En teori om allting?

Drömmen om en enda teori som ska förklara allt är inte bara en fåfäng och omöjlig dröm som säger mer om hur människan tänker och fungerar än om hur livet och världen, verkligheten fungerar. Det spelar inget roll hur många nobelpris man fått, eller hur många följare man har på sociala medier. Kunskap om livet är LÅNGT mer komplex än vad som ryms i en aldrig så vacker ekvation, oavsett vad enskilda forskare än säger. Därför är det en farlig dröm, för den hindrar tänkande på andra områden än dem som anslutit sig till drömmen om den där förlösande, frigörande teorin som ska förklara allt. Missförstå mig nu inte, jag är ingen kunskapsförnekare och jag hävdar inte att jag vet hur det är, men just detta vet jag och jag är inte ensam om att ha insett att det är så. Alternativen till teorin om allt är olika sinsemellan, men alla (åtminstone alla som jag arbetar med) bygger på sådant vi vet och teorierna modifieras dessutom kontinuerligt i takt med att kunskapsläget förändras. Inget av det jag säger strider mot någon etablerad och accepterad vetenskaplig "sanning", för om det skulle visa sig att så är fallet är jag den förste att beklaga och kommer omgående att ändra på teorin. Det är grunden i ett vetenskapligt förhållningssätt till kunskap, och den principen kan och får man aldrig tumma på.

Jag forskar inte om rymden eller om fysikens lagar, så därför ska jag kanske också påpeka att uttalandet ovan inte bygger på någon specifik studie eller egen forskning som vederlägger teorin om allting. Det är en slutsats som bygger på logik, på det som vetenskapen hittills producerat och på mänsklighetens sammantagna kunskapsläge. Jag forskar om kultur, och orsaken till att jag inleder denna post som jag gör är att kunskapssynen inom fysiken påverkar synen på kunskap och vad som är att betrakta som vetenskap även på andra områden, trots att fysiker inte undersöker kultur (hur vetenskapligt det är kan och bör man fundera på). Fysikens kunskapssyn är inte överförbar till kulturens, för inom humaniora ställs helt andra frågor och söks efter helt andra svar. Bara för att fysiken förfogar över enorma resurser, gigantiska maskiner och otroligt dyr utrustning, betyder inte att man vet allt om allt och alla, eller ens att det man vet per definition är användbart i byggandet av ett hållbart samhälle. Att jämföra andra vetenskaper med fysik och göra fysiken till ett slags maktfullkomlig normvetenskap kan till och  med vara skadligt, för det kan leda till att vi missar aspekter och kunskaper som hade kunnat hjälpa oss och ge oss en bättre förståelse för livet så som det levs här på jorden av oss människor. Det forskar jag om, och det är något helt annat än att forska om fysik.

Ett samhälles kunskapssyn rymmer mer kunskap om kulturen än man kanske tror, om man bara utgår från sin oreflekterade magkänsla, vilket alla gör allt som oftast. Vetenskap handlar om att övervinna den frestelsen, om att ta ett steg tillbaka och verkligen gå till botten med själva frågan och möjligheterna som finns att besvara den. Om många tror att det som står i en vetenskaplig artikel är sant, bara för att det står i en vetenskaplig artikel, växer en oreflexiv och omogen kultur fram. Om det stora flertalet litar blint på vad "forskningen säger" skapas en kultur av okritiska följare som gör som makten säger utan att tänka själva. Och när forskningsresultaten inte längre granskas kritiskt försvagas skyddet mot otillbörlig påverkan som riskerar att leda till fatala konsekvenser, långt värre en dem vi redan sett. Tänk Tjernobyl, Fukoshima eller Challenger. Forskning är inte något man ska lita på, det är ett verktyg för skapandet av bättre vetande, i mänsklighetens tjänst. Vetenskap bedriva av människor, för människor, och människan är som människan är. Därför är det viktigt att undersöka kultur, också. En kultur kan vara mer eller mindre vaksam och kritiskt reflekterande och det går i vågor. Idag, i takt med att ekonomi spelar en allt större roll, finns incitament att välja enkla, snabba och effektiva vägar till kunskap och då framstår fysikens kunskapssyn som ett eftersträvansvärt och kostnadeseffektivt ideal, trots att vi vet att kultur är väsensskilt från natur.

I veckan fick jag ett lästips som handlar om ovanstående, om kunskapssyn och lärande, människan, filosofi och meningen med livet. En artikel med titeln: There Is No Theory of Everything, skriven av Simon Critchley. Där finns massor av klokskap och lärdom att hämta. Och den är skriven på ett vackert målande språk som gör läsningen till en upplevelse i sig. Jag ska försöka göra den rättvisa här, men den är lång och jag rekommenderar alla att läsa den i sin helhet. Artikeln inleds med följande ord.

