Heidegger, vara och tid 7

Detta får bli den sista posten, i alla fall för nu, som handlar om Heidegger och kopplingarna till nazismen. Många tankar har det blivit, och med benägen hjälp från kommentarer och artiklar, radioprogram och annat, klarnar bilden något i alla fall. Viktigaste lärdomen är detta att alltid läsa kritiskt, att aldrig ansluta sig eller relatera sitt tänkande till en enda filosof, en enda auktoritet. För att tänkandet ska bli meningsfullt och för att filosofin inte ska bli en abstrakt tankeexercis är detta det kanske viktigaste man kan och bör ta med sig och ständigt hålla aktuellt under läsningen och arbetet med alla texter. Tänkande är och ska vara en kollektiv verksamhet, ett slags samtal där det finns rum för många olika tänkare, tankar och vägar fram. Okritisk beundran är farligare än något annat.

Denna den sista posten tar sin utgångspunkt i den mycket kloka och välskrivna texten som Hans Ruin publicerat i DN, och som finns på nätet. Jag citerar den här i sin helhet, för jag vill tänka med dess innehåll och med hjälp av Ruins analys försöka bilda mig en egen uppfattning, som får bilda avstamp i den vidare läsningen av Vara och tid.

Mellan åren 1931–1969 förde Martin Heidegger anteckningar i svarta vaxdukshäften, en filosofisk-politisk dagbok. Han ville att de skulle tryckas först efter att hans böcker, uppsatser och föreläsningar publicerats i samlingsutgåvans närmare hundra volymer. I mars utkom de första tre banden ”Överläggningar (Svarta häften)”, från 1931–1941. De har gett genklang i världspressen. Det är ett fascinerande och beklämmande dokument, som visar hur en av det förra seklets främsta filosofer under Tysklands mörka år förirrar sig in i nationalism och antisemitism.

När de börjar är Heidegger fyrtio år och står på toppen av sin bana. ”Vara och tid” från 1927 har gjort honom till en celebritet. Han har fått professuren i Freiburg efter sin lärare Edmund Husserl. Han har hustru, två pojkar och ett litet hus i bergen. Studenter strömmar till från hela världen. Allt tycks förberett för ett bekvämt liv i den gamla universitetsstaden. Men annat väntar.

Den första anteckningen lyder: ”Vad ska vi göra? Vilka är vi? Varför ska vi vara? Vad är det varande? Varför sker varat?” Och lite längre fram: ”Vi måste åter ställa oss i den stora början.” De båda anteckningarna fångar en grundstämning. Här talar inte någon som samlar material för sina memoarer. Här talar en sökande, skapande människa driven av inre oro som ställer allt i fråga och som anar ett uppdrag. Det handlar om att hitta ett sätt att tänka varat och människans förhållande till det. Tonen är på samma gång apokalyptisk och utopisk. Allt är i kris, kulturen, religionen, politiken och i synnerhet universitetet. Allt måste börja från början.

Kanske är det här det går snett, i uppfattningen om att allt måste börja från början. För det är som upplagt för problem när en människa tar på sig en så pass stor uppgift. Om hen nu anser sig veta allt och dessutom vet vad som är bra för alla, för resten av mänskligheten, är det inte ett tecken på storhetsvansinne? Vem ska kritisera den störste kritikerna, hen själv? Samtidigt är det ju arbetet med dessa frågor som gör Heidegger intressant och viktig, för han backar inte, han antar utmaningen. Kluvet, minst sagt, särskilt i ljuset av det som kommer. Och kopplingarna till vår tid idag är nästan kusliga. Inte minst därför är det viktigt att uppehålla sig vid dessa tankar och texter.

Anteckningarna söker sig mot den högsta filosofiska erfarenheten: varats blotta tilldragelse, som grund och avgrund i ett. Människan är förlorad i det varande, hon står inte längre i ett tänkande och skapande förhållande till varats sanning. Den repetitiva gesten och det höga siktet påminner stundtals om diktare som Gunnar Björling eller Vilhelm Ekelund, vars tankedagböcker hela tiden börjar från början. Det gäller att skriva dagen, stämma av sig mot denna elementära undran.

