Teknikens frivilliga slavar

Är vi människor slavar under tekniken, eller är det tvärtom så att tekniken helt och hållet styrs av oss? Den som ställer frågan, och som levererar ett svar som jag vill lyfta, sprida och reflektera över, är Håkan Lindgren, som skriver om detta brännande aktuella ämne på SvD. Han liksom jag oroas delvis över vart vi är på väg, men framförallt över det faktum att människan lägger sig platt för en utveckling som på inget sätt är deterministisk. Frågan handlar inte om vi ska ha teknik eller ej, utan om teknikens roll och hur människan förhåller sig till teknik. Jag har skrivit om detta på olika sätt, just för att jag liksom Lindgren häpnar inför människans undfallenhet och den determinism som präglar ämnet.

Det talas allt mer om vikten av IT i skolan. Vi måste hänga med. Har man ingen padda kommer man efter. Och det måste ske nu, eller helst igår. Gammal beprövad pedagogik slängs lättvindigt över bord och allt mer av skolans ekonomiska resurser används för att köpa in hård- och mjukvara. Var finns det kritiskt tänkandet och reflektionen? Är det verkligen ställt bortom varje tvivel att datorer i skolan är enbart positivt, och att mer data leder till bättre utbildning? Jag är minst sagt tveksam till det. Och det handlar som sagt inte om att jag är tveksam till tekniken, det är hur den införs och varför som jag är tveksam till. Framförallt har jag svårt att se att det behov som det talas om skulle vara så stort som det hävdas. Det var inte så att det fanns enorma problem som krävde snabba och drastiska lösningar. Faktum är att det gick rätt bra i den svenska skolan. Därför förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Speciellt som det inte blivit bättre. Mycket talar istället för att det blivit sämre.

Innan vi satsar mer resurser på IT i skolan bör de frågor som Lindgren pekar på i sin artikel utredas. Annars är risken stor att vi kastar oss huvudstupa in i lejonets gap. Det finns medvetenhet om faran med att allt mer av vardagen flyttas över till nätet, om det handlar en annan artikel i dagens tidning. Men inför tekniken i sig finns inte alls samma medvetenhet. Tvärt om präglas inställningen till teknik av stor naivitet och en djupt problematisk vördnad. Låt oss lyssna på Lindgrens kloka reflektioner.

Vi bor i en uppfostringsanstalt vars budskap är att framtiden redan är avgjord. Det som väntar oss är robotar, konstgjort liv och överlägsen artificiell intelligens. Något val har vi inte: tro inte att någon annan framtid är möjlig. Det enda vi kan göra är att bita ihop och acceptera denna framtida teknik och de dilemman den för med sig, vare sig vi gillar det eller inte. Ju fortare vi accepterar det desto duktigare är vi: den färdigförpackade cyberframtiden säljs in med så mycket dystert moraliserande att det påminner om att ingå ett äktenskap på den gamla onda tiden. Jag skulle vilja sätta en spotlight på den märkliga, retroaktiva ödesbestämdhet som präglar diskussionen om framtiden: vi uppmanas att acceptera hela paketet i förväg, långt innan något av detta är verklighet, så att det till sist blir just så oundvikligt som det faktiskt inte är.

Alla vet att framtiden är en öppen fråga, att det inte går att veta något om den. Men ifråga om tekniken finns inget av detta, där är det verkligen som frågan är avgjord. Och den känslan präglar tydligt debatten om IT i skolan. Nu, nu, nu måste vi satsa allt, för att inte hamna på efterkälken. Fast vad är poängen att förskolebarn lär sig ett (dyrt) tekniskt system, som redan innan de nått högstadiet är förlegat och övergivet? Vi vet hur snabbt allt förändras, men drar inga slutsatser av den insikten. Istället förs ännu mer resurser över från bokinköp och annat vars värde garanterat varar minst en generation, till ny teknik som är gammal redan innan fakturan är betald. Till vilken nytta och varför? På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen och förmågan till kritiskt tänkande? Ett okritiskt införande av ny teknik är dubbelt riskabelt vilket borde mana till ännu mer försiktighet.

Fraserna om artificiell intelligens, om människor som flyttar över sina medvetanden till mjukvara för att leva i evighet och så vidare är redan så djupt inlärda att de kan upprepas utan någon tankeverksamhet alls. Jag upptäckte det när jag var på Karolinska Institutet för någon månad sedan och hörde en student dra hela den där välkända ramsan i en enda utandning. Den var bara en sekvens av läten, som orden i en gammal julsång, vars innebörd ingen längre lyssnar på.