Over the years, I have had the good fortune to teach a lot of graduate students, mostly in philosophy, and have noticed a recurring fact. Behind every new graduate student stands an undergraduate teacher. This is someone who opened the student’s eyes and ears to the possibility of the life of the mind that they had perhaps imagined but scarcely believed was within their reach. Someone who, through the force of their example, animated a desire to read more, study more and know more. Someone in whom the student heard something fascinating or funny or just downright strange. Someone who heard something significant in what the student said in a way that gave them confidence and self-belief. Such teachers are the often unknown and usually unacknowledged (and underpaid) heroes of the world of higher education.

Alla i min generation har mött åtminstone en sådan lärare. Idag håller de på att försvinna från skolan och akademin. De passar helt enkelt inte in i systemet. Skolans växande kontrollbehov och fixeringen vid best practice, samt den naiva tron på en allenarådande, undergörande pedagogik, gör att den som avviker från mönstret plockas bort. Skolan är individanpassad och skolpengen i kombination med valfrihet gör att det växer fram ett kundtänkande, som helt ovetenskapligt antas gynna lärande och kunskapsutveckling. Tillåt mig tvivla. Även om det finns massiv kritik mot Pisa så är det en tydlig indikation på att något är fundamentalt fel i skolan. Lärare som utmanar dagens elever och studenter intellektuellt, genom att lägga ribban högt, uppfattas som ett hinder på vägen mot examen. Och eftersom skolan är både mål- och kvalitetssäkrad finns bara en väg fram. I min lärarvardag läser jag alldeles för ofta texter som bara är skrivna i ett enda syfte, att ge studenten betyget G så hen kan hasta vidare. Det är en konsekvens av rådande kunskapssyn och det sätt som utbildning är organiserad idag.

In relation to philosophy, this phenomenon is hardly new. The activity of philosophy begins with Socrates, who didn’t write and about whom many stories were told. Plato and others, like Xenophon, wrote them down and we still read them. It is very often the case that the center of a vivid philosophical culture is held by figures who don’t write but who exist only through the stories that are told about them. One thinks of Sidney Morgenbesser, long-time philosophy professor at Columbia, whom I once heard described as a “mind on the loose.” The philosopher Robert Nozick said of his undergraduate education that he “majored in Sidney Morgenbesser.” On his deathbed, Morgenbesser is said to have asked: “Why is God making me suffer so much? Just because I don’t believe in him?”

These anecdotes seem incidental, but they are very important. They become a way of both revering the teacher and humanizing them, both building them up and belittling them, giving us a feeling of intimacy with them, keeping them within human reach. Often the litmus test of an interesting philosopher is how many stories circulate about them.

Kunskapen och vägen mot bättre vetande är ofta en omväg och ibland krävs det till och med att man går vilse för att hitta vägen fram, upp och ut. Den tanken finns det inte utrymme för i en ekonomiserad, effektiviserad, individanpassad, mål- och kvalitetssäkrad samt evidensbaserad skola. Vi har med andra ord anammat en instrumentell kunskapssyn som hindrar oss i sökandet efter verkligt vetande, som bara kan växa i mötet mellan olika människor. Möten som det idag inte finns tid för, möten som ersatts med PEDAGOGIKEN (som man trots allt inte är ense om och som därför byts i parti och minut vilket gör att man måste börja om hela tiden). Vi har rationaliserat bort tilliten till LÄRAREN och det finns inte tid eller tålamod att låta eleverna på egen hand utveckla förmågan att ta ansvar för sin egen utbildning, sitt eget lärande. Misslyckande betraktas som en styggelse som måste undvikas till varje pris, vilket går på tvärs mot allt vi vet om lärande.

I want to talk here about an undergraduate teacher of mine about whom many stories were told, but who is not so widely known. His name was Frank Cioffi (1928-2012), an Italian-American from a peasant family who spent his early years close to Washington Square. His mother died giving birth to him, and his distraught father died when Frank was an infant. He was then brought up by his grandparents, who spoke in a Neapolitan dialect. He dropped out of high school, spent time with the United States Army in Japan and then in France trying to identify dug-up corpses of American soldiers for the war grave commission. In 1950, he somehow managed to get into Ruskin College, Oxford, on the G.I. Bill, where he began to study philosophy and discovered the work of Wittgenstein, whose later thinking was just then beginning to circulate. After teaching in Singapore and Kent, he became the founding professor of the philosophy department at the University of Essex in the early 1970s. I encountered him there in 1982. It was memorable.

