Heidegger, vara och tid 9

Tänker man tillsammans når man längre och går det bättre än på egen hand. Det gäller för alla, fast inte per definition, långt ifrån alltid och absolut inte om man bara kör på. Här, i denna insikt, finns både förklaringen till problemen och förtjänsterna med tvärvetenskap. Nyckeln till framgång är insikten om att det är frågorna som är det viktiga, inte svaren. Det krävs en ödmjukhet och öppenhet, och man måste verkligen tänka tillsammans för att resultatet ska bli bra. Nu vet jag inte om tankarna som strax ska presenteras är ett bra illustration till denna tanke, men det känns så.

Denna serie poster skriver jag lika mycket för att lära mig mer om Heideggers filosofi som för att förmedla insikter som läsningen av Vara och tid ger mig. Jag skriver för att fördjupa förståelsen för kultur och för att få utlopp för intressen som det saknas tid för att utveckla i vardagen på högskolan. Och i det arbetet är frågorna och det som är allra svårast långt viktigare än svaren och det som är lätt att förstå. Igår och i natt hände något som i alla fall för mig illustrerar tanken om att man tänker bäst tillsammans och via frågorna man bär. Heideggers förhållande till tid och hans sätt att se på relationen mellan vara och tid väckte frågor hos mig, som jag skrev om, och Kullenberg stämde i sin kommentar in i frågan, samtidigt som han nyanserade den. Under dagen snurrade sedan tankarna och frågorna i huvudet på mig. Och klockan två på natten vaknade jag, förvånad över klarheten i tanken och av att jag kanske hade ett svar, i alla fall ett förslag till möjlig lösning, något att tänka vidare med hjälp av.

Innan jag går vidare, medan jag fortfarande bär på känslan av klarhet, vill jag koppla detta till rådande kunskapssyn och Sveriges (avsaknad av en väl genomtänkt) utbildningsfilosofi. För jag ser ovanstående illustration som ett tragiskt exempel på vad som är problemet. Det jag vill peka på är att både tankearbetet och resultatet, samt texten där insikten förmedlas, pågår och skrivs utanför (min akademiska) arbetstid, utan en på förhand utarbetad plan, utan kontroll och det drivs framåt av lust och nyfikenhet, utan några som helst garantier för att arbetet blir framgångsrikt. Allt detta är bristvaror i akademin idag. Allt för ofta betraktas det som jag ser som positivt och utvecklande som ett hot mot kunskapen, produktiviteten och högskolans resultat. Och därför fallerar snart sagt alla försök att tänka tillsammans i akademin och ansatserna till tvärvetenskap kvävs i sin linda eller krossas under tyngden av orimliga förväntningar och bristande förståelse för vad som krävs för att lyckas, trots att alla vill försöka och många känner dess potential. Tänkande tar tid och det finns aldrig några garantier, det är poängen. Resultatet av arbetet uppstår mellan och är ingen enskilds egendom eller förtjänst. Och det är inte det man vet som är det viktiga, utan det man inte vet. Frågorna, inte svaren, är det som för arbetet och kunskapen framåt. Nåväl. Kullenberg skriver följande i sin kommentar.

Jag är heller inte helt på det klara med detta stycke. Har för mig att det blir lite tydligare längre fram.

Men Bergson och Einsteins sätt att relatera tid och rum till varandra skulle för Heidegger vara "ontologi".

Men det som jag inte begriper helt konsekvent är hur tiden kan vara en "horisont". Heidegger skriver på ett annat ställe (s. 38 i Matz översättning): 

Tiden måste bringas fram i ljuset och i begreppsliga termer genuint fattas såsom horisonten för all varaförståelse och för varje sätt att utlägga varat. För att detta ska kunna fulltut klargöras, krävs att tiden på ursprungligt vis expliceras såsom horisont för varaförstelsen ut ifrån tidsligheten i egenskap av den varaförstående tillvarons vara

Vi kan inte förstå varat utan tiden. Den måste finnas som en horisont, inte bara för att varaförståelsen ska vara möjlig utan även för "varanförstående tillvarons vara".

För Einstein och Bergson finns bara tiden i relation till rummet/utsträckning, de båda står i ett intensivt förhållande till varandra. Men hur är det med relationen Vara och Tid hos Heidegger. Tillvaron kan givetvis förändra förståelsen av tiden (vi kan ha långtråkigt så går tiden långsammare). Men eftersom Varat är en mänsklig existens och ingen ontologisk kategori är det frågan om tiden som sådan står i relation till Varat?

Jag tror att en sådan fråga är svår att besvara inuti Heideggers terminologi.

En av frågorna är alltså vad Heidegger menar med tiden som en horisont? Och tanken som slog mig i natt handlade om skillnaden mellan Bergson och Heidegger, skillnaden i synen på subjektet. För Bergson (som jag förstår honom utan att ha fördjupat mig särskilt mycket i hans filosofi) handlar livet som ett varande, uppehållande (durée) i tiden. För honom är varat ett slags utsträckning av rumtiden, två olika aspekter av samma process. För Heidegger är vara frikopplat från tiden. Människan är utkastad i det flöde som tiden utgör. Heidegger fokuserar på en kroppslig upplevelse i tiden, som har en början och ett slut. Bergson utgår istället från tillblivelsen och livet som en process, där varat och tiden smält samman. För Heidegger handlar filosoferandet om att förstå hur människan kan nå förståelse för varat, för upplevelsen av att vara vid liv. Och detta vara tar slut när kroppen dör, som han (enligt en tidigare kommentar) menar är den enda helt igenom subjektiva upplevelsen. Därför blir tiden varats horisont. För att Heidegger tänker dels med Kant (tinget i sig, och tinget för mig), dels med Husserls fenomenologi där begreppet livsvärlden (subjektets upplevelse av av världen). Heidegger är humanist, nedan Bergson gläntar på dörren eller visar på vägar fram till en mer posthumanistisk förståelse av människan. Bergson är intresserad av livet som en evolutionär process, som människan är en av många andra delar av och som likt ett flöde bara pågår utan början utan slut, som subjektet går in i och ut ur.

Heidegger söker mer och tydligare efter verktyg för att kontrollera varat, i tiden. Bergsons tankar kring tillblivelse handlar mer om självorganiserande, kollektiva tillblivelser där människan mer är del av livet på jorden som helhet. Därför blir inte tiden en horisont för honom, och rummet samt varat tänks därför heller inte som två olika delar, utan som två aspekter av samma tillblivelseprocess. Bergsons människa lever i och blir till i tiden medan Heideggers människa är i och försöker förstå världen och meningen med tillvaron. Hos Bergson blir tiden en livgivande möjlighet, medan tiden för Heidegger tar liv eller utgör livets och varats yttersta gräns.


Människan för Heidegger är utkastad i tiden, och söker tillsammans med andra människor som tillhör samma folk efter sin grupps varabestämmelse och livets mening. Livsvärlden är en gåta ett slags dold mening som man genom filosofins hjälp av avkodas och förstås. För Bergson handlar det mer om att följa med i flödet och via människans fria vilja försöka påverka tillblivelseprocessen och rörelsen inifrån. För Heidegger blir därför frågor som varför och varifrån viktiga, medan det för Bergson handlar mer om hur och varthän.


Kanske, möjligen. Det var i alla fall så det kändes i natt när jag låg ensam i mörkret, klarvaken av insikten som kom till mig i drömmen. Nu är jag inte lika säker, men jag kastar ändå ut tankarna här. Och det gör jag för att detta inte är en föreläsning eller utredning om hur det är, det är en undersökning som för mig handlar lika mycket om att lära som att förklara hur jag tänker.