Heidegger fascineras av ungdomens radikalisering och det tyska samhällets politiska uppvaknanden. Han sympatiserar med den nationalsocialistiska rörelsen. Frågan om ”tyskheten” träder fram som en filosofisk uppgift. Den ska sökas via en ny början, ett återvändande till ursprunget, till grekerna. Han ser tidigt hur samtiden förlorar sig i vulgär ”nationalism” och ”biologism”. För honom gör det bara uppgiften mer angelägen. Han ser sig som sitt folks och sin kulturs filosofiska stigfinnare.

Den som ser sig som ett helt folks kulturella och filosofiska vägvisare har en självbild som inte är sund, tänker jag. Heideggers tankeförmåga ligger i paritet med Nietzsche, som blev sinnessjuk. Troligen inte på grund av filosofin, men kanske den i förhållande till samtiden och omgivningen välutvecklade tanke- och produktionsförmågan bidrog till sinnessjukdomen, vilken innebar ett slags frihet. Jag spekulerar vilt här, men kanske ligger det något i det? Nåväl, Heidegger verkar sakna spärrar och insikt om sina begränsningar. Att han drogs med i den våg av entusiasm som Hitler piskade upp är kanske inte så konstigt, med tanke på ambitionen att göra sig till talesperson för Tyskland och stigfinnare på vägen mot framtiden. Då gäller det ju att hänga på när tåget går, så att säga.

Hans tidigare skrifter erbjuder ingen säker grund. ”Vara och tid” är ett ”ofullkomligt försök”. Han frågar: ”Ska jag våga den stora ensamma vandringen?” Han bekänner sig till en tragisk existens, vill ”stå i stormen”. I flera anteckningar talar han om att man måste våga gå vilse, lära sig ”irra”.

Detta är lätt att sympatisera med. Har ju skrivit en del texter om kontroll, och det gäller naturligtvis även tankar. Friheten att få gå vilse, friheten under ansvar, är viktig för att tänka nytt. Och avsaknaden av på förhand utstakade och tydligt definierade mål är avgörande för att hitta nya lösningar och möjliga vägar fram. Det är en förmåga, något man kan (och bör) lära sig, att gå vilse, att otvunget och utan fruktan röra sig i okänd terräng. Men utan förmågan att tänka kritiskt och insikten om hur avgörande det är att aldrig sluta vrida och vända på svaren och slutsatserna som arbetet resulterar, riskerar man att aldrig hitta tillbaka igen. Och utan kontakt med det omgivande samhället och medmänniskornas vardag är den risken överhängande. 

Två år senare har han irrat sig fram till sitt livs mest ödesdigra beslut: att väljas till nationalsocialistisk rektor för Freiburgs universitet i maj 1933. I anteckningsböckerna kan man följa hans vånda: ”Pressad att överta rektoratet handlar jag för första gången mot den innersta rösten.” Elva månader senare när det är över noterar han bittert: ”Leve medelmåttigheten och larmet!” Han drar sig tillbaka ”…till den stora tilldragelsen, långt ifrån allt samtida”. Men när han ska formulera sin egen uppgift lyder den alltjämt: ”närheten till folkets innersta kall”.

På sin kammare tänker han alltså formulera teorier om folket, framtiden och målet med kulturen. Ingen människa kan må bra av att tänka och agera så. Och detta tillsammans med den tyska stoltheten, som under mellankrigstiden återupprättades, i kombination med att Heidegger börjar kritisera nazisterna och deras tankar om ras kanske var en fatal cocktail? Det går naturligtvis inte att svara på eller avgöra, och detta är bara mina amatörpsykologiska reflektioner. Människan bakom verket är och ska ju inte betyda något för läsningen och analysen av innehållet. Men i fallet Heidegger handlar det som det verkar om verket bakom människan eller som det är två sidor av samma sak. Därför är anteckningarna i de svarta häftena viktiga texter att förhålla sig till.

