Förnuft är också en känlsa, och åsiktskorridorer är hittepå

Läser Johan Hiltons krönika i DN med stor behållning. Den väcker en massa tankar och jag kan inte låta bli att blogga om ämnet, för det ligger så nära mina egna hjärtefrågor. Förnuft, känsla, yttrandefrihet och samhällsdebatt. Kastar mig ut, så får vi se vart det landar.

I den uppblossande debatten om kulturfolk och politik har jag slagits av en sak. Den förklenande tankefiguren ”känsloargument”. Efter att SvD:s Ivar Arpi drog i gång grälet genom att fara ut på Twitter mot ett antal kulturarbetares upprop mot den förda migrationspolitiken – ”Snälla sluta skriva debattartiklar. Det blir så pinsamt” – har figuren återkommit frekvent.

Det kändisar ”saknar i kunskap tar de igen i känsla”, påstod följaktligen GP:s Naomi Abramowicz, vad hon nu vet om kändisarnas kunskapsnivåer. ”Känslostyrda artister mot logik och fakta”, bloggade libertarianen Henrik Alexandersson.

Eller: "Jag är inte rasist, jag är realist", som om det inte skulle kunna vara samma sak. (Manlig) makt och rationalitet ställs mot (kvinnlig underordning och) irrationella känslor. Inte första gången i världshistorien dessa verktyg eller vapen plockas fram. Att tänka är svårt, därför är det lätt att fastna i dikotomier. Och när man upptäcker det, om man nu ens gör det, skapas förklaringen i efterhand. Håller du inte med mig är det du som har fel. Dina argument är irrationella och bygger på känslor, medan mina argument är logiska. Det är en variant på: "Jag delar inte din bild". Och bara ett annat sätt att rätta verkligheten efter sin, högst subjektiva och av känslor skapade karta. Få saker är mer problematiska än känslor utan förnuft och förnuft utan känsla, för det är fantasifoster utan möjlighet att existera i verkligheten. Bland levande människor förutsätter det ena det andra. Alla har del av både och, ingen är antingen eller.

Nu har visserligen opinionsbildare på främst högerkanten länge delat upp samhällsdebattens planhalvor i förnuft och känsla. I en sådan världsuppfattning utmålas ofta vänstern som en samling vrålapor. Eller som Liberalernas Jan Björklund sammanfattade protesterna mot Findus i söndagens Agenda: man löser inte problem ”genom att stå och gapa på ett torg i Bjuv”.

Vi och dem, känns logiken igen? Inne ute, eller "antingen är ni med oss, eller också mot". Det handlar inte om förnuft och rationalitet, utan om ett slags logik. Logik är ett mångtydigt begrepp. Det finns inte en logik, utan flera. Vi-och-dem-tänkande är en dikotomisk logik. Mångfaldstänkande är en dialektisk logik. Den ena bygger på renodling och polarisering, den andra på integrering och förståelse för olikhet. Ingen har rätt, inte per definition. Det finns ingen position utanför varifrån det objektivt går att bestämma vad som är vad, eller vem som har rätt och vem som har fel. Båda kan ha rätt. Bara för att man är oense eller det finns olika sätt att se på saken betyder inte att en är bättre än den andra. Båda kan faktiskt ha fel, också. Bland annat därför är debatten ett värdelöst verktyg för att lära sig hur samhället och kulturen kan förstås och hanteras. Debatten bygger på en dikotomisk logik och den kommer visserligen till ett avslut, men är det bra? Räcker det att en individ vinner över en annan för att saken ska kunna sägas vara avgjord? Knappast, det vore att helt ignorera komplexiteten i de allra flesta frågor. Det är korkat och föga rationellt (i den betydelse av ordet som förnuftets fanbärare säger sig företräda), men förfärande vanligt.

Men måste känslan nödvändigtvis vara politiskt värdelös? Patos, någon? En av retorikens grundpelare?

Föraktet för känslouttryck tycks mig snarare allt mer som ett tidens tecken, ett aktivt val att fjärma sig från de moraliska konsekvenser som en politisk omläggning, inte minst i migrationsfrågan, leder till. Så länge konsekvenserna hålls inom intellektets strikta ramar förblir de liksom abstrakta, man håller avståndet till den där läbbiga medkänslan som riskerar att grumla till Den Grundade Meningen.

Att stänga gränserna med hänvisning till ekonomi är bara ett annat sätt att agera ut känslan av att alla människor inte är lika mycket värda. Och när det blir legitimt att bygga en sådan sak som migrationspolitik på "rationell" grund är det ekonomi och annat som hamnar i förgrunden, trots att problemet är mellanmänskligt och enormt komplext. Att hävda att Sverige inte har råd är bara ett annat sätt att säga: "Jag vill inte att sådana som dem ska komma hit", det låter bara lite bättre att hänvisa till och försöka ekonomisera frågan. Det är dock på inget sätt mer rationellt. För vad är ett människoliv värt? Det är en fråga som de så kallade realisterna värjer sig mot, det vill man inte svara på. Sanningen är den att det inte finns något svar. Sanningen är den att pengar är en produkt av fantasin, liksom efterfrågan och priset på varor. Marknaden är inte logisk, den är lika känslostyrd som kulturen. "Krona för krona", säger förnuftets försvarare i politiken, fast egentligen säger de: "Vi har inga visioner om någonting, vi vill ingenting." Vad hände med politik som vilja? Eller med tankar som: Låt oss göra ett försök! Låt oss drömma och utveckla visioner för framtiden! Låt oss hjälpas åt och gemensamt ta ansvar! Låt oss försöka lösa problemen, istället för att lägga energi på att skapa krystade och förment rationella förklaringar till varför vi ska låta bli. Vari ligger det förnuftiga i att låta visionerna anpassa sig efter ekonomin, istället för att låta ekonomin (och skatterna) anpassas sig efter visionerna? Hade ekonomin fått bestämma hade människan aldrig satt sin fot på månen, till exempel.

