Många filosofer har byggt sin filosofi på utgångspunkten att problem inte ska lösas, utan upplösas. Tanken med detta är att det är viktigare att sammanhangen som ger upphov till problemen förändras, så att färre problem uppstår. Det handlar om ontologi, om vilken ontologi man utgår från. Filosoferna jag ständigt återvänder till och inspireras av tar sin utgångspunkt i rörelse, tillblivelse, flöden och processer. Inget är fast, allt rör sig, interagerar och påverkas lika mycket som påverkar. Tiden bara går och går, den stannar aldrig upp. Livet fortsätter, utan hänsyn till människors önskningar om att det skulle vara på något annat sätt. Det är inte bara New York som aldrig sover. Månen snurrar runt jorden och båda rör sig runt solen, som har sin gång den med. Rörelse, överallt rörelse. Ingen blir yngre, vi är alla utkastade i ett ständigt pågående flöde. Så ser verkligheten ut och filosoferna som jag finner mest användbara låter det vara utgångspunkten för deras tänkande och arbetet med att förstå hur ett annat samhälle skulle kunna vara möjligt. Jag forskar om förutsättningar för förändring, och då måste jag förhålla mig till rörelse.
Idag har det vuxit fram en kultur och ett samhälle som är närmast besatt av kontroll. Förändring anses vara något som kan och bör styras. Utgångspunkten är att det går att styra mot och garantera måluppfyllelse. Alla flöden ska kontrolleras. Särskilt flöden av pengar, som ska reduceras till ett minimum, samtidigt som vinsten maximeras. Kravet på effektivisering är piskan som viner över allas våra huvuden. Styrningen drivs av ständiga kontroller och återkommande utvärderingar, allt för att garantera bästa kvalitet i verksamheten. Bättre och billigare är mantrat som leder till ständiga omorganisationer och regelbundna nyordningar. Alla tvingas upp på tårna och drivs till gränsen för det möjliga för att maximera effekten på både individ och gruppnivå. Snart sagt allt drivs i projektform, och fasta anställningar ses därför som ett hinder. Att dyra stafettläkare avlöser varandra och allt fler tvingas bo, arbeta eller utbilda sig i kostsamma, inhyrda, moduler, för att inte dra på sig fasta kostnader, anses vara lönsamt. Att det på lite längre sikt blir mycket dyrare spelar ingen roll, för allt drivs som sagt i form av projekt med en egen och strikt kontrollerad budget. Detta är möjligt eftersom den ontologi som allt vilar på och utgår från inte tar hänsyn till rörelse. Rådande, dominerande ontologi är allt annat än en flödesontologi. Kartan vi utgår från stämmer därför illa med verkligheten, och därför hopar sig problemen. Och allt mer resurser går åt till att lappa och laga, och allt mer tid läggs på att skapa och lära sig förstå och hantera nya och "bättre" system som i effektivitetens namn leder till att byråkratin och administrationen ökar.
För att bygga ett hållbart samhälle behövs en annan ontologi. Mitt förslag är en flödesontologi som hjälper oss förstå hur grunden för problemen som nuvarande system och tänkande ger upphov till kan förändras så att problemen upplöses och nya inte uppstår. En ontologi som tar bättre hänsyn till hur det är och fungerar, istället för hur vi vill att det ska vara. Fungerar gör det ju sådär, om vi ska vara ärliga. Åt helvete går det kanske inte, men bra tror jag få tycker att det går. Allt fler går på knäna, och även om tillväxten just nu verkar slå rekord höjs redan, innan den fått genomslag bland vanligt folk, röster som säger att "högkonjunkturen" (som för varje uppgång kommer allt färre tillgodo) snart kan vara över. Krisen är konstant, och det är bra, för då kan man lättare genomdriva nedskärningar och pressa sina (projekt)anställda till det yttersta för effektivitetens skull. Med en annan ontologi som utgångspunkt skulle en hel del av dessa problem försvinna, för det skulle öppna upp för andra sätt att organisera tillvaron.
