Tusen platåer, tusen tankar och en tacksamhet som inte känner några gränser

Hemma i lägenheten omges jag av böcker. Uppåt två tusen böcker äger jag, något sådant i alla fall. Antalet är inte viktigt och jag har inte räknat. Bokhyllorna står utspridda, i hallen, vardagsrummet och i det kombinerade gäst- och arbetsrummet. Även på toaletten finns en stringhylla med böcker. Väggarna i lägenheten var fyllda och jag ville inte göra mig av med just den bokhyllan, som följ med mig genom livet. Den hyllan var min första, och den har suttit uppsatt i alla lägenheterna jag bott i. Där stod barnböckerna när jag var liten och senare böckerna om andra världskriget som jag läste när jag flyttade hemifrån. Även om jag är dyslektiker, eller kanske just därför, har böckerna fascinerat. Jag har inte läst alla böckerna. Få har gjort det, läst alla böcker de äger. Det finns så många olika anledningar att köpa en bok. Framförallt är det enklare att köpa än att läsa. Alla böcker har heller inte köpts för att läsa, i alla fall inte omgående. Böcker har dessutom ett värde både innan, under och efter att de lästs. Böcker är så otroligt mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. Därför värnar jag också boken, för gör vi oss av med den förlorar vi en massa värden som vi kommer att sakna först när förlusten är ett faktum. Ett hem utan böcker är inte ett hem, tycker jag; som finner ro i de oordnade raderna av böcker som fyller väggarna i mitt hem. För den oinvigde, för den som ser bara ser röran av intryck, ser det kanske ut som kaos, men för mig bär bokryggarna på löften om andra världar. Böckerna öppnar dörrar, inspirerar och ger livet mening. Flest böcker, de viktigaste böckerna, har jag i sovrummet där mitt skrivbord och min dator också står. Det är hemmets hjärta och även mitt intellektuella livs nav. Längs alla väggar står bokhyllor eller är bokhyllor fästa i väggen. Böckerna är det sista jag ser innan jag lägger mig och det första jag ser när jag vaknar. Mitt hem är inte ett investeringsobjekt, mitt hem är ett slags form som fyllts med innehåll. Böckerna hjälper mig hålla kontakt med minnen av det liv jag levt och ger inspiration till nya tankar. Böckerna bär på visioner och visar att framtiden är öppen.

En bok sticker ut i mängden. En bok har visat sig vara viktigare än alla andra, för mig. Det är boken, Mille plateause, eller som den heter i version jag läst, A Thousand Plateaus, (som nu finns i svensk översättning på Tankekraft förlag). Den boken har jag inte bara läst flera gånger, jag har även skrivit närmare 200 bloggposter om den, eller med inspiration från den. Fick jag bara välja en enda bok av alla titlar jag har hemma skulle jag tveklöst välja A Thousand Plateaus. Värdet av den boken, skriven av Gilles Deleuze och Fèlix Guattari, för mig, kan inte underskattas.

Länge stod boken i bokhyllan hemma. Jag köpte den för länge sedan, när vi fick pengar över i ett projekt jag arbetade i och jag som fattig doktorand kunde köpa böcker för 5000:- på ett bräde. Jag hade hört talas om Deleuze, men hade inte läst något. Så jag köpte Anti-Oidipus, Tusen platåer och Vad är filosofi? De tre mest kända böckerna som Deleuze skrev tillsammans med Guattari. Sedan kom livet och slutförandet av avhandlingen att uppta all min tid. Fast boken för varje år som gick omgavs av fler och fler andra böcker var det ändå något med just den boken som fick mig att aldrig glömma den. Läsa den vågade jag inte. Mitt vacklande självförtroende höll mig tillbaka. Jag bläddrade i den ibland, men kom aldrig över tröskeln.

Under hösten 2007 hörde så jag talas om att det smeds planer på Göteborgs Universitet, om ett seminarium. Det var tydligen några som beslutat sig för att läsa A Thousand Plateaus tillsammans under 2008. Det väckte mitt intresse och drogs jag. Efter viss vånda anmälde jag intresse. Sedan började jag läsa. Under den hösten ägnade jag i princip varje helg åt läsning, och jag tog mig igenom hela boken innan seminariet inleddes i januari 2008. Och även om jag inte fattade någonting, det var så det kändes i alla fall, och trots att jag saknade övertygelse om att jag kunde tillföra samtalet om boken något, bestämde jag mig för att jag inte skulle sitta tyst. Jag samlade mod och kraft och satte ord på mina tankar om innehållet. Sedan var det som det lossnade. Vi träffades en gång varannan vecka. Två timmar höll samtalen om boken på. Ett avsnitt åt gången, tio träffar under våren och tio under hösten. Och inför varje tillfälle läste jag noga igenom texten jag redan läst en gång under hösten. Ibland kom jag till seminariet dränerad på kraft, men jag lämnade det alltid fylld av energi.

