Kunskapsrelativism(er)

I fredags publicerades en Ledare i DN, författad av Lena Andersson, som blivit en snackis på nätet. Ledaren är intressant på många olika sätt, liksom debatten om artikeln som är utgångspunkten för Anderssons utspel. Det är så jag läser hennes text, som ett utspel. Ett raljant påhopp på en hel vetenskapsgren, den i många kretsar så förhatliga postmodernismen. Hon ger luft åt hatet genom att raljera över innehållet i artikeln, på ett sätt som gör det uppenbart att hon anser det vara rena rappakaljan. Och detta kan hon göra i trygg förvissning om att finna stöd och meningsfränder. Postmodernism, postkolonialism och Michel Foucault är som ett rött skynke för de som säger sig vara kunskapens försvarare, för de som ser vetenskapens väg som den enda rätta vägen. 

Jag finner det djupt problematiskt detta, att det finns en enda rätt väg. Livet, verkligheten och kunskap är allt för komplexa begrepp för att hålla sig med en, ett och den eller det bästa. Det är helt enkelt ytterst sällan så enkelt i praktiken. Det är lätt att säga som Andersson när man sitter på en redaktion och är bland meningsfränder, men jag förstår inte vad hon vill uppnå eller vad hon menar.

Såvitt känt har ingen akademisk disciplin ännu hävdat att gravitationen inte är giltig för vissa ursprungsbefolkningar. Men vi närmar oss en kritisk punkt då även den kan framställas som en vit och manlig kunskap i tjänst hos förtrycket. I en nyskriven artikel av fyra forskare vid University of Oregon i USA framhålls att det inom klimatforskningen är dags för en ”feministisk glaciologi”. Genom den skulle inte bara glaciärforskningen bli mer rättvis och legitim (just and equitable) – även interaktionen mellan människa och is skulle bli det. (”Glaciers, gender and science: A feminist glaciology framework for global environmental change research”)

Lätt att skratta, lätt att avfärda, lätt att raljera. Men är man sm jag verkligen intresserad av kunskap och vill man på allvar förstå vad vetenskap är och hur den kan användas för att bygga ett mer hållbart samhälle och en bättre värld håller det inte att reagera med ryggmärgen. Visst finns det exempel på orimliga och kunskapsvidriga resultat av postmodern forskning, och det är lätt att hitta citat som är helt uppåt väggarna. Även om jag delvis arbetar i den traditionen är jag lika kritisk till det som alla andra. Kan någon visa att jag har fel i det jag hävdar backar jag omgående. Det är så vetenskap fungerar. Verklig kunskap kan aldrig vara given på förhand, och det gäller för såväl naturvetenskap som humaniora. Vetenskaplig kunskap är aldrig huggen i sten, den är alltid öppen och tillfällig. Inom vetenskapen bevisas ingenting, vetenskap handlar om att undersöka världen. Vad är problematiskt med en mer rättvis och legitim samt interaktiv forskning? Och varför skulle det vara förkastligt med en feministisk vetenskap? Så länge verksamheten är vetenskaplig kan jag inte se några som helst problem. Tydligen tänker vi olika här, Andersson och jag.

”En viktig men förbisedd aspekt av de mänskliga dimensionerna rörande glaciärer och forskning om global miljöförändring är förhållandet mellan genus och glaciärer”. Den feministiska glaciologin med postkolonial vetenskapssyn ska analysera dynamiken mellan människa och glaciär, skärskåda glaciära diskurser och granska glaciärforskarnas försök att skapa legitimitet kring sina forskningsresultat. I  klartext betyder det att den ska studera hur de som studerar is och snömassor talar om sitt forskningsobjekt, hur de presenterar sina resultat, samt ifrågasätta dem utifrån forskarnas kön, hudfärg och härkomst.

Eller också kan man uttrycka sig som jag skulle göra: Detta är ett vetenskapligt projekt vars syfte är att närma sig den utpräglat naturvetenskapliga forskningen om glaciärer med andra analysverktyg och perspektiv än den etablerade forskningen. Som sagt, så länge verksamheten är vetenskaplig, har jag oerhört svårt att se det problematiska i detta. För Andersson verkar det vara suspekt att ens tänka tanken att man skulle kunna forska om frågan på något annat sätt än det gängse, det naturvetenskapligt objektiva. 

