Tidskriften Axess säger sig värna Vetenskap och Bildning. Jag är skeptisk!

Kritiken mot postmodernismen går i vågor och kommer från olika håll och postmodernismen får klä skott för än det ena än det andra. I det senaste numret av Axess utmålas postmodernismen som orsak till allt ont. Artikelförfattaren är Magnus Henrekson (professor i nationalekonomi och vd för institutet för Näringslivsforskning), och artikeln ingår i en serie artiklar i tidningens temasektion, som handlar om Edmund Phelps teori om orsaken till den kreativa kris i ekonomin som han menar är orsaken till sjunkande tillväxt. Henrekson inleder med följande ord.

Ett genomgående tema hos Nobelpristagaren i ekonomi Edmund Phelps är att ”det goda livet” inte kan uppnås via konsumtion. Tvärtom menar han att ett liv fyllt av mening – ett blomstrande liv – främst uppnås när man är aktör och producent. Aktörsrollen ska uppfattas i vid mening – som producent av avkomma och av värdefulla varor och tjänster, som problemlösare, som en person som antar krävande utmaningar, gör upptäckter och skapar och utnyttjar möjligheter. Phelps lyfter också fram att den ekonomiska tillväxtens urkälla varken är mer arbete, investeringar, utbildning eller forskning. Den verkliga källan till tillväxt är innovation och den dynamik som följer på innovation. I den dynamiska processen uppstår investeringsmöjligheter, skapas jobb med högre produktivitet och värdet av människors kunskaper ökar. Avkastning på humankapitalet ger drivkrafter att tillägna sig ekonomiskt värdefull kompetens både genom formell utbildning och på annat sätt, inte minst på jobbet.

Jag har inga problem att instämma i budskapet att livets mening inte kan uppnås genom konsumtion allena och att det är innovation och entreprenörskap inom ramen för ett system med goda institutioner som är grunden till dagens välstånd. Men trots att Phelps lyfter fram dessa ofta försummade aspekter plågas hans analys av flera svagheter som gör att den inte övertygar. Enligt Phelps är det ingen hejd på allt som gått fel i Västerlandets ekonomier.

Intressant nog presenteras Phelps här av sanningsförsvararen Henrekson som Nobelpristagare i ekonomi. Något sådant pris existerar dock inte, däremot finns det ett pris som heter Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ... Jag är kritiskt till det mesta som tas upp i artikeln, men här ska jag försöka hålla mig till saken. Hur ser Henrekson på sanningen och vetenskap? Han företräder trots allt ett ämne som fått mycket kritik för bristande vetenskaplighet. Nationalekonomi har mycket gemensamt med (delar av) pedagogikämnet i det att det finns en närmast religiös tro på teorierna som arbetet utgå från. Det jag är kritisk till är att Henrekson ser allt i svart och vitt, vilket inte minst hans något oväntade angrepp på (sin skapade bild av) postmodernismen är ett tydligt tecken på.

Phelps missar dock en, som jag ser det, viktig ideologisk delförklaring till den sjunkande arbetstillfredsställelsen och till det minskade intresset för politiskt engagemang och för att jobba för att "göra skillnad" för något större än den egna snöda vinningen: det postmodernistiska tolknings- och forskningsparadigmet. Detta smyger sig in snart sagt överallt och lägger sig som ett misstänkliggörande filter över varje tolkning av ett skeende eller agerande. Paradigmet har visat sig utomordentligt effektivt och livskraftigt när det gäller att undergräva trovärdigheten i upplysningens budskap -- att förnuft, rationalitet, sökandet efter kunskap och individuell frihet är basen för framsteg, förändring och en anständig samhällsordning.