Några exempel: Idag är utvärdering slentrianlösningen för att garantera kvalitet i verksamheten. Vid utvärderingar undersöker granskarna om målen uppfyllts. Med stöd i en flödesontologi skulle man kunna tänka sig att dokumentation och transparens skulle kunna ersätta alla kostsamma utvärderingar som inte tillför verksamheten något annat än kontroll. Om dokumentationen är öppen för alla kan den som vill granska verksamheten utan att verksamheten och rörelsen störs. Idag stannar allt upp när det drar ihop sig till utvärdering, och inte sällan är det den som alla fokuserar på istället för att vara närvarande i nuet. Tänk om engagemang, närvaro, gemenskap och glädje stod i fokus, istället för styrning, målfokusering och kontroll? Med en flödesontologi där rörelse och komplexitet inte betraktas som ett problem skulle det kunna betrakta som önskvärt och bra, istället för som nu ett hot. Och jag är övertygad om att kvaliteten, den verkliga kvaliteten, skulle öka. Sjukfrånvaron skulle troligen minska, liksom kostnaderna för utbildning av ny personal och allt strul med nya system.
Om rörelse var något som organisationen anpassade sig efter, istället för att hindra, skulle medarbetarnas intresse och kreativitet bli en resurs, istället för som nu ett hinder för måluppfyllelse. Världen förändras som sagt, och ingen kan veta var som behövs i framtiden, så anpassning och flexibilitet är alltid bättre än strikt regelföljande som ökar behovet av styrning och som utarmar människors förmåga att ta eget ansvar och egna beslut. Om personalen uppmuntrades till eftertanke istället för målfokusering skulle den kollektiva närvaron här och öka, och potentiella problem kan upptäckas tidigare och åtgärdas till lägre kostnader. Dessutom blir underhåll viktigare, för att hindra att problem uppstår framöver. Med en flödesontologi skulle klokt resursutnyttjande ersätta kravet på effektivitet, för det finns inget mål, inget slut. Allt handlar om att hålla igång flödet. När målet är nått avstannar rörelsen, och det tar tid att komma igång igen efter att omgruppering, nyorientering och målformulering utförts. Det är allmänt känt att efter målgång kommer tröttheten.
Med utgångspunkt i en flödesontologi skulle självorganisering kunna ersätta strikt reglering och det behövs inga höga chefer som i dagens system tilldelas en otillbörligt stor makt, som utnyttjas för att kräva högre lön för egen del och för att pressa de underlydandes ersättningar. Ofta sägs det att man satsar på ett projekt för att sätta igång processer, men alla vet att de flesta projekt slutar när pengarna tar slut. Därför borde det vara bättre att utveckla kunskaper, system och kompetenser som kan användas för att hålla igång processer. Och det skulle underlättas om man litade mer på frihet under ansvar, snarare än att delegera allt mer av ansvaret allt högre upp i hierarkin. Det ser effektivt ut, men på senare tid har en lång rad chefer tvingats ta sitt ansvar genom att lämna organisationen med stora avgångsvederlag. Hur effektivt är det, och hur mycket kostar det inte?
Om fler anpassar sig till verkligheten och engagerar sig i förändringsrörelsen och processen av tillblivelse, istället för att kräva att allt fler system ska anpassas efter individerna, skulle solidariteten öka liksom känslan av gemensamt ansvar för helheten som alla är del av. Jakten på individuell excellens skulle ersättas med kollektiv utveckling av vishet. Fokus skulle riktas mot processen istället för serierna av projekt. Fler skulle känna sig uppmanade att dela med sig av information och kunskap, och fler tänker som bekant bättre och ser mer än en enda aldrig så excellent individ.
Samhället är alla vi tillsammans, alla andra uppfattningar bygger på felaktiga utgångspunkter och ger upphov till ständigt nya problem, i snabbare takt än de gamla kan lösas. Frågan är inte om vi når gränsen för effektiviseringen och nuvarande ontologi, utan när, om vi nu intre redan gjort det. Hållbart är det dock inte, inte på något sätt. Fler människor är idag på flykt än kanske någonsin, och vi bygger gränser och planerar projekt för att hindra rörelsen. Vi anpassar verkligheten efter kartan, istället för att göra tvärt om.
