Heidegger, vara och tid 5

Stannar upp lite, dels inför helgen, dels i skrivandet och tänkandet kring Heideggers Vara och tid. Detta är ett långsiktigt projekt och inget att hasta över. Inser att det kanske gått lite snabbt fram, att det finns viktiga saker att fundera på innan nästa steg tas. Vilar därför i tanken, och reflekterar så här inför helgen, över det Kullenberg skriver som kommentar på förra bloggposten.

Heideggers immanensprincip innehåller dock en viktig aspekt: Tillvaron kan aldrig vara "för mig" utan är alltid någon "annans" erfarenhet (det som senare preciseras som das Man, eller "Mannet"). Det finns alltså, strikt talat, inga individuella erfarenheter. Allt går genom den kollektiva varaförfattningen, inte ens orden du talar är dina egna, utan alltid någon annans. Heidegger går så långt på denna punkt att han bara utser en enda upplevelse som helt och hållet "privativ" - upplevelsen av döden (som genast upphör när den inträffar).

Det finns inga individuella erfarenheter, alla upplevelser går genom ett slags delad uppfattning av varat. Tanken svindlar, även om jag delar uppfattning. Även om jag vet och förstår är det svårt att ta in detta. Därför behövs tid och plats för reflektion. Framförallt behövs utrymme och förståelse för att tankar och tänkande utvecklas bäst gemensamt. Tillsammans når man alltid längre än på egen hand. Därför gillar jag att blogga, för det öppnar texten mot alla läsare, och det går att interagera direkt. Själv är jag dålig på det, för läsande är något av en kamp för mig. Jag skriver hellre än läser. Samtala vill jag dock. Och jag är därför tacksam för kommentarer, och när de som här hjälper mig fram i tänkande, när jag uppmärksammas på inkonsekvenser, fel och andra typer av problem blir jag glad. Det är så tänkande utvecklas, genom utbyte, interaktion och kritisk granskning. Resultatet av sådant arbete blir att ett slags mellanrum öppnas, ett utrymme för fler och andra tankar. Om fler kunde vara mer öppna, dels mot varandra, dels mot världen och texterna samt andra medier, och om fler texter kunde vara mer öppna, mångfacetterade och prövande, undersökande till sin karaktär, skulle ett mer reflexivt, kollektivt medvetande kunna växa fram, som alla skulle kunna dra nytta av. Det finns inga jag, inga gränser mellan. Bara mer eller mindre öppna aktörer, som i samverkan med varandra, skapar världen. Individualism är en fåfäng dröm, ett slag narcissistisk störning som bör bekämpas. Jag är du och du är jag, eller det finns bara vi. Tänk om det var utgångspunkten för politiken, vilken annan värld skulle då inte kunna skapas? En annan värld där människor är öppna mot varandra och där det inte finns några murar, bara olika typer av samverkan. Som idag, alltså. Fast mer medvetet. Tänk om, tänk om.

Letar på nätet, efter fler texter och tankar som kan hjälpa mig förstå Heidegger bättre. Hittar Johan Erikssons artikel i SvD, från 2012, om Heideggers tankar om språket, som talar i oss, i enlighet med Kullenbergs viktiga påpekande. Klokt, inspirerande och vacker uttryckt.

Världen utgör snarare ett dynamiskt och icke objektiverbart meningssammanhang eller betydelsekomplex som vi i egenskap av människor på ett eller annat sätt hela tiden befinner oss öppna inför och engagerade i, och inom ramen för vilket saker och ting organiserar sig och antar en specifik karaktär eller form. Människan kan inte tänkas utanför sin värld och världen kan inte tänkas utanför människan. I-världen-varon utgör den meningsmättade ursprungsplats eller det spelrum för livsmöjligheter som varje mänsklig aktion – till exempel varje vetenskapligt undersökande – alltid måste ta sitt avstamp ifrån och utvecklas inom.

