Bildning är inte en åsiktsfråga

Fortsätter tänka högt om bildning. Här med utgångspunkt i Jonas Sjögrens kloka kommentar till Thomas Steinfeld tre motsatser till begreppet. Han vill lägga till ytterligare en motsats till listan; Åsikt. Ett viktigt tillägg, för när kunskapen misstas för information, när bildning antas handla om kompetens och ses som en värderingsfråga, då har ett komplext begrepp reducerats till en åsiktsfråga.

I ett par mycket läsvärda och uppmärksammade artiklar här i SvD har Thomas Steinfeld resonerat kring begreppet bildning. Först genom att slå hål på ett antal myter om bildningsbegreppet och nu senast genom att peka på tre saker som bildning inte är, men som det tenderar att reduceras till: information, kompetens och värderingar. Ytterligare en sak skulle kunna läggas till denna lista, i synnerhet med tanke på hur den svenska idé- och kulturdebatten stundtals gestaltar sig. Jag tänker på åsikter. 

Bildning är motsatsen till åsikter, men debattkulturen som breder ut sig gör det svårt att se skillnaden. Kulturens omsättningshastighet ökar ständigt och förändringstakten är nu så pass snabb att nyanserna går förlorade och tiden för reflektion är obefintlig. Då blir bildning i praktiken synonym med åsikter som bollas mellan debattmotståndarna. Kunskap förväxlas med texten i artiklarna som antas visa än det ena än det andra. Och det lärda samtalet uteblir. När något viktigt ska avgöras vänder man sig till en lämplig tankesmedja som producerar argument som båda sidorna (för det finns förfärande ofta bara två: Antingen eller, vilket i sig visar hur ila ställt det är med bildningen i Sverige idag) upprepas utan att man lyssnar på varandra. Att byta åsikt är att begå intellektuellt självmord. Det får inte ske, åsikten måste försvaras till varje pris.

Det har idag vuxit fram en kultur som kräver att man håller med eller förkastar, allt man hör och allt som sägs. Det är den enda accepterade hållningen, instämma eller avfärda. Samtal, utbyte, reflektion och eftertanke finns ingen tid för. Tänka tillsammans ses som slöseri med resurser. Istället anlitar man en expert vars tjänster upphandlas i konkurrens. Reflektionens och eftertänksamhetens värde finns ingen som helst förståelse för. Vad tycker du, är frågan för dagen? Alla har en åsikt. Och när åsikterna förväxlas med bildning går det snabbt utför med kunskapen. Därför är risken stor att Pisaraset bara är en första indikation på något mycket värre. Gör vi inget år utvecklingen nu får ett endimensionellt samhälle där kunskap reduceras till information och allt bara handlar om åsikter som ställs mot åsikter och där den som har mest makt och inflytande vinner och får skriva historien och definiera världen.

Finns det något mer anti-intellektuellt, något mer hämmande för tänkandet, än en åsikt? Det tvärsäkra tyckandet, den bestämda uppfattningen, är det inte i själva verket en raffinerad form av fördom? Kort sagt, finns det något större hinder för det bildade samtalet än åsikter?

När utbildning effektiviseras och målstyrs, när lärande kontrolleras och kvaliteten antas kunna garanteras med hjälp av regler, rankingar och när evidens och best practice ersätter tillit och personligt ansvar finns varken tid, plats eller förståelse för bildade samtal. Kunskap produceras idag allt mer efter principer hämtade från konceptet Lean Production. Makten över innehållet flyttas från lärare och forskare till systemet, från kollegiet till linjeorganisationens ledning. Konsekvensen blir att landets högst utbildare fråntas makten över kunskapen, vilket är möjligt eftersom den misstas för information eller åsikt. Vad är hönan och vad är ägget? Eller är båda konsekvenser av den allmänna ekonomiseringen och kraven på effektivitet som följer i dess fotspår? Det spelar kanske inte så stor roll, för det viktiga är att värna samtalet, det lärda och bildade samtalet.

Jag låter frågorna förbli öppna, men kan inte låta bli att konstatera att det offentliga samtalet ofta kokas ner till bestämda åsikter som ställs emot varandra. Debatten är inte sällan lika förutsägbar som en illa skriven detektivroman. Det är redan på förhand uppenbart vad den liberala, konservativa eller socialistiska skribenten ska tycka om den fråga som för tillfället råkar vara på tapeten.

Härigenom skapas en illusion om att det som är okontrollerbart och som inte går att överblicka i själva verket är enkelt och hanterbart. Alla kan ha en åsikt, men förstår man inte hur eller när det är läge att byta åsikt, om själva bytet ses som ett tecken på svaghet, finns ingen anledning att kritiskt granska åsikterna (varken de egna eller motståndaren). Allt fokus läggs i stället på att övertyga allmänheten om att min åsikt är den bästa. Om den är relevant eller ej, om den fungerar eller inte, hinner ingen ändå kontrollera, för då är frågan redan överspelad och debatten handlar om något annat. Åsikter är snabba. Bildning är långsam.

Givetvis är det inte obildat eller fördomsfullt att stå stadigt i en viss idé- eller tanketradition. Tvärtom, en sådan förankring kan fördjupa och vidga tänkandet. Och självklart har en intellektuell rättigheten, ibland kanske till och med skyldigheten, att ta tydlig ställning i en fråga. Men när åsikten blivit viktigare än tanken, när kategorier och stämplar blivit viktigare än innehåll, när det exempelvis blivit viktigare att kalla sig feminist än att faktiskt tro på och arbeta för jämställdhet mellan könen, då har man saboterat själva förutsättningen för ett bildat samtal.

Exakt, det är inte åsikterna som är problemet, utan att så få bryr sig om att reflektera över vad åsikten bottnar i eller vilka argument den bygger på. Välgrundade åsikter som kan överges när de möter ett bättre argument är oproblematiskt. Tvärsäkert tyckande är dock förödande för det lärda samtalet. Drar mig till minnes en berättelse som kanske inte är sann, men den rymmer en hel del klokskap. Den handlar om John Maynard Keynes som av vissa ansågs vara sin generations klokaste. Han fick frågan en gång om varför han ändrat åsikt i en fråga, och han svarade då: Hur skulle du göra själv om du överbevisats och insett att du har fel? Idag betraktas det som ett svaghetstecken att avvika från argumenten man inledde debatten med, för så är debatten riggad. I ett samtal däremot, ett bildat samtal, menar jag, är samtliga förlorare om inte alla lärt sig något nytt. Överens behöver man absolut inte vara, men man måste vara öppen för att ändra åsikt, och det får inte betraktas som ett tecken på svaghet. Formen kan och får aldrig bli viktigare än innehållet.

Vi bör dock inte skämmas för att vi har åsikter, det är ju något vi alla har. Det är nästintill oundvikligt. Men åsikterna är sannerligen ingenting att bygga sitt tänkande, ännu mindre sitt liv, på. Åsikterna växlar med väder och vind. Idag tycker vi en sak. Imorgon en annan. Att förväxla åsikten med den komplexa tanken, eller ännu värre sina åsikter med sin identitet, kan nog rent av vara farligt.

Jag vill se på kunskap som verktyg. Kunskap är inget man har, i alla fall inget man bör identifiera sig med. Om människor lever i föreställningen att kunskap är något man har är steget inte långt till att gränsen mellan människan (i betydelsen biologisk varelse) och kunskapen (i betydelsen verktyg) upplöses. Härigenom skapas ett slags maskin som förfogar över ansenlig makt. Vetenskap + människa + kunskap = makt! Genom att människor gör sig till och ser sig som företrädare för kunskap, eller ännu värre, för åsikter, kommer all den makt som individen förfogar över mobiliseras för att försvara kunskapen/åsikten. Den som erkänns som kunnig, den som har uppnått anseende, kommer att få lättare att genomdriva sin vilja än den som inte åtnjuter samma respekt. Och det alldeles oavsett av kvaliteten i kunskapen. Jag brukar som bekant påpeka vikten av att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar.

Problemet är att ju mer förkroppsligad kunskapen är, desto mer hotfull blir invändningarna och kritiken och desto mer makt mobiliseras till dess försvar. Freud försvarade synen på sexualiteten med näbbar och klor! Bara för att nämna ett exempel. Men det finns hur många exempel som helst på detta. Forskare som driver politik är problematiskt, inte för att det skulle vara fel på kunskaperna utan för att rollerna som utövare av vetenskap och som politiker blandas samman. Den som har makten har vidare makt att bestämma vilken kunskap som skall anses viktig och värd att bevara. Dessa problem växer exponentiellt när skillnaden mellan kunskap och åsikt suddats ut.

Frågan man bör ställa sig är: kan vi veta vad som är ett objektivt försvar av kunskapen och vad som är subjektiv självbevarelsedrift? Finns det någon metod för att utröna vad som är vad? Nej, tyvärr finns ingen sådan metod. Därför är bildningen så viktigt att försvara. Ett sätt att lösa upp denna svåra knut är att lansera ett lite annorlunda sätt att se på kunskap, inte som något man har utan som något man använder. Kunskap är verktyg. Strider om vem som har det bästa verktyget blir, föreställer jag mig, lättare att genomskåda, än strider om vem som äger sanningen, och det blir lättare skilja mellan kunskap och åsikter. Den som förfäktar yxans fördelar gentemot motorsågen, till hen blir den självklara uppmaningen: Upp till bevis! Låt oss se. Svaret ger sig så att säga själv. Det skulle kunna vara så även inom akademin, i politiken och samhället, om kunskap inte betraktades som egendom.

Åsikterna är ett av själslivets ytfenomen, inget att stoltsera med. Ofta gör vi nog klokast i att hålla de ytliga åsikterna för oss själva. Vill vi behålla vår värdighet, samt ett öppet förhållningssätt till världen och våra medmänniskor, är det inte i första hand åsikter vi ska skaffa oss, utan en väl genomtänkt livshållning. I bästa fall är det en sådan hållning som bildningen kan hjälpa oss att upprätthålla.

Instämmer i det. Bildning är lika mycket en livshållning som det handlar om kunskap. Och det handlar om värdighet. Sverigedemokraterna och andra partier som frodas i debattsamhället där åsikter likställs med kunskap skulle omgående avslöjas charlataner om inte åsikter spelade en så stor roll som de gör. För mänsklighetens och värdighetens skull är det inte åsikterna som bör stå i centrum utan bildningen och det lärda samtalet. Där skulle SD inte ha en chans, för deras poltik bygger på åsikter helt utan djup. Stannar man upp och tänker efter, finns det tid att gå på djupet och ställa verkliga frågor vars svar man verkligen tar på allvar är Jimmie och hans anhang rökta. För demokratins skull behöver bildningen återupprättas, och åsikterna utsättas för kritisk granskning.

Förebilder är dock alltid bra att ha. Och när det kommer till bildning kontra åsikter är skalden som dog för ganska exakt fyrahundra år sedan den kanske allra bästa: William Shakespeare. I Shakespeares pjäser ställs en rad åsikter och livshållningar emot varandra. Den brittiske författaren och Shakespearekännaren Howard Jacobson har uttryckt något i stil med att Shakespeare ”orkestrerar idéer”. Det är precis vad han gör. Men det är i stort sett omöjligt att utläsa vad Shakespeare själv tycker. ”Hamlet”, ”Macbeth” och ”Kung Lear” innehåller en massa idéstoff, men är inga idédramer. De förespråkar inte någon enskild tanke, de är som pjäser åsiktslösa.

Där finns bildningen mellan åsikter som bryts mot varandra, i helheten, inte i delarna. Bildning är dialektisk, medan åsikten är dikotomisk. Både och, inte antingen eller. Inte bra eller dåligt per se, utan bra och dåligt, till vad? Ond eller god bestäms av vilken sida i konflikten man befinner sig på. Shakespear visste att frågan är långt viktigare än svaren, och vi har massor att lära oss. Bildning handlar inte om vad man vet, utan om vad kunskap är och vad den kan användas till. Åsikter kan vara början på en bildningsprocess, men aldrig målet. Ser vi inte skillnaden är slutet nära, för då har dörren till helvetet öppnats och inget betyder längre något, annat än att vinna debatten då.

Man skulle kunna säga att Shakespeares pjäser representerar verklig bildning, då de vägrar bindas fast i åsikternas tvångströja. Istället gestaltar Shakespeare med sitt kunnande och sin djupa människokännedom den mänskliga tillvarons omätliga djup. Djup inför vilka åsiktsmakaren inte framstår som något annat än en gycklande skådespelare som ”larmar och gör sig till”.

Klokt! Viktigt! Om Sverige ska kunna leva upp till ambitionen att vara en KUNSKAPSnation.

Högskolan, lärarna, kunskapen och kvaliteten

Snubblar över ett inlägg i högskoledebatten som väcker en hel del tankar. Det är Björn Walther som i Universitetsläraren för fram några exempel som verkligen utmanar och som många troligen finner kontroversiella, men som just därför blir intressanta att tänka om och med. Rubriken är: Tvinga alla universitetslärare att söka om sin anställning. Redan där kittlas fantasin, eller ja, det är ju det rubriker är till för. Nåväl, många fast anställda lärare på högskolan tror jag känner ett obehag inför tanken att tvingas sätta sitt arbete och sin trygghet på spel. Och jag förstår dem. Jag har aldrig fattat varför det skulle vara en dygd att tvingas konkurrera om allt. Att konkurrens skulle vara kungsvägen till kvalitet tror jag inte ett ögonblick på. Det finns massor av tecken på att konkurrens i själva verket drar fram det sämsta hos människor. Paulo Macciarini och Karolinska är exempel som manar till eftertanke. Ny, banbrytande och viktig forskning är dessutom ofta kontroversiell och utmanande för dem som lyckats tidigare och i en infekterad konkurrenssituation kan det vara svårt att avgöra vad som är vad. Människor, de allra flesta i alla fall söker trygghet, och det kan inte anses vara ett problem, för då får vi problem.

