Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den elfte av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.
Bildningens värde måste uppvärderas, det visar inte minst händelserna på Karolinska som nu nystas upp. Det så det blir när annat än kunskap står i centrum för forskning och utbildning. Det är en konsekvens av att kunskap är medlet och pengarna målet. Och det är därför jag kämpar mot New Public Management och ekonomiseringen av den svenska skolan. Jag vill se bildningen i fokus, vill vårda kunskapsutvecklingen. Idag stressas lärare till sammanbrottets rand för att leva upp till managementskonsulternas mål och ledningsfilosofier, vilka handlar om annat än kunskap och bildning. Idag ska skolan visa resultat, kunskapsorganisationer prestera, forskning ska mätas, jämföras, kontrolleras och utvärderas, inte för kunskapens skull, utan för konkurrensens. Kunskap anses idag få högre kvalitet om den upphandlas i konkurrens. Inte för att någon lärd människa eller forskare säger det, utan för att så fungerar det ju överalt annars. Och för att det ändå inte är det viktiga. Det enda som betyder något är pengarna och vinsten. Därför har skolan offrats. Ansvariga för skolpolitiken har spelat ett lika högt spel som ledningen på Karolinska, som gamblat med ett av världens mest prestigefulla priser, Nobelpriset. Inte för att kunskapen ansågs värd risken, utan för pengarna och prestigen. Forskning och utbildning handlar nämligen om det idag, inte om bildning.
Det gör ont i själen att se hur maktens män vrider sig som maskar för att rädda sin heder och skydda sig och sin organisation. Bakom fasaden finns bara tomhet. En gyllene tomhet, en budget i balans och pengar i massor, men vad spelar det för roll när kunskapen och vetenskapens anseende nu ifrågasätts. Förtroendet för vetenskapen utarmas. "Varför ska man lita på forskarna sa du?", perspektivet som öppnas upp är skrämmande. Mitt livsverk har smutsats ner av människor som offrat kunskapen för New Public Managements nyckeltal och det som utvärderas. Idag skriver professor Per Aspenberg i SvD om hur kunskapen och forskarna har kommit att underordnas utbildningsinstitutionens varumärke och strategier för att stärka det. Då blir risktagande logiskt och önskvärt, om den hägrande vinsten bara är tillräckligt stor. Hur kunde det bli som det blev?
Orsaken torde ligga i att ledningen för universiteten känner en svår press på sig att uppnå ära och berömmelse, i kombination med att man tror sig kunna nå detta genom att imitera näringslivet. Strategiska rekryteringar, omorganisationer och marknadsföringsavdelningar tenderar att ersätta den välfungerande akademiska vardagslunken. Samtidigt tävlar forskarna inbördes om pengar för att kunna hålla sig kvar som forskare. Man tävlar genom att kunna påvisa prestigevinster i form av publikationer i vetenskapliga mode-tidningar. Det är stenhårt. I en sådan miljö har man helt enkelt inte tid att ägna åt att försöka hejda en fuskande kollega. Om man dessutom har en ledning som är mer upptagen av varumärken än av vetenskap, riskerar man visselblåsarens bistra öde. Jag har sett det hända på två andra medicinska fakulteter utanför Karolinska Institutet under mina 35 år som forskare. När rektor låtit förleda sig att rekrytera en utländsk stjärna förbi den vanliga tågordningen, blir den som opponerar sig en bromskloss, hur rätt han än har. Det leder till tystnad: bland dem som hörts i medierna i Macchiariniaffäeren är få aktiva forskare på KI, men många pensionerade och från andra universitet.
