Kort om: varför jag allt oftare funderar på att sluta blogga

Att vara aktiv i sociala nätverk är på inget sätt okomplicerat. Den som uttalar sig offentligt tar dessutom fler risker än de allra flesta kan föreställa sig. Det formella regelverket för vad man får och inte får göra och säga är minst sagt dåligt utvecklat och samtlidigt rejält otydligt och även oprövat. Det talas om rättigheter, till och med om grundlagsskyddade, okränkbara, rättigheter, men det är bara tom retorik. I praktiken kan priset för att blogga bli oändligt högt, för dels uppfinns reglerna inte sällan efterhand. Allt talar för att det i praktiken är så. Dels finns outtalade regler som bestämms informellt. Tänker till exempel på arbetsgivare som ingående studerar arbetssökandes spår på nätet och vänder den informationen mot den sökande, trots att inga formella regler brutits mot. Hela situationen blir lätt olustig när man sättet sig ner och reflekterar. Små saker kan på nätet anta proportioner som ingen har kontroll över och när skadan är skedd finns inget att göra, och problemet blir dessutom så pass lätt oöverblickbart att det saknas resurser att försöka reda ut frågan, vilket gör att individen som drabbas står helt ensam.

Därför tvivlar allt mer på om jag vågar fortsätta. På om det är värt att ta risker, när belöningen inte är större? Missförstå mig inte. Jag är enorm tacksam för stödet jag känner, för uppskattningen som på olika sätt når mig, och för att jag ser att jag blir läst. Därför tycker jag om att blogga, för det känns som det jag har att säga är viktigt och fyller en funktion. Oftast blir mina texter väl mottagna och jag är tack ock lov förskonad från det anonyma (nät)hatet som i dessa dagar ursinnigt rasar i både sociala nätverk och i övriga medier. Tonläget är oerhört högt och allt snurrar i ett rasande tempo som det är svårt att värja sig mot och än mindre hantera. Priset känns trots allt jag varit förskonad från mycket väldigt högt, för om det uppstår missförstånd kring det jag skriver, om någon tolkar mina ord illvilligt av vilket skäl som helst, även skäl som inte alls har med innehållet på Flyktlinjer att göra, är jag helt ensam och brutalt utsatt. Det är i alla fall så jag tolkar gällande lagstiftning och den praxis som utvecklats kring dessa frågor.

Vågar jag? Vill jag? Är det värt priset att utsätta sig för riskerna? Oftast svarar jag ja, det är det. Kunskapen, hållbarheten och kvaliteten i det svenska utbildningssystemet är värt risken. Det jag vill och kämpar för är värt att ta risker för. Jag kan och jag vill göra vad jag kan och bloggar inte för mitt höga nöjes skull. Inte bara i alla fall, för bloggen som forum och verktyg har visat sig passa som hand i handske för både den jag är och det jag vill säga. Därför fortsätter jag, trots att det inte är lika roligt längre och även om osäkerheten om hur jag blir läst och hur mina ord och tankar tolkas har ökat. Jag tror på det jag gör och jag håller mig till gällande lagstiftning. Det känns viktigt att sprida kunskap och att betala tillbaka till samhället för alla år jag fått ynnesten att befinna mig i akademin. Därför fortsätter jag troligen, men jag har blivit försiktigare. Jag censurerar mig oftare och känner att jag blivit mer vaksam på olika typer av signaler.

Är det sådant samhälle vi vill ha? Det är i alla fall ett sådant samhälle vi skapat. Nätet är en av människor skapad struktur för utbyte av tankar, men det är en väsensskild struktur i förhållande till traditionella medier där det mesta är väl prövar och regelverket förhållandevis klart och tydligt. På pappret ser det kanske ut som om reglerna som rör det som sker på nätet är lika klara och tydliga och att problemen är få och marginella samt bara drabbar den som verkligen är skyldig. Är det verkligen så, undrar jag? Vet vi det? Vem bryr sig, verkar väldigt många tänka. Och finns det resurser att bringa reda i kaoset? Behoven på andra håll växer ju, och intäkterna minskar stadigt. Vem bryr sig om vad som händer på nätet, på allvar? Känslan av utrycker växer sig på. Jag kan inte peka på annat än otydliga indikationer, diffusa misstankar om att det jag skriver inte faller i god jord hos alla. Vilka texter gör det?! Men eftersom rättsläget och regelverket är minst sagt oklart räcker det för att jag ska börja fundera i dessa banor. Även om jag inte begår något formellt fel kan jag drabbas, för reglerna ändras och synen på vad som är okej och vad som är problematiskt förändras i takt med att kulturen förändras.

Det jag ytterst skriver om, som ett led i min forskning, för att förstå, hotar med andra ord att slå tillbaka mot mig. Som den kulturvetare har jag inga problem att förstå att det blir så här, men det känns olustigt att utsätta sig för risker för att sprida insikt om detta. 

Ännu en av kulturens alla paradoxer. Ett exempel till, att lägga till den långa raden av exempel på kulturens öoverblickbarhet och dolda konsekvenser. Är det värt det att fortsätta? Ärligt talat vet jag inte längre. Jag vet varken in eller ut, tyvärr.