För en tid sedan skrev Per-Olof Eliasson en krönika på universitetslararen.se rubricerad Vart leder Harrison-gate? om Dick Harrisons larm om sjunkande kvalitet inom akademin. Krönikören efterlyser förändringar. Förmodligen är han inte ensam om detta. Han skriver bland annat följande: ”Man kan undra var exempelvis de finns som anser att vi behöver fler, inte färre högskoleutbildade i ett samhälle som befinner sig i snabb förändring.

Jag är en varm anhängare av högskolan, och jag oroas över utvecklingen. Kvalitet är svårt för att inte säga omöjligt att mäta på ett helt igenom objektivt sätt, men bara det faktum att väldigt många lärare oroar sig över bristande kvalitet i högskolan, oavsett om det stämmer eller bara är en reaktion på samhällets oundvikliga förändring (det är ju allmänt bekant att redan de gamla grekerna klagade på det uppväxande släktet och oroades över sjunkande kvalitet), borde mana till eftertanke. Jag går inte runt och oroar mig i onödan, för jag skulle mycket hellre ägna mig åt kunskapsutveckling. Oro bottnar i studenternas (alldeles för mångas) tydliga ointresse, redan första gången jag möter dem. Frågorna jag får är också en grund till oron, liksom den växande tendensen att försöka förhandla om betyget. Oron i sig tar fokus från kärnverksamheten och frågorna om ovidkommande saker tar tid. Frågorna om vetenskap och ropen på hjälp i uppsatsarbetet inspirerar och gör mig glad, sådana frågor ger arbetet mening och hjälper mig utvecklas, så även om de blivit fler är de uppskattade och arbetet med dem torde vara kvalitetsfrämjande. Alldeles för många ställer dock inga frågor och dyker inte ens upp på handledning utan kommer direkt till seminariet med en undermålig text, och när de får kritik skylls på läraren. Kvaliteten på högskolan är avgörande, annars kan vi lika gärna lägga ner verksamheten. Vi har ju redan ett gymnasium …

”Fler högskoleutbildade behövs, ty inte en enda eller i varje fall väldigt få, som i nuläget avslutar sina studier, är säkert högskoleutbildad. Radikala förändringar krävs för att öka chansen att en person med ett examensbevis är både bildad och högskoleutbildad. Om nedanstående åtgärder genomförs, så kommer det inte råda någon brist på förändring inom sektorn.

Fokus på betyg och examen och konsekvensen av det har jag skrivit flera bloggposter om, liksom om (bristen på) bildning. I morgon kommer ännu en text om bildning, denna gång om skillnaden mellan kunskap och åsikt. Något behöver göras, inte bara i och med högskolan utan även i samhället. En del av problemet med kvaliteten handlar om att det finns en utbredd föreställning i samhället om att kunskapsutveckling är en tjänst som kan upphandlas av experter. Den synen på kunskap är stark och tydlig i både politiken och näringslivet. Längst går Stefan Fölster som menar att vi kan lägga ner hela högskolesektorn i Sverige och bjuda in internationella, topprankade prestigeuniversitet att starta filialer här, eller låta svenska studenter läsa MOOCs och degradera svenska lärare till handledare. Ekonomiseringen av utbildningssektorn och samhället i stort, liksom fokus på tillväxt, leder till att det växer fram en föreställning om att utbildning är en kostnad som bör minimeras, istället för en nödvändig investering. Självklart påverkar allt detta högskolan och kunskapen. Därför är jag inte säker på att ensida åtgärder riktade mot högskolan löser problemet, för kunskapskrisen är inte ett högskole- utan ett samhällsproblem.

1. Omorganisera alla lärosäten genom att alla lärare måste söka sina anställningar på nytt. Inför en lärarlegitimation med doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens som huvudsakligt behörighetskrav. Legitimationen ska utfärdas för ett visst ämnesområde, och den vetenskapliga kompetensen ska avse detta område. 

Återanställ endast lärare, som uppfyller behörighetskraven, och ge dem uppgifter endast inom området för respektive behörighet. Tolkningen av ”motsvarande vetenskaplig kompetens” ska vara restriktiv. Omfattande erfarenhet från det så kallade näringslivet liksom väl vitsordad undervisning ska inte kunna upphäva behörighetskravet vetenskaplig kompetens. När det gäller värderingen av pedagogiska meriter måste mer tonvikt läggas vid ämneskunskaper för att undvika ett ”Pisahaveri”.

Jag tror att det går att hindra glidningar ifråga om kvalitet om alla lärare på högskolan var disputerade. Hur ser vi annars på kompetens? En lektor har minst fyra års studier på forskarnivå i ryggen, i jämförelse med en adjunkt. Ett av de största problemen för mig som lektor är att studenterna inte förstår den skillnaden. För dem är alla lärare de möter bra eller dåliga (enligt en subjektiv skala som sällan utgår från pedagogiska eller vetenskapliga meriter. Ofta handlar det om underhållningsvärde) inte mer eller mindre kunniga. Lärare med djupa kunskaper och ett brinnande intresse för kunskapen uppfattas inte sällan som krävande, och det straffar sig i utvärderingar och får konsekvenser för kvaliteten eftersom kundens makt är stor i Högskolesverige. Däremot tror jag inte på att hålla strikt på ämnesgränserna, för det skapar en föreställning om att skillnaden mellan olika ämnen är större än den är. Den som är vetenskapligt skolad och dessutom intresserad av ämnet måste självklart inte disputera i det för att undervisa för studenter på grundnivå. Forskarkompetensen är ju en kompetens att inhämta och värdera kunskap, och att röra sig mellan olika ämnen är berikande och kvalitetsdrivande. Förutsatt givetvis att det görs av intresse och inte av tvång eller som en personalpolitisk åtgärd. Utbildning på högskolan är forskningsförberedande så att det inte är ett krav att lärarna är disputerade förstår jag inte. Den snudd på religiösa tron att en god pedagog inte behöver veta särskilt mycket om ämnet man undervisar i och att pedagogik är en mirakelmedicin som ersätter allt är en vanföreställning och jag tror den föreställningen är en viktig delförklaring till Pisahaveriet.

2. Lärare, som i avsaknad av doktorsexamen inte kan återanställas, ska erbjudas doktorandanställningar med samma villkor som för doktorander. Efter disputation blir de då behöriga för en lärar­anställning. Det ska stå dem fritt att välja en annan karriärväg än den akademiska, om de så önskar.

Om alla i Högskolesverige är på väg mot samma mål skapas en rörelse i verksamheten som studenterna kan hämta kraft och inspiration från. Det tror jag skulle främja kvaliteten, inte bara i högskolan utan i hela utbildningssystemet. Kunskapen skulle komma i centrum på ett helt anat sätt än vad som är fallet idag, och alla skulle tvingas anstränga sig. Handledning av uppsatser blir annorlunda om den som handleder har egen erfarenhet av forskning än om man bara gjort det studenter står i begrepp att göra. Fyra års heltidsstudier och erfarenhet av vad det innebär att granska och bli granskad spelar självklart roll för hur väl man klarar uppdraget, det kan ingen pedagogik i världen kompensera för.

3. Stipulera i lag och förordning eller på annat säkert sätt att det fortsättningsvis är omöjligt för en person med doktorsexamen att få sin första tidsbegränsade läraranställning vid det lärosäte, som utfärdat doktorsexamen. Motsvarande riktlinje ska gälla även för fasta anställningar. Fältropet ska kort sagt vara ”Inga homegrowns!” Detta fungerar bra till exempel i USA.

Jag läste min grundutbildning på Göteborgs universitet, sedan disputerade jag på Umeå universitet och sedan fick jag anställning som lärare på Högskolan Väst. Erfarenheterna från tre akademiska miljöer är ovärderlig för mig och har varit oerhört intellektuellt berikande. Många vittnar om det och ser faran med att stanna kvar på samma plats. Att arbeta med samma kollegor och verka i samma lokaler hela sitt akademiska liv främjar inte kunskapsutvecklingen, även om det inte självklart leder till negativa konsekvenser. Jag har massor av kunniga och kompetenta kollegor som varit högskolan de läste på trogen, men eftersom jag vet hur utvecklande det är att byta miljö förstår jag inte varför det inte redan finns en sådan regel. Vet man detta redan som student har jag oerhört svårt att se vad problemet skulle vara? Det skulle bidra till rörlighet utan att tryggheten hotas. För är det regeln måste alla ta med det i beräkningen när de söker forskarutbldningen. Jag ser dessutom inga som helst negativa konsekvenser med upplägget.

4. Omorganisera lärosätena och forskningsråden genom att alla tjänstemän måste söka sina anställningar på nytt. Högre tjänstemän (till exempel ekonomi-, förvaltnings-, kommunikations- och personalchefer) måste kommunicera med, vara lyhörda för och stödja akademiska lärare. För sådana chefsanställningar ska förtur ges till dem, som ägnat sig åt forskarutbildning med licentiat­examen som minsta krav. Det är ohållbart att tjänstemän med berednings- och ledningsansvar saknar erfarenhet av kärnverksamheten, som utgörs av utbildning och forskning.

På samma sätt som pedagogik inte kan ersätta kunskap kan ledarskapsutbildning aldrig ersätta erfarenhet av den akademiska världens krav. Därför tror jag även på detta förslag. Möjligen kan det leda till att ledningsförmågan blir lidande, men forskare behöver inte ledas på samma sätt som arbetare vid ett löpande band. Kunskap är en väsensskild verksamhet från tillverknings- och tjänstesektorn, som helt ignorerats i och med införandet av New Public Management. Överhuvudtaget tror jag vurmen för ledare, ledning, kontroll och utvärdering är till mer skada än nytta i akademin och den högre utbildningen. Kunskap kan aldrig tvingas fram, den växer ur individens vilja att veta och lära och uppstår mellan människor, i en miljö som främjar utveckling. Ledare med budgetansvar vars arbete utvärderas i relation till hur väl man presterar och når nyckeltal hindrar allt vad kunskapsutveckling heter, och det skulle förhoppningsvis ändras om ledarna tvingades vara högskoleutbildade. Men det är absolut ingen garanti, för redan idag är väldigt många högskoleledare disputerade. Jag tror akademin behöver färre ledare och mer frihet istället.

5. Avskaffa styrelserna, vars ledamöter ofta inte har en susning om kärnverksamheten annat än att de i bästa fall har tillryggalagt en grundutbildning vid något av rikets lärosäten. Detta är inte samma sak som att de är högskole­utbildade. Se ovan.

Tillsätt konsistorier, som ska vara parlament i miniatyr med två stånd, lärare och studenter. Alternativt inrättas akademiska senater, som ges vetorätt i alla för kärnverksamheten vitala frågor.

Avskaffandet av styrelserna jämte annat förändringsarbete (till exempel återinförandet av kollegialitet för ökad insyn och minskad risk för macchiarinism) är nödvändigt men knappast tillräckligt för att trygga kunskapsstatens autonomi och integritet. Det är viktigt att inskrida mot varje försök att lägga kunskapsstaten under sig. Denna bör precis som rätts­väsendet stå fri från omgivningens otillbörliga påtryckningar.

Det borde vara en självklarhet, men är det inte på långa vägar. Tron på ledaren är utbredd i samhället och den har spridit sig även till högskolan. Orsaken är att fokus flyttats från kunskap till ekonomi. Högskolan ses inte längre som en samhällsinvestering utan som en kostnad. Utbildning har kommit att ses som en tjänst som staten upphandlar till lägsta kostnad, utifrån kvalitetsparametrar och budgetdisciplin håller på att bli viktigare än kunskapsproduktion. Och eftersom kunskap är ett enormt komplext problem och en svårmätbar kvalitet kommer ekonomin att överordnas trots att ingen öskar detta och även om man försöker skapa regler och system för att det inte ska bli så. Bristande förståelse för detta är en bidragande orsak till problemen som ledarna är tänkta att lösa. Ett omöjligt uppdrag, som allt oftare hanteras genom att ledaren tvingas avgå, vilket är ett fruktansvärt slöseri med pengar och resurser. Men det är inte så det ser ut när det betraktas med ekonomin i fokus och utifrån en ekonomisk logik. För kunskapen och kvaliteten på högskolan är detta sätt att tänka förödande.

Situationen är nog betydligt värre än vad Harrison med flera gett uttryck för. Hans berättigade visselblåsande är snarast tecken på att den urvattning, som sedan en tid är etablerad vid de mindre lärosätena, nu nått de större. Naturligtvis har invändningar rests, bland annat från politikerhåll. Således har man hävdat att det inte finns någon systematik, som lagts till grund för kritiken, och att Harrison med flera endast torgför anekdoter.

Såvitt jag förstår är de, som på detta reptilartade sätt viftar bort kritiken, själva en del av problemet.