På sajten Edge.org diskuterades farorna med artificiell intelligens (AI) i november, föranlett av att Stephen Hawking och filosofen Nick Boström nyligen har varnat för vad överlägsna och möjligen illvilliga artificiella intelligenser skulle kunna ställa till med. Bara två personer var läsvärda: Jaron Lanier, som är kritisk till AI, och Rodney Brooks, som är positiv.

Det är som om tekniken ska lösa allt, och som om vi människor är underlägsna maskinerna på alla sätt. Varifrån kommer den naiviteten? Och är det månne den som är grundproblemet i skolan, att människan kapitulerat inför det "oundvikliga". Enligt den logiken är det rationellt att lägga mer pengar på IT, och ju mer och snabbare skolan reformeras desto bättre. Jag vägrar acceptera den logiken, för jag tror fortfarande på människan. Tekniken ska tjäna oss, inte tvärtom! Inget kan eller får reformeras okritiskt, eller för att vi måste, för vem avgör det? På vilka grunder? Kraven på stöd i forskning är enormt höga för alla andra reformer, utom för införandet av ny teknik som per definition är gott. Det är djupt problematiskt att den tanken så fullkomligt slagit ut allt vad kritiskt tänkande heter. Lindgren har mycket klokt att säga oss och alla borde läsa.

Av de många oinspirerande inläggen lärde jag mig ändå något: vi vet inte vad vi ska göra med tekniken annat än att förmänskliga den. Människan har ett medvetande – alltså måste tekniken också ha ett medvetande. Dess yttersta bestämmelse är att utveckla intelligens. Och när tekniken har fått ett medvetande ska den börja göra sådant som människor gör, som att skriva romaner, trots att det är fullständigt likgiltigt för en dator om signalerna som rinner genom dess kretsar representerar romanprosa eller mätningar från ett vattenreningsverk. Innehållet i datorn förvandlas inte till meningsfull information förrän det kommer i kontakt med ett mänskligt medvetande.

Att programmera en dator så att den börjar producera skönlitteratur är det minst kreativa vi kan använda den till. Det är ett förmänskligande som är jämförbart med att klä på sin hund basker och solglasögon för att ta en rolig bild. Ändå finns det folk som kämpar för att få datorer att börja skriva skönlitteratur: möt några av dem i artikeln ”The strange world of computer-generated novels” på The Verge.com.

Datorer behöver inte bli medvetna för att börja massproducera skönlitteratur. Föreställ er vad effekten skulle bli. Det som skrivs av människor kommer att bli en droppe i ett hav av digital pseudotext. De ojämlika styrkeförhållandena förvänder situationen: vi kommer att uppleva att det är vi som härmar maskinerna istället för tvärtom. Därmed har vi gjort litteraturen meningslös för oss själva och mänskligheten har blivit ännu lite fattigare. Vad är det sista vi får behålla? Förmodligen fotboll. Att hålla balansen på två ben är betydligt svårare för datorer än schack (datorn Deep Blue besegrade världsmästaren Kasparov 1997).

Till vilken nytta? Vad är poängen? Är det någon som vet? Vem står bakom kampen, och varför kämpas det för att avskaffa det mänskliga? Det finns hur många frågetecken som helst, som allt för få verkar bry sig om. Tekniken ska tjäna oss, inte tvärtom! Jag vet ingen som tänker annorlunda, inte om man verkligen sätter sig ner och funderar på saken. Men i praktiken, i vardagen, agerar allt fler som om det vore tvärt om och gör sig frivilligt till slavar under tekniken. Det är inte tekniken som tar över, det är människorna som ger upp sin autonomi. Vakna upp, vill jag ropa! Vad håller vi på med egentligen?!

Långt innan datorerna fick mer beräkningskraft än en miniräknare hade vi förmänskligat dem och talade om ”elektronhjärnor” – ett ord som innehöll en myt, nämligen myten att den där ansamlingen av kablar och kretsar var ödesbestämd att bli en hjärna. Datorn har inte förverkligat sig själv förrän den har uppfyllt myten: innan den har blivit en hjärna är den bara ett misslyckat medvetande, en halvfärdig produkt. Vi sitter så hårt fast i myten att det inte faller oss in att datorerna skulle kunna fortsätta att utvecklas länge till – och ändå bli något helt annat än medvetna maskiner.

