En lektion i fördomsfull geografi

För många år sedan hittade jag i ett ödehus en gammal geografibok, tyckt (tredje tryckningen) 1899. Boken skrevs 1890, och författaren S. Almquist skriver i förordet, på den tidens svenska.

I gällande normalplan föreskrives, att i vissa slag af folkskolor den del af lärokursen i geografi, som går öfver fäderneslandets, "hufvudsakligen skall meddelas genom muntlig undervisning med tillhjälp af kartor och innanläsning i läroboken". Föreliggande mindre upplaga af min "Geografi för folkskolan" är närmast afsedd att vara lärobok för sådana skolor.

Tycker om gamla läroböcker, för de ger inblick i den tidens tänkande, rådande kunskapsläge och inte minst tysta förgivettaganden. Idag är det främst det som inte sägs som bär på mest intressant information om den tiden. Tänkte det kunde fungera som uppslag för en bloggpost. Det handlar i högsta grad om kultur, inte för att bokens innehåll talar om hur det såg ut eller hur man tänkte i Sverige runt förra sekelskiftet, utan för att den fungerar som utgångspunkt för reflektion kring kulturen som präglar oss här idag. Kultur är ingenting, inte i sig själv. Kulturen går inte ta på, den går bara att undersöka indirekt. Kulturen finns i mellanrummen och är flyktig likt tunn, tunn dimma. Vill man inte se den kan man lätt avfärda den, men den finns där och påverkar ändå. Ingen kommer undan kulturen. Även den ihärdigaste kulturförnekaren är en kulturvarelse liksom alla andra.


Händelserna på Karolinska handlar om kultur, men det går inte att tala om en unik Karolinsk kultur, för det leder tanken fel. Kultur är ett slags underliggande logik eller struktur som påverkar vad som framstår som gott, önskvärt, rimligt och önskvärt. Det går därför inte att skylla på kulturen, och kulturen i sig förklarar ingenting. Kulturen är och förblir det som ska förklaras, och kulturvetenskapen erbjuder verktyg och ingångar till det arbetet. Kulturvetarens kompetens handlar inte om specifika kulturer, utan om kultur som dimension. Geografiboken får här fungera som illustration till den tanken. Jag vill visa att även om vi idag har tillgång till enormt mycket mer information så är vi fortfarande människor, och det är hos människan som informationen ska processas och användas. Den förmågan har inte förändrats nämnvärt på 100 år. Visst kan man komma långt med information och kunskap, men kulturens makt är stor och även högt aktade vetenskapsmän och framstående ledare är fortfarande människor och kulturvarelser. Skillnaden mellan Swedbanks sparkade VD Michael Wolf och människorna som Alliansen menar är hjälpta av längre (ingångs)löner är, mänskligt sett MINIMAL. Skillnaden är ekonomisk, och att vi tycker den skillnaden är rimlig är ett resultat av kultur, liksom även beslutet att knyta Paulo Macciarini till Karolinska var. Kultur påverkar, men sällan på det sätt man kanske tror.

Nåväl, hur beskrivs Sverige och resten av världen i Geografi för folkskolan? Det första som slår mig när jag bläddrar i boken är hur innehållet organiserats, hur Sverige, världen och människorna presenteras. Boken börjar med en noggrann genomgång av Sverige och landets placering i Skandinavien. Rubriken är: Första världsdelen, Europa. Efter Sverige (som upptar en dryg tredjedel av boken) beskrivs Norge, sedan Danmark. Därefter: De Brittiska öarna eller England. Sedan Ryssland och Finland. Tyskland, Holland och Belgien, Frankrike, Schweiz, Österrike-Ungern, Italien, Balkanhalfön (och Turkiet). Kapitel två handlar om: Andra världsdelen Asien. Här börjar man med Ryska Asien, sedan De västra länderna (Asiatiska Turkiet, Syren, Mesopotamien, Arabien) och slutligen Indien, Kina och Japan. Sedan följer tredje kapitlet: Tredje världsdelen Afrika. Här beskrivs inte kontinentens länder utan mer dess regioner, och detta är det kortaste kapitlet. Fjärde kapitlet: Amerika (från Kanada i norr till Sydamerika i söder, väldigt översiktligt. Australien följer sedan, men här fattas sidor. Sådär såg världen ut från ett Svenskt perspektiv, beskriven i angelägenhetsgrad. Det finns ingen riktig systematik i beskrivningarna, det är som författarens fascination fått styra vad man ska ta upp och hur det ska beskrivas.

Den mest slående skillnaden mellan nu och då som visar sig i texten handlar om hur man beskriver människorna. Alla beskrivs inte och här finns heller ingen systematik. Det som författaren använt sin egen fascination för vissa människor och folkslag, vissa "kulturer", som riktningsgivare. Eller kanske har han inte kunnat hejda sig inför det exotiska, för det är som sagt långt ifrån alla som beskrivs. Stockholmare och andra sörlänningar utgör på det sättet normen, för det som alla känner till behöver inte beskrivas. De andra, de där som inte är som "vi" väcker nyfikenhet och där stannar texten upp. De så kallade lapparna, vilket är en rasistisk (eller rasbiologisk) beskrivning av samerna lyder som följer.