Det "postmodernistiska tolknings- och forskningsparadigmet" talas det om här, men vad är det Henrekson menar egentligen? För mig veterligen existerar det lika lite något sådant paradigm i bestämd form singular, som det existerar ett Nobelpris i ekonomi. Om Henrekson nu verkligen vill bli tagen på allvar borde han, enligt sina egna sanningskriterier visa på belägg för detta. Fast några sådana finns inte, så därför får vi lita på professorns och VDns (högst tveksamma) ord. Menar han på allvar att det är rimligt, att det är detta som kännetecknar ett vetenskapligt förhållningssätt? Tydligen, för han fortsätter bygga sitt resonemang kring anekdotiska "bevis" eller till och med högst personliga åsikter, och kritiken mot (den av Henriksen skapade) postmodernismen känner inga gränser.

Synsättet att det inte finns någon objektiv sanning bidrar till de fallande skolresultaten. Särskilt gäller detta när postmodernismen lär att "kunskap" [oklart varför Henrekson väljer att sätta kunskap inom citationstecken, vilket indikerar att han inte tror på begreppet. Att sätta kunskap inom citationstecken är postmodernismens sätt att peka på att det man menar är något relativt, osäkert och annat än man vanligtvis menar med ordet] egentligen är ett instrument för förtryck som makten använder för att hålla människor i schack. Detta problem finns i större och mindre grad i alla västländer, men det så kallade Pisaraset indikerar att Sverige är ett av de länder som drabbats hårdast.

Var finns forskningen och evidensen som stödjer dessa påståenden? Sanningen är att det inte existerar något sådant. Detta är bara högst personliga åsikter som, eftersom de presenteras av en professor, antas kunna passera som sanning. Fast egentligen är det ju så att om man nu skulle kunna utplåna postmodernismen så finns ju fortfarande Henreksens illa underbyggda exempel på "vetenskap" kvar. Om det är något som skadar skolan, kunskapen och förtroendet för vetenskapen så är det denna typ av politiska inlägg, (dåligt) förklädda till vetenskap.Tesen som Henreksen driver i polemik mot Phelps är att privatisering av skola och vård är lösningen på samhällets och ekonomins problem.

Med andra ord: om vi inte släpper in köpkraft i välfärdssektorn fortsätter den att utarmas. Ett dynamiskt samhälle förutsätter att de flesta människor utifrån sina förutsättningar strävar efter att skaffa sig goda inkomster. Det kräver drivkrafter i form av att det ger åtkomst till värdefulla varor och tjänster. Men om man inte ser någon möjlighet via högre inkomster att ge sina barn en bättre utbildning, sina föräldrar en bättre omsorg på ålderns höst och sig själv bättre vård när man blir sjuk, då faller det centrala argumentet för att skaffa sig högre inkomster. Häri ligger välfärdsstatens Moment 22.

Det goda livet kan inte förverkligas genom konsumtion, dels därför att få kan köpa det som är mest väsentligt såsom utbildning och vård, dels därför att det goda livet uppnås genom meningsskapande verksamheter, men det har den nationalekonomiska grundmodellen och postmodernismen gjort oss blinda för.

Henreksen försvarar, om jag inte är helt fel ute, Milton Friedmans teori som allt fler idag kritiserar för att den inte visat sig hålla sträck. Henreksom försvarar alltså en starkt ifrågasatt teori genom att kritisera ett paradigm som inte existerar, i alla fall inte på det sätt som han hävdar. Om det är någon som är blind så är det Henreksen, och detta visar han genom att likt Fox News utgå från en egen "sanning" som passar de syften som egentligen ligger bakom resonemanget. Den ende postmodernisten jag kan identifiera i artikeln är alltså Henreksen, som med andra ord sågar av den gren han sitter på, eller klipper det halmstrå som hans tes hänger i.

