Dagens Nietzsche, om ressentimentet 3

Det finns så oerhört mycket klokskap i Nietzsches texter, men den finns där inte på ett manifest plan, utan kräver tolkning för att framträda. Utan arbete med textens bokstav, utan läsarens egna tankemöda och utan att vända och vrida på orden, utan att relatera innehållet till det man vill förstå, till den verklighet och det sammanhang man studerar med hjälp av Nietzsches begrepp händer och lär man sig inget. Värdet ligger alltså bara delvis i texten, framförallt skapas det i arbetet med innehållet, uppstår det när Nietzsches tankar relateras till läsarens samtid. Nietzsche har med andra ord förstått något viktigt, något som håller på att gå förlorat i dagens samhälle, nämligen att världen och kulturen är långt mer komplex och myllrande än vad man lätt kan få för sig när man är fullt upptagen med att söka svaret, i bestämd form singular.

Raka, entydiga svar finns bara i teorin, aldrig i praktiken. Bara i människans föreställningsvärld går det att upprätthålla tron på världen är fullt ut begriplig. I praktiken, så som kulturen ser ut och fungerar, så som livet kommer människan till mötes, är allt långt mer bräckligt, mångtydigt och dynamiskt föränderligt. Och detta kan illustreras med följande tanke. Nietzsches filosofi är lika aktuell, läsvärd och användbar idag som när den skrevs ner. Det gäller inte alls i lika hög grad för 1800-talets naturvetenskap, som bara delvis är relevant idag. Skillnaden är att naturvetenskapen söker sanningen om världen på ett mycket mer direkt sätt, så att säga rakt på sak. Medan kulturvetenskapen som Nietzsche skapat närmar sig människans värld, indirekt. Nietzsche skapade verktyg att tänka med, och verktyg går att använda till olika saker, till nya saker i en förändrad värld.

Ressentimentet är således inte någon entydig och detaljerad redogörelse för hur det är, utan en reflektion över olika sätt att tänka kring ett fenomen som måste sägas vara en fundamental mänsklig egenskap. Även om kulturen genomgått flera fundamentala och många omvälvande förändringar sedan Nietzsche slutade skriva filosofi, så har det mänskliga genomet inte förändrats alls. Detta gör att en sådan som Shakespeare, som skrev sina dramer för många hundra år sedan fortfarande talar till oss, för vi reagerar på varandra på exakt samma sätt idag som då. Skillnaden är att sammanhanget idag består av en annan moral och att vi använder andra teknologier och vet mer om världen. Fast i grund och botten är vi och fungerar vi, som biologiska varelser, exakt likadant.

Det krävs dock, som sagt, en väl utvecklad förmåga att tolka, det vill säga avlocka innehållet betydelse och skapa mening, för att texterna av Nietzsche ska tala till oss och bli användbara. Och den förmågan håller snabbt på att utarmas i dagens samhälle. Kraven på entydighet, tydliga instruktioner, mål och målsäkring, kriterier för betyg i skolan och på högskolekurser, allt sådant som känns självklart, enkelt och oproblematiskt. Det önskvärda och goda, det leder till att ansvaret för lärandet och kunskapsinhämtningen förflyttas, från den som ska lära till det system som eleven/studenten söker sig till för att få kunskaper. Och denna tendens förstärks ytterligare genom kravet på effektivitet och ekonomiseringen av utbildning, vilken gör elever och studenter till kunder och lärarna till utövare av tjänster. Förmågan att läsa Nietzsche är därför hotad, för hans tänkande passar inte in rådande pedagogiska mall. Han kräver något av sina läsare för att texten ska bli begriplig. Hans texter går inte att läsa passivt, man måste jobba på egen hand med innehållet.

Det blev en lång (men viktig) inledning till avslutningen på aforismen eller essän om ressentimennet, som här ska tas i hamn. En viktig inledning, som har med innehållet att göra, för vad handlar det om när det växer fram en kultur som föraktar allt som kräver något av oss? Vad är det för känslor som tillåts ta överhanden i en sådan kultur? Ressentimenet, som föraktar allt som är jobbigt, obehagligt och krävande. Den inneboende fallenheten hos människan om att söka genvägar. Till kunskap finns dock inga genvägar, inga enkla lösningar eller någon quick fix, bara hårt, analytiskt, reflexivt arbete.

Medan den förnäma människan lever med sig själv i förtroende och öppenhet (gennaios "ädelmoden" understryker nyansen "uppriktig" och troligen också "naiv"), och inte heller ärlig och rättfram mot sig själv. Hennes själ skelar, i anden älskar hon kryphål, smygvägar och bakdörrar, allt dolt lockar henne som hennes värld, hennes säkerhet, hennes vederkvickelse; hon vet att tiga, att aldrig glömma, att vänta, att förringa och förödmjuka sig själv om så krävs.