Feministisk glaciologi har fyra aspekter. Den första är att avtäcka hur forskarens genus/subjektsposition påverkar glaciärkunskaperna. Den andra är att rikta uppmärksamhet mot hur glaciärforskning, glaciärperception och hävdande av akademisk trovärdighet påverkas av genus/subjektsposition. Den tredje är en analys av hur makt, herravälde, kolonialism och kontroll, som alla sammanfaller med och armeras av maskulinistiska ideologier, hittills har format glaciärforskningen. (I alla tre aspekterna måste man utgå från det man ska visa). Den fjärde är att visa på ”alternativa representationer”, bortom naturvetenskapen men inom folkglaciologin, som kan användas för att ”porträttera glaciärer och införliva mot-berättelser och på så sätt bredda föreställningarna om kryosfären”.

Okonventionell forskning är inte per definition ovetenskaplig eller dålig, vilket Andersson här ger sken av. Vetenskap som inte tål att granskas kritiskt är ingen vetenskap, oavsett vilka metoder eller utgångspunkter den bygger på. Tydligen är det dock provocerande att ifrågasätta vetenskaper som domineras av manliga forskare, vilket Anna Wahl gjorde och fick betala ett högt pris för. Hennes erfarenheter delas av många och beskrivs i boken 179 år av ensamhet, som Karin Petterson skriver om i Aftonbladet. Andersson gör i sin artikel samma sak som Susanna Popova och försvarar rådande maktordning. Genom att skjuta på budbäraren och peka på lösryckta citat ifrågasätts inte bara artikeln, utan ett helt vetenskapligt fält, utan att diskutera sakfrågan: Vetenskaplighet. Diskussionen om postmodernism är påfallande ofta enfaldig och ovetenskaplig. Frågan är avgjord på förhand, och det anses okej eftersom de anklagade anses vara galningar.

Samma personer som menar att objektiv kunskap och en gemensam mänsklig vetenskap förutsätter en arrogant, eurocentrisk och omöjlig gudsposition, slår här alltså fast att synen på ismassor och forskningen om dem avgörs av x- och y-kromosomer, pigment och härstamning.

Är det verkligen detta man slår fast i artikeln? Vägrar tro det och inget av det Andersson pekar på i sin artikel antyder det. Att det finns en manlig, vit och västerländsk diskurs som påverkar synen på vad som är god vetenskap och vad som kan godkännas som vetenskapliga resultat är inte samma sak som att hävda att frågan avgörs av x- och y-kromosomer, pigment och härstamning, det är en medveten vantolkning av den kritiska frågan. Det anda jag uppfattar att projektet går ut på är att öppna upp ämnet genom att ställa nya frågor och peka på alternativa perspektiv för att bredda och fördjupa kunskapen i akt och mening att skapa bättre beslutsunderlag för en mer hållbar klimatpolitik än dagens. Därför är det dubbelt olyckligt att avfärda forskarna och forskningen, dessutom redan innan den genererat några resultat som kan (och bör) granskas i vederbörlig ordning. Ingen forskare ska behandlas annorlunda, vetenskapen är viktigare än dess utövare. Därför är det djupt beklagligt att så många idag tar alla chanser de får att smutskasta forskare som verkar i discipliner man inte förstår och som kommer med resultat man inte gillar. Att luta sig mot detta i sin kritik är lika ovetenskapligt som vanföreställningen av postmodernismen, och därmed bara ett lite mer rumsrent uttryck för kunskapsrelativism.

Ytterligare en besynnerlighet är att uppsatsförfattarna, samtidigt som deras idéer bygger på att kvinnor och koloniserade folk har en egen blick på is och snö, beklagar att kvinnor i tidningsartiklar om polarexpeditioner skildrats som avvikande. Vid något tillfälle har de kallats ”flickor” och även beskrivits som prisgivna åt känslor och en svekfull natur.

Det framstår som gåtfullt varför det skulle vara klandervärt om nu dessa grupper har en så säregen infallsvinkel på ämnet. De fyra forskarna skriver att kvinnor inte bara ska erkännas inom glaciologin ifall de ”beter sig som män eller gör sådant som män gör, som att bli filosofie doktor vid ett universitet”. Nej, i stället behöver kvinnorna ett reservat för sig där de gör kvinnliga saker, såsom storytelling med bidrag från vardagslivet.

