Pisa, datorer och (brist på) kunskapsfokus

Så kom den då, den nya Pisa-rapporten som skulle ge svensk skola upprättelse och bekräfta det vi hoppats på, att Sverige i alla fall ligger i framkant när det gäller It-kompetens. Tyvärr blev resultatet även denna gång en besvikelse. Den svenska skolan har problem, och det största och mest allvarliga problemet är bristande sjukdomsinsikt, vilket reaktionen på rapporten tydligt visar. Jag läser följande i SvD. Fast exakt samma artikel finns publicerad i DN, som liksom SvD köpt den från TT, och det påpekar jag för att knyta an till det jag skrev igår. 

Pisa-undersökning och Sverige har på senare år blivit synonymt med svaga resultat. I den delrapport som nu släpps har också Sverige halkat efter. När digitala kunskaper mättes i två olika moment, läsförståelse och matematik, blev resultatet knappast det många önskat.

När det gäller digital läsförståelse ligger Sverige i mittenskiktet, kring OECD-snittet, men tappar avsevärt jämfört studien gjord 2009.

Gällande att lösa matematiktal digitalt hamnar Sverige i kategorin "klart under OECD-snittet", vilket blir en trist repris på hur det såg ut 2013 när huvuddelen i OECD:s mätning av skolevers kunskaper redovisades.

Då hade Sverige sämst resultatutveckling av alla OECD-länder.

Med tanke på alla återkommande indikationer på att något fundamentalt är fel i den svenska skolan, i synen på kunskap i det svenska utbildningssystemet, borde vi se ett helt annat fokus i debatten. Den handlar fortfarande om det fria skolvalet, om lärarlegitimation och om kvaliteten på lärarutbildningen. Var finns fokus på elevernas ansvar för sitt eget lärande? Var finns talet om föräldrarnas och samhällets ansvar för INNEHÅLLET i utbildningssystemet?! Allt handlar istället om form. 

– Vi vet att det är en hög internetanvändning i Sverige men allt handlar om vad eleverna gör på datorerna och inget slår en skicklig lärare. Lärare behöver kompetensutveckling och det har inte varit några sådana stora satsningar och inte prioriterats från regeringen tills nu, säger Maria Weståker, enhetschef för undervisningsstödsenheten vid Skolverket.

Fast om eleverna inte använder datorerna (som idag köps in för miljardbelopp, som ett slags universallösning på alla problem) på rätt sätt till rätt saker uppstår inget lärande. Kunskapen och vad som krävs för att tillägna sig den har inte förändrats bara för att ny teknik har uppfunnits och gjorts tillgänglig. Så länge vi är mer intresserade av formen och verktygen, än av innehållet, kunskapen och utfallet av det pedagogiska arbetet i skolan, av förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling i hela samhället, kommer krisen att fördjupas, oavsett hur många datorer vi investerar i och hur mycket resurser som läggs på att kompetensutveckla lärarna.

Problemet bottnar i vad eleverna gör med verktygen, och det är ingen nyhet, så har det alltid varit. Problemet handlar om att hela samhället idag präglas av en naiv tro på enkla lösningar, när det i själva verket handlar om vad man fokuserar på i skolan och den högre utbildningen. Och så länge det handlar om fler datorer, kompetensutveckling av lärarna och om kontroller, prov och utvärderingar, allt annat än elevernas ansvar för sitt eget lärande kommer vi inte närmare en lösning.

Skolverket fick i somras ett regeringsuppdrag att utveckla ett nationellt skolutvecklingsprogram där IT som pedagogiskt verktyg ses som en nyckelfråga. Klart är dock att det inte lär sjösättas förrän tidigast i höst nästa år och situationen är alarmerande.

– Det här belyser att vi måste arbeta med vad vi ska göra med datorerna. Sedan ser vi att det ser väldigt olika ut mellan olika skolor gällande tillgång. På vissa skolor har varje elev en dator och på andra har man aldrig använt dem eller har datorerna i princip bara som skrivmaskiner, säger Maria Weståker.