Dags att stanna upp, tänka efter och sedan göra om och göra rätt.
Idag har det vuxit fram en kultur och ett samhälle som är närmast besatt av kontroll. Förändring anses vara något som kan och bör styras. Utgångspunkten är att det går att styra mot och garantera måluppfyllelse. Alla flöden ska kontrolleras. Särskilt flöden av pengar, som ska reduceras till ett minimum, samtidigt som vinsten maximeras. Kravet på effektivisering är piskan som viner över allas våra huvuden. Styrningen drivs av ständiga kontroller och återkommande utvärderingar, allt för att garantera bästa kvalitet i verksamheten. Bättre och billigare är mantrat som leder till ständiga omorganisationer och regelbundna nyordningar. Alla tvingas upp på tårna och drivs till gränsen för det möjliga för att maximera effekten på både individ och gruppnivå. Snart sagt allt drivs i projektform, och fasta anställningar ses därför som ett hinder. Att dyra stafettläkare avlöser varandra och allt fler tvingas bo, arbeta eller utbilda sig i kostsamma, inhyrda, moduler, för att inte dra på sig fasta kostnader, anses vara lönsamt. Att det på lite längre sikt blir mycket dyrare spelar ingen roll, för allt drivs som sagt i form av projekt med en egen och strikt kontrollerad budget. Detta är möjligt eftersom den ontologi som allt vilar på och utgår från inte tar hänsyn till rörelse. Rådande, dominerande ontologi är allt annat än en flödesontologi. Kartan vi utgår från stämmer därför illa med verkligheten, och därför hopar sig problemen. Och allt mer resurser går åt till att lappa och laga, och allt mer tid läggs på att skapa och lära sig förstå och hantera nya och "bättre" system som i effektivitetens namn leder till att byråkratin och administrationen ökar.
För att bygga ett hållbart samhälle behövs en annan ontologi. Mitt förslag är en flödesontologi som hjälper oss förstå hur grunden för problemen som nuvarande system och tänkande ger upphov till kan förändras så att problemen upplöses och nya inte uppstår. En ontologi som tar bättre hänsyn till hur det är och fungerar, istället för hur vi vill att det ska vara. Fungerar gör det ju sådär, om vi ska vara ärliga. Åt helvete går det kanske inte, men bra tror jag få tycker att det går. Allt fler går på knäna, och även om tillväxten just nu verkar slå rekord höjs redan, innan den fått genomslag bland vanligt folk, röster som säger att "högkonjunkturen" (som för varje uppgång kommer allt färre tillgodo) snart kan vara över. Krisen är konstant, och det är bra, för då kan man lättare genomdriva nedskärningar och pressa sina (projekt)anställda till det yttersta för effektivitetens skull. Med en annan ontologi som utgångspunkt skulle en hel del av dessa problem försvinna, för det skulle öppna upp för andra sätt att organisera tillvaron.
Några exempel: Idag är utvärdering slentrianlösningen för att garantera kvalitet i verksamheten. Vid utvärderingar undersöker granskarna om målen uppfyllts. Med stöd i en flödesontologi skulle man kunna tänka sig att dokumentation och transparens skulle kunna ersätta alla kostsamma utvärderingar som inte tillför verksamheten något annat än kontroll. Om dokumentationen är öppen för alla kan den som vill granska verksamheten utan att verksamheten och rörelsen störs. Idag stannar allt upp när det drar ihop sig till utvärdering, och inte sällan är det den som alla fokuserar på istället för att vara närvarande i nuet. Tänk om engagemang, närvaro, gemenskap och glädje stod i fokus, istället för styrning, målfokusering och kontroll? Med en flödesontologi där rörelse och komplexitet inte betraktas som ett problem skulle det kunna betrakta som önskvärt och bra, istället för som nu ett hot. Och jag är övertygad om att kvaliteten, den verkliga kvaliteten, skulle öka. Sjukfrånvaron skulle troligen minska, liksom kostnaderna för utbildning av ny personal och allt strul med nya system.