Hur förhindra att det händer igen? Risken är nu att de hederliga, goda forskarna straffas för vad en enstaka ohederlig ställt till med, på så sätt att forskarsamhället sätts under byråkratiskt förmynderskap, med ännu fler tidsödande regler, blanketter och kommittéer. En fristående organisation för granskning av misstänkt fusk är en självklarhet som många länge begärt, men annars är det viktiga att stärka forskarsamhällets ursprungliga arbetssätt; att faktiskt göra det som vi lär de unga forskarna: granska, kritisera, omtolka och diskutera. Forskningen måste frigöras från det antiintellektuella varumärkestänkandet. En forskares prestige ska ligga i de insikter och kunskaper han bidragit till att skapa, inte enbart i hur mycket pengar eller rubriker han kunnat dra till sig, eller i om han haft turen att synas någon enstaka gång i en av de trendkänsliga ”topp-tidskrifterna”.För mig som sysslar med humaniora och kulturforskning finns inga prestigefulla och välkända tidskrifter att publicera mig i, och dessutom passar den formen synnerligen illa för kunskapen som min forskning resulterar i. Och för att kunskapen ska göra skillnad krävs andra spridningsvägar, en annan publik och en helt annan syn på kunskap än den som ryms inom det kunskapsvidriga begreppet NPM. Jag kan bara hoppas att Macciariniaffären och skandalen på Karolinska gör att politikerna tänker om och ändrar synen på hela utbildningssystemet. Även om jag kom till universitetet i samma veva som omorganiseringen av skola och utbildning i Sverige inleddes levde jag länge min dröm. Jag undervisade, forskade och bidrog till landets kunskapsutveckling. Jag ägnade dagarna åt min egen och andras bildning.
Sedan tog managementkonsulterna över och allt förändrades. Jag såg det inte komma men plötsligt betydde inte kunskap längre det den gjorde när jag påbörjade mina studier. Kunskap har idag allt mindre med innehåll och personlig utveckling att göra. Idag, har det bestämts, ska kunskap mätas. Utbildning målstyras och verksamhetens resultat ska utvärderas. För kvalitetens skull, sägs det, men sanningen är att det var när man började tala om kvalitet i skola och utbildning, när Sverige skulle bli bäst i världen (vilket Sverige redan var), som kvaliteten började utarmas. Utvecklande seminarier har ersatts av väldokumenterade, själsdödande möten. För hur kontrollerar och dokumenterar man ett intellektuellt och utmanande seminarium? Det går ju inte. Och eftersom mätbarhet och konkurrens av managementkonsulterna (?!) anses driva kvalitet får vi som är forskare sitta på de där mötena och spela spelet, dokumentera den meningslösa verksamheten så att ingen ska kunna beslå oss med kritik för att vi inte gör nytta för pengarna.
Så ser det ut på högskolan idag. Det är vad vi sysslar med. Eller det är min bild, min upplevelse av vardagen i den högre utbildningen. Jag tror dock många känner igen sig. Och för varje år som går förändras sakta synen på kunskap och högskolan och dess verksamhet förändras. För att klara produktionsmålen och effektivisera verksamheten förflyttas kunskapen allt mer ut i periferin och den akademiska friheten anses idag vara ett hinder. Sakta rör vi oss längs ett sluttande plan. På Karolinska kan det mycket väl visa sig att man inte kommer att kunna återvända till säker mark med mindre än radikala åtgärder, om nu inte förtroendet för Nobelpriset skadats så pass att det inte anses betyda något. Hur det blir vet ingen, men det är uppenbart att man spelat hazardspel med kunskapen. Det är illa nog och borde mana till eftertanke.
Högskolan jag var student i är en helt annan än den jag undervisar i. Och den största skillnaden har med synen på bildning att göra. Bildning talades det inte så mycket om när jag var student, men det var det vi ägnade oss åt. Idag talas det om bildning, men det är inte det vi sysslar med längre. Jag börjar nästan tro att alla missförstånd som finns kring detta med bildning är en medveten strategi från förespråkarna för NPM som förblindade av pengarnas makt vill vidga marknaden och möjligheterna till ökad vinst. Vill inte tro att det är så, men synen på bildning har förändrats påfallande snabbt.
Det blev en lång utvikning, men det finns så mycket tankar som trängs om det intellektuella utrymmet. Nu är vi dock framme vid missuppfattning nummer,
11) Bildning förutsätter en kanon, och den finns inte längre
Det är sant: Ännu en bra bit in i 1800-talet bestod bildningens föremål av högst ett par hundra böcker, i kännedom av inte mer än tre eller fyra språk, i några grundkunskaper i musik såväl som i teckning samt lite erfarenhet av skådespel, ofta inte bara som åskådare, utan också som aktör. Sedan dess har föremålen blivit oändligt fler, inte minst för att nya medier kommit till. Dessutom har en skola, som tyckte att den gamla kanon mest bestod i gammalt och ”snårigt” (bestsellerförfattaren Jan Wallentin om Franz Kafka) skräp, sett till att det numera knappt finns mer än tre, fyra skönlitterära böcker som alla gymnasieelever har läst, mest romaner (som ännu på 1800-talet betraktades som en lägre konstform).Inte bara konservativa kulturpolitiker har reagerat på denna brist på kulturell enhet och krävt en ny kanon. Enbart kravet visar dock att de inte ens vet vad en kanon är. Det går inte att sätta en kanon, av egen maktfullkomlighet. Det går inte heller att skapa en kanon genom att tvinga folk till den, och när Liberalerna eller Kristdemokraterna kräver en kanon för svenska skolor så förväxlar de en kanon med en önskelista. En sådan hör till jultomten, inte till bildningen.
