Betyg är enkla, människor komplexa

Frågan om betyg är ständigt aktuell. Alla har en åsikt, men räcker det att vara för eller mot? Som jag ser det är den, allt för vanliga utgångspunkten, en hänsynslös förenkling av ett oerhört komplext problem. Det går helt enkelt inte att bara vara för eller mot betyg, för det handlar om en helt annan typ av fråga. Tyvärr krävs kunskap och förståelse för frågans karaktär, och inte minst tid att tänka, innan en seriös diskussion om betyg kan inledas, vilket den svenska skolan är i skriande behov av. Innan frågan kan diskuteras på ett meningsfullt sätt måste vi veta varför vi har betyg, vad är dess uppgift? Och vad handlar det om egentligen, att betygsätta någon?

Varför vi har betyg är uppenbart: för att sortera människor. För kunskap handlar det inte om, eftersom kunskap är oändligt mycket mer komplext än vad en bokstav eller siffra kan visa. Något slags sortering är av nöden, men betyg för med sig alldeles för många negativa konsekvenser för att det ska vara försvarbart.

Betyg handlar om att en går i god för en annan. Läraren intygar alltså, i kraft av sitt ämbete, att NN uppfyller kriterierna för, vad det nu är. Jag ska alltså, som lärare, uttala mig om en människas kapacitet utifrån ett antal inlämnade texter, prov eller annat, vars innehåll jämförs med fastlagda kriterier. Uppgiften ingår i mitt arbete och är en del av myndighetsutövandet, så jag kommer inte undan, och jag gör verkligen allt jag kan för att det ska bli så rättvisande som möjligt. Fast jag gör det under protest och mot bättre vetande. Det händer att jag tillfrågas av studenter om jag kan ställa upp som referens när de ska söka arbete, och det brukar jag tacka ja till, men bara om det är en människa jag av erfarenhet vet är pålitlig, ambitiös och nyfiken, en människa jag vet kommer att kunna axla ansvaret som ett välavlönat arbete kräver. Och det har ingenting med betyget att göra. Många som får bra betyg får det för att de knäckt koden och fokuserar på bedömningen av texterna. Studenterna som jag ger goda vitsord och vill hjälpa i livet är studenter som vill något annat, som verkligen är på högskolan för att lära. Tyvärr finns den parametern inte med i betygskriterierna, som mer än något annat måste vara RÄTTSsäkra. Eftersom betygen kommit att bli så pass viktiga har man tvingats tänka på dem i juridiska termer, men om är det är något vi vet om juridiken så är det att den är full av kryphål. Jag är mot betyg dels av det skälet, dels för att det reducerar människan till en (meningslös) siffra eller bokstav.

Hittar en artikel i DN om ämnet som fångar mitt intresse och som väcker tankar och som får bilda utgångspunkt för fortsatta tankar om ämnet. 

Elever i nionde klass står inför stora val i livet. Ett av dem handlar om vilken gymnasieskola de ska välja. Ett bra betyg kan vara avgörande för att komma in på drömutbildningen. Men hur påverkas eleverna av ständiga bedömningar och betygsättningar?

I en ny avhandling av Jennie Sivenbring vid Göteborgs universitet framkommer att bedömningar har en stor påverkan på elevernas vardag. 

Mitt arbete som lärare på högskolan har förändrats i grunden i takt med att betygens betydelse ökat. Allt mer av den dyrbara tiden med studenterna handlar om att hantera deras oro inför bedömningen av deras arbeten. Lärande är inte en linjär process mot ett på förhand definierat mål. Betygen och betygssättningen är det, men inte kunskapsutvecklingen. Och studenterna befinner sig mitt emellan. Klart det påverkar dem, men inte på något positivt sätt. Ibland känns det som jag lägger halva tiden som finns för handledning av uppsatser åt att svara på frågor om hur man ska tolka betygskriterierna. Studenterna läser anvisningarna som består av 40 sidor text mer noggrant än de vetenskapliga artiklarna som analysen utgår från. Formen är det som står i fokus, och innehållet betraktas allt mer som en formalitet. Det är vad betygen i skolan gör med den högre utbildningen och kunskapsutvecklingen i Sverige idag. Det var för kunskapen och lärandet jag sökte mig till högskolan, inte för att sortera människor.

Samtidigt är språket som används när det gäller mål och kunskapskrav för komplicerat.