Vi har alla ett ansvar och det är många som är del av problemet. Att leta syndabockar leder inte till något gott, tvärtom är det sättet att tänka snarare en av orsakerna till att vi har problem. Och att visselblåsare kämpar i motvind är det många som vittnar om, vilket visar vad som prioriteras i akademin: Ekonomi, prestige och rankingplaceringar. Genomströmning som grund för högskolornas ersättning är också ett problem, kanske det allvarligaste problemet, men det är en icke-fråga, för det skulle vara att öppna Pandoras box och erkänna att orsaken kanske trots allt inte är lärarna eller studenterna, utan politikerna och kulturen.

Vad ska man tro, och varför?

Kyrkans roll i samhället är under ständig debatt, och det finns inget riktigt svar. Kyrkan har alltid varit en fråga som berör och konsensus har aldrig någonsin varit ett ord som beskriver verksamheten. Alla tror på något, av det enkla skälet att det är försvinnande lite vi vet, som går att veta, om livet, universum och allt. Idag tror vi på vetenskapen, för det är till den vi vänder oss när vi vill ha svar. Tilliten till vetenskapen är den samma idag som tilliten till kyrkan och prästerna var innan upplysningen. Och en sak som väldigt ofta glöms bort är det faktum att det sekulära samhället är undantaget i mänsklighetens historia, medan religionen är utgångspunkten. Vetenskapen är på det sättet en negation av kyrkan. Därför är den inte på långa vägar lika fristående och öppen som många av dess företrädare vill göra gällande. Kyrkan och religionen är intressant på det sättet, bortom frågan om man tror på gud eller inte. Det är olyckligt att ta avstånd från kyrkan bara för att man inte tror på bibelns bokstav, vilket för övrigt är en inställning som många kyrkliga delar. Fundamentalister finns överallt, även i vetenskapen. Lätt att glömma bort det, att fundamentalism inte har något med religion att göra, utan med människan.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en betraktelse över kyrkan, skriven av Björn Barr och publicerad i Expressen, som får ge struktur till dagens bloggäventyr. Vart vi hamnar har jag ingen aning, jag kastar mig som vanligt bara ut. Försöker att tänka med, istället för att reagera på. Jag söker förståelse, inte svar. Barr skriver.

På min 18-årsdag fattade jag två motstridiga beslut. Det ena var att bli blodgivare. Var tredje månad resten av livet skulle en knapp halvliter av mitt väsen tappas upp, analyseras och komma någon annan till gagn.

Det andra var att lämna Svenska kyrkan.

Inte fan vill man vara tvångsansluten till något så osexigt som en mossig statskyrka. Betala tusentals kronor varje år till en organisation som huserar motståndare till kvinnliga präster och homovigslar. Att det i själva verket var kyrkan som hade sett till att vi hade en fritidsgård att gå till under hela mellanstadiet struntade jag i. En ung, framåtsträvande själ ska förstås stå fri.

Jag har också gått ur kyrkan. Inte för att spara pengar eller för att jag är kritisk till kyrkan som institution eller något sådant. Jag gick ur kyrkan i protest mot kyrkans oförmåga att hantera frågan om homosexualitet. Att jag inte tror på gud hade inget med saken att göra, för jag har den största respekt för trosfrågor. Många av de klokaste människorna jag träffat i livet har dessutom varit präster. Religionen, teologi och tro har jag inga problem med, tvärtom. Det är frågor jag värnar och ständigt återvänder till. Det är kyrkan jag har problem med, och problemet jag har med kyrkan är samma som problemet jag har med akademin och alla andra institutioner som kräver absolut lydnad. Kontrollen som ständigt hotar att gå över styr är mitt problem. Det finns en överhängande fara i alla institutioner att de blir sitt eget syfte och mål, vilket kräver att medlemmarna inordnar sig i den rätta läran. Jag värnar friheten, i tanke och handling. Därför gick jag ur svenska kyrkan, för att det finns många andra samfund, både kristna och andra. Varför välja en?

Ett brev till församlingen var allt som krävdes. Utträdesbeviset kom med vändande post någon vecka senare. Den kristna gudens son, han som offrade sig för våra synders skull, uppstånden på tredje dagen. Nu var han formellt död och begraven, inklämd i en pärm mellan slutbetyg och studentfoto.

Gud är död, men det betyder inte att ett liv i Jesus efterföljd är uteslutet. Tvärtom öppnar sig en hel värld av religiösa möjligheter, just för att gud är död. Där befinner jag mig idag, och den tanken vill jag utveckla vidare. Det handlar om att lära sig förstå vad det innebär att vara människa. Svar och uppslag att tänka med kring den frågan finns överallt, aldrig på ett enda ställe. Därför är det olyckligt att tänka antigen eller, jag värnar ständigt värdet av både och. När jag postade mitt brev till församlingen, där jag förklarade varför jag lämnade kyrkan, fick jag ett vädjande svar från pastorn där han vädjade till mig att stanna, för min församling kämpade för samma sak som jag. Jag hade dock bestämt mig. Det var svenska kyrkan jag begärde utträde ur, för att svenska kyrkan inte tillräckligt tydligt stod upp och försvarade homosexuellas rättigheter till kyrkorummet. Jonas Gardells tal i Vasakyrkan under svenska kyrkans riksmöte i Göteborg runt 2000, där han talade om hur han bemötts i kyrkan, av kristna, när han tog nattvarden, minns jag fortfarande. "Gud hatar och förbannar sådana som dig", berättade han att han fått höra, i kyrkan, av troende. Så länge det är möjligt kan jag inte vara med och ge mitt tysta stöd till organisationen som helhet. Därför stod jag på mig, och det förklarade jag för prästen. Då fick jag ett torrt och ganska kyligt brev där jag uppmanades meddela mina anhöriga att jag nu inte fick begravas i kyrkan. Var jag tveksam till utträdet innan försvann allt tvivel efter det brevet. Antingen är du med oss, eller mot. Det är inte så jag ser på livet, kunskapen, världen.

Vi var ett helt folk som drog ut i öknen. Sedan 1996, när den automatiska anslutningen av nyfödda upphörde, har Svenska kyrkan tappat över en miljon medlemmar. De gamla faller ifrån och få nya tillkommer. Anslutningsgraden är nere på drygt 60 procent. Det är en väldig omstöpning som pågår. Tusen år av kyrkohistoria skakar i sina grundvalar. Snart är man bara en förening i mängden. 

Kristi blod

Allt det här hade glatt mig oerhört för några år sedan: förnuftets seger över vidskepelsen, modernitetens knivskarpa ljus som motar bort skuggorna i de dunkla kyrkvalven.

Nu stockar sig skrattet. Inte så mycket för religionens skull, min gud bor i sädesärlans vippande och skogstjärnens svalkande kyla. Nej, snarare av rädsla för att kyrkans samhälleliga insats på sikt hotas av vikande medlemsantal.

Jag delar både gudssynen och oron som Barr ger uttryck för här. Min tro är inspirerad av tänkare som Spinoza och jag ser ingen motsättning mellan tro och vetande, för det handlar inte om samma sak. Vetenskapen är på sina saker och religionen på sina och mellan dem finns ett utrymme som är svårbestämbart. Jag vill kunna röra mig fritt i alla livets områden och söker mig ofta till mellanrummen, för där finns inspiration till tänkande. Jag söker förståelse, inte svar. Den som säger sig ha svaret skrämmer mig, och rädslan växer ju fler som delar den åsikten. Sanningen är ju att livet i så pass oöverblickbart att tron på svaret och den enda vägen är det största hotet mot hållbarhet som mänskligheten känner. Det är sökandet efter svar, kompetensen att leta och utvärdera förslag till svar, som är det viktiga. Världen förändras ständigt och livet måste följa med för att överleva. Att strida om antingen eller och att kasta ut barnen med badvattnet är uttryck för reaktivt tänkande. Vägen fram finns mellan och därför är det viktigt att värna kyrkan. Vetenskapen klarar sig i dagens samhälle, men för balansens behöver kyrkan värnas, annars ersätter bara vetenskapen kyrkan som auktoritet, vilket är olyckligt för alla. Den enda vägen leder alltid fel.

Frågan är om någon annan organisation - religiös eller profan - är lika bra på praktiskt, solidariskt arbete. Ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg utan att kräva vare sig trosbekännelse eller medlemskap i gengäld.

Kristi blod, för dig utgjutet. Om och om igen.

Det är en radikal gärning, att ge utan krav på motprestation. Långt mer progressiv än att spara sitt utträdesbevis som någon form av sekulär artefakt. Eller att lämna blod för den delen. Då får man åtminstone en glaslykta som tack för besväret.

Solidaritet, medmänsklighet, värandet av det gemensamma, är vad som gör samhället hållbart. Den iskalla rationalitet och ekonomism som flyktingarna som kommer till Sverige möts av skrämmer mig enormt mycket mer än risken för islamismen som SD och andra använder som verktyg för att kunna odla sin omöjliga dröm om ett etniskt rent samhälle. Att stänga dörren för människor i nöd kan bara uppfattas som en lösning om man slutat bry sig om människans grundläggande värde. Det tror jag emellertid på, människans värde. Människan tror jag däremot inte på. Och det faktum att så många uppenbarligen inte bryr sig om att ekonomin och vetenskapen saknar förmåga att hantera kriserna som går hand i hand med människans sökande efter svaret. Sökte vi förståelse istället skulle vi tvingas lyssna på varandra, lika mycket som på gud och vetenskapen. Vägen fram finns däremellan, alltid mellan. Den enda vägen leder altid fel. Frågan är inte om gränserna ska öppnas eller stängas, utan hur samhället ska bli hållbart. Och hållbart kan det bara bli om det kan härbärgera mångfald. Mångfald är inte lösningen, det är ett tecken på att det fungerar. Kärlek till nästan är ett verktyg som behövs i byggandet av ett hållbart samhälle, oreserverad kärlek och en ärlig vilja att lyssna och förstå. Inte förklara, förstå. Förstå är inte samma som att överge det man tror på, demokrati, jämställdhet och så vidare. Vetenskapen förfogar också över verktyg, och vi behöver alla verktyg som mänskligheten skapat och upptäckt. Därför behöver kyrkan värnas, också. Men inte på någon annan institutions bekostnad. Både och, inte antingen eller.

Öppna portar

Man kan förstås önska att det allmänna skulle klara av det här på egen hand, att skattsedeln räckte för att garantera alla ett drägligt liv. Men det flagnar betänkligt från sprickorna i muren. Att tvinna ett tillräckligt tätt skyddsnät verkar vara en omöjlighet. Vissa av oss är för sjuka, andra för trasiga för att fångas upp. Då återstår bara kyrkan.

"Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det", säger Jesus till Petrus när han tvättar hans fötter.

För mig tog det tolv år att inse vad de orden innebär.

Vissa saker går inte att förklara, och väntar vi på svaret innan vi gör något kommer vi och samhället att gå under. Alldeles för många är alldeles för egoistiska för att samhället ska klara uppgiften via skattsedeln. Det är demokratins dilemma, att det inte går att få allt man vill ha. Det går inte att få både lägre skatt och mer vård, skola och omsorg. En kulturförnekande kultur är fortfarande en kultur, och trots att tron på det omöjliga är stark finns ingen möjlighet att få det ekvationen att gå ihop. På det sättet är Donald Trump den kanske ärligaste politikern av alla, han visar med hela sin person vad som händer när vi försöker bygga ett system som utgår från orimliga förväntningar. Det räcker dock inte att säga som Löfven, att det inte är okej. För gör vi inget. Låter vi gränserna vara stängda. Kommer människor att fortsätta dö. Det räcker inte att i ord öppna sitt hjärta, man måste agera också. Och det gör kyrkan. Öppnar sina portar. Inte alla kyrkor, men tillräckligt många. Kyrkan har insett vad som krävs och gör något utan att kräva svar eller något i gengäld. Det är ett exempel på vad ett liv i Jesus efterföljd innebär. Att göra det omöjliga för att man tror på det, för att det är det enda rätta. Trots att det är omöjligt. Livet är omöjligt och ingen har alla kunskaper och kompetenser som behövs för att bemästra det, men vi har inget val. Väl utkastade i livet och samhället har vi ett gemensamt ansvar att ta hand om oss och varandra. Inte för att vi nödvändigtvis kan, utan för att vi måste. Det är vad kyrkan gör. Man öppnar sina portar och erbjuder vad man kan. Samhället hänvisar till brandregler och andra regler som skapats av människor och med stöd i vetenskapen, för att stänga gränserna och hindra kyrkan från att göra det enda rätta.

Portarna till församlingen där hemma står ännu öppna. Kanske kliver jag in till slut.

Jag tror inte att jag kommer att gå med i svenska kyrkan, men jag värnar religionens existens och överger inte viljan att förstå tro och dess möjligheter. Jesus är en av mina förebilder, Deleuze är en annan, och det finns massor av människor troende och andra som jag är öppen för och inspireras av. Religionen har en roll att spela i dagens samhälle, en lika viktig roll som vetenskapen. Både tro och vetande behövs för att samhället ska bli hållbart. Det spelar roll vad man väljer att tro på och vilka kunskaper man tar till sig.

