Moralens geologi 40

Stratifieringar är vad vi har att göra med, lager på lager av överlagrade rester av det som varit. Och lagren kan vara både materiella och immateriella. Mellan lagren uppstår möjligheter och inleds förändring, därifrån tar kulturens rörelse sin början. Jag säger inte att det är så, att detta skulle vara den enda sanningen. Det enda jag säger är att detta är ett sätt att se på världen, ett verktyg att tänka med för att öka förståelsen för levt liv. Vi behöver fler perspektiv, fler uppslag och olika teorier för att se på kultur, för det är enda sättet att lära sig förstå det som i grund och botten aldrig kan förstås, inte fullt ut och aldrig på ett enda sätt. Vad vi har att göra med är ett annat sätt att se på kunskap, ett multiperspektivistiskt perspektiv där mångfalden är viktigare än allt annat.

Det handlar om ett annat sätt att närma sig världen, ett annat sätt att vara och interagera i den. Ett sökande och mer öppet sätt att se på samhället, kulturen och vardagen. Det handlar om att se delarna var för sig OCH i samspel, och det handlar om att förstå att det viktiga är inte antingen eller, utan både och, samtidigt. Inte om signifiant eller signifié, utan om relationen mellan och om helheten som består av fler än en men färre än många.

The preferred method would be severely restrictive, as opposed to the expansive method that places signs on all strata or signifier in all signs (although at the limit it may forgo signs entirely).

Det handlar om att göra sig medveten om vad man letar efter och vad som är viktigt just här, just nu, i just detta sammanhang. Det finns inget som evigt och inga betydelser som går utöver det aktuella sammanhanget. Allt bestäms i relation till allt annat, och det är det som händer som avgör vad som är vad, inte någon eller något, på förhand definierat.

First, there exist forms of expression without signs (for example, the genetic code has nothing to do with a language). It is only under certain conditions that strata can be said to include signs; signs cannot be equated with language in general but are defined by regimes of statements that are so many real usages or functions of language.

Tecken, vad är ett tecken och hur ska tecken förstås? Den frågan har delat vetenskapssamhället. Är allt språk, eller är språk en del av helheten som ibland, men ofta inte, betyder något? Det är en fråga som delat humaniora och som det utkämpats många bittra akademiska strider om. Jag ser dessa frågor som hinder, som utmaningar för den syn på kultur som jag kämpar för och som hämtar sin inspiration från Deleuze och Guattari. En mer öppen och nyfiken syn, som ödmjukt närmar sig världen och det som händer. Låt oss för allas och vår gemensammas framtids skull ge upp försöken att bestämma vad som är vad och hur det ska förstås, på förhand. Låt oss först studera saken, och sedan avgöra vad som är den mest relevanta och användbara förklaringen.

Then why retain the word sign for these regimes, which formalize an expression without designating or signifying the simultaneous contents, which are formalized in a different way? Signs are not signs of a thing; they are signs of deterritorialization and reterritorialization, they mark a certain threshold crossed in the course of these movements, and it is for this reason that the word should be retained (as we have seen, this applies even to animal "signs").

Låt oss vänta lite innan vi bestämmer oss för vad som är vad och hur det ska förstås, det handlar inte om några andra anspråk på kunskap än så. Och att detta uppfattas radikalt inom vetenskapen säger så klart en hel del om hur vi ser på kunskap och vad vi idag anser vara lämpliga kriterier för att något ska kunna sägas vara ett vetenskapligt resultat. Vad är det som gör att vi landar just där, i den ängsligheten? Vad är det som får oss att överlämna allt ansvar till några få som vi anser vara kloka och värda att lita på, snarare än lyssna på fler och tillsammans försöka avgöra vad som är bra och vem vi ska lyssna på just här, i just denna fråga, just nu? Varför har vi så förtvivlat svårt att lyssna vad som sägs, men så oerhört lätt att lyssna på vem som talar? Det är en av mänsklighetens mest talande gåtor, som borde mana till eftertanke.

Next, if we consider regimes of signs using this restrictive definition, we see that they are not, or not necessarily, signifiers. Just as signs designate only a certain formalization of expression in a determinate group of strata, signifiance itself designates only one specific regime among a number of regimes existing in that particular formalization.

Allt ÄR inte semiotik, av det enkla skälet att allt inte kan vara en enda sak. Vetenskap handlar om att SÖKA kunskap, inte om att BEVISA hur det ÄR. Den synen på kunskap måste värnas, för krafterna som utmanar den är stora och starka, just för att de kommer inifrån oss, för att det är vårt undermedvetna som talar och som lurar oss att gå i fällan. Makten för maktens skull är en ansiktslös makt som tar sin under huden på alla som inte är vaksamma. Den makten är enormt stor över kunskapen, över kulturen och således över samhället och vår gemensamma framtid. Som det ser ut idag strider man mer om makt än om kunskap i akademin, och den tendensen har underblåsts av forskningspolitikens utformning som i effektivitetens och snålhetens namn har utgått från att konkurrens driver kvalitet. En politik som bygger på att man FÖRST ska avgöra vem som är bäst och vem man ska lyssna på, och som sedan fördelar medlen som finns för forskning, är en maktpolitik, inte en kunskapspolitik.

Just as there are asemiotic expressions, or expressions without signs, there are asemiological regimes of signs, asignifying signs, both on the strata and on the plane of consistency. The most that can be said of signifiance is that it characterizes one regime, which is not even the most interesting or modern or contemporary one, but is perhaps only more pernicious, cancerous, and despotic than the others, and more steeped in illusion than they.

Har vi byggt en akademi på illusionen om att den som på oklara kulturella och psykologiska grunder av det stora flertalet ANSES vara bäst också ska vara den vi lyssnar på när frågan om vad som ÄR bäst avgörs? Jag är rädd för att så är fallet och vill se en annan akademi och en annan syn på kunskap i samhället, skolan och inom forskningen.