– Språket i läroplanen är för pedagogiskt. Lärarna har inte getts tid att ”översätta” till ett språk som eleverna förstår, säger Jennie Sivenbring.

Det gäller på högskolan också, för det är framförallt kriterierna som bekymrar studenterna. Vad betyder: "kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer"? eller, "visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser"? Det är lätt att skriva mål, men hur översätta dem till någon annan. Jag vet vad det innebär och väljer böcker och undervisningsmetod därefter, men studenterna vill veta vad orden BETYDER. jag får därför lägga dyrbar tid på det, snarare än på att hjälpa dem leva upp till ordens betydelse. Just ordet självständig är paradoxalt i sammanhanget, för hur blir man självständig om man kräver att få allt förklarat för sig i detalj innan försöker? Rädslan att misslyckas som betygsfokuseringen innebär gör att resultatet blir lidande. Ett moment 22 som bara kan upplösas om betygens betydelse minskar.

Elin Björk är 13 år och går i sjuan på Styrsöskolan i Göteborg. 

Hon funderar mycket på betyg och på hur det kommer att bli när hon börjar nian.

– Jag är rädd att jag inte kommer in på det gymnasium jag vill. Det är svårt att få ett bra betyg när man inte förstår vad som förväntas av en. 

Som lärare förväntar jag mig endast att studenterna ska läsa böckerna, komma till undervisningen och vilja lära sig. Jag förväntar mig inget annat, för det är enda vägen till kunskap. Det räcker dok inte som svar på frågan från oroliga studenter. Systemet jag verkar i, hela utbildningssystemet bygger på tanken att lärande går att målstyra, och att elever och studenter går att programmera. Studier på högskolan handlar idag mer om rädslan för att misslyckas än om viljan att lyckas. Tänk om utbildningen till höjdhoppare var upplagd på samma sätt som skolan. Tänk om höjdhoppstränaren tvingades svara på frågor om vad man måste göra och vad man inte får göra. Vilka skor man ska ha, hur lång ansats man ska ha och så vidare, allt annat än själva hoppandet. Och tänk om höjdhoppstränaren fick kritik när adepten rev: "Jag gjorde ju precis som du sa, och då ska jag få godkänt". "Jag har följt manualen till punkt och pricka och har lagt ner massor med tid på detta". Den typen av invändningar och kritik har jag fått vänja mig vid. Och det är en konsekvens av lärandemålen, som riktar fokus mot helt fel saker.

Samtidigt finns tanken om att lärarna bedömer allt man gör, säger hon.

Exakt så känner jag också. Det är så studenterna ser på mig, inte som en lärare med kunskap och erfarenhet, utan som en som sitter inne med facit och bedömer. Därför lyssnar de inte på vad jag säger för att hjälpa dem nå kunskap, utan bara på vad man måste göra eller vad man inte får göra. När jag säger tänk så här, får jag kritik för att jag inte talar om hur det är eller exakt vad man ska göra för att få den önskade betyget. Det faktum att det finns lika många sätt att vara självständig på som det finns människor och att frågan i sig indikerar brist på den egenskap som betygssätts, viftas bort och förvandlas till kritik riktad mot mig, för otydlighet. Det är vad betygen gör med den högre utbildningen, och det är en inställning till skola och lärande som grundläggs tidigt.

Jennie Sivenbring har undersökt hur elever i årskurs nio talar om bedömningarnas betydelse och hur de inverkar på elevernas vardag. När språket i bedömningskriterierna är för svårt använder sig eleverna av egna resurser. De uppför sig, och försöker framstå som, goda elever.

Att vara en disciplinerad och välartad elev i klassrummet kan vara som en investering för att få bättre betyg i utbyte.

– När man inte förstår vilka betygskriterier som gäller så vet man i alla fall hur man uppför sig som en bra elev. Man tar till kända knep, som att komma i tid till lektionen och vara trevlig mot läraren. Några sätter sig långt fram i klassrummet och då framstår man som duktig och kompetent. Bedömningar bidrar till att skapa elever som har lätt att läsa av situationer, säger Jennie Sivenbring.

Carina Byström är förstelärare med inriktning på betyg och bedömning i årskurs nio på Bäckahagens skola i Stockholm. Hon anser inte att elever kan ”smöra sig” till bättre betyg. Men hon tror en elev som exempelvis alltid kommer i tid lyckas bättre i skolan.