Kultur, kritik och kunskap

Recensioner är ett ämne som många har åsikter om. Det är som upplagt för debatt. Vann rätt låt? Var filmen bra? Vad innebär det och hur bedömer man människors omdöme? Många frågor, få svar; i alla fall svar som går att enas kring. Och det är dit jag dras, till frågorna som kräver reflektion och där svaren aldrig är givna. Utgångspunkten för mina tankar idag är Anders Olssons (från svenska akademin) inlägg på DN-kulturdebatt. Han ställer en del intressanta frågor, som väcker lust att tänka vidare om vår samtid och den kulur som växer fram mellan oss. Konstarterna står i fokus, men det handlar inte om bara om bilder, böcker eller film, utan om samhället och kunskapen. Allt hänger ihop.

Hur ser egentligen kritiken inom konstarterna ut i dag? Kritiken har skakats i grunden i en tid när offentligheten urholkats av ett oöverskådligt meningsflöde där alla har samma möjligheter att uttrycka sin mening.

Hur ser ett möjligt begrepp om kritik ut i dag?

Bara det att frågan ställs oroar, för det betyder att det inte finns ett pågående samtal om detta idag. Det betyder att det saknas tid för reflektion över intrycken som nutidsmänniskan allt ihärdigare bombarderas med. Kanske ett tecken på trötthet, informationströtthet. Är det så att film och konst och böcker, kultur i ordets vidaste mening, håller på att reduceras till information som man bara förmår ta till sig eller förkasta. Ska jag läsa boken, eller inte? Vilket betyg har den fått? Kanske finns det varken tid eller ork att ta något på allvar. Håller vi på att sluta lyssna på varandra? Bryr vi oss ens om något annat än hur många likes vi får på det som delas? Jag kanske drar iväg i tanken, men detta är en oro jag bär på och tecknen talar sitt tydliga språk även om de är subtila. Fast det är ju där förändringen börjar, i marginalen och som en knappt märkbar förskjutning. När det råder visshet är det för sent, då är allt förändrat. Då krävs helt andra åtgärder och kostnader för att återställa det som gått förlorat.

Man måste minnas att kritik inom konstarterna alltid har handlat om att fälla ett omdöme om en enskild insats på det estetiska fältet. Ordet ”kritik” kommer från det grekiska verbet krino, skilja och söndra, men också avgöra, bedöma och bilägga en rättslig tvist. Det kom att användas vid biblioteket i Alexandria, när man gjorde ett urval av förment bestående verk. Ordet kritikos kunde åsyfta både en domare och en bedömare av språk och skrifter.

Det är skillnad mellan döma och bedöma. En viktig skillnad. Kritik handlar om att förena båda. Något slags avgörande måste kritikern landa i, men det viktiga är vägen dit, omdömet, reflektionen, bedömningen av verket. Fast för att förstå komplexiteten i begreppet och för att kunna uppskatta mångtydligheten i ordet krävs tid och en annan läsning än vad det finns tid för i dagens samhälle. Nå, hur ska du ha det? Skippa skitsnacket och kom till saken, vad sätter du för betyg? Det finns inte ens tid att förstå vad man går miste om idag. Vad betyder en siffra? Ingenting om den inte ställs i relation till något. Siffror har bara ett egenvärde i en endimensionell värd utan nyanser. Och där finns ingen efterfrågan på kritiker. Fast det betyder på inget sätt att kritikerna inte behövs. Ett samhälle utan kritiker som kan göra kloka och välgrundade bedömningar och fälla rättvisa avgöranden är ett samhälle utan själ. Ett binärt samhälle där analoga människor tvingas underordna sig en logik som pressats på dem ovanifrån.

Men kritik som institution och företeelse i modern mening går tillbaka till början av 1700-talet, då en kulturkonsumerande publik växte fram med ett starkt behov av mötesplatser och medier, och därtill av personer som kunde tjäna som förmedlare av denna kultur. Så utvecklades kritiken till en egen genre inom tidningar och tidskrifter inom ramen för den borgerliga offentligheten. Sedan dess har vi haft föreställningen att kritik i en mycket bestämd mening är oskiljaktig från konstarterna. Så länge det finns konst, måste det finnas kritik.

Kritikern som förmedlare. Gillar den tanken. Inte en kontrollinstans, utan en dörröppnare, en inspiratör. Utan kloka och omsorgsfulla vägvisare riskerar vi att gå vilse. Fast den rollen var det länge sedan kritikerna hade, och idag finns inte tiden att lyssna. Är det så som Olsson säger att konsten kräver kritiker, vilket jag tror stämmer, blir jag allt mer osäker på vart vi är på väg. Det finns en uppenbar risk att konsten offras, att budbäraren ställs till svars för mottagarens bristande förståelse för budskapet. Liksom i skolan där elever och studenter allt tydligare ställer krav på lärarna att tala om exakt vad man ska kunna och göra för att klara tentan. Lyckas man inte skyller man på läraren. Förstår man inte skyller man på kritikern. Skillnaden mellan avsaknad av vilja att förstå och oförmåga, utplånas och nyanserna suddas ut. Världen blir platt och kulturen ses som förströelse. Livet dräneras på allt som är levande och komplexitet avfärdas som nonsens.

Om vi slår upp ordet ”kritik” i Nationalencyklopedin ser vi också vilka anspråk som legat i detta begrepp. Där betecknas det som ”bedömandets konst”. Och mycket riktigt kunde Voltaire tala om kritiken som den tionde musan, för Strindberg hundra år senare personifierad av den store danske kritikern Georg Brandes: ”musernas hela kohort förde du an, musaget!”

Vad finns det i dag kvar av bedömandets konst och den tionde musan? Hur många skriver fortfarande kritik i den anda som uppfyllde Friedrich Schlegel eller William Hazlitt under romantiken, eller för den delen Bengt Holmqvist eller Ulf Linde för inte så länge sedan i vår egen offentlighet? Kanske var 1980-talet det sista decenniet, då det kritiska samtalet fortfarande var uppfyllt av en intensiv tro på kritikens möjligheter. Varför?

Symptomatiskt att just 1980-talet nämns som en brytpunkt. Det var då som finansmarknaden kopplade greppet om kulturen och kampen mot allt gemensamt intensifierades för att ge plats åt jaget. Och den kampen var förlorad redan på förhand, för de flesta tror sig vara bättre än genomsnittet och majoriteten tror sig därför inte ha något att förlora på individualismen. Det faktum att ingen människa är en ö och att hybris alltid straffar sig kunde enkelt kastas ut med det smutsiga badvattnet. Vem behöver kritiker när var en är sin egen lyckas smed? Sedan kom internet och allt analogt ersattes i en rasande takt med digitala lösningar. Ettor och nollor, antingen eller, bra eller dåligt. Vem har tid med nyanser, och vad är det ens? I effektivitetens och "sparsamhetens" namn offrades allt som störde föreställningen om historiens slut och jagets seger över kulturen. Därför övergavs det kritiken. Tror jag. Ingen vet dock. Det är en typ av fråga som saknar ett givet svar. En typ av fråga som det finns allt mindre tid att reflektera över idag. Kompatibiliteten går förlorad, för i en digital värld finns ingen som förstår analoga frågor.

Här finns tre svar som hänger samman. Det första är det socioekonomiska, som redan Jürgen Habermas pekade på som orsaken till den kritiska offentlighetens förfall i västvärlden, med tidnings- och tidskriftsdöd, hårdare ekonomisk styrning och därmed allt större svårighet att rekrytera nya kritiker. Bevakningen blir allt mer begränsad och anpassad efter den breda publikens och marknadens krav. Resultatet är färre röster och starkare åsiktsprofilering, där det gäller att ligga rätt i tiden. Men med denna positionering följer också ett minskat intresse för ”hela bilden”. Var hittar man i dag någon som höjer blicken över hela fältet och som kan ge en tidsdiagnos?

Det ligger i sakens natur och kulturens kärna, så som den kommit att utvecklas att svar söks i detaljerna, av specialiserade experter, för att sedan fogas samman till ett svar. Endast det bästa svaret och den enda vägen accepteras i en digital och dikotomiserad värld. Antingen eller! Både och finns varken förståelse för eller förmåga att hantera, för kunskap om helheten har offrats på tydlighetens, effektivitetens och den ekonomiska vinstens altare. One size fits all, för det är enklast så. Kom igen nu: Vad tycker du? Vem vann debatten? Vi behöver att svar, nu! Inte problematiseringar, reservationer, frågor och utläggningar. Snabbt och enkelt vill vi veta. Vem har tid, råd och intresse av att tänka själv när det finns experter som kan göra det åt oss? Det är så mycket 1900-tal. Förnekelsen ärutbredd, men även en kulturförnekande kultur är en kultur. Det går att blunda för det mesta, men ingen kommer undan i slutändan.

Det andra svaret, som inte var aktuellt då Habermas gjorde sin stora studie om den borgerliga offentligheten, handlar om den digitala revolutionen som bidragit till att underminera idén om en gemensam arena där den traditionella kritiken haft sitt fäste. I stället för en arena har vi ett oöverskådligt antal olika platser och nätverk, där av allt att döma mycket av den intressanta kritiken i dag sker. Faran med förlusten av ett tydligt definierande centrum är oöverskådlighet, men än mer att kritiken som en normerande kraft försvinner och därmed dess möjligheter att vara vägledande och sporrande.

På nätet är alla sin egen lyckas smed. Böjd över sin mobiltelefon, avskild från världen och medmänniskorna, kan alla skapa ett rike där de är kungar och allt handlar om dem. På Twitter kan man nu tysta dem man inte vill höra på, utan att behöva plocka bort dem som följare. På det sättet blir alla vinnare för skaran av följare kan växa linjärt, utan att man störs av ointressant brus. Fast det kan å andra sidan lika gärna bli så att ingen lyssnar på någon, man får bara fler följare. Var och en lever i sin bubbla. Ingen lyssnar på något som inte filtrerats genom det filter som Google skapar åt en och som gör att man bara får den information man vill ha. Det växande kravet på trigger alert är den uppväxande generationens variant av begreppet otecknad film, och det visar vad som är norm. Den digitala världen, och den analoga får helt enkelt anpassa sig. På högskolan zappar man mellan kanalerna, det vill säga man kommer och går som man vill och börjar seminariet med att fråga om det okej att sluta lite tidigare, för det går ett tåg ... Som om utbildning var ett socialt medium som går att individanpassa.

Hand i hand med denna utveckling finns ett tredje svar som rör värdefrågan och som legitimerar avvecklingen av den kritiska offentligheten. Detta svar innebär kort sagt att allas smakomdöme är lika mycket värt. Eller rättare sagt: det räcker att tala om olika smak, vi behöver inte längre tala om omdömen. Smakdomaren är död, inte sant?

Rätt eller fel? Vad TYCKER du? Enkäter och kundundersökningar. Det enda som betyder något är vad det finns siffror på, det som går att bevisa. Evidens är det enda som räknas, och allas åsikter är lika mycket värda. Så blir det när ingen är intresserad av argumenten bakom, när kunskap reducerats till information och nyanserna slipats bort. Allt åsikter, och det kan alla ha, en åsikt. Reflektion, vem har tid att lyssna på det? Orka. Kom igen nu: Vad tycker du? Är du nöjd med Västtrafik, ja eller nej? Var filmen bra eller dålig, SVARA! Betyg, inte omdömen, regerar i skolan. Utbildning ska vara RÄTTSSÄKER, inte reflekterande och kritiskt danande. Enkla frågor med klara och tydliga svar förväntas att lärarna ska ställa, och proven ska rättas snabbt. Allt hänger ihop. Kritikerna är ett utdöende släkte, men de dör kvävningsdöden i brist på förståelse för kritikens komplexitet, och vi dör alla med dem. Kulturen förvandlas i alla fall till oigenkännlighet.

Det är lätt att se att en utbredd värderelativism är en usel grogrund för kritisk verksamhet, men den kom att få ett sådant genomslag eftersom den rimmar så väl med den häftiga omvandling av kulturbegreppet som ägt rum under senare tid. Populärkulturen har kommit att bli dominerande i det offentliga samtalet om kultur, och det som massan gillar har blivit den nya normen. Man kan fråga sig om kritik behövs om det som uppmärksammas i medierna ändå säljs och lyckas finna den stora publiken.

Likes är enkelt och bara den förfördelade klagar. Surt sa räven, kan man tolka Olssons rop på hjälp som ett uttryck för. Ju fler som är nöjda desto bättre. Utilitarismen är lösningen på alla problem, för den går att räkna på. Ju fler desto bättre. Nyanser och komplexitet betraktas som hinder på vägen mot evig lycka. Kultur reduceras till underhållning och kvalitet förvandlas till kassaflöde. Det som säljer är bra, och den som inte lyckas i konkurrensen får skylla sig själv.

Delar av den radikala kanonkritiken i västvärlden underblåser sedan ett par decennier denna förflackning av det estetiska omdömet genom att hävda att det kritiska omdömet alltid är styrt av maktintressen. Att bedriva kritik blir då bara en omvänd form av det man kritiserar, en ny maktorienterad kritik som i extrema fall är beredd att stryka ut det kulturella minnet och skrota kanonbegreppet.