Så här ser vägen till kunskap ut. Jag ser en bildningsresa ta form, en individuell resa som andra genom åren kunnat dra nytta av, inspireras av och hämta stöd ur. Det finns inte en väg till kunskap, det finns bara många. Men tror vi att det bara finns en väg, den bästa, VÄGEN, får vi problem. Vi får en strömlinjeformad skola där kunskapen likriktas och där ingen misslyckas. Vi får en skola som producerar betyg, poäng examina och där genomströmning betraktas som ett kvalitetsmått. Vi får en skola där normen krymper och där konformitet och lydighet belönas. En skola där det inte finns plats för avvikare, egensinnighet eller glädje i sökandet efter verklig och viktig kunskap.

I remember him saying during a lecture that he was “not a publishing philosopher.” This is not quite true, but although his books, like “Wittgenstein on Freud and Frazer” (1998), are fascinating, his rather tangled prose gives no sense of what it was like to listen to one of his lectures. They were amazing, unscripted and hugely funny performances, where he would move about over a vast range of quotations and reflections, his considerable bulk straining to control the passion of his thinking. Occasionally he would suddenly perch himself on the edge of a student’s desk, smoking a small, Indian cigarette (yes, it was that long ago). We were at once terrified and enthralled.

En lärare som får elever att känna sig skräckslagna plockas bort, även om hen samtidigt är trollbindande. För i dagens skola är det eleven och studenten som ska stå i centrum, som allt handlar om och cirkuleras kring. Idag anpassar vi med andra ord skolan efter den som vet minst, och vi upphöjer hen till norm. Läraren ska inte utmana och låta sig inspireras. Läraren får inte avvika från planen. Lärarens uppgift är att se till att eleven klarar sig och att betygen hålls på en hög nivå så skolan kan locka till sig nya elever och hålla vinsten på en hög nivå. Jag raljerar och generaliserar, men det ligger något i detta. För det finns allt färre lärare som den som beskrivs i citatet i skolsystemet och den högre utbildningen idag. Normen har smalnat och alla hinder på vägen mot examen betraktas med misstänksamhet. Idag läser man pedagogiska läroböcker för att lära sig hur det är och hur man ska göra, och alla ska göra på samma sätt. Det är förödande för allt vad INTELLEKTUELL utveckling och mognad heter.

In the preface to “Varieties of Religious Experience,” William James said that it was his belief that “a large acquaintance with particulars makes us wiser than the possession of abstract formulas, however deep.” This was Frank’s pedagogical credo and his teaching moved from particular to particular, often working from the quotations written on small slips of paper and stuck into his pockets, to be pulled out with great dramatic effect. He hated big theories and any kind of metaphysical pretention and he would use little quotations to pick away relentlessly at grand explanations. He used the particular to scratch away at the general, like picking at a scab.

Idag ska läroplanen följas slaviskt och kursens på förhand definierade, uppföljbara mål är vad som bestämmer lärarens handlingsutymme i klassrummet. Det finns varken tålamod eller förståelse för inspirerande utläggningar och utmanande frågor. Utbildning betraktas som en kostnad som till varje pris ska minimeras. Det talas om att utbildning ska effektiviseras och att man ska korta sommarlovet, allt för att snabba på den standardiserade processen. Detta motiveras med rådande kunskapssyn som bygger på att det finns en teori omallt, en sanning och en bästa väg att nå den. Snacka om totalitär kunskapsregim. Verkligt parodiskt blir det när ordet SJÄLVSTÄNDIGHET betonas i kurs- och examensmål. Självständighet förutsätter det som Critchley skriver om och beskriver målande, medan den väg mot kunskap vi slagit in på främjar allt annat än självständighet. En individanpassad skola leder paradoxalt till konformitet. Bara en skola där det finsn plats för olikhetm excentrihet och där det finns frihet, marginaler och avsaknad av tydliga mål som utvärderas enligt standardiserade mallar, kan verkligt vetande växa. Här följer ett LYSANDE exempel och en talande illustration av vad vi saknar idag, i både skolan, forskningen och samhället.

Despite the astonishing breadth of his interests, Frank’s core obsession in teaching turned on the relation between science and the humanities. More particularly, his concern was with the relation between the causal explanations offered by science and the kinds of humanistic description we find, say, in the novels of Dickens or Dostoevsky, or in the sociological writings of Erving Goffman and David Riesman. His quest was to try and clarify the occasions when a scientific explanation was appropriate and when it was not, and we need instead a humanistic remark. His conviction was that our confusions about science and the humanities had wide-ranging and malign societal consequences.