Man vet alltså redan på förhand vad svaret på frågan är och vad som är problemet. Fast då kan man ju undra varför ingenting händer, varför resultatet i undersökning efter undersökning visar på fallande kunskaper på område efter område. Kanske är det detta som är problemet, att vi redan anser oss veta? Och på vilka grunder anser sig Weståker veta att det är tillgången på datorer som avgör. Vet vi att det är i skolorna där tillgången är låg som resultatet är det sämsta, eller är det bara ett löst antagande byggt på insikten om att vi vet vad som är både problemet och lösningen: Fler datorer och mer kompetensutveckling för lärarna? Om vi inte vet det är det viktigare än något annat att just detta undersöks. För inget är självklart ifråga om lärande och kunskapsutveckling, för vore det det hade vi inga problem. Så länge vi tror att det är enkelt och självklart kommer problemen att kvarstå. Vad säger utbildningsministern?

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) säger att det nya bakslaget för svenska skolor hänger ihop med att man inte har försett rektorer och lärare med de rätta verktygen.

– Det måste handla om vad man faktiskt gör med en dator. Arbetet med att ge lärare och rektorer kompetens och de rätta verktygen har hängt efter. Det är där vi måste göra långsiktiga och systematiska insatser, säger han.

Ansvaret ligger alltså på lärarna och skolans ledning. Lösningen finns i datorerna och det är lärarnas ansvar att visa detta för eleverna. Tänk att det tror inte jag. Det kan lika gärna vara hos eleverna problemet ligger, i deras bristande förmåga att ta ansvar för sitt eget lärande. Varför talar ingen om det? Det är ju där problemen uppstår och där de visar sig, inte i datorerna. Och lärarna går redan på knäna, dignande under bördan av administration och ett allt tydligare fokus på deras insatser. Varför talar vi inte om föräldrarnas och om samhällets ansvar. Varför handlar allt om datorerna? Varför denna fixering vid just den enda aspekten? 

En skola där man tagit fasta på vikten av IT är Mälarhöjdens skola i Stockholm. Per Karlström som arbetar som lärare i årskurs 1—3 har introducerat en variant på det populära spelet Minecraft som nu används i matematikundervisningen.

Vad innebär det att ta fasta på vikten av IT? Det låter som hokus-pokus, som magi och ännu en quick fix som i ett slag löser alla problem. En best practice som om den bara implementeras över hela linjen ger oss en skola i världsklass. Naiviteten känner inga gränser, och det har så klart något med de bristande resultaten att göra.

På lektionen har eleverna fått kliva in i Minecrafts värld. Genom att svara på mattefrågor, räkna ut arean på tomter och samarbeta kring olika uppgifter i spelet har det integrerats i undervisningen.

När jag gicl skolan svarade vi också på mattefrågor, och räknade på arealer. Vad är nytt? Mindcraft?! Och hur hjälper det spelet eleverna att lära sig grunderna i det matematiska tänkandet? Det går över mitt förstånd och framstår som mer än lovligt naivt. För vad är det i detta som säger att eleverna inte fokuserar på spelet och förströelsen istället för på matten??

– När vi började var det väldigt få skolor som sysslade med det här. I stället hade jag kontakt med lärare i USA och Australien, säger Per Karlström.

– Det som är roligt att se är hur eleverna hjälper varandra, antingen direkt i spelet eller att man kommer bort till varandras platser.

Med vad hjälper eleverna varandra? Med spelet eller med förståelsen för matematiken? Med tanke på resultatet av analysen av Pisa-testet är det en berättigad fråga. För bara för att det finns en möjlighet att lära betyder det inte att eleverna lär sig. Och om lärarna fokuserar mer på spelet, datorerna och verktygen så hamnar innehållet och kvaliteten i kunskapen i skymundan. Och om vi inte kollektivt ser DET som ett allvarligt problem för kunskapsnationen Sverige, ja då har vi verkligen problem!

IT-användandet har skolan nu kopplat till flera andra skolämnen — en nödvändighet menar Per Karlström som talar om ett tåg som nu går och som det gäller att vara med på.

– Vad vi måste förstå är att för de här barnen är inte den här tekniken något konstigt. De har levt med den sedan födseln.

IT-användandet alltså, det är där fokus ligger. Datoranvändandet, men när nu detta visar sig vara en dåligt utvecklad kompetens bland eleverna kanske det är dags att dra i nödbromsen och ta en time out. Kanske är det inte fler datorer den svenska skolan behöver, utan ett verkligt kunskapsfokus och en riktig förståelse för vad som driver lärande. Kanske är det mer tal om bildning som behövs? Vad har vi att förlora, det kan knappast bli sämre och någon gång måste man ställa sig frågan om mer an samma verkligen löser problemen, som förr eller senare kommer att sprida sig från skolan till samhället, och då är blir läget (om vi nu inte redan är där) riktigt allvarligt!