Det ligger nära till hands att tala om ”kritikerns död” i detta läge. Det var just det Ronan McDonald gjorde i sin bok ”The death of the critic” (2007), ett vältaligt försök att återerövra den kritiska värderingen i humaniora och lyfta fram kritiken som en egen konstart. Det finns alltid ett kritiskt element i de estetiska vetenskaperna, så långt är jag beredd att instämma i McDonalds diagnos. Men när han ger skulden för kritikens utarmning på en disciplin som cultural studies, där konsten reduceras till en produkt av sociala och kulturella villkor, bortser han från den kritiska offentlighetens utveckling och allt som sker utanför universitetsvärlden. Han säger också väldigt lite om hur vi skall återerövra kritikens status.

Postmodernismen är boven. Allt fler är överens om det, och kritiken är uppbackad av ekonomin. Kritik förväxlas med kritisk. Dekonstruktion misstas för nedbrytning. Fast det handlar ju om det motsatta. Humaniora och Cultural Studies främjar den kritiska förmågan, analysen och det lärda samtalet. Dekonstruktionsövningar handlar inte om om bryta upp och dela sönder, utan om att skapa förståelse för skapandets villkor och förutsättningarna för förändring. Att skjuta på budbäraren löser inga problem, det är som att sticka huvudet i sanden. Den digitala logiken säger antingen eller, men människan och kulturen är analog och består av både och. Vad kan vi göra?

En början är att återkalla Immanuel Kants bidrag i ”Kritik av inbillningskraften” 1790. Han formulerar det i det ögonblick då den gamla, franskklassiska regelestetiken hade kastas över bord och kritiken i modern mening hade fått en institutionaliserad form. Så när som på genibegreppet som djupt präglar Kants framställning kan vi känna igen oss: det finns inga givna föreskrifter och ingen fixerad tradition att luta sig mot när vi fäller vårt omdöme [min kursivering]. Det estetiska värdet hänförs till jagets känsla inför konstverket, och denna inriktning på jagets säregna smak har ju bara eskalerat fram till dagens upplevelseindustri.

Ändå är inte Kants hållning någon värderelativism av samtida märke. Han tänker sig att även om det estetiska omdömet inte kan stödja sig på förnuftsskäl eller regler, så reser det anspråk på objektiv giltighet. Han ser det som en vädjan om bifall från den bildade allmänheten och det bär därför på ett löfte att en gång infrias inom ramen för en upplyst gemenskap.

Själv betvivlar jag dock att smaken är en bra utgångspunkt för kritiken. Den är alltför tidsbunden och nyckfull. Ett bättre alternativ är att utgå från verket eller den estetiska händelsen, som vi i det kritiska uppdraget underordnar oss och söker uttolka. Vi måste låta konstverket ta initiativet, det är det som skall ges språk och värderas!

Kartan måste anpassas till verkligheten, inte tvärtom, vilket förfärande många har fått för sig idag. Makten må förfoga över stor kraft, men det finns lagar och begränsningar som inte ens den starkaste vilja i världen kan betvinga. Inser vi det kanske vi kan rädda kvar något av det som gått förlorat. Förstår vi problemet går det att jobba med svaret, men skylls det på budbäraren går vi alla under. Förnekelse är en mänsklig reaktion, men det är ett symptom på ett problem, inte en lösning. Världen, verkligheten och kulturen är som de är, inte som vi önskar oss. Donald Trump kan säga vad han vill och samla hur många anhängare som helst, men han kommer aldrig att lyckas ro i land det som strider mot kulturens eller naturens lagar.

På något sätt är Kant medveten om smakbegreppets bräcklighet. Han inser att det inte räcker med subjektets känsla av lust för att fälla ett estetiskt omdöme. Han pekar på den faktor som vi på många sätt har tappat bort i dag och som är nödvändig för att korrigera och staga upp det kritiska omdömet, nämligen minnet. Kant skriver: ”Men eftersom smakbegreppet inte är bestämbart genom begrepp och föreskrifter, är smaken den bland alla förmågor och talanger som mest behöver exempel på det som i kulturens utveckling erhållit det mest ihärdiga bifallet, om den inte åter ska sjunka ned i ett oslipat tillstånd och återgå till de första försökens råhet.”

Om kritiken är bedömningens konst utan givna regler, måste vi alltså tillfoga att omdömet kräver ett minne för att alls fungera på ett meningsfullt sätt. Varje gång vi bestämmer ett verk, inordnar vi det i en genre eller i ett historiskt sammanhang, vilket förutsätter en fond av estetisk erfarenhet. En kritiker måste ha läst andra böcker, sett andra målningar, hört annan musik, innan han värderar verket. All kritik är ett samtal med tidigare konst.

Det finns inga genvägar. Det är så jag läser Olssons text. Paradoxalt nog erbjuder nätet en enorm minneskapacitet, men det är ett digitalt minne, inte ett mänskligt, analogt dito. Kunskapen och överblicken går förlorad i informationsdjungeln. Kritik är samtal, och samtal finns varken tid eller förståelse för. Debatter, debatter, debatter, så långt ökat kan nå. Vem vann? Hur ska det gå? Vad tror du? Svara snabbt!

Detta kan tyckas självklart, men är det inte. Om kritik är bedömningens konst som aktivt gör bruk av ett kulturellt minne, och om vi vill upplösa kanonbegreppet som brukar definieras just som ett sådant aktivt minne, får vi problem. Om kritiken saknar minne är den blind. Utan det kan vi vare sig bestämma vad ett verk är eller avgöra vad som är nyskapande eller enbart efterklang.

Visserligen kan vi inte, som Kant inskärper, anföra förnuftsskäl för våra estetiska omdömen. Men minnet hjälper oss inte bara att bestämma vad ett verk är och ge det en plats i historien. Det ger också vår kritiska fantasi vingar. Plötsligt ser vi mönster i det vi läser och får ett språk för det vi vill säga. Ändå är själva omdömet är fritt.

En invändning kunde vara att kritikern alltid styrs av sin förförståelse och sin tids värdesystem. Vilken tid befinner vi oss i, hur ser vi på vår samtid? Vilken plattform utgår vi från som kritiker?

Men hur viktiga och upplysta dessa förutsättningar än är, och hur inspirerande de än kan vara i vår verksamhet, kan det kritiska omdömet aldrig grunda sig på en sådan plattform. I så fall lämnar vi kritikens sfär och ägnar oss åt opinionsbildning.

Kritikersamhället och den kritiskt drivna kulturen trängs undan av opinionssamhället där åsikter är det enda som räknas. Alla åsikter anses lika mycket värda, och den som skriker högst och hörs mest får rätt. Spelar roll, jag är ändå inte intresserad av något annat än hur många likes min senaste bild på Instagram får. Orka skriva text när man med en kamera kan säga långt mer än tusen ord, snabbare dessutom. Mer, snabbare och billigare. Hur ser siffrorna ut? Om det var val idag, vad skulle du rösta på? Opinionssiffrorna går upp och ner, men det är också det enda som händer. Som tur är har vi Mats Knutsson på Aktuellt som talar om för oss vad det betyder, det som sker.

Det som gör kritiken till ett äventyr är själva omdömets karaktär av ett beslut som måste göras utan stöd i andras meningar eller i de åsikter vi råkar ha för dagen. Konsten måste få vara irrationell och oförutsägbar. Därför måste också kritiken vara ett språng ut i det okända, där ingenting som har sagts tidigare hjälper oss vidare.

Det är djupast detta som gör kritiken till en konstart.

Instämmer, och tackar Olsson för ett givande samtal. Människan är irrationell och oförutsägbar, och det måste akademin och samhället också få vara, annars är det något annat. Tyvärr är det inte så det ser ut. Klockan rusar och jag är redan sen till dagens första möte, men jag fick i alla fall smaka på hur det skulle kunna vara i akademin och samhället.

Betyg är enkla, människor komplexa

Frågan om betyg är ständigt aktuell. Alla har en åsikt, men räcker det att vara för eller mot? Som jag ser det är den, allt för vanliga utgångspunkten, en hänsynslös förenkling av ett oerhört komplext problem. Det går helt enkelt inte att bara vara för eller mot betyg, för det handlar om en helt annan typ av fråga. Tyvärr krävs kunskap och förståelse för frågans karaktär, och inte minst tid att tänka, innan en seriös diskussion om betyg kan inledas, vilket den svenska skolan är i skriande behov av. Innan frågan kan diskuteras på ett meningsfullt sätt måste vi veta varför vi har betyg, vad är dess uppgift? Och vad handlar det om egentligen, att betygsätta någon?

Varför vi har betyg är uppenbart: för att sortera människor. För kunskap handlar det inte om, eftersom kunskap är oändligt mycket mer komplext än vad en bokstav eller siffra kan visa. Något slags sortering är av nöden, men betyg för med sig alldeles för många negativa konsekvenser för att det ska vara försvarbart.

Betyg handlar om att en går i god för en annan. Läraren intygar alltså, i kraft av sitt ämbete, att NN uppfyller kriterierna för, vad det nu är. Jag ska alltså, som lärare, uttala mig om en människas kapacitet utifrån ett antal inlämnade texter, prov eller annat, vars innehåll jämförs med fastlagda kriterier. Uppgiften ingår i mitt arbete och är en del av myndighetsutövandet, så jag kommer inte undan, och jag gör verkligen allt jag kan för att det ska bli så rättvisande som möjligt. Fast jag gör det under protest och mot bättre vetande. Det händer att jag tillfrågas av studenter om jag kan ställa upp som referens när de ska söka arbete, och det brukar jag tacka ja till, men bara om det är en människa jag av erfarenhet vet är pålitlig, ambitiös och nyfiken, en människa jag vet kommer att kunna axla ansvaret som ett välavlönat arbete kräver. Och det har ingenting med betyget att göra. Många som får bra betyg får det för att de knäckt koden och fokuserar på bedömningen av texterna. Studenterna som jag ger goda vitsord och vill hjälpa i livet är studenter som vill något annat, som verkligen är på högskolan för att lära. Tyvärr finns den parametern inte med i betygskriterierna, som mer än något annat måste vara RÄTTSsäkra. Eftersom betygen kommit att bli så pass viktiga har man tvingats tänka på dem i juridiska termer, men om är det är något vi vet om juridiken så är det att den är full av kryphål. Jag är mot betyg dels av det skälet, dels för att det reducerar människan till en (meningslös) siffra eller bokstav.

Hittar en artikel i DN om ämnet som fångar mitt intresse och som väcker tankar och som får bilda utgångspunkt för fortsatta tankar om ämnet. 

Elever i nionde klass står inför stora val i livet. Ett av dem handlar om vilken gymnasieskola de ska välja. Ett bra betyg kan vara avgörande för att komma in på drömutbildningen. Men hur påverkas eleverna av ständiga bedömningar och betygsättningar?

I en ny avhandling av Jennie Sivenbring vid Göteborgs universitet framkommer att bedömningar har en stor påverkan på elevernas vardag. 

Mitt arbete som lärare på högskolan har förändrats i grunden i takt med att betygens betydelse ökat. Allt mer av den dyrbara tiden med studenterna handlar om att hantera deras oro inför bedömningen av deras arbeten. Lärande är inte en linjär process mot ett på förhand definierat mål. Betygen och betygssättningen är det, men inte kunskapsutvecklingen. Och studenterna befinner sig mitt emellan. Klart det påverkar dem, men inte på något positivt sätt. Ibland känns det som jag lägger halva tiden som finns för handledning av uppsatser åt att svara på frågor om hur man ska tolka betygskriterierna. Studenterna läser anvisningarna som består av 40 sidor text mer noggrant än de vetenskapliga artiklarna som analysen utgår från. Formen är det som står i fokus, och innehållet betraktas allt mer som en formalitet. Det är vad betygen i skolan gör med den högre utbildningen och kunskapsutvecklingen i Sverige idag. Det var för kunskapen och lärandet jag sökte mig till högskolan, inte för att sortera människor.

Samtidigt är språket som används när det gäller mål och kunskapskrav för komplicerat.

– Språket i läroplanen är för pedagogiskt. Lärarna har inte getts tid att ”översätta” till ett språk som eleverna förstår, säger Jennie Sivenbring.

Det gäller på högskolan också, för det är framförallt kriterierna som bekymrar studenterna. Vad betyder: "kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer"? eller, "visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser"? Det är lätt att skriva mål, men hur översätta dem till någon annan. Jag vet vad det innebär och väljer böcker och undervisningsmetod därefter, men studenterna vill veta vad orden BETYDER. jag får därför lägga dyrbar tid på det, snarare än på att hjälpa dem leva upp till ordens betydelse. Just ordet självständig är paradoxalt i sammanhanget, för hur blir man självständig om man kräver att få allt förklarat för sig i detalj innan försöker? Rädslan att misslyckas som betygsfokuseringen innebär gör att resultatet blir lidande. Ett moment 22 som bara kan upplösas om betygens betydelse minskar.

Elin Björk är 13 år och går i sjuan på Styrsöskolan i Göteborg. 

Hon funderar mycket på betyg och på hur det kommer att bli när hon börjar nian.

– Jag är rädd att jag inte kommer in på det gymnasium jag vill. Det är svårt att få ett bra betyg när man inte förstår vad som förväntas av en. 

