundbult, anses allt för osäkert. Och eftersom det är ekonomerna och administratörerna som har makt över verksamheten importerar man istället ledningsmodeller och organisationsprinciper från näringslivet. Forskare som Elster är resultatet av en annan syn på kunskap än dagens, en produkt av en annan akademi och av forskning som riskerar att tyna bort och hamna i skuggan av projekt som ger mer omgående och tydligare (ekonomiska) resultat. Nyskapande motarbetas idag, inte av någon enskild, men av det akademiska sammanhanget som helhet.

Den politiske filosofen Jon Elster, mottagaren av årets Skytteanska pris i statskunskap, omsätter Poppers ideal i praktiken. Den norskfödde Elster, som for till Paris för att doktorera på en avhandling om Karl Marx vid Sorbonne, har under sina 50 år i forskningens tjänst utvecklat, omprövat, nyanserat och till och med avvisat storslagna teorier som marxism och rationalism. På ett unikt sökande vis har Jon Elsters stora produktion vindlat sig fram genom decennierna. Hans böcker har i hög grad övertygat sina läsare, dock mer sällan honom själv. I efterföljande böcker har det därför hänt att huvudnumret utgjorts av skarpsinniga invändningar mot vad han själv tidigare skrivit.

Det låter som ett eko av svunna tider. Överfört till dagens akademi skulle den forskare som presenterar en plan för arbetet där man medvetet tänker vindla sig fram och där metoden bygger på osäkerhet och kritik samt omvärdering, avfärdas som ovetenskaplig. Hur ser din plan för hela arbetet ut? Vad är målet, och vad kommer du att komma fram till? Bara den som kan svara på den typen frågor och endast den som i princip har utfört snart sagt hela forskningsarbetet kan räkna med bifall på sin ansökan. Vill man söka ny kunskap, på nya sätt i okänd terräng, utan tydliga mål får man göra det på sin fritid. Dagens kunskapssyn är allt för trång och bygger allt för mycket på säkerhet och måluppfyllelse för det ska vara möjligt att göra som Elster uppenbarligen gjort, med den äran och med ovärderliga resultat som följd. Jag tycker det är djupt problematiskt att man inte ser inkonsekvensen här och i samband med utdelning av Nobelprisen. Det man belönar är resultat av forskning som är "omöjlig" att bedriva enligt nuvarande kunskapssyn.

Jon Elster (född 1940) har varit professor vid University of Chicago, Robert K Merton-professor vid Columbia-universitetet i New York och är nu ­hedersprofessor vid Collège de France. Han har framför allt ägnat sig åt politisk filosofi och under årens lopp publicerat tongivande bidrag till ­för­ståelsen av vilken roll rationalitet, irrationalitet, normer och känslor spelar för mänskligt handlande.

Det låter som en forskare jag borde läsa. Tyvärr finns det inte tid att läsa idag. Läsning är en alldeles för vag arbetsuppgift. Hur vet man att någon verkligen läser? Är det verkligen nödvändigt att avsätta dyrbar tid i lektorstjänsten till en så pass osäker och svårkontrollerad verksamhet när studenterna skriker efter mer undervisning? Ingen säger så klart att det är man tänker, men orden betyder mindre än handlingen. Så som akademin är organiserad idag finns ingen tid för fritt och nyfiket läsande eller seminarier där texter som inte ska publiceras läses. Det får den som är intresserad av göra på fritiden. Och det gör alla som är intresserade, men eftersom det inte finns tid att utbyta erfarenheter av läsningen med andra i yrkesvardagen leder det till utarmning av den intellektuella miljön, som blir allt mer instrumentell. Det är tragiskt är det är detta jag kommer att tänka på när jag läser om Elster, men det är vad som händer.

Skytteanska priset har delats ut sedan 1994 för enastående bidrag till statsvetenskapen. Bakom ­priset står Skytteanska stiftelsen, och pristagaren belönas vid en ceremoni vid Uppsala universitet, i år den 1 oktober. Sedan instiftandet har priset kommit att bli det förnämsta i världen i statskunskap. Priskommittén har beslutat att i år belöna Jon Elster, för hans ”genomborrande, skarpsinniga och aldrig sviktande vilja till prövning och omprövning av vad som förklarar mänskligt beteende”.

Talande nog belönas forskaren, men kunskapen som hans belönas för används inte ens i akademin. Omprövning av beslut är för forskare liktydigt med självmord. Var det inte just detta som drev Macciarini och Karolinskas ledning in i fördärvet? Visselblåsarna som pekade på behov av just omprövning tystades, ifrågasattes och hotades till och med av avsked för illojalitet. Kunskap om kulturens påverkan och människans beteende finns, och det delas uppenbarligen ut pris för den typen av forskning, men hur är det med användningen av kunskapen? Kunskap som ignoreras, är det verkligen kunskap?