Är det inte exakt vad händelserna på Karolinska också visar, att forskare förförts av drömmen om pengar, prestige och framgång, så till den milda grad att de börjat tro på tomten. Och plötsligt stod han där och lovade guld och gröna skogar. Kunskapen, den kritiska granskningen, kollegialiteten och allt som har med bildning att göra kastades över bord och byttes mot ett fåfängt hopp om att bli världsledande. När akademin överger bildningen och placerar pengarna i centrum istället för kunskapen blir det så, och det sker i Sverige idag, med ansvariga ministrars goda minne. Kunskap och bildning, verklig utbildningskvalitet är ingen önskelista, inget man kan beställa fram. Det har managemenskonsulterna lyckats få oss att tro, men Kejsaren i all sin prakt är naken. Visst kan vi fortsätta kalla universitetet för universitet, men om kunskapen och bildningen inte står i centrum är det något annat!
En kanon bildas genom generationer, och den uppstår av att vissa verk igen och igen går genom skolan eller ungdomslektyren, och varje gång visar de sig vara intressanta och lärorika. Dessutom är det inte ens sant att vi inte har någon kanon längre. I stället finns det alltför många kanoner: inom sporten och populärmusiken, inom filmen och kanske även litteraturen finns det faktiskt verk som alla känner till och som alla har någonting att berätta om. Det är bara så att de – till skillnad från den gamla kanon – sällan möts av en systematisk och historisk kritik (förutom Bob Dylan, förstås).Bildningen och kunskapen finns där mitt framför ögonen på oss, men vi glömmer det, missar det eller bortser från det. För vi är fullt upptagna med att målsäkra, utvärdera och KONKURRERA. Vi satsar alla våra pengar på att bli bäst och världsledande, istället för att bli bra och sträva efter att bli bättre. Vi fyller skolan och lärarnas tjänster med sådant som går att räkna, väga, mäta och kontrollera för att ingen ska kunna säga att skattepengarna inte används effektivt. Fast alla med insyn och kunskapsintresse vet att det inte leder till kunskap, kvalitet och värden som varar. Bildning är inget man kan beställa fram eller önska sig, det är resultatet av hårt arbete och tålamod. Bildning tar tid och kräver engagemang, men å andra sidan är det mödan värt för bildningens värde ökar och ökar ju fler som får del av den och ju fler man kan utbyta tankar och erfarenheter med. Bildning överbryggar klyftor och har inga negativa biefekter. Att satsa på bildning är inte förenligt med några risker och vinsten är garanterad. För att bildning ska kunna betraktas som bildning, för att kunskapen som finns runtomkring oss ska kunna fungera som BILDNING krävs dock en annan syn på kunskap.
Det saknas den intellektuella motparten till kanon: filologin och historien, disciplinerna i vilken man lär sig att förstå, att bevara och att skilja mellan bra och sämre.
Nedskärningarna i humaniora och inom kulturjournalistiken, både i volym och i kvalitet, har brutala konsekvenser för vilken kanon som helst. Därför att om man vill ha en kanon måste det finnas litteraturhistoria och litteraturkritik också, och detta på lång sikt. Har kulturpolitikerna tänkt på det?Vi står inför ett vägskäl. Vad ska vi ta sikte på, pengarna eller kunskapen? Vem ska vi lyssna på jultomten som lovar guld och gröna skogar för några få lyckligt lottade, eller bidade forskare som kan hjälpa alla att hjälpa varandra? Nu, i kaoset efter Macciarini, har vi ett gyllene tillfälle att göra om och göra rätt! Låt oss ta den chansen, det kan mycket väl vara den sista vi får.
Det finns massor av kvalitativt orienterade tidsskrifter med humanvetenskaplig inrikting Se bla. http://www.slu.edu/organizations/qrc/QRjournals.html
SvaraRaderaMånga mycket prestigefyllda.
Problemet är att humanister väljer att skriva böcker på sina modersmål. Där saknas kollegial granskning som är systematisk och istället får vi utgivning på kommersiell grund.
