Kontroll, styrning och regler vs frihet, öppenhet och ansvar

Balans mellan kontroll och frihet är nödvändigt för att samhället ska bli hållbart. Balans mellan, upprepar det. Inte aningen eller, utan en fungerande mix av både och. Total kontroll och absolut frihet är lika problematiska tillstånd, om än på olika sätt. Regler och styrning behövs, men även frihet och öppenhet. Alla förstår det. För att inse en sådan sak krävs ingen akademisk examen. Kanske är det detta som är problemet, själva orsaken till att vi med öppna ögon och utsträckta armar går den ökade kontrollen till mötes? Kanske är det dels för att vi är säkra på att vi ska se faran i tid, dels för att ordning och reda är positivt laddade ord (ingen vill ju ha kaos och oordning), dels för att reformerna införs i största välmening och med goda intentioner, som vi kollektivt och inom snart sagt alla områden accepterar och till och med ofta välkomnar mer kontroll och ökad styrning? Kanske, jag vet inte, men detta vet jag, att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner ...

Det som får mig att tänka i dessa banor och skriva detta handlar om att jag inser att frågan om hur man kan styra och kontrollera står i närmast totalt fokus, medan frågan om varför man ska göra det uppfattas besvärlig och därför undviks. Vi lever med andra ord i en kultur och har byggt ett samhälle som blint och okritiskt söker efter kontroll och som därför utan att tveka inför styrsystem för snart sagt allt. Medan frågan om varför (i bästa fall, när den inte kritiseras eller betraktas med misstänksamhet) lämnas obeaktad, anses vara ointressant. Detta leder till att styrningen accelererar och kontroll blir allt mer önskad och efterfrågad. Motivet är effektiv resursanvändning, och detta argument anses vara så pass oantastligt och oproblematiskt att den som dristar sig till att ställa frågan, varför, betraktas med skepsis. Därför har vi försatt oss i en situation där närmare hälften av medlen som läggs på forskning, medlen som alltså ska användas så effektivt som möjligt och som kontrollsystemen skapats och styrningen införts för att garantera, äts upp av administrationen av kontrollsystemet.

Varför frågar sig inte fler: Varför styrning? Varför kontroll? Vad är målet och vad vill vi uppnå egentligen? Är det verkligen KONTROLL vi vill ha, eller är det kunskap, vård, trygghet och överblick? För om det är kunskap, vård, trygghet och överblick som är målet, det vi faktiskt är ute efter, måste vi fråga oss om och varför kontroll och styrning är vad vi vill ha och om det verkligen är förenligt med tanken om effektivt resursutnyttjande att lägga hälften av pengarna på detta? Det finns kanske andra sätt att uppnå målen och det vi verkligen vill ha. Med tanke på vilka risker vi utsätter oss för är avsaknaden av eller ointresset för varför-frågan minst sagt anmärkningsvärd.

Hur stor andel av resurserna man har till sitt förfogande kan man lägga på kontroll av kvalitet och måluppfyllelse innan administrationen tar över och blir sitt eget syfte, innan frågan om hur blir viktigare än frågorna om varför och till vad, innan vägen fram börjar avvika från det vi säger oss sträva efter? Deleuze ocvh Guattari har konstruerat ett begreppspar som kan användas för att hitta rätt i snårskogen av goda intentioner som riskerar att leda till förvärrade problem. Territorialisering och deterritorialisering. Fullkomlig kontroll, eller total upplösning. Ingen av dessa ytterligheter är som sagt önskvärd, båda är lika problematiska. Balans mellan är det enda hållbara målet, men det är inget mål, det är en utmaning som man aldrig blir färdig med. Balans är ett tillstånd man måste kämpa för, och så fort man slutar bry sig eller slår sig till ro drar utvecklingen iväg i riktning antingen terrotirialisering eller deteritorialisering. 