För varje läsning hittade jag nya ingångar, nya förståelser. Och i samtalen med övriga seminariedeltagare växte inte bara förståelsen för bokens innehåll, filosofins möjligheter och mitt eget självförtroende. Arbetet med A Thousand Plateaus förlöste även en lavin av tankar och släppte en fördämning av ord och uppslag. Min bok om alkohol fann sin form och avslutades under 2008, och några år senare började jag blogga. Fortfarande lever jag på kraften och energin som arbetet med den boken förlöst. Inget av detta hade varit möjligt om jag inte läst just den boken och om jag inte deltagit på just det seminariet. Jag har allt som betyder något i mitt liv att tacka den boken för.
Tusen platåer är nu inte en bok som ger läsaren några svar. Det är ingen bibel som jag återvänder till för att få vägledning, absolut inte. Och Deleuze och Guattari är inga auktoriteter. Filosoferna är inspiratörer och medskapare mer än något annat. Det var också orsaken, eller det är i alla fall min analys, till att just det seminariet fungerade så väl, vilket sannerligen inte är vanligt i dagens (o)akademiska klimat. Vi sökte i våra samtal inte bokens innersta mening eller dess egentliga betydelse. Tusen platåer är inte en sådan bok, det är en helt annan typ av bok. En bok att mötas kring, att inspireras av och bygga vidare på. Ett slags prisma att hålla upp mot och studera världen genom.

Seminariets ledare, fast inte dess organisatör, för hen dök av någon anledning aldrig upp, ville inte se sig som ledare, men det var ändå han som utgjorde navet i gemenskapen som utkristalliserade runt boken. Och det är symptomatiskt, inte bara för boken utan även för den filosofi som Deleuze och Guattari skapat, som undersöker företeelsen och möjligheterna med självorganisering. Han heter Christopher Kullenberg (driver bloggen Intensifier) och skriver idag på Under Strecket en mycket klok och läsvärd introduktion till Tusen platåer. Kan varmt rekommendera den: Läs artikeln och låt dig inspireras. Jag kan inte lova att din upplevelse av boken blir den samma som min, för det är så klart väldigt mycket som avgör vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det är för övrigt en viktig grundtes i boken, att framtiden är öppen och att det inte finns någon teleologi. Ingenting är något i kraft av sig själv, allt blir till inom ramen för sammanhang. Därför är mellanrummen så viktiga. Kullenberg skriver:

Det finns ingen naturlig tendens för samhället att gå från det primitiva till det civiliserade – även i de mest ordnade och avancerade samhällena finns lika många barbariska maktövertaganden och okontrollerbara flöden av pengar, droger, begär och vapen.

Detta belyses som tydligast i platån ”1933 – Mikro­politik och segmentaritet”, det kusligaste ­kapitlet i hela boken. Deleuze och Guattari angriper här en fråga som har hemsökt en hel generation ­filosofer under 1900-talet: hur var fascismen möjlig mitt i Europa? Hur kunde den växa sig stark i Tyskland, filosofins halspulsåder? Betraktar man samhället utifrån deras ledare och härskande ideologier ser man bara en sida av myntet, menar författarna. Då förefaller det som att massorna måste ha varit lurade. Hur kunde folket välja att följa Hitlers väg mot krig och förstörelse? Det berodde inte på fascismen som ideologi, argumenterar Deleuze och Guattari, utan har en mera fundamental orsak. Fascismen fanns redan i det tyska samhället innan national­socialisterna hade etablerat sig. Utan central organisering fanns en utbredd mikrofascism som sammanfogade känslor av rädsla inför ett upplevt hot mot livets ­gilla gång. Hotet kunde vara judarna, kommunisterna, de homosexuella, romerna eller invandrarna – rädslans objekt är ganska godtyckligt.

Att just detta kapitel, eller denna platå, får en framträdande roll i artikeln är ingen slump, med tanke på i vilken tid och tidsanda understreckaren skrivs. Tusen platåer handlar inte om dagsaktuella händelser och den är inte skriven för att förstå någon samtid, det är en bok som presenterar ett antal verktyg för att förstå både historien, nuet och framtiden.

Mikrofascismen framträder först i små skalor: kvartersmobbar eller nätmobbar, kristallnätter ­eller brinnande flyktingförläggningar, principen är till en början självorganisering. När den organiserade fascismen sedan träder fram kan man inte säga att den tar över staten. Den tar i stället över en kraft som redan vuxit sig stark, för att sedan elda på den med ännu fler rädslor och därmed skapa resonanser med explosiva affekter som cirkulerar i samhällskroppen. Plötsligt ser det ut som om hela samhället hotas av en utomstående fiende. Väl­färden hotas av en kollaps, de mörka gränderna blir allt farligare. Det spelar ingen roll längre vad som är fakta och fiktion: anordningen som syresätter rädslorna blir självgående.