Mellanrummen växer, och det är där vi blir till. Jag blir jag i mötet med dig, och vi blir dem vi ser varandra som, i utrymmet mellan, och via medierna som används för att upprätta kontakt. Därför blir språket viktigt, därför är språket inte BARA ett medium, det är den plats där jag blir jag, du blir du och vi blir vi. Det är också där som gränserna dras upp, som hindren visar sig och möjligheterna uppstår. Mellanrummen blir bara viktigare och viktigare för mig i mitt (eller jag bör nog snarare skriva "mitt", för om något autonomt jag inte finns finns heller inget som är mitt eller ditt) arbete med att förstå kultur.

Om man utgår från denna i grunden Heideggerska idé om människans sätt att alltid vara infogad i ett sammanhang av mening så kan inte ett genuint filosofiskt tänkande om språkets väsen primärt fokusera på språket i termer av att vara till exempel ett självständigt undersökningsområde bestående av en vokabulär, en logik och en uppsättning grammatiska regler. En dator kan möjligtvis programmeras så att den maskinellt kan avge språkliga satser, men av principiella orsaker är det endast en varelse av i-världen-varons karaktär som kan ”ha ett språk” och ”ha något att säga”, och därför måste den filosofiska frågan om språket växa fram utifrån ett tänkande om människans vara.

Vid tiden för huvudverket ”Varat och tiden” utgjorde språket emellertid inte något framträdande ämne i Heideggers filosofi, åtminstone inte på ett explicit plan. På basis av en utförlig undersökning av människans sätt att vara i världen tematiserades språket främst i termer av att vara en form av ”tal” eller ”artikulation”. Enkelt uttryckt innebär detta att i-världen-varons meningssammanhang i och med den språkliga handlingen ”kommer till orda”. Närmare bestämt: den förståelse av världen som människan i varje situation befinner sig i, innehåller alltid så att säga en uttrycklighetsstruktur, ett meningsrum för möjliga artikulationsvägar som talhandlingen i varje särskilt fall innebär en vidare utveckling av.

Primärt är därför inte talet ett betecknande medium, utan snarare någonting som arbetar ut, ordnar, delar in, nyanserar, öppnar, frambringar, synliggör, tillkännager. Även tigandet blir i detta sammanhang ett slags tal i den bemärkelsen att endast en varelse som har en möjlighet till artikulation, till ett vidare utarbetande av sin förståelse, kan tiga och låta sin förtegenhet bli talande.

Enligt Heidegger måste alltså språket ursprungligen tänkas som en form av aktivitet och inte som ett verktyg eller ett system. Dessutom en aktivitet som vid närmare påseende inte bara är en artikulation av utan som också är konstitutiv för världens meningssammanhang. Detta är Heideggers sätt att tänka kring vad som inom tolkningsteorin är bekant som ”den hermeneutiska cirkeln”: då varje i vid mening språklig handling är artikulativ så kommer den oundvikligen, må så vara minimalt, att på ett eller annat sätt modifiera det meningssammanhang som den tog sitt avstamp ifrån, och därmed kommer den också att förskjuta grundvalarna för framtida artikulationer. Kort sagt, världen och vårt sätt att vara i världen är någonting som alltid är ”på väg”.

Allt är alltid på väg och förändras, blir till. Jag, du och mellanrummen mellan oss, alla andra och världen. Ingenting är, allt är ett slags sammansättningar, eller för att använda det ord som används i översättningen av Tusen platåer som jag skrev om i den förra bloggposten, anordningar. Jag är en anordning, liksom bloggen, språket, kulturen och så vidare. Referensen till Deleuze är inte gripen ur luften för det finns massor av kopplingar mellan det tänkande som Heidegger utvecklade och Deleuzes filosofi. Båda griper sig an världen och kunskapen om varat på liknande sätt, var och en på sitt sätt och med sin respektive utgångspunkt. Båda försöker förstå vad det innebär att leva immanent, och båda är posthumanister i den meningen att ingen av dem erkänner några individuella upplevelser, autonoma subjekt eller icke-kommunicerande delar. Allt blir till och får sin bestämning inom ramen för helheten och det aktuella sammanhanget.