Jag väljer att bortse från användningen av femininum för att beskriva ett allmänmänskligt karaktärsdrag, för det är en sådan sak som rör kultur och som förändrats sedan Nietzsche levde. Idag ser vi på kön på andra sätt, men den grundläggande karaktären är den samma, känslan som ska hanteras. Resonemanget är fortfarande relevant, även om ordvalen ibland är daterade och inaktuella. Men det är ju innehållet som är centralt, inte formen.

En ras av sådana ressentimentmänniskor måste med nödvändighet till sist bli klokare än varje förnäm ras, och den kommer också att värdera klokheten på ett annorlunda sätt: nämligen som ett första rangens existensvillkor, medan klokheten hos förnäma människor lätt har en bismak av lyx och raffinemang över sig: -- den är nämligen inte på långt när lika viktig här som en fullkomlig funktionssäkerhet hos de reglerande omedvetna instinkterna eller till och med ett slags oklokhet, till exempel detta att tappert kasta sig ut i något, vare sig det nu är i faran eller mot fienden, eller denna svärmiska plötslighet i vrede, kärlek, vördnad, tacksamhet och hämnd, vilken de förnäma i alla tider har igenkänt varandra på.

Håller vi på att skapa en kultur som är förnäm? En kultur där klokhet kommit alt mer att betraktas som en formalitet, något som vi inte behöver bekymra oss så mycket över? Kanske är det detta vi ser i dagens skolpolitik, eller något liknande i alla fall. Det är olycklig, mycket olyckligt. För det innebär att en betydande del av den buffert som behövs för att kunna hantera allt det oväntat oväntade som alla kulturer, alla samhällen, allt liv alltid riskerar att utsättas för, utarmas. Vi håller på att skapa en mäktig monokultur, men hur imponerande den än är så är det en sårbar kultur. Här har vi alltså något att lära av ressentimentmänniskan, av hens kritiska livshållning.

Till och med den förnäma människans ressentimentet, om det nu framträder hos henne, visar sig och uttöms i en omedelbar reaktion, det förgiftar därför inte: å andra sidan kommer det i otaliga fall inte till uttryck där det hos alla svaga och vanmäktiga är oundvikligt.

Det handlar om en balansgång här, mellan olika mänskliga egenskaper och där inget kan sägas vara ont eller gott per se. Det handlar om sammanhang och om en strävan efter att i varje givet tillfälle försäkra sig om att det som är viktigt och användbart är aktuellt, kan aktiveras och komma till användning. Lika lite som den förnäme är bra, är ressentimentmänniskan dålig. Det handlar om vilket sammanhang man befinner sig i och hur man agerar där, vilka egenskaper som man har tillgång till och hur dessa hanteras, individuellt och kollektivt.

Att inte kunna ta sina fiender, sina olyckor, kanske inte ens sina illgärningar på riktigt allvar -- det är ett kännetecken på starka fullgoda naturer hos vilka det finns ett överskott av formande, efterbildande, läkande kraft, som också skänker förmågan att glömma (ett bra exempel på det från den moderna världen är Mirabeau som inte mindes förolämpningar och gemenheter som han utsattes för, och som inte heller kunde förlåta bara därför att han -- glömt). En sådan människa skakar med ett ryck av sig den ohyra som på andra biter sig fast; blott här är det möjligt -- under förutsättning att det över huvud taget är möjligt på jorden -- detta "att älska sina fiender".

Är det Jesus som här omtalas, som uppmanar människor att vända andra kinden till? Hur ska vi se på den uppmaningen och vad gör den med oss, om den omsätts i handling? Osäker på om jag förstår vad Nietzsche menar här och om jag håller med. Får fundera på det. Och det är också själva poängen med att läsa hans texter. Här finns inga instruktioner, men massor av bränsle för att hålla tankens brasa vid liv, länge, länge.

Hur mycket vördnad hyser inte en förnäm människa för sina fiender! -- och en sådan vördnad slår redan den en bro till kärleken ... Hon kräver ju att få ha sin fiende för sig själv, som sin utmärkelse, hon kan inte stå ut med en annan fiende än den hos vilken det intet finns att förakta, men åtskilligt att ära! I jämförelse med det kan man föreställa sig "fienden" så som den blivit uttänkt av ressentimentmänniskan -- och just i detta återfinns hennes verk, hennes gärning: hon har koncipierat "den onde fienden", "den onde", och det som ett grundbegrepp utifrån vilket hon sedan som efterbild och motstycke också tänker ut en "god" -- sig själv! ...

Genom förakt för andra går det att upprätthålla en självbild som blir svår att acceptera kulturellt i en värld där alla kontrollerar varandra. Däri finns ett värde, i ressentimentmänniskans förmåga att gå sin egen väg, utan hänsyn till andra. Det behövs ibland, för att bryta upp strukturer och för att tänka helt nytt. Det behövs också, även om det kan uppfattas som osocialt, burdust eller ignorant. Men är det hållbarhet eller kunskap vi vill ha krävs det att vi kan hantera många olika känslor och mänskliga egenskaper, inte bara en. Styrkan sitter i uppsättningen verktyg och i förmågan att kunna hantera dem, i bredden och kombinationen av olika verktyg och egenskaper.