Let me give an example. Imagine that you are depressed, because of the death of a loved one, heartbreak or just too much hard and seemingly pointless work. You go to see a doctor. After trying to explain what ails you, with the doctor fidgeting and looking at his watch, he exclaims: “Ah, I see the problem. Take this blue pill and you will be cured.” However efficacious the blue pill might be, in this instance the doctor’s causal diagnosis is the wrong one. What is required is for you to be able to talk, to feel that someone understands your problems and perhaps can offer some insight or even suggestions on how you might move forward in your life. This, one imagines, is why people go into therapy.

But let’s flip it around. Let’s imagine that you are on a ferry crossing the English Channel during a terrible winter storm. Your nausea is uncontrollable and you run out onto the deck to vomit the contents of your lunch, breakfast and the remains of the previous evening’s dinner. You feel so wretched that you no longer fear death — you wish you were dead. Suddenly, on the storm-tossed deck, appears R.D. Laing, the most skilled, charismatic and rhetorically gifted existential psychiatrist of his generation, in a blue velvet suit. He proceeds to give you an intense phenomenological description of how your guts feel, the sense of disorientation, the corpselike coldness of your flesh, the sudden loss of the will to live. This is also an error. On a ferry you want a blue pill that is going to alleviate the symptoms of seasickness and make you feel better.

Frank’s point is that our society is deeply confused by the occasions when a blue pill is required and not required, or when we need a causal explanation and when we need a further description, clarification or elucidation. We tend to get muddled and imagine that one kind of explanation (usually the causal one) is appropriate in all occasions when it is not.

Vi söker svaret och försvarar sanningen, i vetenskapens namn amen. Skillnaden mellan religiösa fundamentalister är inte väsesskild. Den enda vägens pedagogik tvingar alla att bli slaviska följare, och det spelar ingen rol hur mycket man talar om kritiskt tänkande, det kommer aldrig att kunna uppstå något sådant om det inte finns en väl utvecklad förmåga att hantera vardagliga situationer på det sätt som situationen kräver. Och det finns aldrig en väg, ett svar, en sanning. Verkligheten ser inte ut så och människan fungerar inte på det sättet. Först när vi accepterar oss själva som dem vi är. Först när vi slutar drömma om en perfekt lösning som lyfter alla problem från våra axlar kan vi hoppas på enskola värd namnet, en skola där kunskapen och lärandet står i centrum, inte individen.

Let me push this a little further. At the end of his book on Wittgenstein, Frank tells a story about a philosophical paper (imagined or real, it is not clear) with the title “Qualia and Materialism —Closing the Explanatory Gap.” The premise of the paper is twofold: first, there is a gap between how we experience the world — our subjective, conscious experiences (qualia) — and the scientific explanation of the material forces that constitute nature; and, second, that such a gap can potentially be closed through one, overarching theoretical explanation. Frank goes on to point out that if we can imagine such a paper, then we can also imagine papers called “The Big Bang and Me — Closing the Explanatory Gap” or “Natural Selection and Me — Closing the Explanatory Gap.”

This is the risk of what some call “scientism” — the belief that natural science can explain everything, right down to the detail of our subjective and social lives. All we need is a better form of science, a more complete theory, a theory of everything. Lord knows, there are even Oscar-winning Hollywood movies made about this topic. Frank’s point, which is still hugely important, is that there is no theory of everything, nor should there be. There is a gap between nature and society. The mistake, for which scientism is the name, is the belief that this gap can or should be filled.

Det finns ett glapp mellan naturen och kulturen, och detta glapp försöker vi idag stänga eller fylla igen, med "kunskap". Problemet är att det där gapet varken kan eller ska fyllas, för det är förutsättningen för liv och utveckling. Det är det där gapet som gör människan till människa. Och människan är inte en logiskt maskin. Människan är en kännande, tänkande, frågande och nyfiken drömmare. Och det är drömmen om en bättre, eenklare och bättre värld som driver mänskligheten framåt. Utplånar vi det där gapet genom att asluta oss till och anpassa samhället efter den enda rätta läran utplånar vi mänskligheten, för då får vi något helt annat. Okritiskt, rättrogna slavar som följer order. Vi utrotar det mäsnskliga istället för att försöka förstå det.