Tack Christopher! Bilden är aldrig entydig, så klart. Fast tidskrifterna är knappast lika prestigefulla som Nature ...
SvaraRaderaOch sedan är det ju en helt annat typ av förfarande när tolkningar och teorier ska granskas, än när någons metod och resultat ska granskas. Min erfarenhet är att det inom kvalitativ, hermeneutisk forskning lätt tenderar att bli tyckande, som inte sällan bottnar i vilken teoretisk skola man anslutit sig till. Debatterna mellan kulturvetare kan vara väldigt destruktiva.
Jag är heller inte bekväm med formatet, min forskning om kultur passar inte för artikelformatet, det krävs utrymme och fördjupning och jag kommer inte fram till något som går att presentera i ett abstract. Och de tre bokprojekt jag håller på att slutföra nu har ett kunskapsmål som inte passar för en internationell publik, eller jag misstänker i alla fall att det åtminstone förstå måste provas här. Svenska är mitt modersmål, och språket är intimt förknippat med tänkandet och analysen. Jag känner mig bakbunden när jag ska skriva på engelska.
Särskilt kommersiellt är det heller inte. Den fösta av böckerna jag skrivit och fick antaget på förlag ville man ha 84000:- i tryckbidrag för. Humanvetenskaplig litteratur är ingen guldgruva, men det är ett format som behövs, också. Jag är ingen motståndare till referee-artiklar, men tycker statusjakten och räknandet av antal artiklar är kunskapsfientligt. Jag vill kunna välja format och kanal efter kunskapsmål, och vill bli bedömd för innehållet!
Hur kunde det gå så här? Enligt Marx (Kommunistiska manifestet): "Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."
SvaraRaderaObs: även vetenskapsmannen! Världsekonomin visar allt fler och tätare tecken på inbromsning, på långvarig stagnation. Med Marx skulle man kunna tolka det så att den ekonomiska basen går i stå, och därmed kommer också utvecklingen i samhällets överbyggnad (där vetenskap och kultur ingår) drabbas av stagnation.
Låt oss hoppas att krisen kan leda till eftertanke och att det kommer något gott ur detta Björn! Vi har ju ett gyllene tillfälle just nu, tänker jag.
SvaraRaderaJag tänker mig att uppfattningen om bildning förflyttats ytterligare åt det idealistiska och nästan andliga hållet och därmed minskat i status. Då kan man lika gärna läsa teologi och bli präst om man vill pyssla med saker som inte bara tillhör sinnevärlden och därigenom bli bildad. Då handlar det mer om "andlig" bildning och får en annan tyngdpunkt. Istället för kunskap är det inre andlig växt som blir målet och efter det blir man (i bästa fall) genomlyst och upplyst och får en annan typ av kunskap.Denna kunskap handlar väl då snarare om kunskap om moral än vetenskaplig kunskap. Men främst handlar denna bildning om vishet i betydelsen att handla adekvat i livets alla situationer och göra korrekta bedömningar utifrån sin växande insikt om sin egen begränsning.
SvaraRaderaDetta var för övrigt min enda uppfattning om bildning fram till 20-årsåldern då jag är uppvuxen i en frikyrklig miljö. Att jag senare förstod att det handlade om kunskap och förståelse på ett mer intellektuellt plan var något delvis nytt,(hur otroligt det än kan låta.) Men just detta att vetenskaplig kunskap blivit så skild från det religiösa är väl ändå lite olyckligt. Är det inte just därför bildning tappar i betydelse och status? Om det inte finns något högre värde, t ex en Gud eller gudomlig värld att efterlikna eller sträva efter att låta sig och samhället bli en avbild av, vad annat är då att vänta sig än bildningens kollaps? Det är ju inte så konstigt att bildning då inte är viktigt i samhället. Människors inre moral är ju inte viktig i ett samhälle där det räcker med skrivna värdegrunder och etikkommissioner.
Eva
Tack Eva! Du sätter fingret på något mycket viktigt här. Bildning ersätter ingenting annat, det handlar om hur man använder insikterna och om öppenheten för allt det man inte vet. Vetenskapen kan heller inte ersätta religionen eller andligheten. Något viktigt går förlorat då. Ingen har SVARET. Bildning handlar för mig om att söka kunskap och förståelse och om att inse vad man vet, vad man inte vet, och vad som inte går att veta.
SvaraRadera