Humaniora läggs ner och betraktas som mossigt och förlegat. Kanske för att människan tappat intresset för sig själv, kanske för att vi likt Narcissus förälskat i våra smartphones och för att allt annat därmed förlorat sitt värde? Det är alarmerande och bara misstanken om att det skulle kunna vara så borde mana till eftertanke om att ge iPads till småbarn.

Jag har förresten aldrig förstått varför människor ska skapa konstgjort liv eller artificiell intelligens när vi kan få barn. Allt det där som vi hoppas uppnå på en extremt omständlig teknologisk omväg har vi ju redan. Vill vi skapa liv? Vi kan skapa liv. Den som har barn får vara med om att hjälpa fram ett nytt intelligent medvetande. Varför räcker det inte åt oss?

Gång efter gång ser det ut på samma sätt: vi utvecklar en eller annan ny teknologi, kör så det ryker och blir alltid lika förvånade över var vi hamnar. ”Jaså, hamnade vi här! Ja, det var kanske inte så lyckat. Men nu finns den här teknologin, och människan har bara att anpassa sig.” Detta krav på anpassning upprepas så ofta att det börjar se ut som om det är huvudsaken. Vad beror det på?

Determinismen är skapad av oss, och vi är ofta missnöjda. Ändå anpassar vi oss, ändå fortsätter vi. För att vi fått för oss att det inte finns något alternativ. Men det gör det, och det finns närmare än vi tror, bara ett knapptryck bort. Inte ett musklick, utan ett tryck på avstängningsknappen. Lägg undan mobilen, höj blicken och se på varandra, det borde vi göra oftare. Det handlar inte om att avskaffa mobiler eller sluta utveckla ny teknik, det handlar bara om att se på den och varandra med lite andra ögon och med lite större självförtroende. Det, menar jag, är skolans uppgift, att ingjuta hopp och tror hos eleverna, inte att spä på det redan dåliga självförtroendet, och tvinga unga till underkastelse inför tekniken.

Jag misstänker att det som driver en stor del av den teknologiska utvecklingen inte är en fantasi om makt utan något som är ännu mer frestande för människan: en fantasi om underkastelse. Inte en längtan efter frihet och nya upptäckter, utan lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor. Vi vill vara lika maktlösa inför tekniken som vi tidigare var inför naturen. Spel där vi själva skriver reglerna tappar vi genast intresset för. Det sista vi vill är att bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation. Frihet upplevs snart som tomhet eller meningslöshet, men underkastelse är kokain. Underkastelse är tillhörighet. Förverkligar vi fantasin om en oändligt överlägsen artificiellt intelligent teknologi hamnar vi i en underbar, förhoppningsvis evig underkastelse.

För att vi ska kunna använda tekniken på det sättet måste vi göra oss blinda för att det är vi själva som driver utvecklingen. Teknologin måste framstå som en naturkraft. Därför har vi just nu all denna retorik som syftar till att övertyga oss om att bioteknik och artificiell intelligens är en naturlig fortsättning på evolutionen. Att protestera mot denna färdigplanerade framtid är lika fåfängt som att protestera mot evolutionen – inbillar vi oss.

Informerat ointresse, inlärd hjälplöshet, lathet. Det går att beskriva fenomenet på väldigt många olika sätt, men det nyttar egentligen inget till, för det som behövs är inte mer information. Vi vet allt vi behöver veta redan, det vi behöver nu är handling. Hårt och mödosamt rehabiliteringsarbete, avgiftning. För det som krävs för att se alternativa utvecklingsvägar är nyktert, kritiskt tänkande och förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap. Verkligt vetande tar tid och kräver något av oss, det arbetet måste vi utföra själva, tillsammans. Det går inte att delegera till maskiner och teknik.

Ecce Homo är en bild och en tanke som kommer för mig. Dags att se människan, bakom bilderna och föreställningarna, drömmarna och allt det som idealiseras. Vi är de vi är, på gott och ont. Och med hjälp av teknik kan vi bli bättre och få behagligare liv, men för att komma dit krävs att vi ser oss som dem vi är och att tvi tar kommandot över datorer och teknik.