Lapparne äro småväxta, med svart stripigt hår och gulaktig ansiktsfärg. Om sommaren gå de klädda i korta byxor och en kolt av vadmal, om vintern i en renskinnspäls; på hufvudet hafva de en toppmössa. De idka intet åkerbruk, utan lefva mest af boskapsskötsel, men hafva ingen annan boskap än renar. Fasta bostäder hafva de icke, utan flytta från trakt till trakt, där deras boskap har bete (folk som föra ett sådant lefnadssätt, kallas nomader) . Om sommaren hålla de sig i fjällen. Då det börjar bli kallt om hösten, flytta de ner i skogarna, där renarna lefva av renlaf, som de skrapa upp ur snön med sina klöfvar. Lapparne bo i kåtor. Dessa äro ett slags tält af vadmal med hål i taket, hvarigenom röken från eldstaden går ut; till sofplatser tjäna renskinn, som bredas på marken. 

Fast inte bara exotiska andra beskrivs. Även svenskar som sticker ut och lever på lite andra sätt än majoritetsbefolkningen fascinerar. Folket i Dalarna, som vid den här tiden, eller kanske något senare, utkristalliserades som det svenska urhemmet, lockar författaren att lägga ut texten, på tidstypiskt maner som idag säger långt mer om författaren och normen än om folket i Dalarna.

Dalkarlarne hafva af ålder gjort sig kända som ett härdigt och kraftigt släkte. De hafva segt hållit fast vid forntida skick, språk och sedvänor; ännu har hvar socken kvar sin egen dräkt. Då den torftiga jorden ej kan nära det talrika folket, ha de sedan gammalt tagit sig till med allehanda hemslöjd, gjort klockor, laggkärl, slipstenar o. s. v.; de yngre, både män och kvinnor, bruka ännu rätt mycket söka arbete i andra trakter, särdeles i Stockholm, där de högt skattas som duktigt och pålitligt arbetsfolk. Nu begifva de sig dock ej bort så mycket som förr. Deras eget land kan nu bättre föda dem, sedan det vunnit i förmögenhet, därigenom att skogen fått större värde än förr.

Här en bild av Stockholm som i boken beskrivs som en av Europas vackraste huvudstäder. Det är uppenbart att Stockholm är det centrum vari kring allt annat cirkulerar. Övriga städer beskrivs inte alls lika ingående och vördnadsfullt.

Emigrationen från landet beskrivs i lite bekymrade ordalag och befolkningens visar sig vara svår att redogöra för exakt, men skillnaden mellan nu och då är ändå stor. Trots att befolkningen nästan fördubblats är Sverige fortfarande ett relativt sett glesbefolkat land.   

Folket. I Sverige bo inemot 5 millioner människor. I jämförelse med sydligare länder är Sverige glest befolkadt. I synnerhet gäller detta om de höglända trakterna och allra mest om de nordliga skogs- och fjällmarkerna. Tätare befolkadt är låglandet, i synnerhet de sydliga slättlanden, t. ex. Skåne, hvars södra och västra del tål jämförelse med de bättre befolkade trakterna i Europa.

 De allra flesta af Sveriges bebyggare äro till nationen svenskar. I några trakter bo finnar (inalles 20t.) och lappar (5 t.). Finnar och lappar äro besläktade folkslag; de likna hvarandra både till utseende och språk. Finnarne bo mest i Västerbotten nära finska gränsen, mennågra äfven i de stora skogarna, som ligga på ömse sidor om Dalarna ("finnskogar", "finnmarker"). Lapparne bo i fjälltrakterna ner till Härjedalen.

Norge och Danmark beskrivs väldigt svepande. Island nämns inte och Finland beskrivs längre fram, som den del av Ryssland landet då var. Kopplingen mellan Sverige och Finland nämns i princip inte, vilket är lite märkligt och läsaren förstår inte riktigt hur det kommer sig att "några hundra tusen svenskar" bor i kusttrakterna. Och beskrivningen av finnarna är inte särskilt smickrande: "Finnarna äro i allmänhet ett trögt folk, som aldrig gör sig brådtom; men de äro också ett pålitligt och segt ihärdigt folk, som envist håller i med hvad det en gång börjat och när det gäller, i en otroligt grad kan tåla svält och alla slags besvärligheter". Skillnaden mellan den beskrivningen av ett folk och beskrivningen av engelsmännen är slående.

Engelsmännen äro ett kraftigare, driftigare och förståndigare folk än de flesta andra och hafva också i många fall hunnit längre än andra folk. Detta veta de också själfva ganska väl; därför ha de stor förkärlek för allt som är engelskt, men allt utländskt förakta de. De Brittiska öarna äro af naturen rika,och det finnes här större rikedom än i något annat land, men också mycken fattigdom, i synnerhet bland befolkningen i de stora städerna. -- Irländarne äro ett annat folk än engelsmännen och tala ett alldeles olika språk. Religionen är äfven olika: engelsmännen äro reformerta, irländarne katoliker.

