Vem kan man lita på?

Frågan om tillit är avgörande för ett samhälles hållbarhet. Finns det ingen tillit, eller om tvivel sprider sig luckras sammanhållningen upp och alla tvingas skydda sig mot det oväntade och det okända. Tvivel har lätt att slå rot och när det väl tagit sig in har det en enastående förmåga att sprida sig. Likt ett virus smittas samhällskroppen av tvivel och det första offret är här liksom i alla krig sanningen. När man inte kan lita på sina medmänniskor måste man hitta någon annan att lita, för ingen kan klara att inom sig härbärgera hur mycket osäkerhet som helst. Allt går inte att kontrollera och skydda sig mot. Tillit är därför viktigt för samhällets överlevnad, och att kunna lita på andra är avgörande. Att bli litad på är en gåva, ett ansvar att värna och vårda. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut eller fungerar idag i det samhälle som växer fram mellan oss alla och som vi och våra barn är hänvisade till. Tillit och ansvar är ett slags barometer som visar hur hållbart samhället är.

Idag litar många i princip blint på forskare, men misstror sina medmänniskor med utgångspunkt i den information man har om dem, ofta för att de inte ser ut eller gör som en själv. Man borde göra tvärt om, man borde misstro forskare på ett informerat och kritiskt analyserande sätt, utifrån vad de hävdar och hur det som sägs förhåller sig till andra forskningsresultat, och man borde lita blint på sina medmänniskor. För de flesta är och fungerar som majoriteten. Avvikare som utgör en verklig fara är enormt sällsynta och dessutom finns det allra vanligaste och allvarligaste hotet mot den personliga tryggheten i ens närhet. Mord och våldtäckter utförs till en förkrossande stor andel av närstående. Ändå är det mot resten av medmänniskorna, dem man inte känner eller som ser annorlunda ut som man riktar sin misstro. Det gör något med oss och samhället.

Hur ser det ut i skolan, där man får verktygen för att hantera tillit och där förmågan att förstå vad tillit och ansvar är och varför det är så viktigt att förstå detta? Tyvärr ser jag få tecken där som inger hopp. För det curlas, hjälps och uppmuntras. Idag litar man på barns förmåga och tror på att de vill och kan. Allt barnen gör är bra och uppmuntras, för att de inte ska kvävas i sin linda. Skolan och pedagogiken individanpassas så att alla barn ska kunna växa på sina egna villkor och i sin egen takt. Tilliten som visas barnen är det inget fel på, jag är med och för. Men den som visas tillit utan att lära sig ta ansvar, utan att få lära sig ta konsekvenserna av sina handlingar, lär sin inte vad det är att visa andra tillit. Hen riskerar att bli en odräglig människa som ser andra människor som verktyg för sin egen tillfredställelse. Den som inte får ta verkligt ansvar lär sig att bli oansvarig och en sådan människa litar ingen på. Risken är uppenbar att vi hamnar i en ond cirkel som är svår att ta sig ur.

Balansen mellan tillit och ansvar, och samhällets förmåga att skapa jämvikt mellan dessa centrala mänskliga egenskaper är nyckeln till ett hållbart samhälle. Både tillit och ansvar är egenskaper som man måste lära sig hantera och som måste vårdas, för att inte misstron ska slå rot, växa sig stark och sprida sig mellan oss alla. 

Lita på dina medmänniskor så litar de på dig. Lär barnen ta ansvar, och låt dem verkligen göra det också, utan att curlas. Då kommer tilliten att sprida sig och växa, och tryggheten som är en förutsättning för fortsatt spridning och växande förmåga att ta ansvar och känna tillit ökar. Bara så kan ett hållbart, öppet och tryggt samhälle byggas, underifrån, i vardagen, av dig och mig.