One huge problem with scientism is that it invites, as an almost allergic reaction, the total rejection of science. As we know to our cost, we witness this every day with climate change deniers, flat-earthers and religious fundamentalists. This is what is called obscurantism, namely that the way things are is not explained by science, but with reference to occult forces like God, all-conquering Zeus, the benign earth goddess or fairies at the bottom of my garden. Now, in order to confront the challenge of obscurantism, we do not simply need to run into the arms of scientism. What is needed is a clearer overview of the occasions when a scientific remark is appropriate and when we need something else, the kind of elucidation we find in stories, poetry or indeed when we watch a movie or good TV (Frank watched a lot of TV)

Kunskap finns ÖVERALLT, utom i den där teorin, metoden eller vad det nu är vi så desperat söker efter. Detta måste vi inse, för gör vi inte det och anpassas inte skolan och utbildningssystemet efter det kommer kunskapen om livet och kulturen, vetandet som handlar om det som är unikt för människan att utarmas. Kunskapen finns ofta där vi minst anar det och saknar vi förmågan att känna igen den förvägrar vi oss själva insikter som ligger mitt framför ögonen på oss. Frågan inte om vi ska lita antingen på humaniora ELLER naturvetensklapen, utan när respektive vetenskapsområde är lämpligt att hämta stöd och inspiration från. Och den förmågan är förfärande tunn i dagens svenska samhälle.


Critchley avslutar artikeln med en reflektion över myten om framsteget, som vederlagts av många tänkare och som Georg Henrik von Wright skrivit en bok om. Kunskap om människan kan inte göra framsteg så länge människan själv inte utvecklas, men eftersom människan inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren och eftersom ett liv är lika långt idag händer inte så mycket. Nutidsmänniskan brottas med samma problem och frågor som förut, och svaren på existentiella frågor måste uppfinnas på nytt för varje generation. Människan och frågan om meningen med livet, skolan, kultur och så vidare är inget man blir färdig med, det är frågor man bara kan arbeta med, genom hela livet.

People often wonder why there appears to be no progress in philosophy, unlike in natural science, and why it is that after some three millenniums of philosophical activity no dramatic changes seem to have been made to the questions philosophers ask. The reason is because people keep asking the same questions and perplexed by the same difficulties. Wittgenstein puts the point rather directly: “Philosophy hasn’t made any progress? If somebody scratches the spot where he has an itch, do we have to see some progress?” Philosophy scratches at the various itches we have, not in order that we might find some cure for what ails us, but in order to scratch in the right place and begin to understand why we engage in such apparently irritating activity. Philosophy is not Neosporin. It is not some healing balm. It is an irritant, which is why Socrates described himself as a gadfly.

This is one way of approaching the question of life’s meaning. Human beings have been asking the same kinds of questions for millenniums and this is not an error. It testifies to the fact that human being are rightly perplexed by their lives. The mistake is to believe that there is an answer to the question of life’s meaning. As Douglas Adams established quite some time ago, the answer to the question of life, the universe and everything will always be “42” or some variation of 42. Namely, it will be something really rather disappointing.

The point, then, is not to seek an answer to the meaning of life, but to continue to ask the question. This is what Frank did in his life and teaching. David Ellis tells a story of when Frank was in hospital, and a friend came to visit him. When the friend could not find Frank’s room, he asked a nurse where he might find Professor Cioffi. “Oh,” the nurse replied, “you mean the patient that knows all the answers.” At which point, a voice was heard from under some nearby bedclothes, “No, I know all the questions.”

We don’t need an answer to the question of life’s meaning, just as we don’t need a theory of everything. What we need are multifarious descriptions of many things, further descriptions of phenomena that change the aspect under which they are seen, that light them up and let us see them anew. That is what Frank was doing with his quotations, with his rich variety of particulars. They allow us to momentarily clarify and focus the bewilderment that is often what passes for our “inner life” and give us an overview on things. We might feel refreshed and illuminated, even slightly transformed, but it doesn’t mean we are going to stop scratching that itch. In 1948, Wittgenstein wrote, “When you are philosophizing you have to descend into primeval chaos and feel at home there.”

Om vi bygger en skola som ger oss svar, och en vetenskap som förväntas tala om hur det är, utarmas förmågan att ställa viktiga frågor som behöver arbetas med för att mening ska kunna uppstå. En effektiv svarsmaskin leder till att förväntingar om och efterfrågan på enkla, tydliga, entydiga svar, trots att livet inte ser sådant ut och även om det strider även mot vetenskapliga kunskaper. Tron och våra drömmar kan försätta berg, men det förändrar inte faktum att människan är en kulturell, inkonsekvent, känslostyrd varelse som inte alltid vet sitteget bästa och som ständigt kastar ut sina älskade barn med badvattnet och gång på gång tvingas inse att se saknar kon förs när båset är tomt.

Tänk om, för det är enda vägen mot bättre vetande!