Som lärare förväntar jag mig endast att studenterna ska läsa böckerna, komma till undervisningen och vilja lära sig. Jag förväntar mig inget annat, för det är enda vägen till kunskap. Det räcker dok inte som svar på frågan från oroliga studenter. Systemet jag verkar i, hela utbildningssystemet bygger på tanken att lärande går att målstyra, och att elever och studenter går att programmera. Studier på högskolan handlar idag mer om rädslan för att misslyckas än om viljan att lyckas. Tänk om utbildningen till höjdhoppare var upplagd på samma sätt som skolan. Tänk om höjdhoppstränaren tvingades svara på frågor om vad man måste göra och vad man inte får göra. Vilka skor man ska ha, hur lång ansats man ska ha och så vidare, allt annat än själva hoppandet. Och tänk om höjdhoppstränaren fick kritik när adepten rev: "Jag gjorde ju precis som du sa, och då ska jag få godkänt". "Jag har följt manualen till punkt och pricka och har lagt ner massor med tid på detta". Den typen av invändningar och kritik har jag fått vänja mig vid. Och det är en konsekvens av lärandemålen, som riktar fokus mot helt fel saker.

Samtidigt finns tanken om att lärarna bedömer allt man gör, säger hon.

Exakt så känner jag också. Det är så studenterna ser på mig, inte som en lärare med kunskap och erfarenhet, utan som en som sitter inne med facit och bedömer. Därför lyssnar de inte på vad jag säger för att hjälpa dem nå kunskap, utan bara på vad man måste göra eller vad man inte får göra. När jag säger tänk så här, får jag kritik för att jag inte talar om hur det är eller exakt vad man ska göra för att få den önskade betyget. Det faktum att det finns lika många sätt att vara självständig på som det finns människor och att frågan i sig indikerar brist på den egenskap som betygssätts, viftas bort och förvandlas till kritik riktad mot mig, för otydlighet. Det är vad betygen gör med den högre utbildningen, och det är en inställning till skola och lärande som grundläggs tidigt.

Jennie Sivenbring har undersökt hur elever i årskurs nio talar om bedömningarnas betydelse och hur de inverkar på elevernas vardag. När språket i bedömningskriterierna är för svårt använder sig eleverna av egna resurser. De uppför sig, och försöker framstå som, goda elever.

Att vara en disciplinerad och välartad elev i klassrummet kan vara som en investering för att få bättre betyg i utbyte.

– När man inte förstår vilka betygskriterier som gäller så vet man i alla fall hur man uppför sig som en bra elev. Man tar till kända knep, som att komma i tid till lektionen och vara trevlig mot läraren. Några sätter sig långt fram i klassrummet och då framstår man som duktig och kompetent. Bedömningar bidrar till att skapa elever som har lätt att läsa av situationer, säger Jennie Sivenbring.

Carina Byström är förstelärare med inriktning på betyg och bedömning i årskurs nio på Bäckahagens skola i Stockholm. Hon anser inte att elever kan ”smöra sig” till bättre betyg. Men hon tror en elev som exempelvis alltid kommer i tid lyckas bättre i skolan.

– En elev som alltid kommer i tid, har med sig sitt eget material och är engagerad under lektionen skapar en bättre relation till läraren. Framför allt är det viktigt för ett framgångsrikt lärande. Men att smöra för lärare ska inte påverka betyget. Lärare ska alltid titta på elevens prestation, men jag kan inte svara för hur det ser ut i verkligheten, säger hon.

Lärande är en mänsklig egenskap, en relationell verksamhet. Lärande är inte den instrumentella, linjära process som betygssystemet utgår från och tvingar fram. Vad jag ser i berättelsen ovan är en vilsenhet, är människor som agerar i ett system som inte är skapat för människor. Rädda människor som försöker tolka det som inte går att tolka och som hanterar situationen de tvingats in i efter bästa förmåga. Eftersom systemet tvingats på både elever och lärare uppifrån och eftersom ingen kommer undan betygen och bedömningen måste alla spela spelet och underordna sig reglerna. Konsekvensen blir att allt fler ägnar sig allt mindre åt kunskap och lärande, vilket också avspeglar sig i Pisa-testerna och i bristande förkunskaper och förståelse för vad högre studier innebär hos studenterna på universitetet. Det är priset vi får betala för viljan att sortera och beredvilligheten att låta oss sorteras. Det är vad betygen gör med oss, kunskapen och samhället vi skapar tillsammans.

Bedömningar, betygsättning och tester har ökat successivt under det senaste decenniet. 

Vilket betyder att problemen kommer att öka. Mer av samma medicin som försatt oss i den situation vi har att hantera kommer aldrig att kunna lösa grundproblemet: Sjunkande kunskap och bristande förståelse för vad lärande är och vad som krävs av individen för att lära. Eleverna i grundskolan behöver introduceras i lärandets mysterium, inte tvingas förhålla sig till kontraproduktiva kriterier. Eleverna i grundskolan behöver lära sig lära, inte proppas fulla med information som ska upprepas på prov som ska bedömas för att sorteringsmaskineriet ska hållas levande. Och för att nå dit finns inga genvägar. Lärare måste få ägna sin tid åt lärande och kunskapsutveckling, inte bedömning.

Detta ska säkra kunskapsutveckling och höja svenska elevers resultat i internationella jämförelser. Den utbildningspolitiska idén är att mätbara resultat ska mana till motivation genom konkurrens. 

Det är en politisk idé, och politikerna har makten. Och som vi vet är makt och kunskap två saker av samma mynt, vilket här illustreras med all önskvärd tydlighet. Mätandet och betygens allt mer framträdande roll leder inte till motivation, utan till rädsla och fokus på form. Lärande och kunskap handlar om innehåll och inget annat. Konkurrens kan fungera, men bara om den är sund och om man får misslyckas och försöka igen. Dagens system ska vara effektivt och därför får man inte misslyckas, man får i princip bara en chans. Därför rädslan som eleverna ovan vittnar om och som jag känner igen så väl från min vardag på högskolan. Det gör mig så himla ledsen att tänka på detta, det är tragiskt.

Men det finns väldigt lite forskning om hur elever förstår och hanterar bedömning i skolan.

Det påminner mig om när jag forskade om mångfald och vi läste Näringsdepartementets utredning, Alla lika olika  - mångfald i arbetslivet, som användes för att verka för ökad mångfald i arbetslivet, vilket motiverades med att det var lönsamt. Vi reagerade när vi hittade följande skrivning mitt i den omfattande rapporten.

Den ekonomiska betydelsen av mångfald i arbetslivet är fortfarande en relativt ny fråga och forskningen i ämnet är än så länge inte så omfattande. även om det finns goda skäl för att anta att mångfald är ekonomiskt lönsamt för såväl enskilda företag som för samhället i stort finns det än så länge relativt få vetenskapliga belägg för att så är fallet. En genomgång av litteraturen kring sambandet mellan mångfald och lönsamhet ger många anekdotiska exempel på att mångfald ger bra resultat för organisationer och företag. Däremot är det brist på mer vetenskapliga studier över sambandet mellan mångfald och ekonomisk lönsamhet.

Det är så politiken jobbar. Men vet hur det är och utgår från den bilden, och räknar med att världen och verkligheten ska anpassa sig. När den synen på kunskap praktiseras i utbildningspolitiken är det självklart särskilt olyckligt.

Precis som forskaren Jennie Sivenbring tycker Carina Byström att det läggs för stort fokus på betyg i skolan.

 - Jag tycker inte att man ska sätta betyg på enskilda uppgifter. Det är bättre att eleverna får ett samlat betyg efter en kurs eller vid terminsslutet. För många olika betyg skapar förvirring hos eleverna. Jag tycker också att man ska vara tydlig inför eleverna och berätta när de blir bedömda och att man inte betygsätter allt de gör i skolan, säger Carina Byström.

Betygen och kriterierna tenderar att bli allt mer differentierade. "Exakt vad vill ni att vi ska kunna", är ord jag hör allt oftare, och ansvaret läggs allt tydligare på mina axlar. Vilket förstärks av högskolans finansieringssystem som bygger på genomströmning.

Borde vi ha mindre betyg i skolan?

– Det finns både för- och nackdelar med betyg. Fördelen är väl att de är ett bra sorteringsinstrument inför gymnasievalet. Betyg kan höja motivationen och det blir ett kvitto på vad man kan. Men det kan vara negativt när betyget blir en slags stämpel om vad man är för person, säger Carina Byström.

Sorteringsinstrument, ja det är vad det är, inget annat. Om vi införde inträdesprov skulle eleverna tvingas ta ett helt annat ansvar för sitt eget lärande och sin egen kunskapsutveckling. Då skulle fokus hamna rätt och lärarna kunna ägna sig åt lärande istället för bedömning av enskilda uppgifter.
Ingen skulle tvingas bli bedömd för enskildheter, alla skulle bli bedömda som de komplexa människor de är. Betygen har likt en gökunge växt oss alla ur boet och har kommit att bli sitt eget syfte. Kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet blir lidande och alla förlorar.

Eleven Elin Björk tycker också att det finns för- och nackdelar med betyg.
– Det som är bra är att man får kunskap om vad man kan inom ett ämne. Nackdelen är att det kan bli jobbigt att jämföra sig med andra elever. Om man får ett F exempelvis känner man sig ganska misslyckad.

Det säger allt, med reservation för kunskapen då, för det visar inte betygen. Kunskap är en färskvara, betygen är eviga. Det riskerar att stämpla människor med enorm potential som ännu inte förlösts, och som därför aldrig kommer att förlösas. Det är fel på så väldigt många olika sätt.

Går det att sätta rättvisa betyg?

– Nej, säger Carina Byström. För att få ett helt rättvist betyg skulle det behöva vara en maskin som undervisar, rättar, bedömer och betygsätter. Det är klart att det är något vi strävar efter. Det jag tycker att man ska göra är att sambedöma uppgifter för att se om flera lärare kommer fram till samma bedömning och betyg.

Hur många bevis för att betygen gör mer skada än nytta behövs i ett samhälle som säger sig vila på vetenskaplig grund och som sätter kunskapen i centrum?

Elin Björk tror också att det är svårt att sätta rättvisa betyg.
– Lärare har sina favoritelever, lika mycket som jag har mina favoritlärare. Men egentligen ska detta inte ha något med betyg att göra. Alla elever ska vara lika mycket värda.

Skolan är liksom all annan mänsklig verksamhet av människor, för människor. Och människor är komplexa och sammansatta. Människor blir människor och utvecklas mellan och i varandras ögon. Betygsexperimentet är ett enormt svek mot den uppväxande generationen. Lärare ska vara bra på att lära, men med nuvarande syn på kunskap håller läraryrket på att utvecklas till ett bedömaryrke som kräver helt andra egenskaper, egenskaper som kanske (troligen) inte allt gynnar kunskapsutveckling.

Vad behöver skolan göra för att eleverna lättare ska förstå betygskriterierna?
– Jag tycker det är bra med elevexempel, att man visar upp uppgifter som tidigare elever har gjort. Det kan vara exempelvis nationella prov, säger Carina Byström.

Avskaffa betygen och inför inträdesprov! Elever ska lära sig kunskap, inte bedömningskriterier! Hur hamnade vi här, där inte ens lärare reagerar och protesterar mot frågor som uppenbart leder bort från allt vad en kunskapsskola borde stå för?

– Det ska inte vara så mycket på papper, tycker Jennie Sivenbring. Det är bättre om lärarna får förmedla bedömningskriterierna muntligt på ett språk som eleverna förstår.

Bäst vore som sagt att lärarna fick lära istället, och om kunskapen stod i centrum istället för bedömningen av något som ändå aldrig går att bedöma på ett säkert sätt.

Motsatser till bildning 5

Än en gång skriver kulturjournalisten Thomas Steinfeld i SvD klokt om detta med bildning, eller snarare om hotet mot bildning. Denna gång har han identifierat tre ord som står i vägen för en genuin förståelse av världen: Information, kompetens och värderingar. Om dessa ord och om bildningens status i samhället vill jag skriva några bloggposter. Detta blir den femte och avslutande.

Åter till frågan om bildning, som blir svårare och mer komplex nu snabbare förändringens vindar blåser. För när svaren på frågorna ska komma snabbare och snabbare och vara mer och mer exakta förloras överblicken och bildningen hamnar utanför fokus. Bildning går inte att tvingas fram. Bildning är en komplext utmaning man aldrig blir färdig med. Bildning är inget man river av och lämnar bakom sig. Trots att ingen menar det är exakt i den riktningen som skolan och den högre utbildningen rör sig. Det plågsamt att se, och tragiskt att uppleva på nära håll. Det är mödosamt att kämpa emot på insidan, för det är många krafter som driver på, som vill spara, snabba på och specialisera. Kunskap är en helhet som idag allt mer bryts upp och reduceras till aspekter mellan vars delar bildningen uppstår i ett dynamiskt växelspel.

Vad händer, när all bildning har förvandlats till information, kompetens och värderingar? Man står inför verkligheten och har ingen aning om varför det går som det går.

Det är skolan och skoldebatten i ett nötskal. Det som en gång var levande och sprakade av liv har idag plockats isär och nu ligger delarna utspridda. Det finns inget liv. Kontrollen är visserligen stor, och målformuleringarna låter bra, kvaliteten i delarna är klanderfri, men bildningen uteblir. Och debattörerna står handfallna och kastar den ena lösningen efter den andra i ansiktet på varandra. Alltmedan kunskapen utarmas.

