Trump, Barthes och filosofi i praktiken

På många sätt är det en väldigt spännande tid vi lever i, men jag har svårt att de det så. Lite för mycket av det som ligger mig alldeles för nära hjärtat står på spel för att jag ska kunna luta mig tillbaka och njuta av spektaklet. Vi, samhället och världen, balanserar på ett rakblad. Och på båda sidorna växer olika avgrunder. Det byggs murar och tonläget i debatten drivs upp i avsaknaden av möten öga mot öga. Både i akademin, politiken, vardagen och allra tydligast på nätet. Människor vänds mot varandra och bakom murarna, i avsaknad av information växer vanförställningarna som alltid bekräftar den egna sidans ondaste aningar om den andre, samtidigt som bilden av de egnas förträfflighet stärks.

Flyr undan det dagsaktuella, till SvDs kultursida där jag hittar en krönika Madelaine Levi som ger perspektiv och som får fungera som samtalspartner. Krönikan handlar om hur man kan förstå Donald Trumps framgångar i den amerikanska valrörelsen, och den handlar om filosofi i praktiken.

Under onsdagen, svensk tid, kan det stå klart huruvida Donald Trump blir Republikanernas presidentkandidat. Från europeiskt håll kan det vara svårt att förstå hur denne burduse miljardär som under sin kampanj visat upp sig som obildad och hatisk, för att inte säga rasistisk och sexistisk, kan vara så populär.

Som det verkar vann han, och det framstår allt mer som en realitet. Det kan vara Amerikas nästa president som står där på podiet och skriker, gör miner och häver ur sig galenskaper och orimligheter. Om det inte vore på allvar skulle man kunna skratta åt eländet, men det är det ju, på allvar. Det enda man kan hoppas på är att hans övertydlighet, likt Macciarini och händelserna på Karolinska, ska väcka till eftertanke, skaka om och tvinga fram en nyordning. Fast som det verkar väljer förfärande många den enkla vägen genom att betrakta Macciarini och Trump som undantagen, som ensamma galningar, istället för de symptom på systemets inbyggda problem som jag och många med mig ser dem och det som hänt som. Faran är att vi ingenting lär oss, utan att kloka människor vänder sig mot varandra i debatten istället för att gå samman och göra något för att bygga något nytt tillsammans.

Det har publicerats hundratals texter i ämnet. En som närmar sig pudelns kärna är skriven av Jedd Legum, före detta rådgivare hos Hillary Clinton, som idag driver sajten thinkprogress.org. Till skillnad från många andra som försöker se Trumps framgångar i ljuset av 2010-talets kändisdyrkan och misstänksamhet mot andra folkgrupper eller en narcissistisk, hatisk kultur som uppstått i sociala medier, så blickar Legum bakåt – mot inledningskapitlet i Roland Barthes ”Mythologies”, där den franske filosofen dissekerar fenomenet fribrottning, i folkmun kallat wrestling.

Tänk om fler gjorde så, om fler förstod och kunde göra så. Vända sig till filosofin, inte för att få svar, utan för att få verktyg att tänka med. Inte för att finna stöd för några enkla lösningar, utan för att få hjälp att gå på djupet i arbetet med att verkligen förstå. Det börjar bli många år sedan nu, men jag minns det fortfarande som det var igår. Vi lät studenterna läsa Roland Barthes bok Mytologier. Vi hade den som obligatorisk läsning på en av kurserna i kulturvetenskap, för länge sedan, innan vi blev oense i lärarlaget om nyttan med boken. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är bra att låta studenterna läsa svåra texter ibland. Även på grundläggande nivå finns det viktiga poänger och stora pedagogiska vinster att göra genom att sätta texter i händerna på studenterna som egentligen ligger på en mycket högre nivå än den de befinner sig på. För att bjuda in dem och låta dem smaka på det som komma skall. Hit ska ni. Hur ser ni på det, och på den typen av texter här och nu? Längre fram kommer vi att förvänta oss av er att ni ska kunna läsa den här typen av texter och inte bara förstå utan även använda er av innehållet. Viktigt tycker jag att tidigt visa och vara öppen med det. Och då kan ett sätt vara att faktiskt tvinga studenterna läsa och reflektera över ett innehåll som de egentligen inte kan ta till sig, för att locka dem att säga något. Allt handlar om vilka krav man ställer. Skulle aldrig drömma om att underkänna någon på ett sådant seminarium. Allt som sägs är viktigt, och själva tanken är att man ska utmanas och reagera, varken mer eller mindre. Tyvärr var jag ensam om den synen, och nu är inte bara boken borta, utan både kursen och utbildningen. Jag tror det finns ett samband här, både mellan den destruktiva debatten mellan praktisk och analytisk filosofi och haveriet på Karolinska och dess efterspel. Oförmågan att uppskatta analytisk förmåga i samhället håller (skrämmande fort) på att utarmas, och då öppnas fältet upp för allehanda krafter och krav på enkla, raka svar även på högst komplexa frågor.