Skyll inte på Jimmie Åkesson, för han är bara en liten del i den självorganiserade anordning som frambringar de effekter som idag debatteras intensivt. Hotet kommer inte från SD eller någon annan definierbar aktör, det växer fram mellan oss alla, och sprider sig i samhället, underifrån och inifrån. Rädda människor sluter sig samman, bygger murar och skärper uppmärksamheten mot tillvarons alla hot. Detta ger kraft åt rörelsen, som bara kan stoppas genom att flödet stoppas där det uppstår, där det får fart och där det tillåts ta över. Förändringen sker inte i språng, den kryper sig på i små steg. Att den upptäcks språngvis och att den ser ut att explodera är en illusion som handlar mer hur människans perception fungerar än om världen så som den fungerar och blir till. Förstår vi detta inser vi lättare vad som är meningsfullt att göra för att försöka uppnå varaktig förändring, och vi inser också vår egen roll i skeendena som leder fram till det som sedan kan identifieras som en rörelse. Boken Tusen platåer är värdefull just av den anledningen. Det är både till sin form och innehåll, öppen. Därför blir man aldrig färdig med den. Jag ska läsa den på svenska och jag är säker på att det kommer att upplevas som en helt ny bok. För så är det fortfarande när jag läser i den. Jag ser nya saker, för att jag förändrats och för att världen förändrats.

”Tusen platåer” bänder och drar i våra tankemönster. Den västerländska filosofin, menar Deleuze och Guattari, har varit besatt av frågan om vad som är. I stället uppmanar de oss att tänka på kopplingarna mellan varje fenomen som är. Om Platon frågade vad en perfekt cirkel är, frågar Deleuze och Guattari hur en cirkel kan kopplas ihop med ett hjul, ett öga, ett solsystem. Om en humanist vill hitta gränserna mellan människa, maskin och djur, undersöker ”Tusen platåer” i stället hur en människa, ett spjut och en hund kan kopplas samman och skapa en ”jaktanordning”.

Det handlar inte om att presentera evidens eller om att driva några teser i bevis. Det handlar om att lära sig se världen från OLIKA perspektiv, och om att upptäcka möjligheter, eller flyktlinjer som går att bygga vidare på, som kan användas för att kanalisera flöden av tankar och materia. Väljer man att se sammansättningar eller anordningar istället för individer minskar människans betydelse. Och det är en utgångspunkt som ligger mer i linje hur det faktiskt fungerar än den omnipotenta syn på människan som idag odlas. För att uppnå hållbarhet krävs ödmjukhet mer än något annat. Hur man skulle kunna tänka kring det och vilka verktyg som finns för att främja detta finns det exempel, uppslag och ingångar till samtal om, i överflöd i Tusen platåer.

Öppenheten i ”Tusen platåer” har lett till att boken gjort ett stort avtryck både innanför och utanför den ­akademiska filosofin. François ­Dosse skriver i sin biografi över de båda författarna om hur de kom i kontakt med palestinska aktivister under slutet av 70-­talet, mitt i färdigställandet av ”Tusen platåer”. De blev båda bedrövade inför det grymma öde som drabbat de fördrivna palestinierna, som nu organiserade sitt väpnade motstånd från södra Libanon. Det var delvis i dialog med dessa motståndsmän som Deleuze och Guattari fick inspiration till sina analyser av ”släta och räfflade rum”, två typer av ”territorialiteter” som kunde beskriva urban krigföring.

Vad de inte kunde förutse var att den israeliska armén 25 år senare skulle komma att inspireras av ”Tusen platåer” för att planera invasioner av palestinska städer. Ett problem som de israeliska militärstrategerna hade brottats med var krypskyttar som gömde sig på taken. Så i stället för att rycka fram på gatorna och göra sig sårbara ovanifrån, utrustades soldaterna med små sprängladdningar och murbräckor. Genom att spränga hål i husväggarna ­kunde de röra sig genom väggarna och under taken för att sedan överraska fienden. På så sätt kunde de ”avterritorialisera” staden och förvandla ett räfflat rum till ett slätt rum, som var i soldaternas kontroll, inte krypskyttarnas. Från luften syntes ingenting av belägringen. Men efter sig lämnade man ödelagda och obrukbara städer med ännu fler palestinska flyktingar som resultat.

”Tusen platåer” har använts på tusen olika sätt, från höger till vänster, både bra och dåligt. Detta görs möjligt av den radikala öppenhet som råder inför gränserna mellan vetenskap, konst, politik och filosofi i kombination med det ständiga insisterandet på att målet aldrig kan vara att skapa ett enda system. I stället river begreppen ned system och ur rasmassorna börjar experimenterandet. Detta gör ”Tusen platåer” till ett av 1900-talets viktigaste filosofiska verk.

Tack Gilles Deluze och Fèlix Guattari, utan er bok hade mitt liv sett annorlunda ut. Tack för inspiration och spännande utmaningar, för analytiska verktyg och läsglädje. Och Tack Christopher Kullenberg för en synnerligen intressant och välskriven understreckare.