Högskolan, lärarna, kunskapen och kvaliteten

Snubblar över ett inlägg i högskoledebatten som väcker en hel del tankar. Det är Björn Walther som i Universitetsläraren för fram några exempel som verkligen utmanar och som många troligen finner kontroversiella, men som just därför blir intressanta att tänka om och med. Rubriken är: Tvinga alla universitetslärare att söka om sin anställning. Redan där kittlas fantasin, eller ja, det är ju det rubriker är till för. Nåväl, många fast anställda lärare på högskolan tror jag känner ett obehag inför tanken att tvingas sätta sitt arbete och sin trygghet på spel. Och jag förstår dem. Jag har aldrig fattat varför det skulle vara en dygd att tvingas konkurrera om allt. Att konkurrens skulle vara kungsvägen till kvalitet tror jag inte ett ögonblick på. Det finns massor av tecken på att konkurrens i själva verket drar fram det sämsta hos människor. Paulo Macciarini och Karolinska är exempel som manar till eftertanke. Ny, banbrytande och viktig forskning är dessutom ofta kontroversiell och utmanande för dem som lyckats tidigare och i en infekterad konkurrenssituation kan det vara svårt att avgöra vad som är vad. Människor, de allra flesta i alla fall söker trygghet, och det kan inte anses vara ett problem, för då får vi problem.

För en tid sedan skrev Per-Olof Eliasson en krönika på universitetslararen.se rubricerad Vart leder Harrison-gate? om Dick Harrisons larm om sjunkande kvalitet inom akademin. Krönikören efterlyser förändringar. Förmodligen är han inte ensam om detta. Han skriver bland annat följande: ”Man kan undra var exempelvis de finns som anser att vi behöver fler, inte färre högskoleutbildade i ett samhälle som befinner sig i snabb förändring.

Jag är en varm anhängare av högskolan, och jag oroas över utvecklingen. Kvalitet är svårt för att inte säga omöjligt att mäta på ett helt igenom objektivt sätt, men bara det faktum att väldigt många lärare oroar sig över bristande kvalitet i högskolan, oavsett om det stämmer eller bara är en reaktion på samhällets oundvikliga förändring (det är ju allmänt bekant att redan de gamla grekerna klagade på det uppväxande släktet och oroades över sjunkande kvalitet), borde mana till eftertanke. Jag går inte runt och oroar mig i onödan, för jag skulle mycket hellre ägna mig åt kunskapsutveckling. Oro bottnar i studenternas (alldeles för mångas) tydliga ointresse, redan första gången jag möter dem. Frågorna jag får är också en grund till oron, liksom den växande tendensen att försöka förhandla om betyget. Oron i sig tar fokus från kärnverksamheten och frågorna om ovidkommande saker tar tid. Frågorna om vetenskap och ropen på hjälp i uppsatsarbetet inspirerar och gör mig glad, sådana frågor ger arbetet mening och hjälper mig utvecklas, så även om de blivit fler är de uppskattade och arbetet med dem torde vara kvalitetsfrämjande. Alldeles för många ställer dock inga frågor och dyker inte ens upp på handledning utan kommer direkt till seminariet med en undermålig text, och när de får kritik skylls på läraren. Kvaliteten på högskolan är avgörande, annars kan vi lika gärna lägga ner verksamheten. Vi har ju redan ett gymnasium …

”Fler högskoleutbildade behövs, ty inte en enda eller i varje fall väldigt få, som i nuläget avslutar sina studier, är säkert högskoleutbildad. Radikala förändringar krävs för att öka chansen att en person med ett examensbevis är både bildad och högskoleutbildad. Om nedanstående åtgärder genomförs, så kommer det inte råda någon brist på förändring inom sektorn.

Fokus på betyg och examen och konsekvensen av det har jag skrivit flera bloggposter om, liksom om (bristen på) bildning. I morgon kommer ännu en text om bildning, denna gång om skillnaden mellan kunskap och åsikt. Något behöver göras, inte bara i och med högskolan utan även i samhället. En del av problemet med kvaliteten handlar om att det finns en utbredd föreställning i samhället om att kunskapsutveckling är en tjänst som kan upphandlas av experter. Den synen på kunskap är stark och tydlig i både politiken och näringslivet. Längst går Stefan Fölster som menar att vi kan lägga ner hela högskolesektorn i Sverige och bjuda in internationella, topprankade prestigeuniversitet att starta filialer här, eller låta svenska studenter läsa MOOCs och degradera svenska lärare till handledare. Ekonomiseringen av utbildningssektorn och samhället i stort, liksom fokus på tillväxt, leder till att det växer fram en föreställning om att utbildning är en kostnad som bör minimeras, istället för en nödvändig investering. Självklart påverkar allt detta högskolan och kunskapen. Därför är jag inte säker på att ensida åtgärder riktade mot högskolan löser problemet, för kunskapskrisen är inte ett högskole- utan ett samhällsproblem.

