Bloggpost 2100

Det var några dagar sedan som denna milstolpe passerades, så drygt 2100 bloggposter har det hittills blivit sedan starten. Efter att jag passerade 2000 tänker jag dock allt mindre på hur många poster det blir och allt mer på vad jag skriver. Sakta smyger sig känslan på att jag går i cirklar, att jag redan sagt det som går att säga om allt fler områden. Vissa dagar är det svårt att hitta saker att skriva om och de dagarna kommer tätare. Den känslan är ny och lite skrämmande, för lusten att skriva, att vara i språket, har inte falnat. När jag har något att skriva om är det fortfarande lika roligt att ta palts vid tangentbordet, då flyter orden och tankarna fram av egen kraft. Som förra veckan när jag hittade Axess temanummer om högre utbildning, eller när någon skriver något klokt, eller galet i dagens tidning. Då kan jag oftast hitta någon vinkling som fungerar, ett uppslag som fördjupar även min förståelse för kultur.

Flyktlinjer är lika mycket en inre resa som en yttre. Jag skriver lika mycket för mig egen skull som för er som läser. Kulturen är vår tillsammans och vi skapar den gemensamt. Kultur förändras när vi möts, i mötet när jag och du ser varandra som de komplexa helheter vi är. Vi har alla en unik historia, ett specifikt nu och en öppen framtid. Det gäller för oss som individer och för vår gemenskap, samt för kulturen vi skapar. Dessa tankar har kommit att bli min livsfilosofi lika mycket som det är ett utkast till en kulturteori som jag just nu skriver min bok om. Idag går det lite trögt, dessa rader flyter inte fram som vatten. Det beror på många olika saker, men framförallt beror det på att jag egentligen är där, i bok numer två av en tänkt helhet bestående av tre böcker. En om samtal, som är klar och som jag söker finansiering för. En om nomadologi, som jag håller på att färdigställa. Och en om rhizom, som jag ska börja med på hösten. Tre olika sätt att närma sig samma sak: Kultur. Jag skriver för att jag tror att jag har hittat något viktigt, fast det är så klart inte upp till mig att avgöra på egen hand. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. För mig är det dock skrivandet som är det viktiga, arbetet med att formulera tankar och klä dem i ord.

Om någon har tips på saker att skriva om, eller som vill utmana mig, tar jag tacksamt emot detta. Tycker om att utmanas och utmanar mig själv ofta. Detta går inte att skriva om, eller ... Den tanken har resulterat i många nya bloggposter genom åren som det nu faktiskt börjar bli. 2009 startade jag bloggen, men kom inte igång. 2010 gjorde jag ett nytt försök, men det stupade omgående. Så, 2011 föll plötsligt bitarna på plats och jag kom igång. 636 bloggposter blev det första året, för då hade jag en hel del texter liggande på datorn som jag överförde hit. Bland annat ett havererat bokmanus om kulturteori, och ett skönlitterärt romanförsök. Det hjälpte mig i början att hålla igång bloggandet, för det var svårt i början att hitta en stil och en ton. Sedan flöt det på och det är få dagar som jag inte skrivit en ny bloggpost. 2012 blev det 512 poster, 2013 blev det 398. Det var ett jobbigt år, för då hände det en massa olika saker och allt var bara ett enda kaos. Skrivarlusten kändes som den höll på att dö. Sedan tog det sig igen 2014, delvis beroende på att jag hittade nya saker att skriva om, devis beroende på att det tillkom en hel del nya läsare. Att bli läst inspirerar, för det betyder att mina tankar inte bara är mina, utan allmängiltiga. Det är jag oerhört tacksam för, att jag blir läst, att mina tankar når ut och vinner uppskattning. Det inspirerar: STORT TACK, kära läsare!

Avslutar denna reflektion med en dikt av Karin Boye, på temat inspiration, förändring och rörelse.

NYA VÄGAR.

Här går nya vägar. 

Låt oss vandra fromma.

Kom, låt oss söka

någon ny och vacker blomma.

Kasta det vi äger!

Allting nått och färdigt

livlöst oss tynger,

dröm och sång och dåd ej värdigt.

Liv är det som väntar,

det man ej kan veta ...

Kom, låt oss glömma!

Låt oss nytt och fagert leta!

Mitt sökande går vidare, min jakt på förståelse för kultur tar aldrig slut. Även om det ser mörkt ut och trots att kulturen allt mer, allt oftare och allt tydligare förnekas i samhällsdebatten och politiken, fortsätter jag mitt sökande. Livet är det som väntar och bakom nästa hörn finns något. Inte nödvändigtvis det jag hoppas, men det som finns är det jag har att hantera, det vi har att förhålla oss till. I lyriken finns massor av inspiration att hämta, kunskap att få och tröst när dagarna inte blir som man tänker sig.

Nu ska jag ut i solen och ta en promenad för att hitta inspiration och kraft att komma in bokskrivandet, som resten av dagen ska ägnas åt.