När bildningen, och framför allt den filosofiska eller historiska bildningen, försvinner så försvinner samtidigt sinnet för proportioner. Enstaka händelser av begränsad betydelse framstår plötsligt som världskatastrofer och det ena internationella kontraktet efter det andra bryts till förmån för en etniskt styrd politik, om vilken alla vet att den inte kan drivas på längre sikt – av ekonomiska skäl. En brist på bildning betyder att överlämna sig till omständigheterna.

Likt rön för vinden på marknadens stormande hav klamrar sig skolan och samhället fast vid små flottar, medan multinationella företag färdas tryggt i gigantiska containerskepp och miljardärerna fräser förbi i sina lyxjakter som blir allt färre och allt större. 2010 ägde 388 individer lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Idag, sex år senare, är det de 66 rikaste som gör det, i alla fall står det så i DN. Poängen är dock inte siffrorna, detaljerna (som säkert kan innehålla fel och som det går att tjafsa om. Som det tjafsas allt mer och allt oftare om), utan helheten. Idag är makt kunskap, inte tvärtom. Ingen blir rik på att studera. Rik blir man på att syssla med pengar eller på att sälja kunskap som någon annan producerat. Ekonomiseringen av skolan utarmar bildningen och ...

Då förvandlas ekonomiska kriser till oväder, inklusive svarta moln och allehanda blixtnedslag, och medan alla oroar sig för hur det skall gå med den svenska fastighetsmarknaden och den privata skuldsättningen, finns det knappt någon debatt om vad denna utveckling egentligen är: en överproduktionskris i gammal marxistisk mening, med den lilla skillnaden att varan som det finns för mycket av är pengar. Eller så beskylls Tysklands kansler Angela Merkel för att vara naiv, för att hon under en begränsad tid släppte in alla flyktingar – och det blev väldigt svårt att förklara att detta skenbara övermått av moral också var ett politiskt projekt: nämligen ett försök att hitta fram till en nationalstat utan nationalfolk, som självklart skulle ha en världspolitisk betydelse nu när Mellanöstern kommer att förändras från grunden.

Överblicken går förlorad i detaljerna. På börsen görs idag fler affärer under en millisekund, av robotar, än under ett år när handelns sköttes av människor. Och så undrar vi över varför vi inte förstår? Vi förstår inte eftersom vi har gått på myten om att det finns en kaka man kan ha samtidigt som man äter upp den. I samma stund som man började spara på utbildning startade utvecklingen som nu hotar att gå över styr. Samhället handlar allt mindre om människor som gör saker tillsammans. Vi ersätter varandra med maskiner, för att spara och tjäna, men vad ska vi med pengarna till? För att kunna investera klokt och långsiktigt och för att förstå vad som gör oss lyckliga och samhället hållbart krävs bildning, och det var ju den vi skulle spara på. Det är skolans tragiska Moment 22. Mer av samma löser inte problemen, för det är medicinen som gör oss sjuka. Bildning föder bildning, genom hårt gemensamt arbete. Sparande leder bara till utarmning och utbrändhet, vilket gör det ännu svårare att bygga upp den bank av kunskap som idag snabbat vittrar sönder och löses upp i atomer.

Bildning är en medlare. Den hör inte till en viss klass eller ett distinkt samhällsskikt. Adeln var sällan bildad, kungar och drottningar var och är det ännu mer sällan.

Donald Trump är sinnebilden för ekonomismen. Han visar vägen, och det är upp till oss att följa efter. Eller låta bli! Den som är rik behöver inte anstränga sig, för pengarna gör jobbet. Andras strävan ett bli rik gör de rikaste rikare. Med kunskap är det emellertid precis tvärt om. Ju fler som delar på kakan, desto större blir den och desto lättare blir bördan. Ju fler som vet och ju mer bildning en befolkning har, desto starkare och mer hållbart blir samhället. Kunskap är det mest demokratiska och demokratifrämjande som finns. Med pengar är det precis tvärt om. Frågan är inte hur mycket vi kan tjäna på att spara på skolan, utan hur mycket vi riskerar att förlora på att göra det. 

I stället är den bunden till en förståelse av den egna situationen i samhället och i livet, och till behovet av en gemensam horisont. Därför spelade bildningen en så oerhört stor roll för arbetarrörelsen innan den kom till makten. Förhoppningen om en gemensam horisont som utgår från begrepp och tradition är bildningens starkaste drivkraft.

Tillsammans, bara genom att arbeta tillsammans, kan mänskligheten överleva. Och bildningen är grunden vi står på och kittet som håller helheten samman. Allt är inte kolsvart för bildningen finns där. Tillräckligt många värnar den. Än så länge, men hur länge? 

Den har inte helt försvunnit: Det är denna förhoppning som håller på att göra Elena Ferrantes fyra biografiska romaner, den så kallade Neapelsviten, till ett av de kommande årens viktigaste litterära projekt, kanske vid sidan av Karl Ove Knausgårds romaner om sig själv. Det handlar inte så mycket om hur bra eller hur dåliga dessa böcker är, utan om att de ger uttryck för förhoppningen att man över huvud taget kan gestalta ett liv, och att man kan göra det med litterära medel, inför en horisont som alla kan se och alla kan förstå.

I en genomekonomiserad värld är det få saker som framstår som mer onödiga och slösaktiga som att sitta med en bok och låta sig svepas iväg så att man glömmer tid och rum. I ett samhälle där bildningens värde är högt är det precis tvärt om. Finns ingen tid att läsa kan ingen kunskap växa. Bildning växer i mellanrummen, i marginalerna och där och när man kan och får gå vilse. Vägen till kunskap är inte rak, så rör man sig allt för snabbt mot ett på förhand definierat mål vet man att man är på väg bort från kunskapen och bildningen. Därför är det förödande att tanken på målsäkring och effektivitet slagit rot i just skolans värld. 

En människa som saknar bildning får finna sig i att hennes levnadsvillkor förändras med kort varsel, om och om igen. En människa med bildning vet kanske mer om vem hon är och kräver en plats för sig själv, hon kan åtminstone säga vad hon vill. I dagens snabbt föränderliga verklighet får skolan en betydelse som den aldrig haft förr: Ju snabbare världen förändras, desto mer stabila och mer konservativa måste bildningens institutioner vara.

Skolan driver inte utvecklingen. Skolan och bildningen är ankaret och livbojen som garanterar att vi inte går under i utvecklingens allt snabbare förändringstakt. Kunskap är ingen vara, bildningen är en förutsättning för en fungerande marknad, för människor av människor. Utan bildning finns inget samhälle, ingen framtid för människor, bara målsökande robotar som jagar pengar. Till vilken nytta då? Läser vad Bo Rothstein skriver på DN-debatt. Läser hans ord om elitens trixande med pengar och skatter, om den växande korruptionens förfärande konsekvenser, som ett rop på bildning.

Om den politiska eliten beter sig på det sätt som vi nu har sett i Panama-skandalen, kommer folk inte bara att förlora förtroendet för dessa eliter och demokratin som politiskt system. Det finns ytterligare en kostnad för samhället som på lång sikt kan ha ännu allvarligare konsekvenser, nämligen att den grundläggande mellanmänskliga tilliten eroderas.

I ett sådant samhälle är det svårt att få demokratins institutioner att fungera väl vilket gör att systemet inte förmår ”leverera” de nyttigheter som medborgarna vill ha. Därmed skapas en ond spiral – det demokratiska systemet levererar allt sämre vilket skapar låg social tillit vilket i sin tur ytterligare minskar det demokratiska systemets förmåga att leverera. Till detta skall läggas att förtroende är en komplicerad sak, eftersom om det väl en gång gått förlorat är det oftast synnerligen svårt att återvinna.

Slutsatsen är att vi dessvärre nog har att räkna med en dubbel negativ effekt från skandaler av detta slag, dels att förtroendet för demokratins institutioner eroderas ytterligare och till detta att den mellanmänskliga tilliten också tar skada. Som det tyska (och kinesiska) ordspråket lyder: Fisken ruttnar från huvudet ner.

Och kunskapen ruttnar på motsvarande sätt från skolan och universiteten och vidare ut i samhället. Ekonomin drabbas sist, så lyssnar vi på de som lyckats på på börsen eller sjunger marknadens lov är risken stor att det blir det sista vi hör. Lyssnar vi på lärarna, på forskarna och den bildade allmänheten kan det istället bli början på en ny och underbar, lång och vacker, vänskap. Bildning är inte en kostnad, det är en investering!

Då och nu, 1977

Bilden nedan är tagen i samband med att jag sprang Premiärloppet 1977, i Skatås, Göteborg. Jag minns det som det var igår. Hur jag sprang, hur jobbigt det var och vad man sa i högtalarna när jag kom in på upploppet: "Kommer det fortfarande in löpare i den startgruppen …". Det gjorde det. För mig var det en seger. Mitt första lopp. Att jag kom näst sist spelade ingen roll. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, fast visst kan även jag mobilisera kraft om det striden handlar om är viktigt. Ett motionslopp tillhör dock inte de sakerna och förmågan till agens är nyckfull. Det har alltid varit mitt problem, att aldrig veta vad och när som får mig att gå igång. Idag har jag förlikat mig med det där. Jag har lärt känna mig själv bättre, och har på senare tid även insett att det finns ett ord, en diagnos: ADHD. I skolåren var jag bara jag och eftersom jag höll känslan inom mig var det ingen som visste. Betygen blev därefter och även om jag inte ville stack jag ut som annorlunda. Därför är jag kluven inför det där där årtalet som alla har en åsikt om.

Det där loppet var en upplevelse som stannat kvar i minnet. Och bilden utmanar minnet. För killen på bilden ser inte ut som jag minns honom, det var inte så jag upplevde mig själv när jag var 12. 1977 stod jag på tröskeln till vuxenlivet och när jag tittar den som var jag i ögonen blir det uppenbart att vuxenblivandet börjar i medvetandet. Först långt senare kommer kroppen och allt annat efter. Jag ser så liten och bräcklig ut. Och den där mössan. Jackan är så typiskt 70-tal. Allt i den där bilden andas 70-tal och jag kan verkligen ta på känslan och känna doften.

Tillåter mig att minnas, och balanserar än en gång på gränsen mellan det privata och personliga. Det har jag alltid gjort. Redan då, på 1970-talet. Gränsen mellan jag och yttervärlden har alltid varit svårt att upprätthålla. Det som bubblar där inne vill ut,och det som finns där ute är omöjligt att värja sig från. ADHD handlar om gränslöshet och om impulser. Livet har till stor del handlat om att lära sig hantera sådant. Idag går det mycket bättre. Då var jag mitt uppe i det, utan att ens veta. Det gör ont att se och jag skulle vilja lägga en hand på den där killens axel och säga: Du, det ordnar sig. Det kommer inte bli lätt, men det ordnar sig.

Det var en annan tid då. En tid som präglat mig djupt, och jag blir nostalgisk när jag ser bilder av den tiden. Så många minnen som väcks. Idag har jag passerat zenit i livet, då hade jag allt framför mig. Tänker att 1970-talet var en bra tid att ha allt framför sig och jag är tacksam för att jag minns den tiden, det samhället och den skolan. Då fick alla barn egna böcker i skolan. Böcker som vi fick behålla. Jag har kvar de flesta fortfarande. Hej matematik, geografiböckerna och historieböckerna. Minns bilderna, sprängskisserna och klassrummen vi satt i. Bänkarna, filmerna vi såg. Rasterna och matsalen. Mandelfisken, rosa korv stroganoff och pannbiffen som blev en hamburgare genom att läggas mellan två skivor knäckebröd. Allt var inte bättre förr. Det experimenterades en hel del med skolan då och nyordningarna avlöste varandra. I botten fanns dock en trygghet. Framförallt fanns det tid och resurser. Lärarna var friare och kontrollen var inte lika utvecklad och klåfingrig. Jag tror att det var därför jag vågade ta upp skolan igen efter några år i bagerivärlden, trots att jag misslyckats kapitalt. För det var jag som misslyckades. Jag fick göra det i den skola jag gick i på 1970-talet. Skolan litade på mig, eller brydde sig kanske inte. Poängen är att jag fick ta eget ansvar. Därför visste jag att det var upp till mig när tiden var mogen. Jag tror det var positivt. I alla fall för mig.

1970-talet var en naiv tid på många sätt. Kanske är det därför vi tycker så mycket om just det årtiondet, eller i alla fall älskar att hata det. Det fanns fortfarande en tro på framtiden och på att det skulle bli bättre. Det är så jag minns min skoltid. Sedan avlöste kriserna varandra. Om allt det där hade jag dock ingen aning när bilden togs. Jag hade fullt upp att hantera den jag var, det som hände mig och allt som bubblade där inne.

För ett tag sedan läste jag en fin artikel i DN om just 1970-talet, av Jens Christian Brandt, som fångar en del av känslan som jag försöker sätta ord på här. Hur var det på 1970-talet egentligen? Det går naturligtvis inte att svara på. Det fanns många 1970-tal. Jag växte upp i en medelklassförort. Hade jag vuxit upp i ett miljonprogramsområde hade jag haft andra minnen. Minns ett annat lopp, året efter. Då sprang jag inte, men min far sprang och vi stod i publiken. Det var i november och det regnade. Vi stod ofta i publiken och det var väldigt ofta grått och regnigt, som jag minns det. Loppet jag tänker på arrangerades i samband med invigningen av Angeredsbron. Och där, runt 1978/1979 kulminerade det. Så här i efterhand känns det som Sverige stod på toppen just när jag tog steget över till vuxenlivet. Minnena av den tiden bleknar och rent konkret försvinner allt mer och allt fler av det och dem som kännetecknade årtiondet.