Från denna stund får anteckningarna en mer kritisk ton. I stället för äkta ”historisk besinning” ser han en propagandistisk upplevelseorienterad kulturpolitik med Wagner i centrum. I stället för en äkta folklig samling ser han en på ras­läror grundad biologisk förståelse av det mänskliga. Mot slutet av trettiotalet framstår nationalsocialismen och bolsjevismen som två sidor av samma fenomen, en på teknik grundad strävan efter makt och total organisation.

England och USA står för rotlös liberalism och kapitalism. Parlamentarism, maktdelning, rättigheter, värnandet av minoriteter, ja allt som den liberala traditionen mödosamt byggt upp reduceras till filosofiska felslut. Ytterst sett vilar allt på den västerländska metafysikens subjektivism och viljefilosofi.

Vad finns då kvar att hoppas på? Det politiska blir till en fråga om hur det nationella och folkliga ska finna sig självt i dialog med diktare och filosofer. Han söker sig till utläggningar av Nietzsche och Hölderlin.

Det folkliga, drömmen om ett förlorat idylliskt ursprung som ska återupprättas genom studier av klassiska texter. Nationens ärofyllda historia, rötterna bakåt som fungerar som en kompass under resan framåt. Ett missförstått geni som tangerade makten, men som förlorade. Bitterhet och jakt på en syndabock, något inslag i helheten som kan förklara problemen och att vägen fram inte ledde dit man hoppades. Detta känns igen. Heidegger är inte ensam om att ha hamnat i en sådan situation. Men han är möjligen ensam om att äga en så pass imponerande tankeförmåga som han gjorde, och än är han inte gammal. Något måste han fylla sina dagar och livet med. Viljan att veta och önskan att förstå är en urkraft, som det kräver styrka och medvetenhet om problemen för att tämja. Kanske kan det vara en lärdom att dra? 

Vem var Heidegger under dessa år? Åsikterna går isär. För vissa var han en slug karriärist vars filosofi är en nazism i förklädnad, för andra en apolitisk tänkare som råkade ramla ner i politikens värld. Anteckningarna stödjer en tredje bild (som delvis stämmer med den han själv förmedlade efter kriget), att han inledningsvis verkligen trodde på nationalsocialismen som politisk kraft, men att han från 1934 kom att utveckla en inre opposition. Problemet är dock att han – hur oppositionell han än må ha blivit – inte förmådde se eller tänka bortom den nationalsocialistiska politikens horisont. Vad han sökte var en hög­re, mer ”andlig” form av tysknationell politik.

Går det att tänka utanför sin samtid? Kontexten där man lever, verkar och som man är en integrerad del av? Vi har ju facit i hand, men det hade inte Heidegger, för texterna är skrivna i samtiden, utifrån hans perspektiv, av honom. Det är inget försvar. Jag läser inte Heidegger för att ge hon upprättelse, jag läser honom för att hans filosofi har påverkat tänkandet under 1900-talet, för att hans tankar fortfarande kan sägas påverka oss, även om hans direkta inflytande minskat drastiskt. Jag läser Heidegger för att få verktyg och för att jag behöver utmanas intellektuellt. Och dessa nya insikter gör utmaningen större.

En kärnfråga var alltid antisemitismen. Hur ställde sig Heidegger egentligen till raspolitiken? I ett omdöme efter kriget menade Karl Jaspers att Heidegger under tjugotalet inte var antisemit, att det stod i strid mot” hans samvete och tycke”, men att han under 1933 visat prov på antisemitism. Andra var skarpare, däribland Husserl. I brev beklagar han sig över att Heidegger ”tillägnat sig en antisemitism som tog sig allt starkare uttryck”. Ett rykte spreds att Heidegger som rektor medvetet skulle ha förvägrat Husserl tillträde till universitetsbiblioteket. Historiska efterforskningar har visat att just det var ont förtal.