– En elev som alltid kommer i tid, har med sig sitt eget material och är engagerad under lektionen skapar en bättre relation till läraren. Framför allt är det viktigt för ett framgångsrikt lärande. Men att smöra för lärare ska inte påverka betyget. Lärare ska alltid titta på elevens prestation, men jag kan inte svara för hur det ser ut i verkligheten, säger hon.

Lärande är en mänsklig egenskap, en relationell verksamhet. Lärande är inte den instrumentella, linjära process som betygssystemet utgår från och tvingar fram. Vad jag ser i berättelsen ovan är en vilsenhet, är människor som agerar i ett system som inte är skapat för människor. Rädda människor som försöker tolka det som inte går att tolka och som hanterar situationen de tvingats in i efter bästa förmåga. Eftersom systemet tvingats på både elever och lärare uppifrån och eftersom ingen kommer undan betygen och bedömningen måste alla spela spelet och underordna sig reglerna. Konsekvensen blir att allt fler ägnar sig allt mindre åt kunskap och lärande, vilket också avspeglar sig i Pisa-testerna och i bristande förkunskaper och förståelse för vad högre studier innebär hos studenterna på universitetet. Det är priset vi får betala för viljan att sortera och beredvilligheten att låta oss sorteras. Det är vad betygen gör med oss, kunskapen och samhället vi skapar tillsammans.

Bedömningar, betygsättning och tester har ökat successivt under det senaste decenniet. 

Vilket betyder att problemen kommer att öka. Mer av samma medicin som försatt oss i den situation vi har att hantera kommer aldrig att kunna lösa grundproblemet: Sjunkande kunskap och bristande förståelse för vad lärande är och vad som krävs av individen för att lära. Eleverna i grundskolan behöver introduceras i lärandets mysterium, inte tvingas förhålla sig till kontraproduktiva kriterier. Eleverna i grundskolan behöver lära sig lära, inte proppas fulla med information som ska upprepas på prov som ska bedömas för att sorteringsmaskineriet ska hållas levande. Och för att nå dit finns inga genvägar. Lärare måste få ägna sin tid åt lärande och kunskapsutveckling, inte bedömning.

Detta ska säkra kunskapsutveckling och höja svenska elevers resultat i internationella jämförelser. Den utbildningspolitiska idén är att mätbara resultat ska mana till motivation genom konkurrens. 

Det är en politisk idé, och politikerna har makten. Och som vi vet är makt och kunskap två saker av samma mynt, vilket här illustreras med all önskvärd tydlighet. Mätandet och betygens allt mer framträdande roll leder inte till motivation, utan till rädsla och fokus på form. Lärande och kunskap handlar om innehåll och inget annat. Konkurrens kan fungera, men bara om den är sund och om man får misslyckas och försöka igen. Dagens system ska vara effektivt och därför får man inte misslyckas, man får i princip bara en chans. Därför rädslan som eleverna ovan vittnar om och som jag känner igen så väl från min vardag på högskolan. Det gör mig så himla ledsen att tänka på detta, det är tragiskt.

Men det finns väldigt lite forskning om hur elever förstår och hanterar bedömning i skolan.

Det påminner mig om när jag forskade om mångfald och vi läste Näringsdepartementets utredning, Alla lika olika  - mångfald i arbetslivet, som användes för att verka för ökad mångfald i arbetslivet, vilket motiverades med att det var lönsamt. Vi reagerade när vi hittade följande skrivning mitt i den omfattande rapporten.

Den ekonomiska betydelsen av mångfald i arbetslivet är fortfarande en relativt ny fråga och forskningen i ämnet är än så länge inte så omfattande. även om det finns goda skäl för att anta att mångfald är ekonomiskt lönsamt för såväl enskilda företag som för samhället i stort finns det än så länge relativt få vetenskapliga belägg för att så är fallet. En genomgång av litteraturen kring sambandet mellan mångfald och lönsamhet ger många anekdotiska exempel på att mångfald ger bra resultat för organisationer och företag. Däremot är det brist på mer vetenskapliga studier över sambandet mellan mångfald och ekonomisk lönsamhet.

Det är så politiken jobbar. Men vet hur det är och utgår från den bilden, och räknar med att världen och verkligheten ska anpassa sig. När den synen på kunskap praktiseras i utbildningspolitiken är det självklart särskilt olyckligt.

Precis som forskaren Jennie Sivenbring tycker Carina Byström att det läggs för stort fokus på betyg i skolan.