En ledande tanke i postmodernismen är att det inte finns någon objektiv kunskap; istället hävdas att bara man dekonstruerar påstådd kunskap tillräckligt grundligt, kommer det bakomliggande egenintresset att friläggas. Men om det inte existerar någon objektiv kunskap eller om det inte går att enas om någon kunskapsteori, då blir det heller inte möjligt att skapa och vidmakthålla ett meritokratiskt system med väl förankrad legitimitet. Utan ett sådant system finns ingen väg för de mest kompetenta, samvetsgranna och ambitiösa att göra anspråk på ledarpositioner med syfte att främja ett brett allmänintresse. Om det inte finns någon arena där enskilda personer med trovärdighet och legitimitet kan sträva mot och tjäna något som är större än det snäva egenintresset, då erbjuds inget alternativ till att verka för den egna familjen eller gruppen.

Postmodernismen bidrar också till att undergräva meningsskapande institutioner som familj, föreningsliv, kyrka och skola utan att bidra med nya institutioner som kan fylla motsvarande funktion. Det har därmed blivit svårare att hitta sammanhang som sporrar individen till att söka det gemensamma bästa och förstå varför man ska göra det. Samarbete är en viktig förutsättning för en fungerande och innovativ ekonomi, men arenorna för att lära sig samarbete blir färre eller förlorar sin attraktivitet.

Personligen blir jag alltmer övertygad om att det postmodernistiska paradigmet i dess olika former, vilket har blivit så dominerande inom akademin, medierna och det offentliga samtalet, är en viktig förklaring till varför så många är otillfredsställda med sitt arbete och bär på en känsla av meningslöshet.

Personligen blir Henreksen alltmer övertygad. Personligen, inte som den professor och företrädare för vetenskapen som han presenteras som i ingressen. Varför är någons personliga åsikter om något värda att ta på allvar? Om den nu vore så att Henreksen verkligen stred för ett mer vetenskapligt synsätt, vore det då inte rimligt att han byggde sina tankar på logik, evidens och tydliga (falsifierbara) argument? Jag tycker det, och det är också den bärande tanken inom all vetenskap, även inom den postmodernism jag företräder och vars syfte är att dekonstruera just de maktanspråk på Henreksen reser i sin ovetenskapliga och politiska artikel som avslutas på följande sätt.

Föreställningen att det egentligen inte finns några sanningar, bara partsinlagor eller ideologiska tankebyggnader, är givetvis förödande för lärarens auktoritet och legitimitet att betygsätta elevprestationer. Häri ligger också det viktigaste skälet till läraryrkets sjunkande status.

Det råder ingen tvekan om att Edmund Phelps har ett viktigt budskap, framförallt att han lyfter fram innovationers centrala betydelse för vårt välstånd och att han diskuterar vad som egentligen utgör ”det goda livet”. Det är också lätt att instämma i den avslutande uppfordran att vi behöver ”vända oss bort från den klassiska fixeringen vid förmögenhetsackumuleringar och effektivitet till en modern ekonomi som sätter fantasi och kreativitet i centrum för det ekonomiska livet”.

Men forskning inom psykologi och neurovetenskap har gett oss en allt bättre förståelse för vad som gör livet meningsfullt och inom beteendeekonomin växer det fram en betydligt mer komplex syn på människors drivkrafter.

Egentligen är förutsättningarna bättre än någonsin för människor i väst att skapa sig ett gott liv, oavsett om man är en person som hela tiden söker förändring och utmaningar eller vill hitta sin mening på andra sätt. En förutsättning är dock att vi gör upp med de föreställningar som predikar misstänksamhet mot allt som andas vilja och passion för att själv och utan pekpinnar från överheten sätter det allmänna bästa framför det egna jaget.

Det Henreksen egentligen vill säga är att lazzes faire är den enda vägens politik, och det gör han genom att likt en trollkarl rikta uppmärksamheten mot det fiktiva hotet postmodernism. Precis på samma sätt som dem han kritiserar bevisar han i ord och handling att han egentligen skjuter sig i foten. Därför kvarstår frågan: Vem kan man lita på idag? Och den angelägna frågan, det allvarliga problemet, samtalar jag gärna mer om, men med utgångspunkt i argument och väl underbyggda forskningsresultat.