Jon Elsters intellektuella kompass förde tidigt honom, liksom många andra unga akademiker på 60-talet, till Karl Marx. När hans ”Making sense of Marx” utkom 1985 var emellertid Marx redan ett avslutat kapitel för honom. Elster har själv förklarat i en intervju att det efter 10–15 år i Marx sällskap stod klart för honom att nej: det här räcker inte till för att förstå världen. Även om just Marx kom att hamna i bakvatten fortsatte emellertid 60-talets vänstervåg att influera samhällsforskningen, och teorier om rättvisa och jämlikhet blev nu stats­kunskapens stora filosofiska frågor, så också för ­Elster. Dessa frågor intresserade inte bara marxister utan också liberaler, och det röda 60-talet bands på så sätt ihop med det blå 80-talet. Tolkningen av rättvisa liksom begrepp som ”okunnighetens slöja” för att försvara jämlikhet hos ”vänsterns man” John Rawls ställdes på 80-talet gärna mot den neo­liberala husguden Robert Nozicks mer hårdföra ­liberalism.

Det är i möten mellan texter och tänkare från olika områden som spännande forskning uppstår och ny kunskap växer fram. Kunskap växer dock inte linjärt, och därför går den heller inte att styra. Kunskap kräver dels en kompass, dels en väl utvecklad förmåga att röra sig i kompassens riktning även om man befinner sig i oländig terräng. Kunskap produceras idag allt mer vid löpande band, och det är forskare som rör sig snabbt i kända landskap som klättrar i hierarkin. Elster och hans metod och syn på kunskap liknar på det sättet bildningen, som det talas varmt om i högtidstalen men som förpassats ut i kylan i vardagen. I teorin handlar vetenskap om kunskap, men i praktiken är det långt ifrån självklart. Det smärtar mig att skriva det, men det är så jag upplever det, och känslan stärks när jag läser om Elster.

Vilken roll spelar rationalitet i mänskligt handlande och hur bär sig människor åt för att undvika irrationalitet? ”Ulysses and the Sirens” (1979) och ”Sour grapes. Studies in the subversion of rationality” (1983) är böcker som vittnar om Elsters fascination för kognitiva förklaringar till mänskligt handlande, ett intresse som sedan aldrig lämnat honom.

Odysseus vet att sirenernas locktoner kommer att bli honom övermäktiga, och att han med förnuftet inte kommer att kunna övervinna frestelsen. Han väljer därför att binda sig själv vid masten för att bokstavligen inte kunna gå dem till mötes. Liknande strategier förekommer också i vardagssituationer; man häller ut spriten och kastar cigaretterna för att motstå en kortsiktig frestelse som man vet är dålig i ett längre perspektiv.

Varför gör vi inte så i akademin, undrar jag allt oftare. Varför utgår vi från kartan och anpassar verkligheten efter vår bild av hur det borde vara. Människan har en rationell förmåga, men förnuftet står sig förfärande slätt mot känslorna. Strategierna som idag implementerats och styr verksamheten på landets universitet och högskolor och som brukar sammanfattas med orden: New Public Management, går på tvärs mot allt vi vet om hur människor fungerar i praktiken och vad som främjar kunskapsutveckling. Bennich-Björkman är en av författarna i boken Det hotade universitetet, som handlar om just detta och som på punkt efter punkt visar hur akademins organisering går på tvärs mot vetenskapen och den beprövade erfarenheten, som annars sägs vara vad alla beslut ska bygga på.

Sour grapes – surt, sa räven – är metaforen som betecknar benägenheten att rata det man ändå inte kan få. Irrationellt kanske, men samtidigt ett utslag av självinsikt och realism. Både denna strategi och självbindningen markerar för Elster avvikelser från den av egenintresse drivna rationaliteten. Männi­skor är inte kalkylerande egoister, i varje fall inte i så hög grad att teorin om rationella val är allmängiltig.

I den inflytelserika boken ”The cement of society” (1989) borrar Elster vidare i vad det är som ­formar mänskligt handlande. Rationalitet och egen­intresse är inte hela svaret – frågan är om det alls är ett särskilt meningsfullt svar. I den senare ­boken ”Explaining social behavior” (2007) hänger det rationella valet definitivt löst; Elster uttrycker det som att människor många gånger uppträder både irrationellt och oegennyttigt och att en del av de antaganden som görs i rationalitetsteorin är ”rena rama science fiction”.