Samtidigt upprätthåller indelningen somliga debattörers självbild av det kyliga tänkandets idealtyp, sådana som likt förskolelärare ständigt förpassar meningsmotståndare till skamvrån: ”App, app, app, lilla gumman, nu blev vi visst lite hysteriska här, dags för dig och vänstern att rycka upp sig lite”. En härskarteknik, helt enkelt.

En härskarteknik, i sanning. En klassiskt manlig teknik att använda makt. Iskyla är är också en känsla. Och den typen av ideal är ett uttryck för kultur. Objektivitet är en dröm, liksom självbilden att man skulle vara realist, att det ens skulle finnas en sådan skillnad. Sagofiguren Spock, från TV-serien Star Treck är logiskt och styrs enbart av rationalitet, men han är ingen människa. Han liknar mer en maskin. Att INTE ta hänsyn till känslor är omänskligt, ologiskt och fullkomligt irrationellt, alltså. Alla människor styrs av både förnuft och känsla, det ena går inte att separera från det andra. Det är en villfarelse att det skulle handla om antingen eller.

För känslor är naturligtvis alltid involverade i politik, även i de grådassigaste av förhandlingsrum. De kan till och med sägas utgöra själva grogrunden för politiskt engagemang, för inte drabbas man av insikten om tillvarons orättvisor, klassklyftorna, att bli skattad till döds, enbart genom att läsa tabeller från SCB? Var möter man orättvisorna om inte i erfarenheten? Och är inte erfarenhet något som ofta grundas i just en känslomässig bearbetning?

Även strukturellt är känslans betydelse för politiken stor. Hbtq-rörelsen hade förmodligen inte alls haft samma genomslag utan Pride som gör politik av dionysisk utlevelse. Och hur många aktivister födde inte den fullkomligt förkrossande bilden på den döde Alan Kurdi i höstas?

Snarare finns det något kryptosexistiskt i både föreställningen om det känslosamma kulturfolket och argumentationen om att de bör hålla sig utanför debatten. På samma sätt som orden kultur och tant ofta kopplas samman får bilden av kulturutövarens känslosamhet inte så lite gemensamt med den kvinnligt geggiga hysterin som sätter logik och fakta ur spel.

Makt. Det handlar om makt. Logik och förnuft är bara känslopolitik med andra medel. På 1970-talet var det vänstern som gjorde anspråk på förnuft med sin sociala ingenjörskonst. Det revs och härjades, byggdes och planerades, med rationalitet som vapen. Ut med det gamla och in med det nya. Låt inte känslorna styra. Eller Mao, i Kina, som sa att man inte kan laga omelett utan att knäcka ägg. Vad som är känsla och vad som är förnuft växlar över tid. Och det beror inte på något annat än att allt alltid är både och, det handlar aldrig om antingen eller. Eller för att hänvisa till en berömd bild av Wittgenstein, ankharen. Vad man ser bestäms av sammanhanget och rådande maktordningar. Bara för att det är närmast omöjligt att se en både haren och ankan samtidigt betyder inte att båda finns där, hela tiden. Bilden är EXAKT den samma, det är vad man uppfattar som skiljer sig åt. Vem har rätt, den som ser haren eller den som ser ankan? Det är en meningslös fråga, och striderna om svaret handlar med andra ord inte om något annat än om makt.  

Glåporden fungerar dock bara om man a) är rädd för att kopplas samman med denna patriarkala definition av känslosamhet, att känslan inte samtidigt kan rymma ett djuptänk och b) verkligen är av åsikten att det offentliga samtalet i stort bör se ut som en ventilation av en b-uppsats på universitetet.

Det var länge sedan det offentliga samtalet antog formen av en ventilation av en B-uppsats på universitetet. Saknar djupet, reflektionen och viljan att förstå olikhet. Avsaknaden av visionen och misstänksamheten mot allt som andas solidaritet och mångfald. Räds den växande oviljan att göra något för att samhället ska kunna härbärgera mångfald. Enfalden som sprider sig som en löpeld i takt med att debatten anses vara det enda sättet att avgöra alla frågor är skrämmande. Lika skrämmande som Margit Silbersteins och Mats Knutsons makt över tolkningen av det offentliga samtalet, som inte längre är ett samtal, utan en maktkamp som varken handlar om förnuft eller känsla. Så har det blivit. Politik handlar om att få rätt idag, till varje pris. Och efter debatten kommer analysen, som inte handlar om sakfrågan, utan om vem som vann. Fördumningen sprider sig.

Och det är inte jag. I synnerhet inte som viljan att utifrån yrke straffa ut vissa människor från samhällsdebatten påminner om den av högern så djupt hatade identitetspolitiken: tendensen att sanktionera tyckande efter egenskaper.

Bredda åsiktskorridoren var det, ja. Jaja. Jojo.

Den där åsiktskorridoren är lika mycket hittepå som illusionen om att det går att skilja känslor från förnuft. Talet om åsiktskorridoren är bara ett känslomässigt utryck för besvikelsen av att inte få rätt. Ett uttryck för förvåning över att åsikterna man luftar inte tas emot med folkets jubel. Det är ingen rättighet att bli lyssnad på, eller få vara oemotsagd. Så länge vi har yttrandefrihet i Sverige är och förblir åsiktskorridoren och skillnaden mellan förnuft och känsla rent hittepå.