Åter till Barthes Mytologier och till kursen i kulturvetenskap, åter till frågan om hur viktigt det är att förstå det analytiska hantverket och vikten av att skilja det från innehållet i texterna man läser. Filosofiska texter är verktyg, i alla fall de texter som jag ständigt återvänder till. Det jag vill peka på handlar om en av studenterna som inte deltog i seminariet, men som senare insåg att det krävdes en skriftlig komplettering för att få närvaron inrapporterad. Hen kom till mig och uttryckte skräcken för denna komplettering. Det visade sig att hen hade stannat hemma av rädsla för textens abstrakta ogenomtränglighet. Jag sa då till studenten att det inte fanns något att vara rädd för. "Sätt ord på dina problem med texten, skriv om vad som är så svårt", sa jag. "Vad är det du inte förstår? Skriv om det så får du din närvaro, det är ett bra sätt att gripa sig an denna typ av text. Jag vill inte att du ska förklara den. Du ska läsa och reagera." Fortfarande lite uppgiven lämnade studenten mitt rum. Efter en vecka fick jag ett mail som bifogats en tre sidor lång text, om svårigheten med att läsa Roland Barthes text Mytologier. Och detta var den utan tvekan, absolut bästa inlämning (kanske överdriver lite här nu, men bara det att jag minns den så starkt talar för att jag inte är helt ute och cyklar) jag läst under mina år som läsare. Studenten hade gjort som jag sa, och satt ord på sin oförmåga att förstå. Hen var övertygad om att det skulle underkännas, men hade tvärt om, fast omedvetet, knäckt den analytiska koden. Hen hade fattat hur man bör gripa sig an och läsa denna typ av text. Hen reagerade med hjälp av sin intellektuella förmåga, istället för att försöka tillfredsställa sin lärare genom att säga det hen trodde att läraren ville höra eller någon som låter klokt. Så himla länge sedan är det inte detta hände, men det känns som det var i en helt annan tid och en helt annat miljö.

Wrestling är inte någon egentlig kampsport utan en form av spektakel, ett överdrivet, spelat våld – ju mer chockerande desto bättre. Donald Trump är engagerad i fribrottningsvärlden som arrangör. Han har också stått i ringen under det så kallade ”Battle of the billionaires” då han rakade av håret på sin motståndare. Det är, enligt Legum, där han hämtar sin inspiration. Fribrottning utmärks av sina överdrifter och sin enorma energi. I en bra match händer det ständigt något. Det viktiga för brottaren är inte vad som egentligen sker – utan hur det ser ut.

Är det inte just vad som händer? Är det inte detta som förväntas av snart sagt alla idag, att det ständigt ska hända något, egalt vad, bara det rör sig. Och i akademin är det din forskningsperformance som avgör din status, alltså hur många artiklar och citeringar du kan visa upp och hur mycket pengar du dragit in. Ingen orkar läsa texterna som skrivs, det enda som betyder något är att de är peer-rewiewade. Därför avfärdas Ruin och Sveneaus och övriga Södertörforskare, för den högskolan kommer dåligt ut i mätningen av forskningsperformance. Inte så att filosoferna är improduktiva, men de publicerar sig inte där man "ska", det vill säga man följer inte reglerna. Regelföljande är idag viktigare, både inom forskningen och politiken. Allt ska vara kvalitetssäkrat, klart och tydligt samt effektivt. Så är systemet riggat och detta är effekten, både politiken och vetenskapen påverkas, för båda är så pass integrerade i varandra att det ena är svårt att skilja från det andra. Forskarna behöver pengar och politikerna legitimitet, och skattebetalarna får betala kalaset, utan att se röken av några fördelar. Att en politiker som Donald Trump blir populär i det läget är inte det minsta förvånande, hur skrämmande det än är. Detta hjälper oss Roland Barthes förstå. Hans forskning visar INTE att det är så, och det handlar inte om att visa på evidens. Det vi har att göra med är verktyg för tänkande.

Fribrottningen, konstaterar Barthes, är inte narrativ. Matcherna följer inte som andra sporter en linje där en tävlande går från till exempel ”underdog” till vinnare. I stället är det ögonblicket som räknas. Slaget, sparken, bettet är, liksom Trumps attacker på sina meningsmotståndare, synbart ohyggliga. Men allt glöms bort så snart nästa slag eller spark kommer.