Det är skakande läsning, för ovanstående rader sätter ord på känslan jag bär på, av att akademin är en plats där man säger en sak men gör en annan. Jag har inga problem att förstå att det blir så, för jag är liksom Elster intresserad av hur saker och ting faktiskt fungerar. Det jag har problem med är inte ens högskolan, som har både kunskaperna och förmågan, drivs i enlighet med kunskaperna som forskningen resulterar i. Snacka om resursförstöring. New Public Management skulle ju garantera att medlen som läggs på högre utbildning och forskning används effektivt och kvalitetsinriktat. Vill man studera irrationalitet och oegennytta är akademin tråkigt nog en bra plats att böra på. Det borde inte vara så, men sättet som universiteten organiseras på leder tyvärr till detta utfall.

Men det som engagerade Elster i ”The cement of society” är hur mänskligt beteende formas av ­sociala normer, både vad gäller en grundläggande förutsägbarhet och uppkomsten av spontant samarbete. Visst hade detta sagts förut, bland annat av storheter som Alexis de Tocqueville, Émile Durkheim, Max Weber, James Coleman och Pierre Bourdieu. Men Elster är en av de första som fört in denna insikt i den dittills starkt egenintresse-orienterade statskunskapen.

En välgärning! Och gick det i statsvetenskapen borde det gå i samhället också. Det är hoppet om en annan akademi som håller min inspiration och glöd vid liv. Om inte akademin handlar om kunskap är det ingen akademi. Därför är den väg vi slagit in på en återvändsgränd. Förr eller senare kommer den insikten att bli uppenbar och då tvingas politikerna och universitetsledningarna till drastiska åtgärder. När den dagen kommer lovar jag att inte säga: Vad var det jag sa, för jag är inte intresserad av något annat än att det blir bra. Och bra kan det bara bli om kunskapen står i centrum, som den uppenbarligen gjorde hos Elster.

Normer, informella regler för ”hur vi gör saker och vad som är acceptabelt”, är ”samhällets kitt”; de är vårt kollektiva sätt att hålla ordning och att hålla koll. Normer kan stå i strid med vad som vid ett visst läge utgör individens egenintresse, och när sådana ­kollisioner inträffar talar man numera i stats­kunskapen om sociala dilemman eller sociala ­fällor, när individuellt rationella handlingar kan bli katastrofala för kollektivet. I Sverige är det (fort­farande) en norm att betala skatt, men i mitt egenintresse kan det ligga att betala så litet som möjligt (eller inget alls). Om flertalet agerar så, finns emellertid inget att bedriva gemensam politik för. I Grekland har ett liknande tillstånd faktiskt uppstått. Och samtidigt som normen där blev att inte betala skatt utvecklades parallellt ett högst irrationellt missnöje över att inga pengar finns i stats­kassan.

I ”Alchemies of the mind. Rationality and the emotions” (1999) introducerar Elster känslor i den statsvetenskapliga teoribildningen för att förstå mekanismerna bakom hur vi agerar. Med andra ord har han successivt adderat fler lager i sin analys av mänskligt beteende från enbart rationalitet till att inkludera också irrationalitet, kollektivets självreglerande normer och känslornas inverkan.

Jon Elsters mer empiriskt inriktade motsvarigheter när det gäller intresset för mänskligt agerande är psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky, som dramatiskt ökat vår kunskap om hur vi fungerar som handlingsvarelser. Endast undantagsvis är vi rationella och kalkylerande; oftare är vi styrda av impulser, intränade mönster – och beroende av genvägar, tumregler och ledtrådar.

Kahneman har fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, och Elster har fått Skytteanska priset. Ändå används inte kunskaperna som den belönade forskningen lett fram till. Det i sig är en illustration så gott som någon på mänsklig irrationalitet, känslostyrning och vilka risker vi utsätter oss för när kartan tillåts diktera villkoren och verkligheten förväntas anpassa sig. Vetenskapen har aldrig någonsin varit så välkontrollerad, noggrant mätt och tydligt organiserad, ner på detaljnivå, som idag. Trots det, eller på grund av detta, framstår akademin allt mer som en maskin som låter väldigt mycket men som nästan inte rör sig alls. När ska vi se, förstå och agera i enlighet med kunskaperna som samhället betalat dyra pengar för och som dessutom belönats med prestigefulla priser?

