En högre utbildning värd namnet 1

En högre utbildning värd namnet, vad är det? Vad skulle det kunna vara? För vem ska vi ha den, om vi nu ska ha någon HÖGRE utbildning, och om vi kan komma överens om vad det är och hur den kan organiseras. Om det ska jag blogga idag, i en serie poster med utgångspunkt i Axess temanummer om massuniversitet och dess konsekvenser för kunskapsutvecklingen i Sverige. Börjar med en reflektion kring dagens situation och min vardag som lektor. Inspiration för dessa tankar hämtas från Anders Björnsson, Patrik Engellau och Magnus Henrekson, som skriver under rubriken: Ge professorn makten åter, vilket jag instämmer i. Kunskap ska den som vet bäst ha mest inflytande över, vilket inte är fallet idag. Jag håller dock inte med om alla förslag som artikelförfattarna kommer med, speciellt inte förslagen om nya system för utvärdering och heller inte förslaget om studieavgift. Problembilden instämmer jag dock i och är så klart inte ensam om det.

Kvalitet eller kvantitet, det är frågan? Jag tänker att massuniversitetet i sig är bra. Fler eller i alla fall inte färre borde få chansen att prova lyckan på landets universitet och högskolor (återkommer till den tanken). Problemet som jag ser det handlar om den oheliga alliansen mellan pedagogik och politik. Jag ser en växande tendens till att pedagogikämnet tar över och får allt större inflytande över den dagliga verksamheten i allt fler ämnen på högskolan. Pedagoger kan göra allt, men ingen annan än pedagogerna kan göra pedagogik, detta är en inställning som jag möter allt oftare. Det är en oroväckande utveckling, som olyckligtvis anammats av Sveriges förenade studentkårer som kräver att lärarna ska utbildas i pedagogik när studenternas resultat uteblir. För politikerna, som här ser sin chans att utfästa guldkantade löften i sin eviga kamp för röster, passar denna utveckling som hand i handske. Och pedagogikämnet säljer sig villigt för att få makt och inflytande. Det jag närmast tänker på är kurserna i Constructive allignment som ingår som en självklar del av de obligatoriska kurserna i högskolepedagogik som alla lärare måste gå för att få undervisa i sina respektive ämnen (som de är forskarutbildade i). Det handlar om en djupt bildningsfientlig inställning till kunskap, som går ut på att det går att styra utfallet av en kunskapsprocess mot på förhand uppgjorda mål, och som reducerar läraren till en kontrollant. Detta leder till att pedagogen överordnas och får inflytande över alla andra ämnen, för det viktiga är inte vilka kunskaperna man har, utan att man kan pedagogik. Av en för mig outgrundlig anledning har pedagogik kommit att utvecklas till ett ämne som är ointresserat av kunskap och som på allvar menar att alla kan lära allt, om det bara finns en god pedagog som övervakar och inspirerar. Det är en självförhärligande, till religiös övertro gränsande inställning till kunskap, som hotar att underminera hela det fundament som all högre utbildning vilar på: KUNSKAP (inte lärande).

Det handlar om makt, och i den kampen står sig kunskapen som aktivt måste värnas slätt. Kunskap är svårt, ibland otroligt svårt. Men när det finns företrädare för högskolan och erkända forskare som hävdar att kunskap mer eller mindre kan beställas fram och som säger sig ha metoder för detta. Vattentäta metoder, som gjorda för att öka pedagogikens makt. För när resultaten uteblir är det ämneslärarnas fel, inte studenternas och inte pedagogernas. Vilken makthavare älskar inte någon som för en så pass billig peng säjer ut sin själ? Högskolan håller på att bli en plats där en liten minoritet av ämnesutbildade forskare är de enda som bryr sig om kunskapen, alla andra är intresserade av annat. Politikerna är intresserade av genomströmning, effektivitet och låga kostnader. Pedagogerna är intresserade av lärande. Studenterna är intresserade av att få sina poäng och examina. Näringslivet vill ha lydiga anställda, som de kan välja och vraka bland efter att högskolan grovsorterat bland befolkningen. Alla säger sig värna kunskapen, men i praktiken och på allvar är det bara lektorerna som gör det, i kraftig motvind.