Samma logik som på nätet alltså. Donald Trump är den kanske modernaste politikern, för han förstår och behärskar klickokratins grundregler bättre än någon annan. Och liksom Google, Facebook och andra plattormar som erbjuds gratis är han ingen frälsare, han putsar på sitt eget varumärke och istället för gratis underhållning riskerar befolkningen, om han skulle vinna presidentposten, att få betala dyrt för förströelsen. Donald Trump ger folk det folk vill ha, inte det som går att få. Ju mer han överdriver och ju mer han lovar, desto er orimlig hans politik blir, desto mer älskas han. Klickokratin fungerar så. Statistiken och det numerära övertaget ger honom alla argument som behövs i ett kulturellt klimat där ingen talar med varandra, där det intellektuella utbytet och den analytiska förmågan kastats på sophögen på grund av sin ineffektivitet. Han är politikens motsvarighet till Paolo Macciarini, en guldkalv att dansa kring. Båda är effekter av systemet, eller ett resultat av kulturens underliggande mytologiska struktur. De är inga undantag, de är regeln och det räcker inte på långa vägar att ute dem eller någon annan till syndabock. De har bara gett oss det vi önskade oss, och gör vi inget åt grundsituationen kommer problemen att finnas kvar och nya "frälsare" att dyka upp. Vi får som sagt inte den kultur vi önskar, utan den vi förtjänar.

I wrestling är matcherna uppgjorda och det är alltså inte nödvändigtvis den skickligaste brottaren som vinner. Det är heller inte det viktigaste, utan liksom på teatern är det publikens känslomässiga reaktioner som är målet med uppvisningen.  

Det amerikanska folket älskar wrestling. Det teatrala, ögonblickliga och överdrivet elaka; väntan, med hjärtat i halsgropen, på vilka osannolika hemskheter som ska komma härnäst, är också det som fått dem att falla pladask Donald Trump. Hans kampanj ses som foklig just för att den påminner om ett spektakel som ligger nära det amerikanska folket och dess smak.

När allt ska vara kontrollerat, effektiviserat och kvalitetssäkrat. När överraskningar och det oväntade skys som elden och när visshet är viktigare än något annat. När förutsägelser och garantier om måluppfyllelse är det enda som räknas och alla avvikelser från planen bestraffas, kommer ingenting annat än det förväntade och på förhand uppgjorda att hända. Kartan förväxlas med terrängen, och plötsligt lever vi alla i en dröm. Verklighetens komplexitet och oförutsägbarhet betraktas som ett problem och den som påpekar det orimliga i situationen, den som har mage att påpeka att kejsaren är naken uppfattas som en trist partykiller, om det nu inte blir så att den anonyma mobben släpps lös och bestraffar personen.

Enligt fribrottningens logik blir heller inte kritiken mot Trump, som ”bara en underhållare”, eller ens de fakta som sticker hål på hans lögner, effektiva. Som Barthes skriver är sanningen inte ett större problem i wrestling än den är på teaterscenen.

Sanningen är svår att hantera, för den är och uppför sig inte som vi vill. Sanningen är som den är, och den är liksom begrepp som kvalitet och kunskap vag, till sin natur. Kartan kan utformas som vi vill, men terrängen är som den är. Den trista sanningen är att det inte är kartan vi lever i, utan verkligheten. När Trump vunnit och när han kastat ut muslimerna och byggt sin mur mot Mexiko, dragit igång produktionen av stenkol och alla andra galenskaper som ger honom uppmärksamheten och makten han behöver för att inte förlora publikens flyktiga uppmärksamhet, står vi alla där och får leva med konsekvenserna. För vi lever alla, även Donald Trump, i verkligheten, inte på nätet eller kartan.

Genom att påminna om Roland Barthes snart 60 år gamla text förmedlar Judd Legum inte bara nycklar till Donald Trumps framgångar – han visar även hur givande det kan vara att läsa en sedan länge försvunnen filosof för att förstå samtida politik. Vi kan ju lätt få för oss att filosofin är något som befinner sig på ett högre plan, bortom vardagens konkreta händelser. Men sällan är filosofi så betydelsefull som då den hjälper oss att tolka just det vardagliga. Inte praktisk filosofi, alltså – utan filosofi i praktiken.

Filosofi i praktiken. Det är vad vi behöver, inte filosofer som löser problemen för oss, utan filosofi i praktiken, i våra liv och i samhället. Vad som saknas är förmågan att läsa, förstå och använda filosofin. Låt oss hoppas att allt inte går fullkomligt åt skogen, men vi är nära. Det både positiva och skrämmande är att vi har avgörandet i vår hand. Det blir aldrig som vi vill och vi får inte det vi önskar, vi får det vi förtjänar. Det är vi som är systemet som påverkar oss, det skapas när vi är upptagna av annat.