Kanske kan de betrakta isen i köksfrysen med sin speciella perception.

Andersson raljerar och hånskrattar. Varför undrar jag? Vad är det som får henne att skriva som hon gör? Vad vill hon uppnå med sin Ledare? Det är en gåta, för ingen verklig forskare försvarar några som helt uttryck för kunskapsrelativism. Hon brottas med en fantasifigur, för att plocka billiga poänger, vilket får som konsekvens att bilden av humanioraforskning som suspekt förstärks och sprids enligt logiken ingen rök utan eld. En lögn och vanföreställning som upprepas tillräckligt många gånger är och förblir en lögn. Och i konsekvensens namn måste alla som far med lögner, även ledarskribenter finna sig i att bli kritiskt granskade. Bara så kan KUNSKAPEN försvaras och vetenskap praktiseras. 

Artikelförfattarna påpekar att felet med den manliga och eurocentriska vetenskapen är att den behandlar naturen ”som vore den en maskin som det är möjligt att få reda på något om … snarare än som dynamisk, kaotisk och oförutsebar”. Så förunderligt. Varför alls ägna sig åt intellektuell verksamhet om man redan vet att inget går att få reda på? Varför befinna sig på ett universitet om inget särskilt kan sägas om kaoset och allt som sägs är lika relevant?

Att säga att naturen (eller kulturen) är dynamisk, kaotisk och oförutsebar, är INTE samma sak som att hävda att anything goes. Och att okritiskt utgå från att naturen är som en maskin är inte vetenskapligt, så varför hör den ena men inte den andra ståndpunkten hemma på högskolan? Andersson förklarar inte det, för hon har sin bild klar. Frågan är avgjord. Och trots att det finns massor av forskning som visar att kunskap aldrig är given på förhand och att det finns massor av fenomen i världen är dynamiska, kaotiska och oförutsebara väljer Andersson att visa sin lojalitet mot den etablerade diskursen. Hon gör som dem hon kritiserar, eller i alla fall som hon uppfattar att de gör. Men hon gör det på rätt sida om den demarkationslinje som hon dragit upp.

De nämner kvinnor som vaktar boskap vid Andernas glaciärer och därför besitter en stor dold iskunskap. Om så är fallet är det givetvis glaciärforskarnas uppgift att fånga upp den och se om den är giltig för deras syften. Söker man kunskap vill man naturligtvis inte missa något som kan föra vetandet framåt, oavsett vem det kommer från. Kunskapen är fri och gränslös, men inte mystisk. Vetenskapens språk, teorier och metoder är gemensamma och standardiserade för att ingen ska kunna hävda att deras kunskap är sann och viktig men otillgänglig för andra.

Fast hela poängen med projektet är ju att dessa alternativa bortsetts från av vetenskapsutövarna. De gör med andra ord inte som Andersson förutsätter och tar för givet att man ska göra. Alltså borde hon välkomna artikelförfattarna som hon nu istället väljer att ifrågasätta och ta äran av, på ovetenskapliga grunder.

Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus.

Men en ismetafor är ju bara verksam som just metafor, som en beskrivning av något annat, det är vad myter och metaforer gör. Detta ’något annat’ är det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare. Metaforer och myter är inte materia, de berättar om materien.

Till exempel kan de förtälja att inte bara sörja utan också mycken smörja följer med smältvattnet.

Vetenskap är också en metafor. Den vetenskap som Anderson försvarar är också en bild. Hon utgår från en metafor där kunskap alltid är objektiv och där vetande alltid står över värderingar. Hon utgår från att allt som finns och är värt att veta om glaciärer finns i snön och isen och verklig kunskap bara kan nås med instrument. Det är ovetenskaplig smörja att hävda det, för vetenskap är ett långt med komplext, dynamiskt och föränderlig begrepp än vad Andersson här ger sken av. Ledaren handlar inte om glaciärer, forskning eller kunskap, den handlar om politik. Annars skulle den aldrig publicerats som Ledare. Kampen mot humaniora förs inte bara inom akademin, och makten över vetandet är långt ifrån objektiv.