Till försvar för skrivet språk

En allvarlig brist på insikt och förståelse sprider sig som en löpeld i samhället. Tron att språk är en formalitet, något som bara finns där, som jag inte behöver bry mig om. Jag vet ju vad jag menar och har varken tid eller lust att läsa och slipa på formuleringar, välja ord med omsorg eller tänka på läsaren. Språket betraktas av en oroväckande snabbt växande skara som något ointressant. Den som försöker lägga sig vinn om att skriva vackert, med flyt och behaglig rytm, den som bryr sig om läsaren har inget för det, för allt färre har förmågan att uppskatta ett vackert språk. Och nåde den som klagar och kritiserar. "Du ska inte komma här och ge mig skit, för jag har jobbat jättemycket med detta." Det har blivit en allt vanligare reaktion, på respons som vi lärare på högskolan ger våra studenter när de lämnar in texter för bedömning. "Men jag förstår inte vad här står, vad du vill säga", när jag svarar så kan jag få höra att: "Det är ditt problem, inte mitt. Jag vet ju vad jag menar och vill säga". Som om det kom an på den som skriver att avgöra det, eller att textproduktion bara handlar om hur många timmar man sitter vid datorn.

Här har skolan en stor utmaning och en viktig uppgift som måste tas på största allvar. Förmågan att skriva är en samhällsbyggande fråga, som har med långsiktig hållbarhet att göra. För om det sprider sig en uppfattning om att det är lärarens och läsarens fel om skribentens tankar och intentioner inte uppfattas, eller om innehållet missförstås, då är vi illa ute. Det skulle innebära att individens ansvar urholkas och att allt är någon annans problem. Jag vet inte hur man arbetar i skolan med språk och skrivande, jag kan bara uttala mig om vad jag möter i min vardag på högskolan. Och när/om jag uppfattas som ett problem, ett hinder på vägen mot betyg, examina och en lysande karriär, har vi alla problem. För jag är varken taskig eller subjektiv när jag påpekar att vissa texter är obegripliga. Jag tar ansvar och delar med mig av mina kunskaper, jag bryr mig om och utövar mitt arbete. Visst förstår jag att det kan kännas jobbigt att få höra att texten man jobbat med inte fungerar, men DET i sig kan och får inte vara något att ta hänsyn och anpassa sig till. Att kunna skriva måste vara något man lärt sig under tidigare stadier.

Skrivande är på allvar. Det är ett i förhållande till tal, väsensskilt sätt att kommunicera. Det kräver väldigt mycket mer av båda parter, men allra mest av den som vill förmedla tankar med hjälp av text. Jag misstänker starkt, men vet så klart inte, att man i dagens skola har fått för sig att skrivande är en förmåga som hämmas om elever får höra vad som är problematiskt och vad som inte fungerar. När studenterna säger till mig att ingen har klagat på deras språk tidigare, och lägger skulden för detta på mig, då är det en indikation på att det är så det ser ut i skolan. Och det är i så fall olyckligt, minst sagt. För har man kommit så långt i utbildningssystemet utan att bli uppmärksammad på att ens språk inte fungerar, då är risken överhängande att man aldrig lär sig skriva.

Det är aldrig roligt att få höra att man inte kan eller att det man kämpat med inte håller måttet, men det är skolans skyldighet att påpeka det. Att bara locka, pocka och vara den som uppmuntrar och kommer med glada tillrop är kanske tacksamt för läraren, men det är förödande för den som inte förstår hur viktigt det är att texter som används för att kommunicera viktiga saker faktiskt fungerar, och att hela ansvaret för det vilar på den som skriver. Ingen tjänar på att detta underkommuniceras! Särskilt inte den som ska ut i arbetslivet. För om ens CV inte fungerar, om det är fyllt av ofullständiga meningar, oklara syftningar eller om texten helt enkelt inte är skriven för att faktiskt LÄSAS av någon annan, då kommer personen ifråga inte att kallas till någon intervju. Och ingen kommer att ta sig tiden och mödan att påpeka var det brister, för det gör bara lärare, eller borde i alla fall lärare göra, om de verkligen tar sitt arbete på allvar.

Språk och text hänger intimt samman med tanke, kunskap och lärande. Men det är inget som bara finns där, det är en värdefull egenskap, som liksom jämställdhet och mångfald måste värnas. Att detta är viktigt kan inte nog påpekas, för det glöms konsekvent bort och än mer så när fokus på ekonomi och effektivitet blir mer uttalat. 

Jag kommer att tänkas på detta av många olika anledningar, dels börjar det dra ihop sig till tentarättning och detta är det jag fasar för mest, att jag ska få skit för att jag säger det som måste sägas. Anledningen till att det skrämmer mig att studenter idag både betraktas och uppför sig som kunder. Dels handlar det om att jag jobbar med sista vändan på mitt bokmanus och även om jag nu är nere på kommateckennivå i korrekturläsningen så vet jag av erfarenhet att texten måste läsas av någon annan också, innan jag sänder texten till förlaget. Och jag vet också av erfarenhet att det krävs två vändor med korrektur innan boken är klar, och att inte ens det är någon garanti för att boken blir felfri. Dels, och det var den utlösande faktorn, läser jag på SvD om en undersökning som gjorts i Danmark, som visar att satsningar på bibliotek är en samhällsbyggande och lönsam affär för ett land.

Biblioteken är en av de viktigaste krafterna för att stimulera barns läsande utanför skoltid. Genom att förbättra barns läsförmåga bidrar biblioteken till en högre utbildningsnivå i samhället, vilket i sin tur påverkar produktivitet och BNP.

Sedan tidigare vet man att biblioteken värderas högt av medborgarna. Men bland beslutsfattare betraktas biblioteken ofta mest som en kostnadspost. I Danmark kostar biblioteksdriften runt 2,5 miljarder per år.

”Ute i kommunerna finns det en tendens att se biblioteken som en utgift, som man ska skära i”, säger Steen B Andersen ordförande i Danmarks biblioteksförening.

Han hoppas att den nya studien ska få beslutsfattarna att tänka till innan de beslutar om nedskärningar, och få dem att väga in samhällsekonomiska aspekter av nedskärningar - eller satsningar.

Läsande och skrivande hänger ihop, men det är på inget sätt en formalitet. För att språket ska kunna utvecklas krävs intresse för SPRÅKET, och inte bara för berättelserna som förmedlas via språket. Det går visserligen inte att läsa sig skriva utan att läsa, men det går lika lite att lära sig läsa om man inte också skriver och är intresserad av språket, både sitt eget och andras. Viktigast av allt är insikten om att ingen blir fullärd skribent, för kulturen, språket och människan förändras hela tiden.