1. Omorganisera alla lärosäten genom att alla lärare måste söka sina anställningar på nytt. Inför en lärarlegitimation med doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens som huvudsakligt behörighetskrav. Legitimationen ska utfärdas för ett visst ämnesområde, och den vetenskapliga kompetensen ska avse detta område. 

Återanställ endast lärare, som uppfyller behörighetskraven, och ge dem uppgifter endast inom området för respektive behörighet. Tolkningen av ”motsvarande vetenskaplig kompetens” ska vara restriktiv. Omfattande erfarenhet från det så kallade näringslivet liksom väl vitsordad undervisning ska inte kunna upphäva behörighetskravet vetenskaplig kompetens. När det gäller värderingen av pedagogiska meriter måste mer tonvikt läggas vid ämneskunskaper för att undvika ett ”Pisahaveri”.

Jag tror att det går att hindra glidningar ifråga om kvalitet om alla lärare på högskolan var disputerade. Hur ser vi annars på kompetens? En lektor har minst fyra års studier på forskarnivå i ryggen, i jämförelse med en adjunkt. Ett av de största problemen för mig som lektor är att studenterna inte förstår den skillnaden. För dem är alla lärare de möter bra eller dåliga (enligt en subjektiv skala som sällan utgår från pedagogiska eller vetenskapliga meriter. Ofta handlar det om underhållningsvärde) inte mer eller mindre kunniga. Lärare med djupa kunskaper och ett brinnande intresse för kunskapen uppfattas inte sällan som krävande, och det straffar sig i utvärderingar och får konsekvenser för kvaliteten eftersom kundens makt är stor i Högskolesverige. Däremot tror jag inte på att hålla strikt på ämnesgränserna, för det skapar en föreställning om att skillnaden mellan olika ämnen är större än den är. Den som är vetenskapligt skolad och dessutom intresserad av ämnet måste självklart inte disputera i det för att undervisa för studenter på grundnivå. Forskarkompetensen är ju en kompetens att inhämta och värdera kunskap, och att röra sig mellan olika ämnen är berikande och kvalitetsdrivande. Förutsatt givetvis att det görs av intresse och inte av tvång eller som en personalpolitisk åtgärd. Utbildning på högskolan är forskningsförberedande så att det inte är ett krav att lärarna är disputerade förstår jag inte. Den snudd på religiösa tron att en god pedagog inte behöver veta särskilt mycket om ämnet man undervisar i och att pedagogik är en mirakelmedicin som ersätter allt är en vanföreställning och jag tror den föreställningen är en viktig delförklaring till Pisahaveriet.

2. Lärare, som i avsaknad av doktorsexamen inte kan återanställas, ska erbjudas doktorandanställningar med samma villkor som för doktorander. Efter disputation blir de då behöriga för en lärar­anställning. Det ska stå dem fritt att välja en annan karriärväg än den akademiska, om de så önskar.

Om alla i Högskolesverige är på väg mot samma mål skapas en rörelse i verksamheten som studenterna kan hämta kraft och inspiration från. Det tror jag skulle främja kvaliteten, inte bara i högskolan utan i hela utbildningssystemet. Kunskapen skulle komma i centrum på ett helt anat sätt än vad som är fallet idag, och alla skulle tvingas anstränga sig. Handledning av uppsatser blir annorlunda om den som handleder har egen erfarenhet av forskning än om man bara gjort det studenter står i begrepp att göra. Fyra års heltidsstudier och erfarenhet av vad det innebär att granska och bli granskad spelar självklart roll för hur väl man klarar uppdraget, det kan ingen pedagogik i världen kompensera för.

3. Stipulera i lag och förordning eller på annat säkert sätt att det fortsättningsvis är omöjligt för en person med doktorsexamen att få sin första tidsbegränsade läraranställning vid det lärosäte, som utfärdat doktorsexamen. Motsvarande riktlinje ska gälla även för fasta anställningar. Fältropet ska kort sagt vara ”Inga homegrowns!” Detta fungerar bra till exempel i USA.

Jag läste min grundutbildning på Göteborgs universitet, sedan disputerade jag på Umeå universitet och sedan fick jag anställning som lärare på Högskolan Väst. Erfarenheterna från tre akademiska miljöer är ovärderlig för mig och har varit oerhört intellektuellt berikande. Många vittnar om det och ser faran med att stanna kvar på samma plats. Att arbeta med samma kollegor och verka i samma lokaler hela sitt akademiska liv främjar inte kunskapsutvecklingen, även om det inte självklart leder till negativa konsekvenser. Jag har massor av kunniga och kompetenta kollegor som varit högskolan de läste på trogen, men eftersom jag vet hur utvecklande det är att byta miljö förstår jag inte varför det inte redan finns en sådan regel. Vet man detta redan som student har jag oerhört svårt att se vad problemet skulle vara? Det skulle bidra till rörlighet utan att tryggheten hotas. För är det regeln måste alla ta med det i beräkningen när de söker forskarutbldningen. Jag ser dessutom inga som helst negativa konsekvenser med upplägget.