Dagens okritiska kontroll och styrningshysteri, samhällets kollektiva strävan efter visshet, överblick och målfokusering leder oss allt snabbare i riktning mot en allt mer allomfattande territorialisering. Och ju fler regler vi inför, ju fler som lär sig acceptera kontrollerna som något självklart och oproblematiskt eller till och med önskvärt. desto snabbare rör vi oss i den riktningen. I riktning mot ett tillstånd av total kontroll. Dit når vi dock aldrig, för vi är döda långt innan dess. Trots det är vi på god väg. Vi rör oss i den riktningen i små steg. Först önskar vi oss lite ordning och reda, sedan vill vi ha kontroll. Därefter bejakar vi reglerna, inför fler regler. Och det skapar ett behov av uppföljning och kontroll, som snart riskerar att bli sitt eget syfte, vilket mitt framför ögonen på oss stjäl resurserna som vi säger oss värna. Och då har vi redan förskjutit vår kollektiva uppfattning och förändrat vår människosyn så pass att vi allt mer sällan ser människor. Vi se siffror, statistik, pengar och börjar tänka på varandra i termer av kvoter, papperslösa, illegala och så vidare. Ekonomiska värden ersätter människovärden, och det blir fullt logiskt och till och med önskvärt att väga kisseblöjor och annat. Det anses klokt att skära ner på personal, minska marginaler och kontrollera även komplexa verksamheter. Betygsinflation och kunskapsras betraktas visserligen som ett problem, men det anses vara en oundviklig konsekvens som inte går att göra något åt. Rätten att få välja skola, önskan att sänka skatten och värnandet av välfärden är högre och viktigare mål. 

Plötsligt består samhället inte av människor längre, bara av jaglojala individer som tillhör ett känslomässigt vi, som ser alla andra som hotfulla. Plötsligt möts vi inte av någon som vi ser som Du, vi ser bara horder av ansiktslösa människor som tillhör de där andra. De där andra som tränger sig på och som vill ha det som är vårt, som hotar min välfärd. När kontrollen anses vara det högsta goda är det logiskt och legitimt, även för en folkvald politiker att i sociala medier, öppet föra fram åsikter som ligger i linje med dessa: 

Danmark OCH Tyskland drar ner på dagpengen som asylsökande får men INTE Sverige INTE. Klart de vill vidare till Sverige. Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!

Det är lätt att ta avstånd från någon som uttrycker en sådan åsikt, men så enkelt är det naturligtvis inte. Vill vi verkligen värna ett samhälle som är hållbart måste vi fråga oss hur det är möjligt att uttrycka sig på det sättet, och nu talar jag inte om psykologi eller intelligens utan om kultur. Vad är det för kulturellt klimat vi alla varit med om att skapa som gör det möjligt för enskilda att uttrycka sig så? Det är bara i ett samhälle som flörtar med totalitära drömmar om kontroll, reglering och styrning mot tydliga mål som det är möjligt. Och det leder inte till någon som helt förändring av kulturen att fördöma politikern bakom orden, för problemet finns inbyggda i kulturen. Orden är en effekt, en konsekvens av samhällets drift mot ökad territorialisering.

Vad vi behöver är inte mer kontroll, styrning och regler. Vi behöver balans mellan territorialiserande krafter och deterritorialiserande. Vi behöver satsa på och värna om frihet, öppenhet och individens ansvar. Vi behöver lära oss se människan bakom, både SD-sympatisören som utan eftertanke söker enkla lösningar på komplexa problem och flyktingen som vädjar om hjälp. Vi behöver aktivt verka för en kultur där människor tillåts vara just människor med allt vad det innebär av komplexitet och paradoxer.

Samhället måste anpassas efter människan, inte tvärtom! Kunskap och medmänsklighet måste vara det som styr, inte det som styrs, kontrolleras och regleras! Frihet, öppenhet och ansvar är utmaningar att kämpa med, komplexa värden att försvara och värna.