Vår rationella, eftertänksamma sida håller sig gärna dold. Varför det? För att eftertänksamhet och rationalitet är ansträngande, kräver energi, öppnar upp för osäkerhet som vi i det längsta vill undvika, menar Kahneman. Därför är vi mer benägna att ­reagera känslostyrt, till synes kanske irrationellt, och impulsivt. Trots allt leder det oss ofta rätt – om än långtifrån alltid. På ett sällsamt sätt har Jon ­Elster och Kahneman-Tversky under decennierna rört sig i riktning mot samma insikter, den förre på teoretisk väg och de senare genom experiment och empirisk prövning.

Kunskapen om hur människor fungerar finns och håller sträck mot granskning. Tyvärr väger det lätt som en fjäder i relation till hur människor verkligen fungerar, vilket är både paradoxalt och ironiskt. I rationalitetens och effektivitetens namn bortrationaliseras både tiden för eftertänksamhet och rationalitet. Det är allt för ansträngande, kräver allt för mycket energi och öppnar upp för den där osäkerheten som vi människor i det längsta vill undvika. Om det inte vore på riktigt och om det inte handlade om vetenskap och samhällets långsiktiga hållbarhet skulle jag gapskratta åt eländet. Men nu är det ju inte så. Det handlar om akademin, om den högre utbildningen och om allas vår framtid.

Jon Elster har ett strängt forskningstemperament. Under senare år har han, enligt min mening helt riktigt, gått till storms mot den långtgående matematisering och formalisering som abstraherar in absurdum såväl som mot den utveckling inom samhällsvetenskapen och humaniora som kännetecknas av en upplösning av kunskapsbegreppet och en relativisering av sanningen, vilket de ivrigaste postmodernisterna och postkolonialisterna ägnar sig åt. Dessa utvecklingslinjer inom samhällsvetenskaperna och humaniora leder bort från genuin förståelse av människan och skymmer ­sikten. Bortkastad talang och dessutom skadligt för analysen av samhället, är Elsters otvetydiga dom i båda fallen.

Matematiseringen och formaliseringen måste bekämpas, för det är inte så människor fungerar. Det leder till kartan styr och verkligheten tvingas anpassa sig. I förlängningen tvingas människan, om den utvecklingen inte bryts, att jämföra sig med maskiner, trots att alla vet att människan aldrig kommer att kunna vinna den kampen. Det gör mig därför ledsen att läsa hur Elster valt att kritisera mitt forskningsområde, utifrån en vanföreställning och missuppfattning om filosofin bakom. Jag håller med om att mycket märkligt har sagts i postmodernismens namn, men det mesta av kritiken handlar om hönor som skapats av fjädrar av kritiker som varken vill eller kan förstå. En sådan som Bruno Latour skulle lära Elster massor, och jag är övertygad om att båda skulle kunna lära av varandra. Ett sådant möte framstår idag tyvärr som allt mer osannolikt, vilket är tragiskt. Inte minst eftersom ...

Jon Elster är en sällsynt mångsidig tänkare och forskare. Förutsättningslöst har han närmat sig grundläggande frågor om människan, och även ­använt de teoretiska insikterna empiriskt. Många av perspektiven från Elsters mer teoretiska arbeten har smält samman i empiriska studier av konstitutioner, särskilt i Central- och Östeuropa efter kommunismens fall.

Han har också bidragit till samhällsvetenskapernas självreflexion genom flera verk, till exempel i ”Nuts and bolts of the social sciences” (1989). Förklaringar inom samhällsvetenskaperna bör utgå från vad människor vill, vilka idéer de drivs av och hur de tänker, menar han, och inte från abstrakta lagbundenheter eller funktionella för­klaringar som tar sin utgångspunkt i evolutionärt urval. Denna metodologiska individualism utgör grunden för hela Elsters vetenskapliga program; att kunna förklara mänskligt handlande genom människan själv.

Jon Elster har genom sin stora beläsenhet och nyfikenhet introducerat den betydligt mer ”smala” statskunskapen till såväl ekonomiska, sociologiska, som psykologiska teoribildningar som därefter fått stort inflytande i ämnet. Elsters egna intellektuella upptäcktsfärd har därmed i hög grad bidragit till vårt ämnes utveckling.

En beundransvärd tänkare, uppenbarligen. Världen behöver fler tänkare som Elster och andra som verkligen förstår att använda den vetenskapliga metodens unika kombination av nyskapande och revision. Framförallt behöver politikerna inte bara lyssna, utan dra lärdom av forskningen. Allt för lätt och alldeles för ofta förväxlas priserna som delas ut med kunskapen de delas ut för. Det räcker inte att få ett Nobelpris, för om samhället inte kan göra bruk av kunskapen är den värdelös.