Vad som dock är sant är att han svek vänner, kolleger och studenter genom att inte tydligt stå upp för mänsklig anständighet och filosofiskt rättsmedvetande. Hans miljö bestod till väsentliga delar av personer med judisk härkomst. Inte bara av personlig omtanke utan också av hänsyn till sin filosofi från tiden före 1933 kan man tycka att han borde tagit ställning mot antisemitismen. Hans analyser av den mänskliga existensen i ”Vara och tid” ser förbi ras, klass, och kön. På den djupaste nivån är ”tillvaron” ett historiskt ospecifikt neutrum, en fri och ändlig varelse kastad in i världen utan fast väsensgrund. Men i bokens idé om ett folks ”egentliga historiska öde” kan man i efterhand se fröet till vad som skulle komma.

Detta framstår som det allra mest förbryllande, men det vittnar kanske bara om människans komplexitet och att det aldrig går att lita fullt ut på någon. Jag tar i det som en påminnelse om hur viktigt det är att läsa kritiskt, att aldrig slaviskt följa någon, hus klok, berömd och inflytelserik hen än är.

Från de första åren i häftena finns inte något som öppet vittnar om antisemitism, ”det judiska” är över huvud taget inte en kategori han nämner. Det är anmärkningsvärt nog först efter 1938, efter novemberpogromen och den intensifierade terrorn, som tidens förgrovade rasmässiga språk kommer in i dagböckerna. Som van läsare av hans texter chockeras man. Det är som om propagandan kryper in i och tar över hans röst. Han talar om ”den grundlöshet som inte är bunden till något och som tjänar alla (Judendomen)” och om ”räknandet och glidandet och sammanblandandet på vilket Judendomens världslöshet grundar sig”.

En annan anmärkning – nog den värsta i mina ögon – berör just förhållandet till Husserl. Han skriver om hur ”judendomens stegrade makt” är en följd av att västerlandet blottat sig genom en tom rationalitet som gjort det möjligt ”för dem att göra sig hemmastadda i ’anden’. Men ju mer ursprungligt det egna tänkandet blir, ju mer otillgängligt blir det också för denna ’ras’”. I en parentes tar han sedan upp Husserl, vars insatser för fenomenologin erkänns, men han sägs ha varit oförmögen att nå fram till det ”väsentliga avgörandet”, underförstått på grund av sin judiskhet.

För den som känner till deras förhållande och har läst de omfattande föreläsningar Heidegger tidigare hållit om Husserls filosofi är detta en grotesk nidbild, som vittnar om mänsklig hänsynslöshet och filosofisk oginhet. Tanken att hans förvisso radikala vidareutveckling av fenomenologin skulle bottna i Husserls judiska bakgrund och hans egen tillhörighet till något annat – till vad? Tyskland? Västerlandet? – är absurd. Den är absurd inte minst för att det var den protestantiske och tysknationelle Husserl själv som påtalat begränsningarna hos den moderna vetenskapens matematiska förståelse av subjektiviteten och naturen.

Kan bara instämma i Ruins ord. Hur kan någon sjunka så lågt?! Nationer är symboliska konstruktioner, de finns inte. Tyskland är en fantasi, vilket inte minst dagens Tyskland visar. Grunden för allt det tyska var med nödvändighet tvungen att bytas ut. Tyskland agerar idag med godheten och medmänskligheten som grund, i alla fall i dessa dagar och åtminstone i relation till flyktingarna. Det judiska och tanken om ras är också en fantasi. Därför är det så förbryllande att Heidegger inte är konsekvens, eller är det bara ytterligare ett bevis för att människan inte är logisk och konsistent? Han drar sig inte för att ljuga för att få sin världsbild att gå ihop. Tragiskt!

Själv såg Heidegger sina funderingar kring judendom och ”ras” (som han genomgående sätter inom citattecken) som något annat och mer ”andligt” än den ”åsneartade” samtida antisemitismen. Men med historisk distans krymper skillnaderna och han framstår som fångad av sin tids fantasmer. Förblindad av intellektuellt övermod blundar han för kopplingen till vad som pågår runtomkring honom. Bredvid hans överläggningar kan man läsa Victor Klemperers dagböcker, skrivna under samma tid av en annan tysk humanist av samma generation men av judisk börd, som gestaltar vad denna ursprungssträvan betydde i praktiken. Hans skildringar av hur han känner sin egen tyskhet förstöras och förrådas inom sig, och hur han till sist bara längtar bort, till Amerika, till någonstans där han kan vara en främling bland främlingar, ja där han åtminstone inte behöver dö, ställer Heideggers andliga övningar i ett förfärande motljus.