 - Jag tycker inte att man ska sätta betyg på enskilda uppgifter. Det är bättre att eleverna får ett samlat betyg efter en kurs eller vid terminsslutet. För många olika betyg skapar förvirring hos eleverna. Jag tycker också att man ska vara tydlig inför eleverna och berätta när de blir bedömda och att man inte betygsätter allt de gör i skolan, säger Carina Byström.

Betygen och kriterierna tenderar att bli allt mer differentierade. "Exakt vad vill ni att vi ska kunna", är ord jag hör allt oftare, och ansvaret läggs allt tydligare på mina axlar. Vilket förstärks av högskolans finansieringssystem som bygger på genomströmning.

Borde vi ha mindre betyg i skolan?

– Det finns både för- och nackdelar med betyg. Fördelen är väl att de är ett bra sorteringsinstrument inför gymnasievalet. Betyg kan höja motivationen och det blir ett kvitto på vad man kan. Men det kan vara negativt när betyget blir en slags stämpel om vad man är för person, säger Carina Byström.

Sorteringsinstrument, ja det är vad det är, inget annat. Om vi införde inträdesprov skulle eleverna tvingas ta ett helt annat ansvar för sitt eget lärande och sin egen kunskapsutveckling. Då skulle fokus hamna rätt och lärarna kunna ägna sig åt lärande istället för bedömning av enskilda uppgifter.
Ingen skulle tvingas bli bedömd för enskildheter, alla skulle bli bedömda som de komplexa människor de är. Betygen har likt en gökunge växt oss alla ur boet och har kommit att bli sitt eget syfte. Kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet blir lidande och alla förlorar.

Eleven Elin Björk tycker också att det finns för- och nackdelar med betyg.
– Det som är bra är att man får kunskap om vad man kan inom ett ämne. Nackdelen är att det kan bli jobbigt att jämföra sig med andra elever. Om man får ett F exempelvis känner man sig ganska misslyckad.

Det säger allt, med reservation för kunskapen då, för det visar inte betygen. Kunskap är en färskvara, betygen är eviga. Det riskerar att stämpla människor med enorm potential som ännu inte förlösts, och som därför aldrig kommer att förlösas. Det är fel på så väldigt många olika sätt.

Går det att sätta rättvisa betyg?

– Nej, säger Carina Byström. För att få ett helt rättvist betyg skulle det behöva vara en maskin som undervisar, rättar, bedömer och betygsätter. Det är klart att det är något vi strävar efter. Det jag tycker att man ska göra är att sambedöma uppgifter för att se om flera lärare kommer fram till samma bedömning och betyg.

Hur många bevis för att betygen gör mer skada än nytta behövs i ett samhälle som säger sig vila på vetenskaplig grund och som sätter kunskapen i centrum?

Elin Björk tror också att det är svårt att sätta rättvisa betyg.
– Lärare har sina favoritelever, lika mycket som jag har mina favoritlärare. Men egentligen ska detta inte ha något med betyg att göra. Alla elever ska vara lika mycket värda.

Skolan är liksom all annan mänsklig verksamhet av människor, för människor. Och människor är komplexa och sammansatta. Människor blir människor och utvecklas mellan och i varandras ögon. Betygsexperimentet är ett enormt svek mot den uppväxande generationen. Lärare ska vara bra på att lära, men med nuvarande syn på kunskap håller läraryrket på att utvecklas till ett bedömaryrke som kräver helt andra egenskaper, egenskaper som kanske (troligen) inte allt gynnar kunskapsutveckling.

Vad behöver skolan göra för att eleverna lättare ska förstå betygskriterierna?
– Jag tycker det är bra med elevexempel, att man visar upp uppgifter som tidigare elever har gjort. Det kan vara exempelvis nationella prov, säger Carina Byström.

Avskaffa betygen och inför inträdesprov! Elever ska lära sig kunskap, inte bedömningskriterier! Hur hamnade vi här, där inte ens lärare reagerar och protesterar mot frågor som uppenbart leder bort från allt vad en kunskapsskola borde stå för?

– Det ska inte vara så mycket på papper, tycker Jennie Sivenbring. Det är bättre om lärarna får förmedla bedömningskriterierna muntligt på ett språk som eleverna förstår.

Bäst vore som sagt att lärarna fick lära istället, och om kunskapen stod i centrum istället för bedömningen av något som ändå aldrig går att bedöma på ett säkert sätt.