Om rörelse var något som organisationen anpassade sig efter, istället för att hindra, skulle medarbetarnas intresse och kreativitet bli en resurs, istället för som nu ett hinder för måluppfyllelse. Världen förändras som sagt, och ingen kan veta var som behövs i framtiden, så anpassning och flexibilitet är alltid bättre än strikt regelföljande som ökar behovet av styrning och som utarmar människors förmåga att ta eget ansvar och egna beslut. Om personalen uppmuntrades till eftertanke istället för målfokusering skulle den kollektiva närvaron här och öka, och potentiella problem kan upptäckas tidigare och åtgärdas till lägre kostnader. Dessutom blir underhåll viktigare, för att hindra att problem uppstår framöver. Med en flödesontologi skulle klokt resursutnyttjande ersätta kravet på effektivitet, för det finns inget mål, inget slut. Allt handlar om att hålla igång flödet. När målet är nått avstannar rörelsen, och det tar tid att komma igång igen efter att omgruppering, nyorientering och målformulering utförts. Det är allmänt känt att efter målgång kommer tröttheten.
Med utgångspunkt i en flödesontologi skulle självorganisering kunna ersätta strikt reglering och det behövs inga höga chefer som i dagens system tilldelas en otillbörligt stor makt, som utnyttjas för att kräva högre lön för egen del och för att pressa de underlydandes ersättningar. Ofta sägs det att man satsar på ett projekt för att sätta igång processer, men alla vet att de flesta projekt slutar när pengarna tar slut. Därför borde det vara bättre att utveckla kunskaper, system och kompetenser som kan användas för att hålla igång processer. Och det skulle underlättas om man litade mer på frihet under ansvar, snarare än att delegera allt mer av ansvaret allt högre upp i hierarkin. Det ser effektivt ut, men på senare tid har en lång rad chefer tvingats ta sitt ansvar genom att lämna organisationen med stora avgångsvederlag. Hur effektivt är det, och hur mycket kostar det inte?
Om fler anpassar sig till verkligheten och engagerar sig i förändringsrörelsen och processen av tillblivelse, istället för att kräva att allt fler system ska anpassas efter individerna, skulle solidariteten öka liksom känslan av gemensamt ansvar för helheten som alla är del av. Jakten på individuell excellens skulle ersättas med kollektiv utveckling av vishet. Fokus skulle riktas mot processen istället för serierna av projekt. Fler skulle känna sig uppmanade att dela med sig av information och kunskap, och fler tänker som bekant bättre och ser mer än en enda aldrig så excellent individ.
Samhället är alla vi tillsammans, alla andra uppfattningar bygger på felaktiga utgångspunkter och ger upphov till ständigt nya problem, i snabbare takt än de gamla kan lösas. Frågan är inte om vi når gränsen för effektiviseringen och nuvarande ontologi, utan när, om vi nu intre redan gjort det. Hållbart är det dock inte, inte på något sätt. Fler människor är idag på flykt än kanske någonsin, och vi bygger gränser och planerar projekt för att hindra rörelsen. Vi anpassar verkligheten efter kartan, istället för att göra tvärt om.
Dags att stanna upp, tänka efter och sedan göra om och göra rätt.
Det du pratar om är, med andra ord, ett annat sätt att värdera, vad det nu kan vara (prestationer, kunskap, arbete ... etc). Att värdera utifrån andra kriterier än det som gäller nu (ekonomiska). Jag tror att man behöver vara extremt konkret, även om det nu inte är lätt att vara konkret. För att de flesta ska förstå.