4. Omorganisera lärosätena och forskningsråden genom att alla tjänstemän måste söka sina anställningar på nytt. Högre tjänstemän (till exempel ekonomi-, förvaltnings-, kommunikations- och personalchefer) måste kommunicera med, vara lyhörda för och stödja akademiska lärare. För sådana chefsanställningar ska förtur ges till dem, som ägnat sig åt forskarutbildning med licentiat­examen som minsta krav. Det är ohållbart att tjänstemän med berednings- och ledningsansvar saknar erfarenhet av kärnverksamheten, som utgörs av utbildning och forskning.

På samma sätt som pedagogik inte kan ersätta kunskap kan ledarskapsutbildning aldrig ersätta erfarenhet av den akademiska världens krav. Därför tror jag även på detta förslag. Möjligen kan det leda till att ledningsförmågan blir lidande, men forskare behöver inte ledas på samma sätt som arbetare vid ett löpande band. Kunskap är en väsensskild verksamhet från tillverknings- och tjänstesektorn, som helt ignorerats i och med införandet av New Public Management. Överhuvudtaget tror jag vurmen för ledare, ledning, kontroll och utvärdering är till mer skada än nytta i akademin och den högre utbildningen. Kunskap kan aldrig tvingas fram, den växer ur individens vilja att veta och lära och uppstår mellan människor, i en miljö som främjar utveckling. Ledare med budgetansvar vars arbete utvärderas i relation till hur väl man presterar och når nyckeltal hindrar allt vad kunskapsutveckling heter, och det skulle förhoppningsvis ändras om ledarna tvingades vara högskoleutbildade. Men det är absolut ingen garanti, för redan idag är väldigt många högskoleledare disputerade. Jag tror akademin behöver färre ledare och mer frihet istället.

5. Avskaffa styrelserna, vars ledamöter ofta inte har en susning om kärnverksamheten annat än att de i bästa fall har tillryggalagt en grundutbildning vid något av rikets lärosäten. Detta är inte samma sak som att de är högskole­utbildade. Se ovan.

Tillsätt konsistorier, som ska vara parlament i miniatyr med två stånd, lärare och studenter. Alternativt inrättas akademiska senater, som ges vetorätt i alla för kärnverksamheten vitala frågor.

Avskaffandet av styrelserna jämte annat förändringsarbete (till exempel återinförandet av kollegialitet för ökad insyn och minskad risk för macchiarinism) är nödvändigt men knappast tillräckligt för att trygga kunskapsstatens autonomi och integritet. Det är viktigt att inskrida mot varje försök att lägga kunskapsstaten under sig. Denna bör precis som rätts­väsendet stå fri från omgivningens otillbörliga påtryckningar.

Det borde vara en självklarhet, men är det inte på långa vägar. Tron på ledaren är utbredd i samhället och den har spridit sig även till högskolan. Orsaken är att fokus flyttats från kunskap till ekonomi. Högskolan ses inte längre som en samhällsinvestering utan som en kostnad. Utbildning har kommit att ses som en tjänst som staten upphandlar till lägsta kostnad, utifrån kvalitetsparametrar och budgetdisciplin håller på att bli viktigare än kunskapsproduktion. Och eftersom kunskap är ett enormt komplext problem och en svårmätbar kvalitet kommer ekonomin att överordnas trots att ingen öskar detta och även om man försöker skapa regler och system för att det inte ska bli så. Bristande förståelse för detta är en bidragande orsak till problemen som ledarna är tänkta att lösa. Ett omöjligt uppdrag, som allt oftare hanteras genom att ledaren tvingas avgå, vilket är ett fruktansvärt slöseri med pengar och resurser. Men det är inte så det ser ut när det betraktas med ekonomin i fokus och utifrån en ekonomisk logik. För kunskapen och kvaliteten på högskolan är detta sätt att tänka förödande.

Situationen är nog betydligt värre än vad Harrison med flera gett uttryck för. Hans berättigade visselblåsande är snarast tecken på att den urvattning, som sedan en tid är etablerad vid de mindre lärosätena, nu nått de större. Naturligtvis har invändningar rests, bland annat från politikerhåll. Således har man hävdat att det inte finns någon systematik, som lagts till grund för kritiken, och att Harrison med flera endast torgför anekdoter.

Såvitt jag förstår är de, som på detta reptilartade sätt viftar bort kritiken, själva en del av problemet.

Vi har alla ett ansvar och det är många som är del av problemet. Att leta syndabockar leder inte till något gott, tvärtom är det sättet att tänka snarare en av orsakerna till att vi har problem. Och att visselblåsare kämpar i motvind är det många som vittnar om, vilket visar vad som prioriteras i akademin: Ekonomi, prestige och rankingplaceringar. Genomströmning som grund för högskolornas ersättning är också ett problem, kanske det allvarligaste problemet, men det är en icke-fråga, för det skulle vara att öppna Pandoras box och erkänna att orsaken kanske trots allt inte är lärarna eller studenterna, utan politikerna och kulturen.