Har funderat på hur man kan och ska förhålla sig till människan Heidegger, som visat sig vara antisemit och som aldrig tog avstånd från nazismen. Inget i hans bok Vara och tid, som dessutom skrevs långt innan Hitler kom till makten, har med detta att göra. Filosofin är inte antisemitisk. Hur skulle den kunna vara det när den bygger på tanken att det inte finns några individuella erfarenheter? Heidegger var emellertid det, det är ett välkänt faktum. Läser en understreckare som handlar om detta och som jag vill rekommendera, och som kan få fungera som exempel på den komplexitet som levt liv ger upphov till. En individ, som sammansättning betraktad, eller som ett slags anordning, kan rymma massa olika delar, varav vissa harmonierar och andra dissocierar. Erik Wallerup skriver följande, som är värt att fundera på.

Naturligtvis varken kan eller bör Heidegger opereras bort ur filosofin. Fårorna är alltför djupa. Hans-Georg Gadamer fortsatte i sin lärares fotspår och hermeneutiken har därefter genomgått flera transformationer i kritisk riktning. Jacques Derrida omvandlande Heideggers ”destruktion av metafysiken” till en dekonstruktion som vändes också mot föregångaren. Michel Foucault hade tagit starka intryck av idén om varahistorien när han utformade idén om epistemiska epoker, som sätter gränser för kunskapsbildningen under en viss tidsperiod. I dag är det kanske främst den intellektuella vänstern som går till Heidegger, som då spelar en inte oväsentlig roll i reflektionen över gränserna för den liberala kapitalismen.

Däremot, och det är av största vikt, uppvisar de nu utgivna böckerna ett haveri. Heideggers tänkande under den aktuella perioden var totalitärt. Han gick från en fundamentalontologi till en fundamentalistisk ontologi. Eftersom han såg sig som varats språkrör skrev han sig fri från allt ansvar. I häftena blir det tydligt hur hans filosofi kunde öppna sig mot nationalsocialismen och antijudiska föreställningar. Den meningen kräver en viss besinning: hans filosofi öppnade sig, men det finns ett före och det kom ett efter. Detta före och efter måste nu förstås på ett nytt sätt, med stor vaksamhet, men har inte förlorat sin halt.

Efter läsningen av de tre volymerna [av dagbokstexter där Heidegger skriver om hur han tänker, men som publicerats först nu] stannar två bilder kvar. Först den av filosofen som till sist bara hade en bundsförvant kvar, nämligen Hölderlin som i förväg tänktes ha diktat det Heidegger själv tänkte. Visst hyllade Heidegger det tyska, men eftersom all filosofi och diktning annars dömdes ut, och eftersom tyskarna inte ingav honom något hopp, blev hans begrepp om ”det tyska” tomt. Med undantag för honom själv och Hölderlin.

Sedan den övermäktiga bilden av apokalyps. Det Heidegger utför är en stiliserad version av världens undergång och möjliga övergång till ett nytt stadium. Den finns i den judisk-kristna-muslimska sfären. Den finns i föreställningen om ragnarök. Den finns i tanken på en hotande klimatkatastrof. Också det kräver att vi besinnar oss.

Som sagt. Inget är enkelt, självklart eller entydigt. Allt och alla fungerar och kan förstås som ett slags kajejdoskåp. Inte minst i ljuset av Heideggers sammansatta och förbryllande person och personlighet(sklyvning?) blir den viktigaste lärdomen man kan dra att få saker är viktigare än ett kritiskt, analytiskt förhållningssätt till livet, kulturen, kunskapen, politiken och även oss själva. Låter den tanken följa mig in i helgen och återkommer inom kort med fler tankar.