SvaraRaderaJag lyssnade på Studio Ett för någon vecka sen, en statsvetare (minns inte namnet), samt en politiker (minns inte ... Federley?) samt Lotta Gröning. De pratade om statsvetarens debattartikel om elitens projekt med flyktingpolitiken. Det var intressant, därför att de pratade på ett långt tag, och mot slutet var reportrarna nöjda och frågade statsvetaren, lite självgott, om inte debatten startat nu då. Men han sa "nej", för de hade fortfarande inte diskuterat vilka grundläggande värderingar som skulle gälla, de diskuterade inte ideologi/värderingar. De diskuterade mest åsikter.
Nu brukar det ju heta att man inte ska drunkna i abstrakta frågor om värderingar, man ska ge sig på "problemet" istället ... men jag tycker att problemet har bättre chanser att lösas om man diskuterar vilka "kriterier" (värderingar) man tycker är viktiga. Då faller resten ut.
Apropå distinktionen mellan att lösa problem och att upplösa problem ... Om man löser ett problem är det inte säkert upplöst, det beror på vilken nivå man löst det, men om man upplöst det är det också löst.
Jag kan ge en del fysikaliska exempel på när det är omöjligt att upplösa ett problem, det finns där, fysikaliskt, men man måste hitta olika strategier att hantera det, lösa det. Det finns många tillfällen man inte kan upplösa problem, men lösa delar av dem ... och det beror på vilka värderingar man tycker ska gälla. Man kan faktiskt få lov att nöja sig med lösning, man rår inte på fysikens lagar helt enkelt. Men jag anar att frågan om upplösning/lösning mest hade en vinkling till humanvetenskaperna.
Jag tycker detta med att försöka upplösa problem är väldigt intressant. Det handlar om vart man riktar sitt fokus och vilka utgångspunkter eller värderingar man har, och får man syn på dessa öppnas ett annat utrymme än dagens upp, för konstruktiva samtal som leder till att förutsättningarna blir bättre att färre problem uppstår, vilket är vad jag menar med att upplösa problemen. Problem är ofta skapade, ibland av att man till exempel inte accepterar fysikens lagar. När det gäller hållbarhet blir det jättetydligt att man oftast inte tar hänsyn till eller försöker borde från termodynsmikens lagar. Att inse det och tänka med istället för mot fysiken är att upplösa problemen. Även kulturen och biologin innehåller liknande "lagar", även om de inte är lika tvingande.
SvaraRaderaJag håller med om det, att det kan finnas en poäng i att tänka upplösning istf lösning, öven om jag tror de ofta sammanfaller, man menar ofta upplösa med att lösa. Jag gick en Six Sigma-kurs för fem år sen, en massa mer eller mindre användbara metoder att producera med mindre fel. I första hand anpassat till produktion, tillverkning (svårt att anpassa till verksamhet av mer teoretisk art, analysverksamhet, som jag jobbar med, men med skohorn och vaselin så ;)). Men, lite intressant fanns det, t ex strukturerade tankar på just problemlösning. Ett koncept var Ideal Final Result. Där hamnade ofta "se till att problemet aldrig uppstår". Som "vi måste lösa reaktorns stabilitetsproblem" med det ideala resultatet Eliminera stabilitet som ett problem. Vilket i det hör fallet inte låter sig göras med mindre än att eliminera reaktorn ity det är en fundamental egenskap i ett sådant system.
SvaraRaderaJag menar, att upplösa ett problem kan handla om att eliminera ett system med många andra fördelar man vill ha, och då får man kanske nöja sig med dellösningar.
Intressant! Tack! Jag tycker dock att vi idag i samhället alldeles för lite diskuterar målen med vår färd. Vi tar förgivet att det bara finns ett mål, och sedan försöker vi nå det, genom att lösa delproblem. Ibland kan det vara bättre att byta mål, och då blir man av med alla problemen. Som i fallet med reaktorn. Det är kanske bra och viktigt att komma nära idealet, men om vi är fixerade vid att vi måste ha kärnkraft kanske vi missar andra lösningar. Det handlar om att komma vidare och om att vidga sina vyer, om att tänka utan att begränsa sig till den där berömda boxen.
SvaraRadera