Skillnaden mellan folk och folk beskrivs ingående, och var uppenbarligen viktig att peka på och upprätthålla. Texten andas tydligt av tidens rasbiologiska vurm. Fast alla får som sagt inte riktigt samma uppmärksamhet och beskrivningarna är varken objektiva eller vetenskapligt underbyggda. Det låter mest som fördomsfulla anekdoter, förklädda till vetenskap genom det högtravande språket. Intressant är beskrivningen av folket som bodde i Schweiz.

Schweizarne äro ett modigt, kunnigt och frisinnadt folk. De älska högt sitt fädernesland samt gripas af hemlängtan och blifva lätt sorgburna, när de äro i främmande land. Ett nationalfel är deras väl starka begär efter pengar, och svärmen af resande har ej haft godt inflytande på folket.

Vilka är de resande? Det är oklart om man menar turister, vilket var ett ännu inte uppfunnet begrepp, eller om det är Romer som åsyftas. Hur som är beskrivningen påfallande svepande och väldigt fördomsfull. Och värre blir det ju längre bort från Sverige, Norden och världens centrum man kommer.




















 

Mest exotiskt är Afrika som utifrån bokens beskrivningar framstår som just den mörka kontinent som jag lärt mig att man där och då uppfattade Afrika som. En hel kontinent beskrivs i princip som ett land, och folket beskrivs som djur. Fast det bör påpekas att det gäller även folk i Europa, enligt ovan. Så stor är inte skillnaden i beskrivningen av de andra. Deras olikheter med normen liknar varandra även om karaktärsdragen är annorlunda. Fördomsfullt och stereotypt är det i vilket fall som helst

Nästan hela Mellanafrika bebos af negrer, hvilka utgöra en egen människoras, utmärkt af svart hudfärg, ulligt hår samt utstående mun med tjocka läppar. I odling hafva de hunnit mycket mindre långt än alla de förr nämnda större människostammarna. Dock lefva de ala i samhällen, hafva en religion, s. k. fetischdyrkan, äga boskap och drifva något åkerbruk samt kunna tillverka kläder, vapen och husgeråd af allehanda slag. De äro delade i en mängd stammar och riken.

Negrerna hafva ej så dåliga själsanlag, de hafva de visat, där de bott bland européer, t. ex. i Amerika; men för sig själfva komma de ej långt. De äro i mycket som barn; de älska att styra ut sig med grannlåt, äro häftiga i alla sina själsrörelser, så att de i glädje hoppa, dansa och sjunga, i sorg åter skrika och tjuta, rifva af sig håret och rulla sig på marken. De råka lätt i vrede och åro då grymma och blodtörstiga. Annars äro de i allmänhet godsinta, men i hög grad opålitliga och lögnaktiga samt oförskämda tiggare, äfven kungarne. Att arbeta strängt är något som negrerna ej gärna göra, ehuru de äro rätt starka, i synnerhet i armarna; och börja de ett företag, så hålla de ej länge ut därmed; men det är ej heller lätt att i Afrikas heta klimat göra ett uthålligt arbete. -- Till sin afgud eller fetisch tager en neger hvad föremål som helst, ett träd, en sten eller dylikt, som synes honom ovanligt och märkvärdigt; han tror, att däri bor någon ande, och offrar till honom för att få hans hjälp. Men går det honom illa, så förlorar han tron på fetischen, kastar bort eller bränner upp den och skaffar sig en annan. -- Icke alla negrer hafva lika svart hudfärg. Bland de ljuste äro kaffrerna, som bo längst i sydost och i de flesta fall stå framför de andra negrerna.

Min mormor föddes 1900 och detta är alltså vad hon fick lära sig när hon gick i skolan. Det manar till eftertanke. Framförallt slås jag av att skillnaderna mellan då och nu både är stora och små. Inga läroböcker ser ut så här idag. Framförallt organiseras kunskapen på andra sätt och nationalkaraktärerna är förpassade till historiens avskrädeshög, där fördomarna hör hemma! Fast hur låter det i riksdagen, när flyktingfrågan debatteras? Har det inte skett en glidning här? Tittar man på hur människor från Nordafrika, eller ensamkommande flyktingbarn, beskrivs är likheterna slående. Avpixlat och andra forum odlar den bild av världen som beskrevs i Geografi för folkskolan. Det visar på kulturens komplexitet, och på hur bräcklig den är, hur viktigt det är att bevaka det som sägs och analysera samtidens försanthållanden och det som tas för givet i vardagen.


Som sagt: Humaniora behövs! Hur ska vi annars förstå oss själva och den värld vi skapar? Hur ska vi annars kunna bygga upp förståelsen för vilka förutsättningar som finns för förändring?