Lovade att återkomma till detta att fler borde få chansen att gå på högskolan. Det är bra, men det får aldrig råda någon som helst tvekan om vem som är auktoriteten på området och vem som avgör vad som är bra kunskaper i det ämne man utbildat sig i. Professorn, docenten eller doktorn i ämnet har genom hårt och enträget arbete visat att de har vad som krävs. Deras (vår) makt över utbildningen och kunskapen håller på att utarmas och det är katastrofalt för kunskapsutvecklingen. Genomströmning är ett galet mått på kvalitet i högre utbildning! Sedan 1990-talet har den utvecklingen fått fortsätta, med pedagogers, politikers och studenters goda minne. Och för varje år har kvaliteten sakta och i små steg utarmats. Eftersom det spelar roll och eftersom högskolorna är beroende av genomströmningen för sin överlevnads skull kommer det oundvikligen att påverka, även om ingen erkänner att så är fallet. Ingen har något att vinna på att erkänna att kvaliteten sakta sjunker och det är dessutom svårt at se det, om man inte jämför med hur det var innan med hur det är idag. Skillnaden är enorm, på några års sikt. Orsakerna är så klart komplexa, men det gör det bara ännu mer riskabelt att ha ett system som premierar genomströmning. Det är inte antalet studenter på högskolan som är problemet, det är ett allt mer tydligt fokus på utvärdering, kvalitetskontroll och garantierna som systemen säljs in med hjälp av. Låt fler komma till högskolan och prova lyckan säger jag, och överlåt kunskaps- och kvalitetskontrollen till de som vigt sitt liv åt kunskapen: Professorerna, docenterna och doktorerna. Om de får makten över kvaliteten och vad som är ett bra resultat värnas kvaliteten och ingen utvärdering behövs. Om det inte känns rättssäkert går det att införa någon form av överklagandesystem, om det visar sig att någon lärare sticker ut i negativ bemärkelse. Oinskränkt makt är så klart aldrig bra, men att ha det som skäl för att helt beröva forskarutbildade lärare makten över sitt ämne är galet. Om studenterna inte lyckas är problemet deras, inte lärarens. Om den synen på kunskap var den rådande skulle SFS tvingas agera på helt andra sätt än idag.

Akademisk frihet talas det om, men den ser få röken av i akademin idag, möjligen med undantag för rektorer och högskoleledningar, som liksom svävar över verksamheten och som tillsammans med högskoleledningarnas externa och politiskt tillsatta representanter tar beslut som ofta gör det svårare att hävda kunskapen. Återigen ett exempel på att makten i nuvarande system vinner över kunskapen.

Antagningen till högskolan är ett annat problem, för den styrs av beslut om kunskap och kvalitet som tas på tidigare nivåer. Högskolan som är sista utposten i utbildningsystemet tvingas med andra ord, av kravet på genomströmning, underkasta sig bedömningar gjorda av lärare som bara har högskolexamen. Betyg har på detta sätt blivit en handelsvara, som säljs till högstbjudande. Och problemen med sjunkande kunskaper skylls på, ni vet vid det här laget vilka: Professorerna, docenterna och doktorerna. Utbildningssystemet som helhet, det vill säga sätten att organisera kunskapsutvecklingen och ansvaret över innehållet, hindrar utvecklingen av Sverige som kunskapsnation.

Vad är kärnverksamheten på högskolan? Jag är enig med artikelförfattarna om,

att det är renodling av verksamheten, att det behövs mycket tydligare kunskapsfokus. Vidare behöver lärarna, det vill säga de vetenskapligt, ÄMNESutbildade lärarna få tillbaka makten över kunskapen. Högskolan måste återigen handla om förmedling av kunskap som bygger på vetenskaplig grund och genom en undervisning som är teori- och metodbaserad (gärna pedagogiskt medveten undervisning, men pedagogik som ämne får aldrig vara överordnat). Kraven på resultat och prestation måste ersättas med krav på hög reflektionsförmåga och inte minst studentens förmåga att uttrycka sig i tal och skrift.

Kunskapen i centrum är den enda vägen som mot kunskap bär, är enda sättet att bygga en högre utbildning värd namnet!