Med Lars Gustafssons sorti försvann ännu en flik av 70-talet. Av vår möjlighet att bortom nidbilder eller förhärliganden få syn på ett decennium som fortfarande fängslar eller provocerar, inspirerar eller utmanar – och som möjligen går igen i dag, i vår tids ideologiska radikalism.

När först David Bowie och sen den holländske fotbollslegendaren Johan Cruyff gick bort tänkte jag samma sak – att det röda årtiondet sopar igen spåren efter sig. Kvar blir då schablonbilden av en avlägsen era då folk gick i utsvängda jeans och bodde i kollektiv. Vill man justera den bilden är Gustafssons romaner det bästa korrektivet.

I veckan dog Prince, som visserligen förknippas mer med 1980-talet, men ändå. Ännu en av ikonerna som präglade min uppväxt har försvunnit. Minnena finns kvar, men de behöver vårdas för att inte blekna. Det var en tid att minnas, och som sagt, den tiden har präglat mig och mitt sätt att tänka.

Om jag minns rätt hörde man aldrig talas om endorfiner på 70-talet. Inte heller om spegelneuroner, dopamin, serotonin eller andra lyckohormoner. Att prata om glädje och lust i termer av kemiska processer blev modernt först långt senare, framförallt under det ängsliga 80-talet som älskade att dölja de stora känslorna bakom en evigt uppfälld rockkrage.

På 70-talet sa man rätt och slätt ”lycka” och ”lycklig”. Oklart exakt vad orden betydde. Men de stod för ett tillstånd man helst skulle ha under uppsyn. Och nogsamt protokollera möjliga omslag. Om och när tillståndet infann sig – eller när det slunkit ut genom dörren.

Lycka är ett ord som det talas om idag, men på 1970-talet var man lycklig. Ekonomin gick bra och som sagt, skolan och det offentliga hade inte börjat "spara" än. Därför fanns också tid för livets mörka sidor. 1970-talet är socialrealismens årtionde. Barnböckerna jag läste kunde handla om föräldrar som skiljer sig eller om morfar som dör. Pelle Jansson, en kille med tur gick på TV. Den serien grep verkligen tag om mig, liksom Lära för livet. Och alla såg samma program och serier, vilket skapade en gemenskap som idag är helt borta. Kan inte säga att jag sörjer just det, men det fanns något vackert i allt det där. Och som sagt, framförallt fanns det ett samhälle där som tog hand om medborgarna. Även om det talades om nedläggningar så fanns det jobb. När jag gick ut i arbetslivet i början av 1980-talet var det i den dittills värsta krisen. Arbetslöshetssiffrorna närmade sig fyra procent. Det säger något. När jag växte upp fanns det marginaler och det fanns tid. Det fanns utrymme för alternativa vägar fram för fler än idag.

Vid budet att Lars Gustafsson försvunnit ur tiden gick jag bort till bokhyllan och slog upp ”Tennisspelarna”, denna roman som börjar med ett retoriskt serveess och sedan stegrar sig till litteraturens kanske märkligaste uppvisning någonsin i euforisk tyngdlöshet: ”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”

Bara fyra år tidigare, i den nuförtiden möjligen alltför sällan beaktade romanen ”Yllet”, hade barometern visat något helt annat. ”Som ni förstår var det inte någon riktigt lycklig tid” heter det där om försommaren 1972. Visserligen är vackra Västmanland vitt av äppelblom. Men ändå: ”En dov olust rådde i landet, Gud vet om det var arbetslösheten eller konjunkturerna eller det intellektuella livet som spårat ur, men jag mötte inte en människa som inte gjorde ett plågat, ett olyckligt, rent av bittert intryck”.

Det är så jag minns 1970-talet också. Som en lycklig men också (samtidigt) melankolisk tid. Både och, inte antingen eller. Jag kan inte bestämma mig och tar det som ett tecken på att 1970-talet var ett rikt och mångfacetterat årtionde. Skillnaden mellan början och slutet var enorm. Idag händer det mer, men skillnaden mellan idag och 2003 när jag disputerade är inte särskilt stor egentligen. Allt går snabbare idag, men på 1970-talet blåste verkliga förändringsvindar. Det byggdes som aldrig förr och revs. Klyftorna i samhället var mindre än både förr och tidigare. Alla påverkas på liknande sätt och det skapade gemenskap. Idag är det tydligen högkonjunktur, men den stannar på börsen och välståndet tillfaller de rika. För en växande andel av befolkningen innebär högkonjunktur att nedskärningarna minskar, inte att det blir bättre. Det bidrar till nostalgin.

Med stigande ålder blir man mindre känslig för inflationen av dödsrunor. Ändå har frånfällena under de första månaderna av 2016 chockerat mig djupt.

Bowie, Cruyff, och nu Lars Gustafsson. Gemensamt för den trion är väl att de alla hade en utstrålning som suggererade att de skulle finnas kvar för alltid. Ännu viktigare var givetvis den konstnärliga kvaliteten.

För oss som socialiserades på 70-talet – jag var fem då decenniet ringdes in – var herrarna Bowie och Cruyff först alldeles självklara. De syntes på teve, hördes eller omtalades på radio och som barn reflekterar man inte över huruvida epokens ikoner är representativa för tiden – eller tvärtom de glänsande undantagen. Att det kunde förhålla sig på det senare viset förstod jag först då jag i vuxen ålder läste Lars Gustafssons lysande 70-talsromaner, utöver ”Tennisspelarna” framförallt ”Herr Gustafsson själv” och ”Sigismund”.

Jag har ingen relation till Cruyff, men även jag var fem när 70-talet inleddes. Lars Gustavsson har jag bara lyssnat på. Bowie däremot har jag levt med. Han är lika mycket 1970-tal för mig som Ingemar Stenmark och Björn Borg. Undrar om dagens unga kommer att sörja sin tids ikoner när de en gång går bort, eller är dagens kändisskap mer flyktigt? Jag börjar bli gammal, men det känns som 2000-talet på 16 år inte producerat tillnärmelsevis så många "eviga" ikoner som 1970-talet. Fast det vet jag inte, det får framtiden utvisa.

Att vara barn under det revolutionära decenniet var ingen dans på rosor. Konkurrensen från de vuxna vad gällde grad av omognad, infantila utspel, juvenilt ”självförverkligande” var stenhård. Den enda chans man hade att bli ”lycklig” var att växa upp snabbt och lämna hela det brokiga följet av fladdrande batiktryck långt bakom sig.

Jag tror vi blev vuxna snabbare. Jag flyttade hemifrån när jag var 18 och har försörjt mig själv sedan dess. När våra föräldrar frågade vart vi skulle svarade vi: UT. Barn på den tiden satt inte hemma. Vi var ute. Ute var vårt rum, vår värld. Våra föräldrar hade ingen aning om vad vi sysslade med och så länge vi kom hem och åt på utsatt tid fick vi inga frågor heller. Idag vet vuxna allt som sina barn, och lägger sig i och styr och ställer. Klart det är svårt att bli vuxen då. Högskolan liknar allt mer gymnasiet och det är inte så konstigt för många studenter bort fortfarande hemma. Det var ingen dans på rosor och alla misstag fick man göra själv. Visst hände det olyckor och jag tror jag trots allt landar i att det är bättre idag.

Ändå stör det mig ofantligt när dagens höger ska utmåla 70-talet som ett nattsvart decennium. Varje tidning med självaktning håller sig med en svärm ledarskribenter födda på 90-talet – och därigenom specialister på det sekel de själva knappt hann uppleva – som de regniga onsdagar då inspirationen tryter snabbt kan vispa ihop ännu en kolumn på temat ”när-Sverige-var-DDR-light”.

Den bilden är lika vulgär och förljugen som vänsterns glorifiering av samma årtionde.

Håller med. Det finns väldigt många vanföreställningar om 1970-talet. Det var så klart varken lika bra eller dåligt som det sägs. Det var annorlunda, väldigt annorlunda. Olyckligt om det målas i svart eller vitt, för 1970-talet var enormt komplext. Även om det bara fanns två TV-kanaler och väldigt många fler statliga monopol var mångfalden större då än nu, liksom friheten och acceptansen för förändring och rörlighet.

Går man till Bowie, Cruyff eller Gustafsson (för att bara nämna de nyligen bortgångna – ledsen att alla är män) ser man att det skenbart så doktrinära, skenbart så auktoritära (bakom den fåniga antiauktoritära masken) 70-talet hade en enastående förmåga att generera mångfald. Det är som om decenniet talade med kluvna tungor. Som om tidsandan då den beordrade konformism i samma andetag propagerade för konstnärliga experiment.

Riktigt hur det där hängde ihop är svårt att få syn på i backspegeln. Kanske var det så enkelt att det verkligen var ovanligt högt i tak, men att man ändå kunde slå i huvudet?

Det är så jag minns årtiondet som jag gick in i som barn och lämnade som ungdom. Det fanns regler som bevakades strikt, men det var samtidigt mycket högre i tak. Idag finns inget tak, men det gör att den stora majoriteten tvingas till lydnad. På ytan var alla lika då, men under ytan var mångfalden mycket större. Idag är det tvärtom. På ytan finns det mångfald, men i grund och botten är allt påfallande likriktat.

Gustafsson karaktäriserade sig själv gärna som ”gnällig”, alternativt ”knarrig”. Särskilt i ”Tennisspelarna” finns en enkel men suggestiv dualism. Å ena sidan det soliga Texas där tennisbollarna upphäver tyngdlaggen och för evigt ”långsamt roterande” hänger i luften; å den andra ett Sverige där sibirisk kyla råder och den enda underhållning som ges är att lyssna till ”kråkornas hesa röster ute på kyrkogården”.

Litteraturen, förstår man, blir till då man instängd i vintern – hänvisad endast till ”lindblomste” och ”med en filt över knäna” – minns den klarblå texanska himlen.

Utan struktur och regler, begränsningar och andra som bevakar ens göranden och låtanden är det svårt att skapa något nytt och banbrytande. I full frihet är det lätt att drabbas av prestationsångest och när man måste lyckas låser det sig lätt. på 1970-talet fanns en unik balans mellan struktur och kultur, frihet och regler. Både och skapade en dynamik som saknas idag, vilket gör att vi talar om kvalitet, kreativitet, lycka och framgång, mer än verkligen känner att det är vad vi har och gör. Då tror jag inte man uppskattade 1970-talet, för det är först när båset är tomt som minnet av kon blir värdefullt.

Möjligen är den dualismen hela årtiondets. Gustafsson ”gnäller” och ”knarrar”, älskar sitt Västmanland men oroar sig för vart resten av landet är på väg. Och skriver samtidigt dessa romaner som blåser bort tidens futtighet – som om kraven på konsensus och lojalitet med sittande regeringar och aktuella idéströmningar bara var några dammkorn på fönsterbrädet.

Hans favoritdiagnos är bristen på frihet. Hela samhället genomströmmas av detta fenomen, situationen är bekymmersam – och samtidigt räcker det ofta med en enda mening för att etablera en känsla av frihet som omedelbart smittar av sig på oss som läser honom fyrtio år senare:”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”

Jag upprepar mig gärna: vi som växte upp då blir aldrig riktigt färdiga med 70-talet. Det var hemskt, särskilt då alla de fanatiska teorierna av verkligheten krävde att den skulle lyda deras befallningar, och likväl finns just hos Gustafsson en viktig påminnelse om att en epok som älskar det entydiga ofta producerar sällsamt mångtydiga konstverk.

Instämmer i den analysen, för jag tror verkligen att det ligger massor i den. 1970-talet var ett slags mellanrum, mellan den gamla och nya tiden. Gamla strukturer fanns fortfarande kvar och gav stadga medan det fanns en vilja att skapa något nytt och bryta sig loss. 1970-talet var analogt, därför gick förändringstakten långsammare och det fanns tid för reflektion. Klyftorna var mindre så även om möjligheterna var färre kunde fler ta del av dem. Mellan det gamla och nya skapades något unikt och den explosion av flyktlinjer som frambringades blev en guldgruva att ösa ur och skapa av. 

Dagens stjärntyckare tröttnar aldrig på att upplysa oss om att vår tid liknar 30-talet. Det tror jag inte för en sekund. Utan om vi vill förstå var vi själva befinner oss här och nu är det 70-talet vi ska betrakta. Samma radikalism (dock med omvända ideologiska förtecken), samma fascination för kollektivet, samma fixa idé att om väldigt många människor säger samma sak samtidigt så är detta inte ett tecken på likriktning utan genuin integritet.

Mot torftigheten i allt detta står arvet från Gustafsson. Vår tid måste identifiera sitt eget ”Texas” och mot epokens beska drömmar om ofrihet ställa hans vision av lycka.

Låt oss hoppas att Brandt har rätt, att samtiden i backspegeln kommer att visa sig vara ett nytt 1970-tal. Jag unnar det uppväxande släktet det, för jag är enormt tacksam över att jag fick växa upp där och när jag gjorde. Mitt 70-tal bär jag med mig i hjärtat och minnena från den tiden är ovärderliga skatter att vårda.