När utgivaren Peter Trawny chockerad stötte på dessa öppna antisemitiska anmärkningar valde han att pröva dem som utgångspunkt för en nyläsning av hela verket. I boken ”Heidegger och myten om den judiska världskonspirationen” argumenterar han för att Heideggers åtskillnad mellan ett äkta ”besinnande” och ett rent ”kalkylerande” tänkande i själva verket bottnar i klichén om juden som ”beräknande”. Därmed skulle hans förnuftskritik ha sin grund i en aldrig övervunnen antisemitism.

Jag har inte mycket att tillägga här, men det finns uppenbarligen massor att tänka på och kring. Det ger onekligen en annan ton till projektet, men jag är tacksam för att jag fått gå till djupet med detta innan jag på allvar ger mig i kast med Vara och tid, för det är oerhört lärorikt. Och det var ju därför jag började läsa, det är ju därför jag studerar, forskar, är lärare och bloggar. För kunskapen, förståelsen och den fördjupade insiktens skull, bildningen.

Att tolka ett filosofiskt verk på tiotusentals sidor utifrån några anteckningar i en dagbok är kanske förhastat. Men genom publiceringen är de nu delar av verket, och som sådana gör de anspråk på en plats i dess förståelse. Kanske tänkte sig Heidegger att offentliggörandet av den kritiska hållning han utvecklar under dessa år, skulle rättfärdiga honom. I stället har han försatt sitt livsverk i en ny situation, där det för första gången på allvar riskerar att framstå som obsolet i kloka betraktares ögon. Själv fantiserar han i en anteckning om hur han först på 2300-talet (!) ska bli förstådd. Just nu ser det snarare ut som denna flaskpost från graven 2014 är början på slutet att ens vilja förstå honom. Ryktet säger att dagböckerna från 1942 och framåt rymmer värre saker.

Jag är inte så mycket intresserad av att vilja förstå honom. Det är hans filosofi och dess inflytande på 1900-talstänkande jag är intresserad av, och inget av detta förändras i och med publiceringen av dessa texter. Jag instämmer i tankarna som Ruin avslutar artikeln med.

I detta skede blir det viktigt att påminna om vad detta tänkande möjliggjorde och gav upphov till genom sina kritiska efterföljare, hos elever som Hans Georg Gadamer, Hannah Arendt och Emanuel Levinas, och läsare som Michel Foucault och Jacques Derrida. Det var Derrida som ur sitt arbete med Husserl och Heidegger skapade ”dekonstruktionen”. Termen inspirerades av Heidegger, som menade att vi måste rikta en ”destruktion” mot en nedärvd tradition för att öppna nuet mot nya tankemöjligheter.

Redan från tidigt sextiotal riktade Derrida denna läsart mot Martin Heidegger själv, i en upp­görelse med hans föreställningar om ursprunglighet och egentlighet. I flera studier genom åren fångade han upp det radikala frågandet i Heideggers text men visade hur det fortsatte att vila på otänkta värdehierarkier. Bland ortodoxa läsare sågs han som suspekt. Men i ljuset av de ”Svarta häftena” kan vi än en gång se betydelsen av den väg han pekat ut. I den mån Heideggers tänkande har en framtid, är det genom att ställa dess radikala ansats mot dess egna slutsatser och för-villelser.

 Mycket klokt och välskrivet. Oerhört lärorikt och tänkvärt. Jag vet idag, jämfört med för bara några dagar sedan oerhört mycket mer. Och bloggandet har fått ny fart. Känner mig som en student igen. Imorgon ska jag föreläsa om kultur i organisationer, för A-studenter. Kontrasten kunde inte vara större. Men det är just det som gör att jag trots att mycket förändrats och fast jag allt oftare tvivlar, fortfarande inte kan tänka mig ett bättre arbete än det jag har. Återkommer inom kort med fler tankar.