Motsatser till bildning 4

Än en gång skriver kulturjournalisten Thomas Steinfeld i SvD klokt om detta med bildning, eller snarare om hotet mot bildning. Denna gång har han identifierat tre ord som står i vägen för en genuin förståelse av världen: Information, kompetens och värderingar. Om dessa ord och om bildningens status i samhället vill jag skriva några bloggposter. Detta blir den fjärde.

Kunskap förväxlas med information, bildning reduceras till kompetens och båda skiljs ut från värderingar. Trenden är tydlig i skolan. Politikernas och andra makthavares vilja att kontrollera och målstyra utbildning tvingar fram dessa konsekvenser. För när det som inte går att kontrolleras måste kontrolleras gör man vad man kan för att undvika risken att anklagas för passivitet. Den som har makt och inflytande har i alla tider använt den för att få det man önskar. Jag återkommer ofta till berättelsen om kejsaren av Kina som fångar en näktergal som han hört sjunga sagolikt vackert i skogen. Han gör det för att han kan. Han har ju all makt och kan driva igenom sin vilja. Problemet är bara att den där näktergalen endast sjunger i frihet. Kejsaren har makten att fånga in fågeln, men eftersom den endast sjunger i frihet finns ingen möjlighet för kejsaren, hur mycket makt han än har, att få fågeln att sjunga. Antingen kan han ha en tyst fågel i bur, eller också släppa den fri och hoppas att han är i närheten när den väljer att sjunga. Samma gäller för utbildning. Antingen gör man vad man kan för att kontrollera verksamheten, eller också släpper man den fri och litar på att människans inneboende kunskapstörst leder i rätt riktning. Bara för att man kan betyder inte att resultatet blir det önskade. Det visar svensk skolpolitik med all önskvärd tydlighet, vilket är djupt tragiskt.

3) ”Värderingar”

Den tredje, sista och värsta motsatsen till bildning är ”värderingar”.

Förhållningssätt och värdering(sförmåga) är en av delaspekterna som styr utbildningen på högskolan. Både på övergripande nivå i de nationella examensmålen och specifikt för varje kurs. Alla examinerande moment ska kopplas till ett mål som formulerats i ett slags kontrakt, vilket ger sken av att transparens och kontroll. I praktiken har människan inte förändrats alls. Under de senaste 10000 åren har människan inte förändrats ett dugg. Samhället och tänkandet har förändrats, men inte förmågan att lära. Möjligheterna att bygga kontrollsystem och tvångsmedlen som kan användas har utvecklats enormt, men i grund och botten är nutidsmänniskan identisk med studenterna som studerade vid Platons akademi. Visst har kunskaperna om mänsklig kognition ökat, men eftersom sådan forskning visar just det jag här försöker visa, att tänkande inte går att styra och kontrollera, bortser man från det i arbetet med att ska världens bästa skola och satsar på andra metoder istället. Och man vänder sig till områden där det visat sig gå att kontrollera processer. New Public Management bygger på kontroll och på det felaktiga antagandet att one size fits all. En best practice som underbyggts med evidens implementeras överallt, utan hänsyn till lärares och elevers/studenters, ämnens och förutsättningars olikhet.

Utbildningspolitik utgår från ekonomiska värderingar. Skolans syfte ska vara att gynna ekonomin, vilket också är politikens underliggande värdering. Det är en värdering, men det presenteras som en sanning, eller i alla fall en oproblematisk självklarhet. Skolans uppgift är att bidra till lönsamhet. Därför betraktas bildning som en värdering, en värdering som går på tvärs mot samhällets rådande värdering. Allt tal om bildning betraktas som känsloargument, som ställs mot realistisk logik.

Det gäller inte bara i en praktisk mening, eftersom kravet på värderingar brukar betyda att det är slut på debatten. När det blir tal om värderingar brukar frihetens advokater likna de fundamentalister som de vill bekämpa.

Bildning är inte en värdering, det är en kunskapssyn, ett sätt att se på skolan och den högre utbildningen. Frihet är också en värdering, en annan värdering. Paradoxalt nog är det idag frihetens försvarare som bevakar åsiktskorridorer, ropar på kontroll och kräver måluppfyllelse. Inte för frihet, utan för DERAS definition av friheten.

När ordet ”värderingar” faller, blir nästa tanke: ”att säga ifrån”. Därför upphör värderingar inte att verka som delande kraft, om man någon gång har anslutit sig till dem.

Förre utbildningsministern kämpar fortfarande för sin skola, trots att den under åtta år inte ledde till några som helst förändringar till det bättre. Mer av samma skulle vända utvecklingen menade han och konsekvensen för lärarna har blivit att deras vardag förändrats till oigenkännlighet. Läraryrket är idag reglerat in i minsta detalj, för att kontrollera att målen uppfylls. Och det gör de, men bildningen uteblir. Värderingar som sägs vara värderingsfria och objektiva ställs mot bildning som bara är en värdering i försvararna av nuvarande ordning föreställningsvärld.

Det kan inte vara annorlunda, eftersom den enda värderingen som verkligen skulle vara värd sitt namn är den som omedelbart övertygar: Värderingen som talar för sig själv, som bärs av en ordlös enighet. Men den finns inte. Debatten om värderingarna finns bara för att bildningen brister. Värderingar splittrar, bildning enar.

Just så är det. Debatten om skolan är ett symptom på problemet, inte vägen som leder till lösningen. Det handlar inte om bildning eller ej, utan om avsaknad av bildning. Problemet med hela utbildningssystemet är avsaknad av bildning och bristande förståelse för just det. Tragiskt nog är det just så som bildning fungerar, ju mindre det finns av den i samhället, desto svårare blir det att försvara behovet av den. Få saker lämpar sig sämre att debattera om än just skolan. För debatten är det mest ointellektuella och kunskapsdestruktiva sättet för människor att mötas. Först när vi börjar samtala om skolan och lyssna på varandra kan vi hoppas på att utvecklingen vänder och kunskapen, som vi alla vill ha, kan börja spira.